Annons

”Allt börjar hos eleven och dess resurspedagog”

Relaterat

Tidigare har jag skrivit om att en resurspedagog till elev med en utåtagerande problematik är något av det värsta jag stött på. Sällan blir jag mer glad än när mina negativa föreställningar blir ifrågasatta och motbevisade. Jag har nämligen mött en resurspedagog som bärgat en hel klass och slagit hål på min föreställning att en resurspedagog är alltid dåligt investerade pengar. 

Tyvärr är det fortfarande så att resurspedagoger tenderar att vara att oattraktivt yrke. Ofta sätts det personer som ska arbetsträna från arbetsförmedlingen eller en ungdom som precis läst färdigt på gymnasiet. Inget illa menat mot dessa, de gör garanterat så gott som de kan. Problemet är att yrket som resurspedagog är enormt krävande. 

Det är slitsamt och du som person behöver både kunna axla rollen som en förebild och ha god kunskap både pedagogiskt och didaktiskt. Inte nog med det, du behöver även kunna applicera detta och kunna bibehålla ett lugn då du möter påfrestande situationer i högre utsträckning än andra yrken i skolan där affektsmittan, alltså känslor som smittar och påverkar oss att känna, är som störst.

Det är ett lotteri att hitta bra personer till dessa tjänster. Ett lotteri med dålig vinstchans så att någon ens vill spela det spelet förundrar mig. Förmodligen beror det på de dåliga arbetsvillkoren kombinerat med att det tenderar vara lågavlönat och ha en lågstatus.

Hur som helst så har det på min skola har det nämligen börjat en person som går som resurspedagog till en elev som tenderar att bli utåtagerande. Det han har åstadkommit på några dagar är mer än vad andra lyckas med på flera år. Snacka om rätt person på rätt plats. 

Tyvärr brukar många resurspedagoger hamna i rollen att de blir polis till eleven de går med. Säger allt de inte får göra, straffar och så vidare. Inget blir bättre av sånt men det är så naturligt att hamna där. För skolan ställer krav. Läraren ställer krav. Och det blir då så enkelt att för den som går närmast barnet att bli den som förmedlar dessa krav allra mest. 

Men den här resurspedagogen går med och förklarar. Han frågar lärarna, tar reda på vad som gäller vad som ska göras och förklarar då för den här oroliga själen vad som gäller och vad som kommer ske. Vad som är målet. Han förbereder eleven och guidar. Han finns där. Han är delaktig, även på idrotten kommer han med sina egna inneskor. Han är närvarande. Han är nära. Sådant som jag som lärare inte hinner med. Allt detta på fantastisk skånska som gör varje unge blir helt trollbunden. Lugnt och metodiskt. 

Det har inte bara hjälpt den här eleven, utan hela klassen. Från en orolig klass så har den blivit sådär fin som en vet att den alltid hade kunnat vara. Är en sådan fröjd att ha lektion med dem. 

Jag vet inte vad han tjänar, men jag hoppas det är miljoner, för det är han värd. Det är sådana personer som på riktigt underlättar för mig som lärare. Som gör att jag kan fokusera på lektionsinnehållet. Det är värt betydligt mer än det jag ger.

Så vill vi som samhälle i allmänhet och skolan i synnerhet göra någonting litet som skulle ha enormt stort genomslag på skolans studiero, resultat och ja, egentligen allt som är mätbart; höj statusen för resurspedagogen. 

Att bli resurspedagog borde vara ett yrke som yrkeserfarna skolmänniskor söker sig till. Högavlönat med hög status. Det kanske låter konstigt i första anblick, varför borde en tjäna så bra på att bara vara knuten till en person? Men ser man bortom faktumet att det är en person resurspedagogen är knuten till så går de andra vinningarna enkelt att hitta. Det kommer bli en elev i harmoni. En klass i eufori och en skola som präglas av kunskap och studiero. Allt börjar hos eleven och dess resurspedagog. 

Och kom inte och säg: “Ah, men då borde inte den eleven ens gå i en vanlig klass”. Jo, det borde den. Det är just den hjälpen att kunna se och bemöta olikheter som andra elever också behöver erfara. Det är kunskap de behöver lära sig. Det är lärdomar de behöver dra. Ifall de inte hade fått möta dessa elever med andra behov än vad de själva har hade värdegrunden och studieron på sikt gått under ändå. 

Därför är barnet i behov av särskilt stöd en nyckel för att få till en bra studiero på skolan, och dennes resurspedagog visar vägen dit.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Resursklassen blev min räddning och förfall

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. På den tiden var det lite naturligt att göra så. Vi samlades på samma ställe, alla vi som hade adhd. På den tiden var vi en handfull i varje kommun. 

Det gjorde ont att inte få vara normal, det var en speciell ångestklump att ha bränt alla sina broar i den vanliga klassen. Men det var ändå ett medvetet val att göra det. Jag visste att jag inte skulle kunna gå till skolan till slut. Och det var trots allt det som gjorde mindre ont just då. Att ta kontroll och bli utåtagerande istället för att lämna sig handfallen åt det jag inte klarade av. Att försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Det var en värre tortyr än att alla skulle se när jag fick skäll av fröken som jag tyckte så mycket om, eller att göra mina föräldrar besvikna. Eller att bli lämnad ensam, utan några vänner.

Jag fick en sista chans som få får idag, och jag vet att jag aldrig hade klarat min skolgång utan skolflytten.

Den bittra sanningen är att en liten undervisningsgrupp var det som räddade hela min skolgång. Hade jag vart tvungen att gå i en vanlig klass hade inte bara min utbildning blivit lidande, utan även mina klasskamraters och situationen för mina lärare.

Ibland leder inkludering till segregering när det blir viktigare att ingen ska hamna utanför. Sanningen är att man fortfarande hamnar utanför, enda skillnaden är att fler nu ser det.

I högstadiet flyttades jag tillbaka till en "vanlig" klass med många av mina tidigare vänner och klasskamrater. Jag fick välja vilka jag skulle gå med. Och det var till stor del för att jag skulle få det bra som denna klass bildades. De vuxna ville ge mig en trygghet. Det man inte tänkte på var det sociala samspelet och hur mycket som förändras hos ett barn i mellanstadiet på dessa tre långa år. Så det var här jag fick känna på hur det var att bli mobbad och vara utanför, speciellt av dem som jag en gång trodde stod mig nära.

Jag utvecklade ett självskadebeteende. En negativ relation till mina forna vänner. Mina klasskamrater sprang ifrån mig på rasterna. Jag följde efter dem, jag provocerade dem. Så till den grad att de började retas tillbaka. De började slå mig. För jag slog ju dem när jag inte klarade av att komma med en fyndig comeback. De hade haft tre år på sig att öva upp sin förmåga. Tre år jag hade varit frånvarande i den lilla klassen. Och jag hade inte en chans mot deras analyserande och verbala förmåga. Det var skoningslöst.

Det här klarade inte jag av. Jag var både fysiskt och mentalt känslig. Sensoriskt känslig som gjorde att smärtan av deras slag ärrade sig kvar på armen. Mentalt känslig mot deras ord som aldrig riktigt släppte taget från mitt sinne. 

Så jag grät. Jag sprang iväg. Och jag sökte stöd hos de vuxna. Men vad ska dom göra när det är jag som börjar allting? När det är jag som retas, det är jag som slåss. Mina klasskamrater ger ju bara tillbaka.

De pratade med mina klasskamrater och kom tillsammans fram till en handlingsplan. Låt honom vara ifred. Strunta i honom. Istället för att vara en slagpåse blev jag nu osynlig, och det var så mycket värre. 

Allt detta för att jag inte förstod det sociala samspelet. Allt för att jag inte kunde söka kontakt på ett normativt sätt som andra barn gjorde. Ingen hade någonsin lärt mig söka kontakt på ett bra sätt hos mina kamrater. Ingen hade visat mig att det finns en styrka i att våga blotta sina svagheter. Att människor tenderar att acceptera dessa så länge en är uppriktig med dem.

Jag hade gått i en resursklass, och var det något jag ville dölja till varje pris så var det min adhd. Jag ville bara vara normal, jag ville bara passa in. Så jag kunde aldrig acceptera att jag inte gjorde det. 

Resursklassen hade räddat mina studier, men det hade varit på bekostnad av mina kamrater. Så jag stod ensam där i högstadiet. En tid då ett barn behöver stöd som mest bland sina kamrater.

Så kom resursklassen att bli en dubbeleggad dolk. Min räddning och mitt förfall. För att överleva var jag tvingad att offra en stor del av mig själv. Idag hoppas jag vi kan ge våra barn ett bättre alternativ.

Reagera på inlägget:

Viktigt att skrika åt barn för att markera

Ibland har jag skrikit så mycket åt barn att jag blir helt raspig i halsen.

Det finns vissa barn som man verkligen behöver skrika åt för att nå fram till. Vissa barn är så vana att bara få köra på utan att någon vuxen ser och säger något att de blir närmast förvånade när man faktiskt säger till.

Det tycker jag faktiskt är helt oacceptabelt. Så jag brukar markera, högt och tydligt, så alla i klassen ser och hör vad dessa elever gör.

”Shit, vilken grym rush du la där!”

”Hörrni, titta! Här är någon som verkligen vet hur man värmer upp!”

”Åh vad härligt att du skyndar dig så snabbt till samlingen.”

”Kanon att ni kollar hur det gick när han ramla, det gör mig glad att se!”

”Ojojoj, vad du tar i! Du är van att verkligen kämpa, det ser jag det!”

”Wow, nu kämpar ni ju allihopa! Vad härligt, ta i! Spriiing! Kötta!”

Det är exempel på det jag brukar skrika åt mina elever. Många barn är inte vana att få höra hur duktiga de är. Men det är de verkligen värda att höra. Och jag tror att det är viktigt att andra får höra och se när de gör bra ifrån sig. Särskilt vissa barn. 

Ett barn som ofta hamnar i situationer där hen gör sociala misstag – eller kliver över linjen för vad som anses vara acceptabelt för andra – riskerar att få en sådan stämpel av klasskamraterna och även av lärarna. 

En gör inte det för att vara elak, utan det är en direkt konsekvens av hur vi människor fungerar med vårt kategoriska tänkande. Så vi dömer ut dessa elever, och ju längre tid som går desto mer cementeras den rollen att det här barnet misslyckas ofta och brukar ställa till det. 

Men alla barn vill lyckas. Alla barn vill vara duktiga. Och det vi uppmärksammar förstärker vi. Därför är det min roll som lärare att se när sådana här förutfattade meningar finns och det blir min skyldighet att rikta om fokus från det som kan bli dåligt till det barnet göt bra. 

Så hjälper jag barnets omgivning att ge positiv bekräftelse istället för negativ. Så förhindrar jag som lärare att en elev utvecklar en skadlig relation till sin omgivning.

Så jag kommer nog fortsätta skrika på. Särskilt till de barnen som ofta gör fel. För de behöver få höra när de är duktiga och lyckas!

Reagera på inlägget:

Alla barn behöver få lyckas

Det finns elever som en är orolig för. Elever som inte deltar, elever som ofta hamnar i bråk. Elever som vill framstå som självständiga och självbestämmande. En sådan elev har jag haft på sistone.  

Det har varit problem med att få eleven fokuserad och aktiv på idrottslektionerna. Nyligen hade vi en provsituation kring skador och hur man förebygger dessa i idrott och hälsa. Eleven skrev provet men blev underkänd. Hen hade glömt att träna. Jag meddelar de elever som behöver göra omprov och kommer till sist fram till denna elev.

– Har du kvar pluggpappret? frågar jag. 

– Nej, svarar eleven. 

Ett nytt i handen och en vecka fram i tiden står vi där igen. Har inte tränat, har inte kvar pappret.  

– Du, nu måste vi ta tag i det här. Vi kan inte skjuta upp det med. Nästa vecka kör vi, okej? säger jag.

Nästa vecka kommer och det är nu två elever som ska skriva omprov. Jag sätter igång de andra elever med doppboll och går till den första. Vi har ett samtal kring vad hen skrivit på provet och lägger till lite saker efter vårat samtal. Godkänd, klockrent.  

När jag rör mig för att möta den andra eleven som sitter en bit bort i parken där vi har idrott är hen redan på väg för att möta upp mig.

– Jag har ropat på dig 5 gånger nu. Säger hen upprört.

– Förlåt, jag var tvungen att sitta med den andre först och sedan sätta igång klassen med doppboll. Men nu är jag här! 

– Jag vill inte göra provet nu. Hen går iväg och lutar sig mot ett träd surt. 

Jag tar mig en liten funderare medan jag går iväg för att hämta provet och pennan eleven lämnat kvar efter sig. Jag går tillbaka igen och möter upp eleven vid trädet.

– Men du, du ligger ju bra till på idrotten i övrigt. Ska vi inte bara köra provet och få det överstökat?  

Eleven svarar inte.

– Är det något som känns jobbigt? 

– Du förstår inte. Svarar eleven. 

Jag märker hur ögonen vattnas och eleven försöker hålla igen samtidigt som hen vänder sig om och går iväg. 

Jag låter eleven vara och landa. Ingen idé att gå in och rådda när det där gigantiska isberget av känslor börjat komma upp till ytan. Men något kring detta prov eller provsituationen är märkbart jobbigt för eleven. 

Några minuter passerar och eleven kommer tillbaka och ställer sig bredvid mig medan jag står och kollar på doppbollsspelet resten av klassen utövar. Jag ger lite komplimanger och instruktioner till eleverna i spelet och vänder mig sedan till eleven som sökt sig närmre.  

– Du, ska vi köra provet muntligt? 

Eleven jakar och vi sätter igång.  

Jag ställer frågorna, vi har ett samtal och jag ger eleven omdömet på plats. 

– Jag bedömer att det du sagt under vårt samtal ligger på en A-nivå. Så bra jobbat! 

Eleven är kunnig. Eleven redovisar väl för sina resonemang och det är inget snällomdöme jag sätter. 

– Åh, jag måste flexa lite för dom andra, säger eleven och går iväg.

– Stina! Jag fick ett A! Eleven går runt och berättar för klasskamraterna samtidigt som hen får beröm från resten av klassen för att ha lyckats. Sedan kommer eleven fram till mig igen. 

– Du, Alex. Jag vet att det inte står något på provet och så eftersom att jag gjorde det muntligt, men skulle jag kunna få ta med det hem? 

– Självklart! säger jag. 

Jag skriver i lite mer, skriver namn gör ett A och ringar in och skriver ett kort: ”bra!”

– Det här ska jag visa för mamma! säger eleven till en annan. 

Plötsligt är det en helt annan elev än den jag är van att möta på idrotten. Det är en elev som skiner. Det är inget tjafs om att delta eller inte längre. Inget som behöver lirkas fram. Det är en elev som nu deltar och aktivt själv frågar vilket lag hen ska vara med i. Vad det är vi ska träna på i spelet. En elev som nu har roligt på idrotten.  

Allt som krävdes var bekräftelse. Allt som krävdes var att få lyckas. Och för att lyckas behövdes rätt förutsättningar. 

Rätt förutsättningar behöver inte innebära att alla ska göra lika. I det här fallet fanns ett outtalat behov av att få göra provet muntligt. En sådan liten detalj som kan leda till att eleven höjer sig från ett F till ett A.

Reagera på inlägget:

Att bli utburen kan vara för barnets bästa

Relaterat

Är det kränkande att bli utburen? Ja.

Kan det vara nödvändigt? Ja.

När jag gick i skolan hände det titt som tätt att jag blev utburen från klassrummet eller i andra sammanhang. Anledningen kunde variera, men den gemensamma nämnaren var alltid att jag hade fått en låsning. 

En mental låsning är vanligt förekommande för barn med en NPF-problematik (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Det är ett tillstånd man som barn hatar att hamna i och som är jobbigt, men ändå rätt enkelt att hantera för utomstående genom att:

  • Distansera
  • Distrahera

Det innebär i princip att helt ta bort det som påminner barnet om det som skapade låsningen och att fokusera på annat.

En känsla håller i sig i 90 sekunder om man inte blir påmind om den. Det kan enbart ske i ett sammanhang där man inte blir påmind om det som skapade låsningen. Man behöver alltså komma bort.

För personen som drabbas är den mentala låsningen väldigt svår att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta detta är någon som är starkare. Fysiskt, men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Det man måste förstå är att när en sådan här situation uppstår är det skademinimering som gäller. Det har alltså redan gått för långt och ens valmöjligheter är oerhört begränsande. För att undvika sådana här situationer i framtiden är det väldigt viktigt med efterarbete och förarbete. Det är här fokus och energi ska läggas.

Hade inte mina lärare och pedagoger vågat lyfta bort mig hade jag och mina klasskamrater tagit mer skada. Jag är glad att mina omtänksamma pedagoger, som jag älskade, vågade ta i mig när det blev för mycket.

Jag är tacksam för att de fanns där för mig när jag kom ner från mitt affektpåslag och låsningen släppte – med en kram istället för en utskällning. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor