Annons

Statsmakten måste ta ansvar för människors liv i en pandemi

Relaterat

Anna Ekströms presskonferens idag om att inte stänga gymnasieskolor var både bra och dålig. Låt mig först säga: Det är ett svårt uppdrag hon har och att jag har full förståelse för det och medkänsla med de avvägningar man försöker göra.

Det som var bra är hennes betoning på att skola är viktig. Hon sade att vi är varandras förebilder och om vi följer rekommendationerna så går det här bra. Skola är viktig. Det vet vi alla. Gymnasieundervisning borde också kunna bedrivas om man är försiktig, om lokalerna är tillräckligt stora och så vidare. Det vill säga om man kan följa det som gäller på andra arbetsplatser.

Det var också bra att hon menar att man i gymnasieskolan på allvar ska ta hänsyn till pandemin och undvika trängsel. Men hon gjorde samtidigt en tydlig markering av att man i första hand ska hålla igång undervisningen på plats.

Problemet med att på detta sätt skjuta ifrån sig ansvaret är att det bygger på att varenda lärare, och framförallt varenda rektor och varenda chef på högre nivå själva nu ska vara sina egna epidemiologer och inse vad som behöver göras. Men både lärare och elever har vittnat om att så inte har varit fallet.

Det är inte alls säkert att en lärare ute på en gymnasieskola kommer ha chefer som kommer att hantera detta på ett sätt så att de och deras elever kan gå tryggt till sin skola. Och vi pratar om många gymnasieskolor som är väldigt stora.

Frågan är hur ska elever och lärare få det inflytande som behövs för att de ska kunna varna för den trängsel som i alla fall fram till nu har funnits? För Anna Ekström sade att de skulle ta ansvar. Men ansvar utan makt – när finns det Anna? Hur ska elever kunna göra något åt de scheman de fått?

I min familj har vi en vuxen kvinna som går till en skola med 1 000 elever och vet att hon på grund av det inte kan träffa sin mormor i jul. Hon berättar om trängsel i såväl klassrum som korridorer. Hon vill ju inte vara den som smittar. På en nära väns arbetsplats är de lite färre eftersom en av dem har blivit Covid smittad av sin fru som är lärare. Vägvalen att hålla gymnasieskolan öppen påverkar hela samhället på många sätt.

Och det måste sägas att detta är en chansning.

Jag hoppas innerligen man gör rätt. Men min åsikt är fortfarande att i det läge vi nu har med 180 IVA-vårdade fall och en kurva över dödsfall som pekar uppåt för varje dag, behöver vi nog bryta smittan med mer bestämda och gemensamma åtgärder än detta. Jag tycker inte att det är att begära för mycket när man önskar sig kraftfullare åtgärder. Att lägga ut ansvaret på befolkningen är ett konstigt sätt att hantera en pandemi.

Vi är snart återigen i en situation där fler personer dör per vecka i Sverige än vad som dött i Finland under hela pandemin. En av anledningarna till att vi fick så många döda i våras var de jämförelsevisa milda restriktioner vi införde jämfört med många andra länder och en av anledningarna till att vi startade hösten med liten smitta var att det var i slutet på ett långt sommarlov.

Jag tror därför fortfarande att om man väger ihop riskerna vore det bättre i det här läget att stänga ner några veckor. Statsmakten måste ta ansvar för människors liv i en pandemi. Man kan inte skjuta ut det ansvaret till lärare och elever som inte har makt över sina arbetsvillkor.

Det har också varit oerhört hattigt i höst med lättnader i restriktioner hela hösten, med dåliga prognoser kopplade till prat om att vi inte skulle få en andra våg (sic!) – och så plötsligt när man senfärdigt ser en andra våg dundra in, då rullas det ut en bombmatta av lokala restriktioner och regeringen tilltalar sin befolkning med förmaningar om ansvar blandat med budskap om att vi är dåliga på att följa dem.

Jag kan förstå deras panik, men det ger dem inte rätt att agera så. Om detta inte fungerar, kommer man då att skylla på oss igen? Är det då lärarnas fel när det gäller skolan?

Jag har inte tagit upp grundskolan. Detta eftersom vi vet, precis som Anna Ekström sade att barns sjukdom och smitta avtar med sjunkande ålder. Det är dock ändå så att man borde utifrån forskningsresultat föra en diskussion om högstadiet. Vlachos m. fl. visar ju tydligt att färre gymnasielärare än högstadielärare blev allvarligt sjuka i Covid i våras. Detta eftersom gymnasierna var stängda.

När vi summerar den här hösten kommer vi alltså med stor sannolikhet se att också fler gymnasielärare har blivit svårt sjuka. Så diskussioner borde föras om hur högstadielärare kan skyddas. Vilket också är slutsasen i Vlachos m. fl. rapport.

Men detta är alltså en övervägning som regeringen gör: Dessa lärares sjukdom och eventuella död är mindre viktig än de negativa effekterna av en skolstängning.

Detta måste man vara tydlig med. Och jag tycker att lärare bör ha det avgörande inflytandet över om man accepterar den risken.

Vad det gäller universiteten berättade Matilda Ernkrans att många Campus är stängda, att majoriteten av undervisningen sker digitalt. Detta är också min bild. Därför har jag heller inte skrivit något om det. Det vill säga lärosätena verkar ha tagit det här ansvaret mer seriöst än vad många gymnasieverksamheter gjort.

Kanske på grund av att det är färre huvudmän, kanske för att de många gånger har tillgång till medicinsk expertis? Jag vet inte men, det är intressant att fundera över. Hade vi till exempel med en statlig skola haft möjlighet att införa tvingande smittskyddsregler på ett annat sätt än vi har nu?

Jag vet också att det finns många universitetsinstitutioner som har infört regler om munskydd i situationer där de behöver genomföra undervisning på plats som vid praktiska moment. Och därför undrar jag (liksom en mängd människor som kan mycket mer om detta än jag): När kommer det att finnas information på Folkhälsomyndighetens hemsida om hur man kan använda munskydd och den evidens som finns som stödjer detta?

Utöver detta tycker jag att alla ska läsa det Filippa Mannerheim skrev i Expressen.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Distansutbildningens uppsving genom corona

Man skulle kunna tro att landets alla gymnasieskolor är väldigt väl förberedda nu att flytta undervisningen från lektionssalarna till internet. Men så är det inte. Coronapandemin utmanar hela den svenska skolvärlden till ett gigantiskt strukturellt utvecklingsarbete och uppmanar också till en ny skolreform för att flytta gymnasieskolan till nätet, trots att skolans reformer duggat tätt över tid.

Det har trots allt hunnit gå mer än 30 år sedan de första mejlen skickades. Digitala redskap har hunnit bli lika självklara för gymnasisterna som tv, radio och mobil som Facetime, Facebook, Instagram, Twitter och Google. Tyvärr har lärare och gymnasieskolans ledningar inte alls följt utvecklingen i samma takt.

Under 2000-talet har digitala klassrum etablerats vid alla gymnasieskolor. Användning har dock varit högst frivillig. Medan enskilda entreprenörer helt integrerat den digitala tekniken i sina undervisningsformer, visar Corona-krisen att förvånansvärt många stannat kvar vid färgpennor mot den vita tavlan. 1900-talets overheadbilder har möjligen bytts mot ett powerpointprogram.

När föreläsningar ska finnas tillgängliga på nätet och en del av kommunikationen med fördel kunnat ske digitalt, har det klassiska motståndet mot förändringar istället fått växa. Lärare är kanske rädda att ersättas av maskiner. Skolornas centrala ledning vänder bort blicken i stället för att betona forskning och utveckling.

Från en dag till en annan har gymnasieskolor och Komvux tvingats ställa om till digital distansundervisning.  Det enda som krävs för gymnasisterna egentligen är en dator med internetuppkoppling, viss studieteknik och lite självdisciplin.

 

Att utveckla distansutbildningsmodeller och distansmetodik finns det ingen tid för. Här handlar det nu om att försöka ”bygga båten under resans gång”.

 

Skolverkets nulägesanalys finns att läsa på Skolverkets hemsida (2020-04-17) och den är mycket intressant och stärker min kritiska uppfattning. På hemsidan konstateras att många skolor klarar omställningen till distansutbildning, baserat på en enkel enkätundersökning. ”Det är inte utan att man känner en stor beundran för lärarnas förmåga att på så kort tid ställa om undervisningen”, säger Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson. Hm!

 

Skolverket har hämtat in information från ett hundratal skolchefer och rektorer med hjälp av en enkät. Från stora friskolekoncerner till olika huvudmän för gymnasier, i allt från små landsortskommuner till stora städer runt om i Sverige. Allt för att försöka skapa en bild av läget just nu. Nulägesbilden är inte alls heltäckande och svarar inte på hur det ser ut i alla landets skolor, men svaren ger en bild av läget. Skolverket tycker sig se i sin uppföljning att distansundervisningen på många håll fungerar mycket bra vilket vittnar om lärarnas kompetens och ansvarstagande, säger Peter Fredriksson.

De flesta skolor bedömer att verksamheten under omständigheterna trots allt håller en tämligen hög kvalitet och många skolchefer är väldigt nöjda med hur personalen har tagit sig an uppgiften. Engagemanget och samarbetsviljan för elevernas bästa är stort, menar man.

Det finns samtidigt en rad orosmoment ute i skolorna som visar på en rad bekymmer.

Trots att den digitala tekniken öppnat upp för större flexibilitet för utbildning i tid och rum, har istället det klassrumsbundna arbetet ökat. Flera som besvarat enkäten anser att kvaliteten kan bli lidande om verksamheten inte kan återgå till det vanliga inom ganska kort tid.

Det digitala behöver bytas ut mot traditionell klassrumsundervisning för att man ska kunna garantera att gymnasisterna lär sig. En annan oro rör nyanlända elever och vissa mer sårbara elevgrupper, och hur deras behov ska kunna tillgodoses i rådande situation med distansundervisning. Hur man ska kunna samla in ett tillräckligt underlag för att kunna sätta betyg på avgångseleverna är ytterligare ett stort bekymmer som delas av många skolchefer och rektorer.

Sammanfattningsvis: Coronapandemin utmanar nu hela den svenska skolvärlden till ett gigantiskt strukturellt utvecklingsarbete och uppmanar också till en ny skolreform för att flytta gymnasieskolan till nätet.

Reagera på inlägget:

Lärandet fungerar när det är lustfyllt och meningsfullt

Relaterat

Många sitter just nu hemma och studerar på distans, efter regeringens beslut om att gymnasier, komvux och folkhögskolor med flera ska övergå till distansutbildning. Många undrar hur det ska gå egentligen? Sitta hemma och studera?

Studerande kan lära sig i stort sett vad som helst, när som helst och hur som helst, det vill säga om de studerande ser behovet av att lära sig detta, förstås. Ser de inte behovet av det som ska läras in, har vi ett stort problem. Tyvärr är mycket av skolans innehåll av sådan karaktär, som de studerande ungdomarna inte ser behov av.

Barn och unga lär sig annars lättare och enklare än äldre. Det har med barnens kopplingar mellan hjärnceller att göra.  Barn och unga vet inte riktigt vad de kommer att behöva kunna i livet. De är därför mera öppna för ett innehåll. Vuxna kan och vet vad de behöver kunna i livet och de är därför mera sparsmakade. 

Vad studerande ska lära sig är bestämt i läroplaner med kursplaner och även om studerande inte ser behovet av innehållet, så kan de ändå bestämma sig för att lära sig detta. Det finns ju prov som styr, både nationella och andra prov. Hur ska det då fungera nu när de ska sitta hemma och studera utan omedelbart lärarstöd? Hur ska studerande lägga upp sina studier? Hur länge ska de studera? När ska de ha raster och hur länge ska de arbeta? Ska de arbeta i 40-minuters-moduler?

Vem har hittat på att man lär sig bäst i 40-minuters-moduler?

Så är det nog inte. Skolans struktur är inte planerad utifrån lärande-forskning. Man kan se på riktigt små barn som vill lära sig något viktigt. De kan hålla på hur länge som helst! De tar oftast inga raster heller. Nu är det fritt fram att studera hur man vill.

Om lärandet är lustfyllt och meningsfullt så fungerar det förstås. Det ska vara roligt att lära sig nya saker, nytt innehåll och nya färdigheter. De studerande behöver få inspiration att göra studierna roliga.

Man kan exempelvis sitta vad man vill. Man behöver absolut inte sitta vid ett skrivbord, man kan sitta var som helst. Lärandet kan ske på andra platser. Jag sitter exempelvis aldrig själv vid skrivbord. Jag sitter i vardagsrummets soffa, ute på altanen, på ett café eller ute i naturen.

Studerande vet säkert också att man lär bäst tillsammans med andra i sociala och meningsfulla sammanhang. De kan i alla fall bilda virtuella studiegrupper. De fysiska studiegrupperna är olämpliga på grund av smittorisken. De studiekamrater som kan och vet förklarar för och hjälper dem som inte vet och kan. De lär av varandra.

Studietekniken som man lärt sig ska man tillämpa. Skriva för att lära är viktigt att tänka på. Att läsa noga och aktivt är viktigt. Man kan till och med behöva läsa högt. Utveckla egna tekniker för att memorera.

Studerande som nu sitter hemma och studerar på distans ska se det här läget som en viktig möjlighet att ta ett eget ansvar för sina studier.  Ha roligt när ni studerar och belöna er själva med att göra roliga saker. Våra studerande växer så det knakar när coronaviruset hindrar fysisk närvaro i skolan.

Ha roligt när ni pluggar. Belöna er själva med roliga saker. Självständigt ansvar är utvecklande. Visa nu att ni kan själva! 

Jag har flera trådar också men du har väl inte så mycket tid!

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lärare – glöm inte bort att ni är hjältar!

Relaterat

Igår kom beskedet. Gymnasieskolorna ska bedriva sin undervisning på distans. De som älskar digitalisering blev alldeles till sig i trasorna. De som hatar digitalisering blev kallsvettiga och panikslagna. Alla lärare blev troligen stressade.  

Jag undrar hur många som faktiskt funderade över hur i hela friden ska lösa detta?

I en Facebook-grupp slängde jag upp lite länkar till gammalt material jag hade som ligger online. Jag tänkte att det kunde vara till hjälp för någon av alla de lärare som sitter och funderar över hur de ska lyckas få tiden att räcka till nu när hen även ska få verksamheten att fungera på distans, kanske helt utan förutsättningar.

Väldigt många gillade det. Mycket positiv respons. Många var tacksamma.

Men det är ärligt talat inte mig man ska tacka. Jag sitter vid mitt trygga skrivbord långt ifrån lärares stressiga vardag. Jag har lämnat er. Jag delar bara med mig av det jag har och det jag gör.

Det är er vi ska tacka! Lärarna. Alla lärare!

Det är så många av er som redan mår dåligt över hur tungt jobbet är, som vänder ut och in på er själva för att få jobbet att gå ihop. Samma människor som nu får höra att undervisningens kvalitet ska bibehållas, att det ska lösas på digital väg.

Lägg av med det. Ingenting kommer bli så bra som ni hoppas. Släpp det.

Gör så gott ni kan. Offra inte er själva.

Att ni går till jobbet och faktiskt försöker hjälpa eleverna är stort. Ingenting blir bättre av att ni ställer fullständigt orimliga krav på er själva. Gör vad ni orkar, gör vad ni får förutsättningar att klara av. Gör inte mer.

Eleverna kommer bli drabbade oavsett hur ni gör. De kommer inte få med sig de kunskaper de skulle fått annars och de kommer få stora luckor. Men det är inte ert ansvar. Faktiskt. Det är ett politiskt ansvar. Det är faktiskt upp till dem att lösa. Inte upp till er.

Om vi ska ta oss igenom detta och kunna fortsätta på andra sidan behövs det lärare som orkar fortsätta även när livet börjar återgå till det normala.

Ta ett djupt andetag. Släpp prestationsångest. Good enough är mer än good enough. Saker kommer att missas och ni kommer inte att hinna med allt. Men det kommer ske oavsett vad ni gör och det kommer att gå bra ändå.

Oavsett, glöm inte bort att ni är hjältar för att ni försöker!

Relaterat

Reagera på inlägget:

Efter beskedet – nu måste vi alla hjälpas åt

Relaterat

Idag meddelade regeringen att undervisningen i gymnasieskolor, komvux och högre utbildning inte ska ske i institutionernas lokaler. Det vill säga att skolor och lärosätens undervisning ska ske på annat sätt än i lektions- och föreläsningssalar.

Detta är en helt exceptionell åtgärd. Det har aldrig tidigare gjorts på detta sätt. Och det kan hända att man inom kort också måste begränsa vilka som ska undervisas också i grundskolan. Min gamle far, som är pensionerad överläkare, säger till mig att han inte har upplevt något som ens liknar detta sedan andra världskriget.

Jag är glad för en sak och det är att Anna Ekström under dagens presskonferens kunde säga att de nu har ett enigt utbildningsutskott bakom sig i vad de nu gör. Detta gläder mig oerhört. För nu är sannerligen inte tiden att bedriva valkampanjer eller positionera sig. Nu står det svenska samhället inför en utmaning som kommer att forma en generation. Nu måste vi stå samlade och arbeta tillsammans.

Det gäller att som i alla kriser lyssna på myndigheter, inte agera på eller sprida desinformation, och att hjälpas åt.

Jag skriver ovan medvetet ”att skolor och lärosätens undervisning ska ske på annat sätt än i lektions- och föreläsningssalar”. För detta är en viktig dimension i detta. Vi måste nu – såväl skolor som vårdnadshavare – hjälpas åt så att våra ungdomar både kan och vill fortsätta lära sig när de nu inte kommer ha vare sig lärare eller kompisar omkring sig.

Ett viktigt stöd i detta är hemsidan skolahemma.se där man samlat tips och stöd för hur man på olika sätt kan utnyttja digital teknik i den nuvarande situationen. Det är bra och viktigt och de som tagit fram denna, bland andra Rise, ska ha en stor eloge för att de agerat så snabbt.

Men kom ihåg att digital undervisning kräver mer än vanlig undervisning. Det vill säga att man kan behöva fundera flera gånger på hur man ska upprätthålla motivationsfaktorer och andra dimensioner som går förlorade när de mänskliga mötena försvinner ur undervisningsmiljön. Och – glöm inte att skicka med elever vanliga läroböcker hem. De är pedagogiskt upplagda och är oberoende av servrar och teknik.

I övrigt gäller samma som i förra inlägget: Keep calm and carry on – och i det ska vi vara mycket mänskliga och ta hand om varandra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor