Annons

Att lära barn att fly

Som barn har jag haft svårt att säga förlåt. Jag hamnade ofta i stressituationer och då slogs jag. Jag vägrade att ge mig. Jag stod alltid på mig. Det fanns inga andra alternativ.

Jag har alltid vetat att det är fel att slåss. Det gjorde ont i mig efter att jag slagit en klasskamrat. Att känna knytnävarna möta hud och ben. Men jag kunde ändå inte säga förlåt. Jag hamnade i affekt, och när jag befann mig i affekt så var det inte jag som agerade. Det var inte mina tankar. Det var inte mina handlingar. Det är primalhjärnan som styr då. Den styr helt på mina känslor. Den där känslan av att vara rädd, trängd och full av ilska. Den är inställd som en leksak man sätter på med ett reglage där bak. Av, på eller testläge. Mitt reglage gick alltid till ”på”. Det blev alltid ”slåss”. 

Jag blev tvingad att säga förlåt. Förlåt för något som inte var jag. Jag var inte vid medvetande när jag slogs. Det var inget val jag gjorde, det bara hände. Därför hade jag så svårt att be om ursäkt. Att underkasta mig något som jag redan visste var fel. För alla vet att man inte får slåss.

Så jag lärde mig att fly. Jag lärde mig att undvika att ta ansvar för mina handlingar. Jag kunde inte styra när jag slogs, det bara hände. Men det jag kunde styra över var när jag fick skäll. Så det flydde jag från. Jag lärde mig att undvika vuxna, jag lärde mig att inte ta ansvar.

Vi människor använder oss av tre olika alternativ när vi möter en fara. Antingen så stannar vi och slåss eller så flyr vi. Det kallas fight or flight och är ett gammalt nedärvt beteende som sitter djupt rotat i vårt nervsystem, långt ned i primalhjärnan där vi nästan handlar per automatik.

Förutom dessa två alternativ så finns det ett tredje, att spela död. Det brukar inte vara så effektivt så det är sällan vi använder oss av detta. Även fast det förekommer vid mentala låsningar.

Varför är det här viktigt att veta? Jo, för det går många sådana här barn i skolan. Vi vill inte att barn ska slåss. Vi vill inte att de ska hamna i ett läge av fajt. För det skapar fler problem. Samtidigt vill vi att barn ska lära sig att ta ansvar för sina handlingar.

Problemet att hamna i läget där barnet slåss är att det skapar mersituationer. Förutom att behöva reda ut den stressituation som försatte barnet i sitt primala beteende så måste nu även följdsituationen utredas. Varje skola har i princip en nollpolicy för våld. Det får inte förekomma och det ska aldrig accepteras, oavsett omständigheterna. Det är rätt och riktigt, så ska det vara. Problemet är att det sätter barn som mig, som känner mycket, i väldigt svåra situationer och vi får ofta ta mycket skit för sådant vi egentligen inte behärskar.  Detta trots att det sällan är ett medvetet val att slåss. 

Vi har en tendens att se ned på sådana här beteenden. Att skada en annan människa är oerhört fult. Det ska straffa sig. Därför löper sådana barn som jag en stor risk att bli stämplade som ett aggressivt problembarn, precis som jag blev. Det är förväntat av barnet att bråka. Ibland sätts en person in som stöd enbart för att hålla koll på att barnet inte slåss.

Det här är inte strategier för att lära barnet hantera denna affekt, det här är skademinimering. Det kommer aldrig leda till en skadeeleminering och barnet kommer aldrig att lära sig andra metoder än att slåss. Dessutom kommer skademinimeringen utebli så fort den här personen inte finns nära barnet. Således är detta ineffektivt på alla sätt och vis.

Men skolan kan faktiskt hjälpa det här barnet och det absolut mest grundläggande är att lära barnet fly.

Egentligen handlar det mer om att plantera ett till handlingsalternativ i tankeverkstaden. Att öppna upp för ett alternativ som barnet eventuellt kan ta. 

Flyktvägen är den sista bra metoden att ta till innan en situation blir okontrollerbar. Som pedagog går det att samtala med barnet och hitta en bra plats tillsammans på skolan där barnet känner sig tryggt, dit barnet kan fly när känslorna börjar ta över och det känns som att inga andra utvägar finns. Hitta en plats på skolan, gärna utan insyn. Ett litet skrymsle någonstans där en kan få vara ensam, i fred. Där känslorna kan få kylas ned. 

Bestäm också vad som ska ske sen. Ska jag komma och titta till dig efter fem minuter? Tio? Ska du komma tillbaka själv? Om jag inte är här på plats, vem skulle du kunna tänka dig kom och titta till dig då?

Det här är bra frågor att ställa och klura på tillsammans. Att planera en flyktväg är som att läsa en karta för en byggnad, var finns nödutgångarna? Detta är att ha en plan vid händelse av brand. När det brinner i huvudet, stanna inte kvar i elden, fly! 

Genom att fly så skapas aldrig en situation av våld som måste lösas enligt en nolltoleranspolicy, där barnet måste ta på sig skulden för sitt agerande i affekt. Genom att barnet flyr istället för att slåss blir det enklare att gå till roten med det riktiga problemet. Detta är oerhört viktigt när det kommer till känslostarka barn, förmodligen är det någon eller något som har triggat hen. Att utforska roten till känsloreaktionen är grunden för att få till en bra miljö i skolan.

Nej, detta funkar inte alltid. Det kommer fortfarande kunna bli fajtläge. Men har man planterat den här tanken hos barnet finns det fortfarande en chans att hen applicerar den i praktiken. Det finns en chans att innan man når den där irreversibla mentala låsningen, att det inte finns några andra alternativ så kan en sista medveten handling göras; hitta nödutgången.

Och ju oftare hen flyr samt lyfts med beröm för att göra ett klokt beslut, desto mer kommer barnet att växa och DESTO lättare kommer det bli för barnet att i framtida situationer fly istället för att slåss. Det kommer på sikt att minimera problematiska situationer som eventuellt kan uppstå, då de situationer som bemöts är de utlösande och inte följdsituationer. Att bemöta själva problemet, inte konsekvensen av ett problem. Dessutom kommer det här barnet inte att behöva äga lika många problemsituationer. Barnet behöver således inte ges en roll som aggressiv och stökig. 

Innan en individ hamnar i affekt kan vi försöka agera rationellt, hantera känslorna och situationen. Har vi rätt verktyg för att göra detta så är det fullt möjligt att välja ett bättre alternativ. Som vuxna brukar vi ha lärt oss flera olika strategier, både medvetet och omedvetet, men som barn tenderar dessa förmågor att svikta. Det är därför en mental låsning kan blomstra upp från intet. Det finns helt enkelt inga andra alternativ i barnets värld. Men vi kan skapa sådana och den första valmöjligheten är möjligheten att fly. 

Därför tycker jag vi ska lära barn att fly. Att skapa en flyktväg måste vara det första som sker i arbetet kring ett barn som ofta hamnar i fysisk affekt. 

Reagera på inlägget:

”Allt börjar hos eleven och dess resurspedagog”

Relaterat

Tidigare har jag skrivit om att en resurspedagog till elev med en utåtagerande problematik är något av det värsta jag stött på. Sällan blir jag mer glad än när mina negativa föreställningar blir ifrågasatta och motbevisade. Jag har nämligen mött en resurspedagog som bärgat en hel klass och slagit hål på min föreställning att en resurspedagog är alltid dåligt investerade pengar. 

Tyvärr är det fortfarande så att resurspedagoger tenderar att vara att oattraktivt yrke. Ofta sätts det personer som ska arbetsträna från arbetsförmedlingen eller en ungdom som precis läst färdigt på gymnasiet. Inget illa menat mot dessa, de gör garanterat så gott som de kan. Problemet är att yrket som resurspedagog är enormt krävande. 

Det är slitsamt och du som person behöver både kunna axla rollen som en förebild och ha god kunskap både pedagogiskt och didaktiskt. Inte nog med det, du behöver även kunna applicera detta och kunna bibehålla ett lugn då du möter påfrestande situationer i högre utsträckning än andra yrken i skolan där affektsmittan, alltså känslor som smittar och påverkar oss att känna, är som störst.

Det är ett lotteri att hitta bra personer till dessa tjänster. Ett lotteri med dålig vinstchans så att någon ens vill spela det spelet förundrar mig. Förmodligen beror det på de dåliga arbetsvillkoren kombinerat med att det tenderar vara lågavlönat och ha en lågstatus.

Hur som helst så har det på min skola har det nämligen börjat en person som går som resurspedagog till en elev som tenderar att bli utåtagerande. Det han har åstadkommit på några dagar är mer än vad andra lyckas med på flera år. Snacka om rätt person på rätt plats. 

Tyvärr brukar många resurspedagoger hamna i rollen att de blir polis till eleven de går med. Säger allt de inte får göra, straffar och så vidare. Inget blir bättre av sånt men det är så naturligt att hamna där. För skolan ställer krav. Läraren ställer krav. Och det blir då så enkelt att för den som går närmast barnet att bli den som förmedlar dessa krav allra mest. 

Men den här resurspedagogen går med och förklarar. Han frågar lärarna, tar reda på vad som gäller vad som ska göras och förklarar då för den här oroliga själen vad som gäller och vad som kommer ske. Vad som är målet. Han förbereder eleven och guidar. Han finns där. Han är delaktig, även på idrotten kommer han med sina egna inneskor. Han är närvarande. Han är nära. Sådant som jag som lärare inte hinner med. Allt detta på fantastisk skånska som gör varje unge blir helt trollbunden. Lugnt och metodiskt. 

Det har inte bara hjälpt den här eleven, utan hela klassen. Från en orolig klass så har den blivit sådär fin som en vet att den alltid hade kunnat vara. Är en sådan fröjd att ha lektion med dem. 

Jag vet inte vad han tjänar, men jag hoppas det är miljoner, för det är han värd. Det är sådana personer som på riktigt underlättar för mig som lärare. Som gör att jag kan fokusera på lektionsinnehållet. Det är värt betydligt mer än det jag ger.

Så vill vi som samhälle i allmänhet och skolan i synnerhet göra någonting litet som skulle ha enormt stort genomslag på skolans studiero, resultat och ja, egentligen allt som är mätbart; höj statusen för resurspedagogen. 

Att bli resurspedagog borde vara ett yrke som yrkeserfarna skolmänniskor söker sig till. Högavlönat med hög status. Det kanske låter konstigt i första anblick, varför borde en tjäna så bra på att bara vara knuten till en person? Men ser man bortom faktumet att det är en person resurspedagogen är knuten till så går de andra vinningarna enkelt att hitta. Det kommer bli en elev i harmoni. En klass i eufori och en skola som präglas av kunskap och studiero. Allt börjar hos eleven och dess resurspedagog. 

Och kom inte och säg: “Ah, men då borde inte den eleven ens gå i en vanlig klass”. Jo, det borde den. Det är just den hjälpen att kunna se och bemöta olikheter som andra elever också behöver erfara. Det är kunskap de behöver lära sig. Det är lärdomar de behöver dra. Ifall de inte hade fått möta dessa elever med andra behov än vad de själva har hade värdegrunden och studieron på sikt gått under ändå. 

Därför är barnet i behov av särskilt stöd en nyckel för att få till en bra studiero på skolan, och dennes resurspedagog visar vägen dit.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Resursklassen blev min räddning och förfall

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. På den tiden var det lite naturligt att göra så. Vi samlades på samma ställe, alla vi som hade adhd. På den tiden var vi en handfull i varje kommun. 

Det gjorde ont att inte få vara normal, det var en speciell ångestklump att ha bränt alla sina broar i den vanliga klassen. Men det var ändå ett medvetet val att göra det. Jag visste att jag inte skulle kunna gå till skolan till slut. Och det var trots allt det som gjorde mindre ont just då. Att ta kontroll och bli utåtagerande istället för att lämna sig handfallen åt det jag inte klarade av. Att försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Det var en värre tortyr än att alla skulle se när jag fick skäll av fröken som jag tyckte så mycket om, eller att göra mina föräldrar besvikna. Eller att bli lämnad ensam, utan några vänner.

Jag fick en sista chans som få får idag, och jag vet att jag aldrig hade klarat min skolgång utan skolflytten.

Den bittra sanningen är att en liten undervisningsgrupp var det som räddade hela min skolgång. Hade jag vart tvungen att gå i en vanlig klass hade inte bara min utbildning blivit lidande, utan även mina klasskamraters och situationen för mina lärare.

Ibland leder inkludering till segregering när det blir viktigare att ingen ska hamna utanför. Sanningen är att man fortfarande hamnar utanför, enda skillnaden är att fler nu ser det.

I högstadiet flyttades jag tillbaka till en "vanlig" klass med många av mina tidigare vänner och klasskamrater. Jag fick välja vilka jag skulle gå med. Och det var till stor del för att jag skulle få det bra som denna klass bildades. De vuxna ville ge mig en trygghet. Det man inte tänkte på var det sociala samspelet och hur mycket som förändras hos ett barn i mellanstadiet på dessa tre långa år. Så det var här jag fick känna på hur det var att bli mobbad och vara utanför, speciellt av dem som jag en gång trodde stod mig nära.

Jag utvecklade ett självskadebeteende. En negativ relation till mina forna vänner. Mina klasskamrater sprang ifrån mig på rasterna. Jag följde efter dem, jag provocerade dem. Så till den grad att de började retas tillbaka. De började slå mig. För jag slog ju dem när jag inte klarade av att komma med en fyndig comeback. De hade haft tre år på sig att öva upp sin förmåga. Tre år jag hade varit frånvarande i den lilla klassen. Och jag hade inte en chans mot deras analyserande och verbala förmåga. Det var skoningslöst.

Det här klarade inte jag av. Jag var både fysiskt och mentalt känslig. Sensoriskt känslig som gjorde att smärtan av deras slag ärrade sig kvar på armen. Mentalt känslig mot deras ord som aldrig riktigt släppte taget från mitt sinne. 

Så jag grät. Jag sprang iväg. Och jag sökte stöd hos de vuxna. Men vad ska dom göra när det är jag som börjar allting? När det är jag som retas, det är jag som slåss. Mina klasskamrater ger ju bara tillbaka.

De pratade med mina klasskamrater och kom tillsammans fram till en handlingsplan. Låt honom vara ifred. Strunta i honom. Istället för att vara en slagpåse blev jag nu osynlig, och det var så mycket värre. 

Allt detta för att jag inte förstod det sociala samspelet. Allt för att jag inte kunde söka kontakt på ett normativt sätt som andra barn gjorde. Ingen hade någonsin lärt mig söka kontakt på ett bra sätt hos mina kamrater. Ingen hade visat mig att det finns en styrka i att våga blotta sina svagheter. Att människor tenderar att acceptera dessa så länge en är uppriktig med dem.

Jag hade gått i en resursklass, och var det något jag ville dölja till varje pris så var det min adhd. Jag ville bara vara normal, jag ville bara passa in. Så jag kunde aldrig acceptera att jag inte gjorde det. 

Resursklassen hade räddat mina studier, men det hade varit på bekostnad av mina kamrater. Så jag stod ensam där i högstadiet. En tid då ett barn behöver stöd som mest bland sina kamrater.

Så kom resursklassen att bli en dubbeleggad dolk. Min räddning och mitt förfall. För att överleva var jag tvingad att offra en stor del av mig själv. Idag hoppas jag vi kan ge våra barn ett bättre alternativ.

Reagera på inlägget:

Viktigt att skrika åt barn för att markera

Ibland har jag skrikit så mycket åt barn att jag blir helt raspig i halsen.

Det finns vissa barn som man verkligen behöver skrika åt för att nå fram till. Vissa barn är så vana att bara få köra på utan att någon vuxen ser och säger något att de blir närmast förvånade när man faktiskt säger till.

Det tycker jag faktiskt är helt oacceptabelt. Så jag brukar markera, högt och tydligt, så alla i klassen ser och hör vad dessa elever gör.

”Shit, vilken grym rush du la där!”

”Hörrni, titta! Här är någon som verkligen vet hur man värmer upp!”

”Åh vad härligt att du skyndar dig så snabbt till samlingen.”

”Kanon att ni kollar hur det gick när han ramla, det gör mig glad att se!”

”Ojojoj, vad du tar i! Du är van att verkligen kämpa, det ser jag det!”

”Wow, nu kämpar ni ju allihopa! Vad härligt, ta i! Spriiing! Kötta!”

Det är exempel på det jag brukar skrika åt mina elever. Många barn är inte vana att få höra hur duktiga de är. Men det är de verkligen värda att höra. Och jag tror att det är viktigt att andra får höra och se när de gör bra ifrån sig. Särskilt vissa barn. 

Ett barn som ofta hamnar i situationer där hen gör sociala misstag – eller kliver över linjen för vad som anses vara acceptabelt för andra – riskerar att få en sådan stämpel av klasskamraterna och även av lärarna. 

En gör inte det för att vara elak, utan det är en direkt konsekvens av hur vi människor fungerar med vårt kategoriska tänkande. Så vi dömer ut dessa elever, och ju längre tid som går desto mer cementeras den rollen att det här barnet misslyckas ofta och brukar ställa till det. 

Men alla barn vill lyckas. Alla barn vill vara duktiga. Och det vi uppmärksammar förstärker vi. Därför är det min roll som lärare att se när sådana här förutfattade meningar finns och det blir min skyldighet att rikta om fokus från det som kan bli dåligt till det barnet göt bra. 

Så hjälper jag barnets omgivning att ge positiv bekräftelse istället för negativ. Så förhindrar jag som lärare att en elev utvecklar en skadlig relation till sin omgivning.

Så jag kommer nog fortsätta skrika på. Särskilt till de barnen som ofta gör fel. För de behöver få höra när de är duktiga och lyckas!

Reagera på inlägget:

Alla barn behöver få lyckas

Det finns elever som en är orolig för. Elever som inte deltar, elever som ofta hamnar i bråk. Elever som vill framstå som självständiga och självbestämmande. En sådan elev har jag haft på sistone.  

Det har varit problem med att få eleven fokuserad och aktiv på idrottslektionerna. Nyligen hade vi en provsituation kring skador och hur man förebygger dessa i idrott och hälsa. Eleven skrev provet men blev underkänd. Hen hade glömt att träna. Jag meddelar de elever som behöver göra omprov och kommer till sist fram till denna elev.

– Har du kvar pluggpappret? frågar jag. 

– Nej, svarar eleven. 

Ett nytt i handen och en vecka fram i tiden står vi där igen. Har inte tränat, har inte kvar pappret.  

– Du, nu måste vi ta tag i det här. Vi kan inte skjuta upp det med. Nästa vecka kör vi, okej? säger jag.

Nästa vecka kommer och det är nu två elever som ska skriva omprov. Jag sätter igång de andra elever med doppboll och går till den första. Vi har ett samtal kring vad hen skrivit på provet och lägger till lite saker efter vårat samtal. Godkänd, klockrent.  

När jag rör mig för att möta den andra eleven som sitter en bit bort i parken där vi har idrott är hen redan på väg för att möta upp mig.

– Jag har ropat på dig 5 gånger nu. Säger hen upprört.

– Förlåt, jag var tvungen att sitta med den andre först och sedan sätta igång klassen med doppboll. Men nu är jag här! 

– Jag vill inte göra provet nu. Hen går iväg och lutar sig mot ett träd surt. 

Jag tar mig en liten funderare medan jag går iväg för att hämta provet och pennan eleven lämnat kvar efter sig. Jag går tillbaka igen och möter upp eleven vid trädet.

– Men du, du ligger ju bra till på idrotten i övrigt. Ska vi inte bara köra provet och få det överstökat?  

Eleven svarar inte.

– Är det något som känns jobbigt? 

– Du förstår inte. Svarar eleven. 

Jag märker hur ögonen vattnas och eleven försöker hålla igen samtidigt som hen vänder sig om och går iväg. 

Jag låter eleven vara och landa. Ingen idé att gå in och rådda när det där gigantiska isberget av känslor börjat komma upp till ytan. Men något kring detta prov eller provsituationen är märkbart jobbigt för eleven. 

Några minuter passerar och eleven kommer tillbaka och ställer sig bredvid mig medan jag står och kollar på doppbollsspelet resten av klassen utövar. Jag ger lite komplimanger och instruktioner till eleverna i spelet och vänder mig sedan till eleven som sökt sig närmre.  

– Du, ska vi köra provet muntligt? 

Eleven jakar och vi sätter igång.  

Jag ställer frågorna, vi har ett samtal och jag ger eleven omdömet på plats. 

– Jag bedömer att det du sagt under vårt samtal ligger på en A-nivå. Så bra jobbat! 

Eleven är kunnig. Eleven redovisar väl för sina resonemang och det är inget snällomdöme jag sätter. 

– Åh, jag måste flexa lite för dom andra, säger eleven och går iväg.

– Stina! Jag fick ett A! Eleven går runt och berättar för klasskamraterna samtidigt som hen får beröm från resten av klassen för att ha lyckats. Sedan kommer eleven fram till mig igen. 

– Du, Alex. Jag vet att det inte står något på provet och så eftersom att jag gjorde det muntligt, men skulle jag kunna få ta med det hem? 

– Självklart! säger jag. 

Jag skriver i lite mer, skriver namn gör ett A och ringar in och skriver ett kort: ”bra!”

– Det här ska jag visa för mamma! säger eleven till en annan. 

Plötsligt är det en helt annan elev än den jag är van att möta på idrotten. Det är en elev som skiner. Det är inget tjafs om att delta eller inte längre. Inget som behöver lirkas fram. Det är en elev som nu deltar och aktivt själv frågar vilket lag hen ska vara med i. Vad det är vi ska träna på i spelet. En elev som nu har roligt på idrotten.  

Allt som krävdes var bekräftelse. Allt som krävdes var att få lyckas. Och för att lyckas behövdes rätt förutsättningar. 

Rätt förutsättningar behöver inte innebära att alla ska göra lika. I det här fallet fanns ett outtalat behov av att få göra provet muntligt. En sådan liten detalj som kan leda till att eleven höjer sig från ett F till ett A.

Reagera på inlägget:

Sidor