Annons

Jag rekommenderar professionella lärare att läsa den här rapporten

OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development), har nyligen gjort en granskning av Sveriges politik för integrationen av utlandsfödda elever i grund-och gymnasieskola.  

Initiativet till studien är faktiskt Sveriges eget. En stor del av OECD:s verksamhet går ut på att utvärdera och jämföra de olika medlemsländernas politik och policyer i olika avseenden. Vi känner redan väl till den så kallade Pisa-undersökningen, men OECD kan också göra beställningsarbeten.

Rapporten som kommit nyligen är en del i OECD-projektet ”Strength through Diversity”. Sverige är det första land som nu beställt en fördjupad studie inom ramen för detta projekt, vilket är värt en applåd. Att ta reda på hur det ser ut innan man åtgärdar är viktigt, och dessutom med en extern utvärderare som OECD. Skolan är naturligtvis en spegel av samhället, men det innebär inte att Sverige kan kapitulera för den utvecklingen. Det måste tas krafttag.

Rapporten finns att ladda ner och det rekommenderas varmt, framför allt till professionella lärare. Rapporten innehåller hela 20 rekommendationer till Sverige om bland annat det fria skolvalet, undervisningskapacitet, språkträning samt ledarskap för mångfald. Det sägs mycket klokt om många saker i rapporten.

Vår nya utbildningsminister Anna Ekström lovprisar OECD för ett bra arbete och hon ser rapporten som ett bevis för att Sverige är på rätt väg. Så kan man alltså tolka rapporten, men OECD menar också att Sverige kan göra mycket mera för att se till att blanda elever med olika bakgrund. OECD har faktiskt också kritiska aspekter på Sveriges stöd till utlandsfödda i grund- och gymnasieskolan

Det fria skolvalet är exempelvis problematiskt ur integrationsaspekt. Välutbildade föräldrar väljer helst skolor med få utlandsfödda. OECD anser därför att Sverige ska införa särskilda kvoter för socialt missgynnade elever, som sedan ska kompletteras med en rejält förstärkt skolpeng för dessa elever. Då skulle incitamenten stärkas för friskolor att faktiskt ta emot nyanlända elever, menar OECD.

Rekommendationerna är intressanta, tankeväckande och möjliga att åtgärda,

Karriärtjänster lyfts fram igen. Erfarna lärare och duktiga rektorer söker sig bort från skolor i utsatta områden, fast det borde vara tvärtom. OECD menar därför att fler karriärtjänster ska riktas till skolor som anses ha svåra förutsättningar. Det skulle troligen bidra till att erfarna och duktiga lärare skulle stanna kvar eller söka sig till sådana miljöer.  

Dessutom anser OECD också att lärare som arbetar på sådana skolor som har erkänt svåra förutsättningar bör få förkortad undervisningstid, mer tid till förberedelse, mer tid för kollegialt samarbete och mer tid för föräldrasamarbete. Det är precis vad många lärare som arbetar i invandrartäta områden länge har efterlyst.

OECD talar också om betydelse av att läroplanen skall följas i hela landet när det gäller mångkulturell medvetenhet.  Det gäller väl inte bara inom detta område förstås. Det handlar bland annat nu om när lärare väljer teman och lyfter fram elever. Detta ska bidra till att ge positiva budskap till alla elever oavsett ursprung om vilka de är och vad det kan bli i framtiden.

Vilka av de 20 rekommendationerna skall nu Sverige anamma och åtgärda?  Det är ett gigantiskt projekt, men alldeles nödvändigt för lärare, rektorer och skolpolitiker att noga överväga OECD:s rekommendationer.  

Integrationen är idag det största problemet i det svenska samhället och OECD:s rekommendationer kan på sikt förändra problembilden i det svenska samhället – om de förstås åtgärdas.

Reagera på inlägget:

En ”metodbok” värd att läsa

En nyutkommen bok ” Värdegrundsarbete i praktiken – en metodbok för skolan” av John Steinberg, välkänd författare med ett femtiotal publikationer, och Åsa Sourander, specialpedagog med klasslärarerfarenhet, ger mig anledning att reflektera över såväl typen av metodbok till grundlärare som innehållet i metodboken. 

Boken är en typ av metodbok som inte ansetts riktigt rumsren, men som uppskattats av många lärare. Det anses inte riktigt fint och modernt att tala om för lärare hur man kan göra i skolan. Det är ett förlegat tänkande med sådana böcker, menar många som gör anspråk på att veta vad lärare behöver. Det handlar naturligtvis om att lärare själva bör utveckla sin undervisning. Andra yrken, exempelvis läkare, skulle aldrig komma på tanken att kritisera fenomenet att ge goda råd. Läkare har värnat om värdet av goda råd, finns det någon som har en bra metod så berättar man om den utan att någon kritiserar.

Jag menar att lärarutbildningen ger de blivande lärarna ett kritiskt tänkande, varför man utan problem kan ge konkreta råd och anvisningar. Lärare har en god förmåga att värdera råden. Den konkreta metodboken utsätts för kritisk granskning och professionell värdering. Det är självklart att konkreta metodböcker är viktiga för lärare.

De praktiska momenten i lärarutbildningen är dessutom sparsamt förekommande och lärarutbildningen anses inte heller vara riktigt relevant för det praktiska lärararbetet som kommer efter. Den första tiden i yrket blir därför tung. Metodböcker av det här slaget kan ge både stöd och hjälp. Det är naturligtvis en tanke med att man ska bygga upp sin egen praktik, men en metodbok av det här slaget underlättar det egna utvecklingsarbetet.

Även temat i boken, så kallat värdegrundsarbete, är välkommet och fyller en viktig funktion. Många nyblivna lärare säger sig sakna stöd för detta viktiga arbete i lärarutbildningen. Värdegrundsarbetet är viktig för arbetsmiljön i skolan. Läraruppdraget idag handlar mer om att utveckla de kompetenser som eleverna redan besitter i värdegrundssammanhang, snarare än att överföra en på förhand bestämd kunskap, och precis så förstår jag boken. Den handlar verkligen om eleverna och förhållningssättet i boken känns modernt, även om det är en metodbok med stöd, exempel och råd.

Boken handlar alltså om värdegrundsarbete på ett sätt som syftar till att förbättra arbetsmiljön i grundskolan.  Boken innehåller i huvudsak två metoder för att stärka värdegrundsarbetet, en metod går ut på att synliggöra och bekräfta elevens styrkor, genom att skapa en så kallad ”styrkestjärna”. Den andra metoden är ett beteendebaserat värdegrundsarbete som omvandlar abstrakta värdeord som exempelvis respekt och hänsyn till konkreta värdegrundshandlingar. Boken ger förståelse för hur vårt beteende påverkar andras beteende. Det abstrakta görs till något konkret. 

Förhållningssättet man har som lärare behöver absolut inte begränsas av en idé i en metodbok om ”det rätta”, utan en idé i en metodbok kan även skapa perspektiv och kreativitet. Att läsa boken och lära av John Steinberg och Åsa Sourander är en fantastisk resa i det viktiga arbetet i skolan – värdegrundsarbetet.

Reagera på inlägget:

Det behövs mer!

Vi lärare och studie- och yrkesvägledare måste vara välbetalda oavsett var i vårt land vi arbetar. Detta är viktigt för att våra yrken ska återfå en del av den status och attraktivitet de än gång hade. Det är inte bara för vår egen skull vi vill ha högre löner, det är för samhällets bästa. Utan en fungerande skola där eleverna får med sig goda kunskaper drabbas Sveriges tillväxt och utveckling. Utbildning är alltså grunden i dagens ekonomi.

Vi har nu kommit en bit in på det nya året och det har blivit dags för en första summering av 2018 års löneöversyn. Resultaten har börjat sammanställas och vi ser att en del huvudmän har börjat satsa mer på lärarlönerna, men långt ifrån alla. Jag uppmanar alla huvudmän att ge sig in i lönekampen så att lärare och vägledare stannar kvar i yrket och fler lockas att utbilda sig till lärare och studie- och yrkesvägledare.

Vad gäller lönepåslagen är det särskilt Gnosjö kommun som sticker ut. I snitt har man där en löneökning på 5,1 procent. Det är sådana siffror som vi skulle behöva se i hela landet. 

Man ger till alla men också mer till en del. Det är bra, även om vi anser att man borde satsa mer på studie- och yrkesvägledare samt de lärare som stannar kvar på sin skola och tar ansvar för kontinuitet och stabilitet. Vi måste få fler huvudmän i skolan att också premiera erfarenhet. Gnosjöexemplet visar att det går att åstadkomma mer i våra kommuner och bland skolans huvudmän. Det kräver dock en målmedvetenhet och en uttalad vilja att satsa på skolan.   

Lön är viktigt och det visar sig glädjande nog att många medlemmar i Lärarnas Riksförbund har fått bra lönepåslag, men det räcker så klart inte. Fokus måste vara på både fortsatt löneuppvärdering och att få en rimligare arbetsbelastning i våra yrken. Det måste ges bättre förutsättningar för oss lärare och vägledare att klara våra uppdrag – mer tid till förberedelse och uppföljning. 

Arbetsmiljön är avgörande för möjligheterna att kunna göra ett bra jobb. I dag utför vi en mängd arbetsuppgifter som egentligen inte leder till att eleverna lär sig mer eller utvecklas. Här måste vi verkligen börja ifrågasätta och diskutera om vi verkligen måste utföra alla dessa arbetsuppgifter. Jag är helt övertygad om att det finns mängder med arbetsuppgifter som vi helt enkelt borde plocka bort. Jag är lika övertygad om att det dessutom finns arbetsuppgifter som skulle kunna göras av andra än lärare och vägledare. Här kan exempelvis lärarassistenter vara en väg att gå. Men då måste arbetsuppgifterna vara klart definierade och styrda utifrån det faktiska behovet som lärarna har på sin skola, i sitt arbetslag. En satsning på lärarassistenter får dock inte leda till ökad undervisningstid för lärarna.

Bristen på lärare och vägledare kommer att innebära stora utmaningar under flera år framöver. Men målet måste fortsatt vara att alla elever på sikt undervisas av legitimerade lärare och får kvalitativ vägledning. Det är inget ouppnåeligt mål, men då måste vi få chansen att visa hur fantastiskt det kan vara att arbeta som lärare eller vägledare. 

Följ med oss under 2019 och stöd oss i det viktiga arbetet för lärares och studie- och yrkesvägledares villkor och för skolans grundläggande uppdrag. Vi ger inte upp, vi arbetar oförtrutet vidare för att skolan ska få den vändning och uppvärdering som är absolut nödvändig! 

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #1 2019

Reagera på inlägget:

Vad vi borde fokusera på i skolreformer

I ett av mina internationella uppdrag fick jag i uppdrag att på fem minuter formulera vad jag tyckte var det viktigaste att fokusera på i skolreformer. Ett omöjligt uppdrag men ungefär så här tänkte jag:

Jag tog min utgångspunkt från Gert Biestas beskrivning av skolan som att den har tre uppdrag:

  • Kvalificering – att se till att unga människor får de kvalifikationer och kunskaper de behöver för sina framtida yrken.
  • Socialisering – förmedla våra samhälleliga och kulturella traditioner och värden.
  • ”Subjektifiering” – göra individen fristående, omtänksam, trygg…

Var sker det här? Det sker i klassrummet och på våra skolor. Alltså behöver reformer fokusera på att göra mötet mellan lärare och elever (med ett stort omfattande och) bättre. Det vill säga skolreformer bör centreras på undervisningens kvalitet.

När det gäller det vet vi att det är viktigt att skapa en lärarkår som tillsammans och med stöd och utmaningar utifrån utvecklar sin kunskapsbas – undervisningen. Vi behöver både en bra inledande utbildning, men också strukturer så att man tillsammans med sina kollegor kan fortsätta att utveckla undervisningen hela sitt yrkesliv.

Det andra vi behöver styra reformer mot är att få en skola som är lika bra överallt. Eftersom varje klassrum ska vara bra måste varje skola vara bra. Varje barn ska få samma chans.

Detta beror inte på att vi har någon flummig inställning till barn, eller tycker synd om de som har det sämre, utan det är en rationell följd av att vi lever i en demokrati. I våra länder är det en människa – en röst. Människovärdet är exakt lika. En annan anledning är att vi inte har råd som samhälle att mista de talanger vi skulle gå miste om om inte skolan är tillräckligt bra överallt.

Så reformer bör placeras i klassrummet – undervisningen – och för likvärdighet – i skolorna utifrån behov. På det sättet placeras reformer i centrum av vad skolan handlar om så väl rumsligt som värderingsmässigt.

Detta är också min stora frustration i det svenska skolsamhället. Hur kan det komma sig att vi tillåtit politiska ideologier att styra oss bort från denna vår demokratiska tradition?

Den neoliberalism som drabbat svenska skolan är långt, långt ifrån den liberalism som en gång i tiden gav oss ett skolsystem för individens frigörelse.

Reagera på inlägget:

Hur kan elever få störa lektioner och kränka andra?

Hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever?

Det är en absurd fråga, och här finns det många som vill säga sitt med ett spann mellan vårdnadshavare och politiker i riksdagen. Ska det egentligen vara så svårt att få ordning i klassrummet? Måste vi ha reformer från politiker för att få det att fungera?

Svaret känns tämligen enkelt, men frågan är betydligt mer komplex än så.

För att kunna förstå varför vi ens måste ställa oss en sådan absurd fråga är det viktigt att förstå hur lärarens situation har utvecklats.

Elever och föräldrar har fått mer att säga till om kring skolgången och det stöd som en elev behöver och har rätt till. Det är inte dåligt i sig, snarare tvärtom. Det är bra med engagemang. Problemet är att i takt med att resursklasser och stödpedagoger försvinner så ökar behoven i varje klass. Där hamnar läraren i kläm mellan elevers behov och tillgängliga resurser.

Som lärare står man numer ofta där ensam och förväntas kunna lösa alla situationer genom utbildning om diagnoser, i komet, lågaffektivt bemötande eller valfri annan metod på struktur och konflikthantering. 

Dessa är inte heller dåliga i sig. Det är jättebra att ha kunskap om diagnoser, förhållningssätt och tekniker. För det hjälper verkligen, när man har resurser för dem. Det har inte läraren idag, och då får man snarare en falsk trygghet och en syndabock som får stå till svars när arbetsron inte går att upprätthålla.

Resultatet blir att läraren hamnar i kläm mellan vårdnadshavare som vill få sitt barns behov bemötta, huvudman som inte kompenserar för de behov som finns och ifall man har riktig otur, skolinspektionen. Där är det inte trivsamt att vara. Då är det inte så konstigt att som lärare försöka undvika situationer som skapar konflikt i den här ”bermudatriangeln”.

Men, det finns fortfarande aspekter som jag anser varje lärare bör känna till och tänka på för att undvika ett tassande. När det kommer till elever som ofta bryter mot ordningsregler är det viktigaste att vara tydlig och konsekvent.

Efter att jag fick min adhd-diagnos började personal tassa runt mig. Detta gjorde mig tokförvirrad och lite arg. Det var frustrerande. Har man redan svårt att se var gränsen går så behöver man inte få nya, egna gränser. Det leder snarare till att man känner sig annorlunda eller fel.

Det man behöver är stöd i att förstå regler. Man behöver hjälp med att kunna följa dem och man behöver få hjälp genom att bli påmind då och då vad som gäller. Det skapar mer frustration hos den som är utåtagerande att inte veta gränserna. Hur ska man då kunna se gränsen om man får en egen eller den ständigt flyttas? Det skapar otrygghet och vad gör man när man blir otrygg? Tar kontroll.

Därför jag kan tycka det är helt meningslöst att veta om en elev har diagnos eller inte. För en diagnos kan på sin höjd vara en förklaring, aldrig en ursäkt. Vi kommer upptäcka vad som inte funkar och vi måste ändå bemöta det efter det symptom det ger och i den situation vi befinner oss. Där är det bra att ha verktyg, där är det ett måste att ha resurser för att kunna verkställa dessa.

Får en elev konsekvensen ofta, då måste vi kolla på åtgärder för att förebygga detta. Men som lärare får man aldrig acceptera att det förekommer kränkningar eller bråk på en lektion. När en situation håller på att uppstå, säg vad som är fel och vad som blir konsekvensen. När en regel bryts, eller när det känns som att det är på väg att hända – var inte rädd för att påminna om vad som gäller.

Fungerar det inte, ta konflikten. Svårare än så ska det inte vara.

Men i realiteten är det svårare. För idag vågar inte lärare säga till elever längre eftersom bevisbördan har hamnat hos läraren. Konsekvenserna av detta är flera, bland annat att situationer som är i gråzonen närmast blir omöjliga att bemöta, då de riskerar att falla tillbaka på läraren. Så istället tassas det försiktigt, störningsmoment i klassrummet och subtila kränkningar får allt för ofta glida under radarn. Och jag tror inte det finns en lärare som vill göra detta, utan det är en överlevnadsstrategi, för försöker man ta itu med situationen finns det en risk att den eskalerar eller att man bemöter på fel sätt och får ta skit för det.

Så, hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever, mitt framför en lärare?

Svaret är att det inte är något som kan tolereras. Men vi måste se förbi lärarens undervisning som anledningen till att det inte uppehålls.

Den sanna boven i dramat är NPM och den som tror att skolan är en verksamhet som går att effektivisera några procent varje år. Att lärare får mer undervisningstid, färre kollegor och fler elever är en klart större anledning till problem i arbetsmiljön i klassrummet än kunskapen om NPF och didaktiska metoder.

Sanningen är att vi inte har råd att spara in mer på skolan.

Reagera på inlägget:

Sidor