Annons

Vad görs för att skydda lärarna?

Relaterat

Två saker i dagens blogg. Det första gäller den utredning som idag presenterades.

Idag presenterade utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven sina resultat. Man föreslår bland annat att Skolverket ska ta fram kunskapssammanställningar inom elevhälsa; att ett krav på tillgång till speciallärare eller specialpedagog inom elevhälsan ska införas och att det ska vara obligatoriskt för skolans huvudmän att redovisa tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator på skolenhetsnivå. Det är så klart bra men den viktigaste delen och största föreslagna förändringen  ligger i att man föreslår att en ”numerär reglering” av tillgång till elevhälsan ska införas. Man menar att det ska uttryckas explicit att skolläkare får ansvara för högst 7 000 elever, en skolsköterska för högst 430 elever, en psykolog för högst 1 000 elever och en kurator för högst 400 elever.

Det här är i linje med Skolbiblioteksutredningen som föreslår krav på bemannad skolbibliotek på varje enhet. Vad vi ser här är att utredare efter utredare föreslår en tydligare styrning av skolan. Staten har fördelat uppdraget att driva skola till kommuner och privatskolor. Nu börjar staten ställa krav för att en lägstanivå ska kunna garanteras. Det här är viktiga reformer för skolans professioner. Det här ger ramar som man som profession kan jobba inom.

Det andra ämnet handlar återigen om smittan och svenska skolor. Tyvärr befinner vi oss i en situation där det med stor sannolikhet blir en tredje våg av det muterade viruset innan vi hinner tillräckligt långt med vaccinationerna. Utbildningsministern har gjort tydligt att det är prioritet ett att hålla skolorna öppna. Men då måste också lärare skyddas. Ingen är hjälpt av att riskerna för dem och deras familjer försummas eller nedtonas.

Jonas Vlachos och hans kollegor har i en vetenskapligt granskad artikel studerat hur pandemin har påverkat olika lärargrupper i Sverige. I korthet kan man säga att studien visar att öppna skolor har en mindre effekt på smittspridningen i samhället – men att risken för att lärare ska smittas fördubblas. Dessutom smittades deras partners hemma. Dvs öppna skolor innebär en ökad risk för lärare och deras familjer att bli sjuka. Man menar därför att åtgärder för att skydda lärare bör diskuteras. När man nu från statsmakten begär av lärare att de ska ta den risken för att skolan är så viktigt – vad görs då för att skydda dem?

Statistikern Tom Britton har gjort följande kommentar i en Fb-tråd som jag tycker är viktig i sammanhanget:

”Min slutsats är därför att mars månad blir otroligt viktig. Om vi genom att följa alla rekommendationer bättre, gärna i kombination med förstärkta rekommendationer under denna period, kanske vi i stället kan hålla ned R-talet under 1 hela perioden. Något som skulle underlätta för sjukvården och minska lidandet otroligt mycket.

Effekten av olika preventionsåtgärder råder stor osäkerhet om, och är inte heller inte något jag är expert på. Men jag har tittat lite på studier om effekten av munskydd och där anser jag det vara klarlagt att det finns viss positiv effekt (den nyfikne kan kolla följande ännu ej granskade rapport. Och framför allt, i jämförelse med många andra åtgärder, så som att stänga skolor, köpcentrum, restauranger m.m., är ju uppoffringen av att bära munskydd i princip försumbar. Den första ytterligare preventionsåtgärden som jag skulle föreslå är därför utan tvekan att rekommendera munskydd alltid i publika inomhusmiljöer.”

Skolan är utan tvekan en publik inomhusmiljö där munskyddsanvändning skulle kunna spela en roll för att hålla nere r-talet de här månaderna innan vaccinerna ger skydd i befolkningen. Att Folkhälsomyndigheten fortfarande inte rekommenderar detta är en skandal. Det har gått på tok för mycket prestige i frågan.

PS: För övrigt rekommenderar jag att läsa den här utmärkta understreckaren i Svenska Dagbladet som avslutas med: ”Allt fler börjar känna samma oro som liberalen Fridtjuv Berg gjorde för 140 år sedan, nämligen `att människor, som från sin spädaste ålder, då de djupaste intrycken mottagas, varit skilda i två läger, skola känna sig som främlingar och motståndare. Man kan blunda för detta sakförhållande, men man kan icke genom sitt blundande undanröja det.´”

Relaterat

Reagera på inlägget:

Måluppfyllelsens dilemman – i praktiken

Relaterat

Vårterminen går snabbare än man tror och snart är det återigen juni månad och skolavslutningar runt om i landets grund- och gymnasieskolor.

Om själva skolavslutningarna kommer se annorlunda ut även i år vet ingen men sannolikheten är stor. Det vi däremot kan vara relativt säkra på är att veckorna efter skolavslutningarna kommer se likadana ut som de senaste tio åren. Varje sommar går nämligen startskottet för kommunernas skrytveckor, de veckor där kommunerna ska offentliggöra, skryta över och bräcka varandra med påståenden om att de skolpolitiska åtgärderna gett positiva resultat.

Det resultat som åsyftas är ökad andel gymnasiebehöriga och ökat betygsgenomsnitt. De senaste åren har även rikspolitiker och Skolverket varit stämmor i kören vilket ter sig utomordentligt naivt av en skolmyndighet som i rapporter och utvärderingar både påvisar glädjebetygen och betygsinflationens existens med största tydlighet.

Betygsgenomsnittet går alltid uppåt. Måluppfyllelsen ökar alltid. Så vad klagar jag över? Varför inte glädjas över att svensk skola, fristående som kommunala, går allt bättre?

Problemet är att vi också är rörande överens i vårt land om att skolan inte alltid går bättre och speciellt inte överallt samtidigt. Men det är ytan (läs: betygen) som räknas i den offentliga debatten och som förblindar oss, ett år i taget. 

Det finns många problem med att ha ”ökad måluppfyllelse” som mål i en skola som till synes är mål- och resultatstyrd skola men där det enda viktiga resultatmåttet som används är betyg som eventuellt kompletteras med trivselenkäter. Anledningarna till det är många och konsekvenserna ännu fler. Man får idag helt enkelt det man frågar efter, till vilket pris som helst.

Nu kanske någon reagerade på att jag skrev ”till synes”? Det gjorde jag medvetet eftersom det finns flera saker som existerar i teorin men inte i praktiken när det gäller mål- och resultatstyrningen av svensk skola. En sådan faktor är marginaler och en annan är olika former av påtryckningar. I teorin ska t.ex. lärare upptäcka elever i behov av stöd och stöd ska sedan sättas in i den omfattning och form som behövs (enligt skollagen).

I praktiken kan det vara så att det finns många elever som har ett sådant behov men det finns inte de ekonomiska marginalerna för att tillgodose alla dessa elevers behov lokalt på skolan. Skolan får helt enkelt börja prioritera i sitt stöd till elever. Kanske är det lästräningen som vissa elever behöver 4 gånger 20 minuter per vecka utöver den vanliga undervisningen som får stryka på foten för någon/några elever?

Allt som inte sker inom ramen för den ordinarie undervisningen är helt enkelt för dyrt.

Konsekvenserna av detta är förödande för den enskilda eleven och på systemnivå för det in skolsystemet i en negativ spiral. Istället för att ge elever stöd har vi infört lösningar som ingen egentligen tror på. Ett exempel på det som relaterar till frågan om särskilt stöd är bestämmelsen om ”extra anpassningar” som innebär att lärare ska trolla med knäna när skolorna inte har råd att stödja alla elever i den omfattning och form som lagen kräver.

Istället får den enskilde läraren som identifierar en elevs stödbehov stå som enskilt ansvarig för elevens misslyckanden när skolans ekonomi inte kan hantera variationer i stödbehov från år till år. Alla förstår ju att en sådan arbetsgång medför en tystnadskultur vad gäller identifierade stödbehov. Det är nämligen den enskilde lärarens hälsa som är i ena vågskålen och elevens stödbehov i den andra. Men är det inte hela skolan som är ansvarig för eleverna och inte bara den enskilda läraren? Självklart är det så. I teorin…

Som jag skrev inledningsvis går vårterminen snabbare än vad man tror. Detta läsår har kantats av ovisshet på grund av den rådande pandemin som brutalt påverkat hela världen. Men måluppfyllelsen rår den inte på, åtminstone inte i praktiken.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Misslyckad reform drabbar elever med behov av särskilt stöd

Relaterat

Ett misslyckande och en varning! Så måste jag tyvärr beskriva resultatet av LR:s undersökning som presenteras på Skolvärlden. Det är en av de första utvärderingarna av reformen om extra anpassningar och särskilt stöd som gjorts. År 2014 infördes ett förtydligande i skollagstiftningen gällande stödinsatser i skolan och vi har nu tagit reda på vad denna förändring har lett till. Har den haft någon effekt?

Det visar sig bland annat att 80 procent av lärarna har varit med om att elever som är i behov av särskilt stöd, och där det anmäls till rektor, inte får det. I stället förväntas lärarna göra ytterligare extra anpassningar. Varför fortsätta med konstgjord andning i form av extra anpassningar i stället för särskilt specialpedagogiskt stöd, undrar jag.

För skolan är det ett misslyckande och för den enskilde eleven kan det vara en katastrof, när det specialpedagogiska stödet inte sätts in i tid.

Förändringen i lagen handlade om att lärarna själva skulle besluta om så kallade extra anpassningar som en mindre omfattande stödåtgärd för en elev och som kunde skötas inom ramen för ordinarie undervisning. Syftet var att minska lärarnas dokumentationsbörda så att de skulle kunna fokusera mer på undervisningen.

Men förändringen visar sig tvärtom ha orsakat en ökad arbetsbelastning för lärare med allt mer dokumentation. Fyra av fem av lärarna i undersökningen dokumenterar de extra anpassningarna som görs, framför allt på grund av att rektor eller elevhälsan kräver det, vilket innebär att det dokumenteras betydligt mer än vad regelverket föreskriver. Detta måste vi ta som en varning.

Det behövs ett omtag när det gäller att utreda och föreslå förändringar för att lätta på lärarnas dokumentationsbörda. Det gäller för övrigt också hela arbetsbelastningen. Arbetsgivaren måste ha bättre koll. Annars kommer vi att få se än mer av ökande sjukskrivningar och färre som vill välja läraryrket.

Det är oroande att arbetsbelastningen bland lärare och studie- och yrkesvägledare inte följs upp av arbetsgivarna. I en ny undersökning bland ombud från Lärarnas Riksförbund svarar en fjärdedel att inga skolor hos huvudmannen löpande följer upp arbetsbelastningen och endast 16 procent svarar att det görs på samtliga av huvudmannens skolor. 

Detta är inte acceptabelt. Arbetsbelastningen för Sveriges lärare och studie- och yrkesvägledare har ökat dramatiskt sedan pandemin tog fart och ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete är nu viktigare än någonsin. 

I de förhandlingar som just nu pågår inom kommunal sektor med SKR är det viktigt att avtalet säkrar att det finns kunskap om och arbete med systematisk arbetsmiljö på varje skola. Vi måste hitta lösningar på arbetsbelastningen med fokus på friskfaktorer för ett hållbart arbetsliv.

Förutom att arbetsgivarna ska följa lagen och ingångna avtal borde de inse att det ligger i deras eget intresse att försöka tillgodose de önskemål som lärarkåren och studie- och yrkesvägledarna har. Vad kan göra att lärare och vägledare känner att det är värt att stanna kvar i yrket?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Den gränslösa läraren

Jag kan ofta själv märka att jag ibland hamnar i situationer där jag får svårt att parera mellan mina egna känslor av irritation och stress samt att kunna vara konsekvent och bemötande till elevernas behov. Allt behövs så ofta på samma gång.  

Det gör att ibland upplever jag att följden blir en svårighet för mig att navigera i det här gränslandet som leder till att mina gränser tappas helt. Konsekvenser försvinner och uteblir, jag blir en ”låt-gå”-ledare. 

En ”låt-gå”-ledare kan vara det farligaste för en lektion. Det innebär att man släpper situationer som borde få en konsekvens. Således får gruppen ett friare spelrum. Även fast jag vet hur dåligt detta kan bli gör etiska dilemman och avvägningar att jag ibland finner mig. 

Tillika kan jag hamna för långt på andra skalan. Konsekvenser ska upprätthållas till varje pris. Jag är rädd för att bli en ”låt-gå”-ledare.

Jag tror att elever mår bra av konsekvenser. När vi skriver upp namn på tavlan för varningar över regelöverträdelser, då fokuserar gruppen. När en elev blir utskickad från lektionen blir det ett lugn hos gruppen. Detta lugn försvinner om jag som lärare plockar bort alla konsekvenser. Och det är en reell konsekvens av att försöka applicera lågaffektivt bemötande på fel sätt.

För det är just vad det handlar om. Att vara lågaffektiv är inte att sluta ställa krav. Faktiskt handlar det mer om att tydliggöra vilka krav som ställs och inte ge en konsekvens innan den är uttalad. Ändå hamnar jag ofta bland dessa etiska frågor. 

Hur och vilka konsekvenser kan jag ställa innan det blir skadligt?

Hur många behov kan jag tillmötesgå innan jag måste säga stopp? För ordningens skull, för gruppens bästa?

Dessa etiska frågor är svåra. Och linjen mellan rätt och fel är sällan rak, utan går som vågor. Jag kan bli gränslös åt bägge håll. 

Därför gillar jag att ta det bästa från två världar: militären och psykologin. 

I militären hittar vi fenomen som att ens instruktioner ska vara korta och koncisa. Det ska inte finnas outtalade faktorer och all osäkerhet kring vad som ska ske och vem som är ansvarig ska helt suddas ut. Militären är konsekvent. När ett fel görs blir det en konsekvens.

Ett exempel är från min värnplikt. Vi sprang milen första gången och det var några rekryter som genade på banan. Detta kom fram och våra befäl kom med vår konsekvens: vi alla fick springa om milen, samma dag. En fullt naturlig konsekvens, gör om gör rätt, och ingen fuskade igen. 

Samtidigt är psykologin och lågaffektivt bemötande extremt gynnsamma. Vi människor hatar när andra blir sura och arga på oss. Vissa blir rädda, andra arga. En tredje apatisk. Det vi vet är att känslor smittar, och de enda känslor vi bör försöka smitta är de positiva.

Och där kommer vi tillbaka till militären igen. Här finns det nämligen utrymme för lite jädra anamma. Här kan en vara högaffektiv och smitta av sig med sin positiva känsla. Se, uppmuntra, förstärk. 

Frågan är då om skolan är gränslös och ifall det saknas konsekvenser? Jag tror att som regel är den inte det, men ju mer som belastar lärarens axlar desto större är risken att det blir så. Större elevgrupper, mer undervisningstid, mindre möjlighet mellan lektionen att möta barnen. Jag tror att den största gränslösheten hos lärare beror på ett svårare uppdrag, framför kompetens att möta svåra situationer.

För problem uppstår när behov ställs mot varann. Ibland korrelerar de också. Är det individens eller gruppens behov som ska få gå först? är en klassisk frågeställning. Terrängen styr, skulle militären säga. Omständigheterna är det som avgör. Jag finner viss trygghet I det. Samtidigt som jag förstår att det aldrig är så pass simpelt att en kan välja individen eller gruppen. 

Så det jag finner min trygghet i är att ibland gör jag fel, och det är okej. Så länge jag har strävan att fortsätta göra rätt. Det är mitt livslånga lärande. Att ständigt utveckla min förmåga att sätta gränser och släppa gränser. Vara konsekvent eller förlåtande. 

Reagera på inlägget:

Jag har skämts så länge

Ett helt liv har jag gått och burit på mina känslor och tankar utan att våga släppa ut dem. För de har inte varit som alla andras. De har varit kraftiga, ibland på tokiga ställen och det har varit så svårt för andra att förstå.

Som barn när jag försökte berätta så blev jag ofta avfärdad som konstig eller fel. Jag skulle inte bry mig så mycket eller det var fel att känna som jag gjorde.

Så jag slutade att berätta. Jag höll det inom mig, ända tills allt exploderade och ledde till affektutbrott. Då fick jag istället äga dessa problem. Och det kunde jag inte göra, för den starka känslan var aldrig jag. Känslan av total ilska över att inte bli förstådd. Att inte bli lyssnad på och att sedan när jag haft locket på den kokande grytan så svämmar soppan över. Jag la på locket, men jag kunde inte ta ansvar för att ingen hjälpte mig att hålla koll på grytan.

Jag har skämts nästan hela mitt liv för att jag varit annorlunda. Jag har försökt passa in och vara "normal". Det har tidigare varit hela min drivkraft. Att inte sticka ut. Men med ett sådant här mindset kommer jag alltid att misslyckas. För hela den drivkraften går ut på att undvika att misslyckas. Undvika att göra fel. Inte att fokusera på vad som är rätt.

Det krävdes en autismdiagnos och att bryta ihop mentalt för att kunna inse att det är ett skadligt beteende att försöka vara något man inte är. Att försöka spela en roll som inte passar en. Att försöka trycka in sig i en mall som är alldeles för snäv. 

Det har varit en stor omställning att acceptera mig för den jag är. Alla minnen och känslor som jag i decennier har undantryckt och förträngt var jag nu tvungen att bearbeta och möta. Det har gett mycket ångest, många gråtattacker och alla de negativa känslor som legat ned och grott och möglat i min ryggsäck har fått komma upp till ytan. Men det är enda sättet att bemöta dem på. Att plocka upp de som man är rädd för. Att möta känslan, att känna den och sedan kunna acceptera och släppa den.

Jag förstår varför självmordsförsök bland personer med autism är så pass mycket högre än hos normativa människor. En studie har visat att medellivslängden för en person med autism i genomsnitt 16 år kortare än för de utan autism. För den grupp som hade autism och intellektuell funktionsnedsättning handlade det om 30 år kortare livslängd än jämförelsegruppen. Det är skrämmande siffror. Så här kan vi inte ha det.

Därför vill jag kunna hjälpa andra att förstå hur sådana som jag tänker och fungerar. Samtidigt har berättandet för mig varit en så stor självhjälp. Både till insikt och acceptans för den jag är. 

Skrivandet har för mig varit helt avgörande. Jag har legat på kvällarna efter att jag nattat min son och knappat på mobilen. I ett Google docs har jag svämmat ner mina tankar och känslor. Reflekterat, gråtit och kommit över. Det var så jag skrev boken "Pojken med extra allt". Den är fylld av mina känslor och tankar. Från min barndom, hanterade nu i vuxen ålder. Därför vill jag tro att den boken kan förmedla en genuin känsla om hur det är att möta skolan som barn med adhd och autism. Hur det känns att fungera annorlunda utan att ha förmågan att veta varför.

Det vill jag förmedla. För om fler kan förstå detta så tror jag även att fler barn kan lära sig acceptera sig för den de är, förstå sina känslor och tankar och på sikt så slipper de gå igenom den resa jag var tvungen att vandra för att bli en hel människa igen.

Kom ihåg – du är inte ensam.

Reagera på inlägget:

Sidor