Annons

Marschen har börjat – och vi kommer inte att stanna

Relaterat

Snart är det dags. Dagen D närmar sig då förskolans, skolans och fritidshemmens alla yrkesgrupper kommer samlas i vårt avlånga land för att manifestera mot nedskärningar och en fortsatt försämrad arbetsmiljö.

Tack vara tankesmedjan Balans blev vi varse om de nedskärningar som planerades inför kommande år. Det rådde en förtvivlad stämning på Twitter och Facebookforum. Varför händer ingenting? Varför säger ingen ifrån? Några upprörda röster gjorde sig hörda men ett aktivt motstånd kändes sitta långt inne.

Facken hade nyss slutit avtal, HÖK18 skulle ordna upp arbetsbelastningen för lärarna. Höga förhoppningar fanns efter att förhandlingarna dragit ut på tiden. För mig personligen innebar avtalet två saker: besvikelse och hopplöshet.

Besvikelse för att viktiga skrivningar som skulle påverka vår arbetsmiljö i rätt riktning saknades helt, eller blev så abstrakta att de inte ger någon effekt. Hopplöshet för att facken förbundit upp sig i ytterligare en treårsperiod som enligt budgetplan skulle innebära mer att göra med mindre resurser.

Det är här jag kommer in som mannen med kappan. Superhjälten alla väntat på när läget känns som mest förtvivlat och hopplöst för att rädda dagen. Följ mig och vi skall segra.

Nej, riktigt så var det inte. Och riktigt så är det inte heller. Jag har initierat Lärarmarschen, det stämmer. Jag tog tillvara på min förmåga att kunna kraftsamla mina känslor och brinna starkt. Det där som brukar känneteckna personer med adhd och autism. Att vara en gnista som skapar eld.

Men en gnista är ingenting utan bränsle. För styrkan ligger hos alla oss, tillsammans. Några ord jag tagit med mig från militären är att “det är bättra att göra någonting än ingenting”. Det går inte att utvärdera något du inte gjort. Så jag var beredd att marschera ensam och satsa helhjärtat på det här initiativet. Lyckligtvis fanns det massor med lättantändligt material i närheten som skapade en löpeld och den stora brand som vi ser idag.

För nu brinner förskolan, skolan och fritidshemmen. Och inte nog med att det brinner stort i Stockholm, andra gnistor har startats upp i vårt snustorra land. Det är på riktigt nu.  

Och den här branden kommer inte att släckas förrän det finns drägliga villkor i alla våra förskolor och skolor. På alla våra fritidshem. För nu har vi börjat marschera, och vi kommer inte stanna.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Satsningen på distansutbildning gagnar lärarkåren

Lärare är en grupp som har varit och alltjämt är stora konsumenter av högre utbildning. Typstudenten vid många lärosäten på fristående kurser är en erfaren lärare, med många år på nacken, som läser den ena kursen först och den andra sedan för sitt höga nöjes skull, men också för att meritera sig i sitt yrke. Lärare väljer själva och då är valet distanskurser.

Ministern för högre utbildning och forskning Matilda Ernkrans, skrev en intressant debattartikel i Värmlands Folkblad, den 5 maj 2019, tillsammans med Gunilla Svantorp (S). Fokus i artikeln är att det ska vara möjligt att studera på attraktiva utbildningar i hela landet oavsett var man bor. Regeringen avser nu att förbättra kvaliteten på distansutbildningen och det är glädjande.

Metodutvecklingen på distanskurser har inte alltid varit den bästa, inte minst av ekonomiska skäl. Budskapet i artikeln är att det ska vara möjligt att bo och studera i hela landet. Det gagnar Sveriges lärare och självklart deras elever.

De utbildningar och kurser som jag själv läst och läser är till största delen distanskurser. Det hade inte varit möjligt för mig att studera på Campus. Jag kunde inte flytta helt enkelt, och så är det för många lärare med familj, hus, hem och arbete. De första kurserna jag studerade på distans hade inte några som helst distansöverbryggande medel. Det handlade om att läsa in litteraturen och tentera av den, utan att träffa ”undervisande” lärare.

Det var egentligen samma kurser som gavs på Campus, men där träffade man lärare frekvent. På distanskurserna försvann den lärarledda undervisningen, men i övrigt var kurserna likadant upplagda.

Jag har själv engagerat mig i metodutveckling av distanskurser och till och med utvecklat och gett kurser för kollegor i distansmetodik. Idag måste det ovillkorligen finnas kvalitativt goda distansöverbryggande medel på distanskurser.  Bland annat studiehandledningar är viktiga, liksom konferensplattformar. Studiecentra är ett annat viktigt stöd för många distansstudenter, främst de som är studieovana.

Digitalisering och ny teknik har bidragit till att utveckla distansutbildningen vid våra högskolor de senaste åren. Idag förväntar studenterna sig moderna utbildningar med uppkopplingar mot lärosätets lärare.  Det övergripande målet med regeringens satsning är just att utveckla formerna för distansutbildning för att förbättra kvaliteten i utbildningen och göra den mer attraktiv och det är en välbehövlig satsning. 

Genom att investera i att utveckla distansutbildningen ytterligare vill regeringen nu skapa bättre förutsättningar för att möta de nutida och framtida kompetensbehoven. Det borde också följas av ett annat sätt att finansiera distanskurser. Om bortfallen är stora på distanskurser blir de annars förlustprojekt för lärosätena.

Regeringens satsning måste absolut betyda ett rejält resurstillskott till landets lärosäten. Det är oftast dyrare att utveckla kvalitativt bra distanskurser än de campusförlagda. Det finns utvärderingar och uppföljningar som visar att det är ett större bortfall av studenter på distanskurser och det har säkerligen med metodutveckling att göra.

Det finns exempel på fristående kurser där endast hälften av studenterna genomför och examineras på sina fristående distanskurser. På avancerade kurser för yrkesverksamma kan det vara ännu färre. Dessa nedslående resultat innebär bortkastad tid, möda, förhoppningar och pengar för studenter, lärosäten och samhället.

Förr menade man att ungdomsstudenter inte i första hand skulle studera på distanskurser eftersom de behövde komma till campus för att socialiseras in i studentmiljön. Idag är distanskurser lika attraktiva för ungdomsstudenter som för andra studenter. Bortfallen borde också kunna minska med förbättrad distansmetodik. Man kan se att grundläggande lärarutbildning genomförs på distans med till synes goda resultat.

Distansutbildningar finns såväl från grundutbildning till kompetensutveckling för lärare och nu ska den stärkas och förbättras.

Reagera på inlägget:

UKÄ:s utredning oroar studenterna

En orolig och upprörd lärarstudent kom emot mig på centralstationen. Hon tog tag i min arm, tittade allvarligt på mig och utbrast: ”Åsa, den lärarutbildning jag går på har underkänts av UKÄ (Universitetskanslersämbetet). Det känns alldeles förfärligt! Vill någon överhuvudtaget anställa mig när jag är klar?”

Det blev ett långt samtal om upplevelsen av att den lärarutbildning man studerar vid inte är godkänd och samtalet handlade om vad detta egentligen betyder för alla berörda lärarstudenter i utbildningen, men mest för framtida möjligheter att få tjänst som lärare.

Det är brist på information till lärosätenas egna studenter om resultaten av UKÄ:s utvärdering, men framför allt vad resultaten betyder. Varje lärosäte som underkänns bör naturligtvis informera de studenter som går på lärarprogrammen om vad syftet är med utbildningsutvärderingarna och hur resultatet tas emot på lärosätet. Vad undersöker UKÄ egentligen och varför undersöker man just det som man undersöker? Det behöver tydliggöras.

Enligt universitetskanslern så ska utvärderingssystemet vara mer heltäckande än tidigare. UKÄ studerar bland annat om studenterna får med sig tillräckligt med forskningsmetoder (?) och en förmåga till kritiskt tänkande. Kanslern förklarar att lärarutbildningen ska vila på vetenskaplig grund. Det har den gjort sedan lärarhögskolestadgan 1968. Därför måste, enligt kanslern, lärarstudenterna ha med sig ett forskande arbetssätt.

Samtidigt lyfter han fram att det är viktigt att inte tappa relationen till beprövad erfarenhet. Det handlar i första hand om bristen på disputerade lärare på lärarprogrammen. Det finns inte alltid den efterfrågade kompetensen att tillgå, eftersom lärarutbildningsforskning inte prioriterats i medelstilldelning. Det som också saknas är erfarenhet av såväl skola som lärarutbildning för många lärarutbildare, men det är inget som UKÄ lyfter fram som ett problem. Det finns sätt att lösa detta, enligt kanslern, då man förstärker utbildningen med lärare från fältet. Självklart behöver lärarutbildare erfarenhet av skola och lärarutbildning.

Utvärdering har blivit något av ett ledord i offentliga verksamheter, såväl i Sverige som i andra västländer. Resultat och kvalitet skall mätas, bedömas och även redovisas i en aldrig tidigare skådad omfattning. Offentligt också. Staten utvärderar för att staten förväntas utvärdera. Alla deltar i en allmänt utbredd utvärderingskultur, där alla gör som alla andra. Det här skulle exempelvis inte förekomma i grannlandet Finland. Där finns förtroende för lärarutbildningarna och man skulle aldrig hänga ut sina lärarutbildningar på det sätt som görs i Sverige.

Studenterna behöver förstå att utbildningsutvärderingarna dels är en kvalitetskontroll, dels anses vara en katalysator för lärosätenas egen utveckling av lärarutbildningen. De behöver också känna till vilka bedömningsgrunder som studeras och vilka examensmål i högskoleförordningen som utvärderas. De behöver också veta hur UKÄ går tillväga, men framför allt vad utvärderingarna betyder för dem personligen och deras utbildning.

Det är inte säkert att lärosätets egna lärarstudenter kommer i kontakt med själva utvärderingen. Bedömargrupperna som besöker lärosätena träffar möjligen de studenter som deltar i själva arbetet på lärosätet.  Lärosätet bör presentera sin självvärdering och framför allt berätta vilka ämnessakkunniga, arbetslivsföreträdare och studentrepresentanter som hälsar på och hur själva arbetet går till.

Eftersom resultaten i stort sett redan är kända innan, bland lärarutbildningarna, kanske lärosätena har trott att motivet har varit att jämförelserna skulle leda till att resurstilldelningen förändrades. Inga mer pengar, ingen förändring av resursfördelning, inga organisationsförändringar, ingen ny kunskap till verksamheten.

UKÄ meddelar också att utvärderingsresultaten får hanteras på lärosätena som då förväntas utveckla lärarutbildningarna lokalt! Samtidigt meddelas från utbildningsdepartementet att en ny lärarreform är på väg, efter januariöverenskommelsen.

Det kommer en reform i Sverige ungefär vart tionde år. En lärarutbildningsreform hinner absolut inte implementeras, innan nästa reform aviseras. Även om lärarkårens kompetens är en viktig och långsiktig långsiktig fråga, så tar det väldigt lång tid innan förbättringar i lärarutbildningen sätter avtryck.

Reagera på inlägget:

Vi måste ha en bättre arbetsmiljö – nu

Gränsen är nådd! Det måste bli stopp på de huvudlösa och kortsiktiga besparingarna på skolan som nu sker runt om i Sveriges kommuner. Jag kan konstatera att missnöjet växer i lärarkåren och vägen framåt ligger inte i en ökad arbetsbelastning för lärare. 

Över hela landet ser vi hur kommuner planerar för nedskärningar inom skolan (ofta betecknat som effektiviseringar) när budgeterade kostnadsökningar inte täcks inom ramarna. I stället för att satsa på arbetsmiljön och att eleverna ska få en högkvalitativ undervisning och skolgång så prioriteras annat. Det riskerar att gå så långt att skollagens krav om att skolan ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande äventyras. 

Jag vet att Sveriges lärare inte har tillräckligt med tid att förbereda och efterarbeta sin undervisning. Det visar också den granskning som vårt förbund har genomfört. 

I stället för att få bättre förutsättningar för att genomföra en bra och kvalificerad undervisning så ökas arbetsbelastningen. Lärare tvingas vikariera mer och får mindre tid till att planera sin undervisning då de i genomsnitt undervisar två timmar mer i veckan än för 20 år sedan. 

Sveriges lärare och studie- och yrkesvägledare gör redan sitt yttersta. När vi tvingas öka tempot och därmed sänka ambitionsnivån så drabbas eleverna.

För att uppmärksamma detta och påverka i rätt riktning har vi bland annat dragit igång en kampanj, ”På lärarnas sida”. Här visar vi tydligt de problem som finns och har samlat information och argument för lösningar för våra medlemmar. Lärarnas Riksförbund står på lärarnas och studie- och yrkesvägledarnas sida.

Det har tagits flera lokala initiativ där lärarna protesterar mot nedskärningarna som riskerar landets framtid. Det är bra att vi tydligt visar, på alla nivåer, att detta är en ödesfråga för vår yrkeskår och jag kommer personligen att delta i manifestationerna. 

Med avtalet HÖK18 inom kommunal sektor ska nu alla skolor förstärka arbetet med lärares arbetstid, arbetsbelastning och skolans organisation. Målet är att säkra kompetensförsörjningen genom ett aktivt arbetsmiljöarbete. 

Detta arbete måste ske på varje skola och ge effekt på varje arbetsplats för varje lärare och studie- och yrkesvägledare. Det får inte riskera att bara bli en process på en förvaltning någonstans. 

Arbetsbelastningsfrågan är akut och måste tas tag i.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2019

Reagera på inlägget:

Det fanns all anledning för regeringen Bildt att gömma OECD-rapporten

Relaterat

I mitt förra blogginlägg förvånades jag över att OECD:s senaste rapport inte fick genomslag i svensk media och skoldebatt. Man kan på samma sätt bli förvånad över att inte 2015 års rapport från OECD fick något större genomslag. I Sverige reagerar man knappt ens på att OECD:s chef för utbildningsfrågor sa: ”Det verkar som om det svenska skolsystemet förlorat sin själ”. Ingenting verkar bita på den svenska skoldebatten. Och allra minst fakta.

Nu visar en nyåterupptäckt rapport att OECD redan 1992 mycket kraftfullt varnade den dåvarande svenska regeringen från att genomföra marknadsreformer på det sätt man hade för avsikt att göra. Detta är en rapport som inte ens diarefördes i Sverige. Det kanske inte är en glömd, utan en faktiskt en gömd rapport? Det fanns i alla fall all anledning för regeringen Bildt att gömma den. Jag har aldrig läst en sådan sågning av en regering i någon officiell rapport någonsin.

Det är LO-utredaren Mattias Samuelsson som har hittat rapporten. Han fick be OECD om den eftersom den som sagt inte diarieförts i Sverige. Han har skrivit om den här. Mats Wingborg på Arena har också bloggat om den här. Man kan verkligen fråga sig varför detta med den glömda (gömda?) rapporten bara var en nyhet för två bloggare och Studio ett i P1, men inte för våra stora tidningsdrakar?

Det som framkommer i rapporten bekräftar mina värsta farhågor. Det är inte bara det att de uttrycker oro. De anklagar den svenska regeringen för att medvetet inta en okunnig hållning till utbildningsfrågor, styrning av system och regerande.

Jag skrev boken ”Barnexperimentet” (Leopard förlag 2013) eftersom jag upplevde att man hade genomfört ett gigantiskt experiment med den svenska skolan. Jag beskrev i den det hafsiga reformarbetet som föregick framförallt friskolereformen 1992 och att redan då fick man mothugg av forskare som undrade vad man stödde sig på för evidens.

Men jag kände inte till OECD:s rapport. Att att nu få läsa den och se de frågor och uttalanden som OECD gör är nästan kusligt. Det här var alltså något som Carl Bildt och de andra i den regeringen kände till. Ändå valde man att genomföra reformer på det sätt man gjorde. Ingen kan efter detta hävda att man inte visste vad man gjorde eller vad som skulle kunna hända. Kanske är det också därför man så konsekvent försöker förneka kunskap om detta?

Det är en enorm skandal som borde leda till att en hel del borgerliga politiker och tyckare borde omvärdera en hel del av både sin historieskrivning men också sin syn på sakfrågor.

I korthet beskriver OECD att Sverige innan dessa reformer var ett föregångsland vad gäller utbildning och också vad gäller utvecklingsarbete inom området. Man beskriver tidigare regeringars mödosamma arbete med att skapa konsensus, göra försöksverksamheter och seriöst utreda både vad man vill och dess konsekvenser, som världsunikt både i omfång och kvalitet. Det är med den utgångspunkten man ställde sig främmande till de genomgripande förändringar som Sverige nu hade för avsikt att genomföra. Man kan inte se evidens för att politiken på något sätt är genomtänkt bortom ideologi.

Man pekar speciellt ut valfrihets- och marknadsreformerna. Man är väldigt tydlig med att de internationella erfarenheter som då redan fanns visar att man måste genomföra sådana reformer med stor försiktighet eftersom de där de hade provats, bland annat i Australien och USA, hade lett till segregation och olikvärdighet mellan skolor.

Detta är allvarligt nog. Men det allvarligaste ligger nog egentligen i kritiken av hur man regerade ”…the style of policy-making”.

Redan i början av rapporten uttrycker man förvåning över avståndet mellan regeringens ambitioner och de som skulle genomföra dem. OECD beskriver att beslut istället fattades på politisk och ideologisk nivå utan att man gjort sin hemläxa, ”home-work”, för att underbygga sina beslut. Istället för försöksverksamheter skulle man nu förändra hela systemet och det snabbt.

Man identifierar i rapporten en hel mängd frågetecken. Man säger samtidigt att man inte kan veta hur det kommer att bli eftersom systemet befinner sig i förändring.

Men man lyfter oro för saker som vi alla som jobbar i skolan känner igen. Ansvarslösheten. Vem ska egentligen styra? Vad menas med kvalitet? På flera ställen beskriver OECD den dåvarande regeringen som att de ”valt att vara okunniga om problemen” (…chosen to remain agnostic …).

Inte minst pekar OECD på den osäkerhet som också kommunaliseringen innebar. Vad händer när inte staten längre är med i löneförhandlingar kring lärare – vad kommer det att innebära för likvärdigheten i landet? frågar man. Det stycket är intressant också för att den visar att Bildt-regeringen såg sig som att de byggde vidare på kommunaliseringens decentralisering. Det är som om Socialdemokraterna lade grunden för det som skulle komma. Just om läraryrket skriver OECD ”I detta, som i andra områden, verkar medvetet odlad osäkerhet var den dominerande egenskapen i det politiska beslutsfattandet”. Herregud! Vi pratar om ett skolsystem!

Ett av de allra märkligaste ställena är när OECD, utifrån internationella erfarenheter frågar regeringen om vad de ska göra om det visar sig att likvärdigheten försämras på grund av skolval och marknad. ”Det är ingen fara” svarar regeringen enligt OECD, ”det kommer inte svenska folket att acceptera”, men man kunde inte svara på om regeringen hade tänkt ut några sätt att komma tillrätta med det om det skulle ske.

OECD menar att det finns tre grundläggande frågor man måste utreda innan man sätter igång en sådan reform: Vem ska utvärdera effekterna? Mot vilka kriterier ska man utvärdera? Och inom vilka begränsningar ska de verka? Det OECD beskriver är normalt ansvarstagande beslutsfattande. Något som den regeringen Sverige då hade inte överhuvudtaget verkade vara intresserad av.

Jag kan rekommendera alla som är intresserad av skola att läsa rapporten. För att möjliggöra det har jag lagt den här. Egentligen kan man säga att de 26 år som gått varit onödiga. Att kommunaliseringsutredningen, OECDs kommission 2015 och Skolkommissionen var onödiga.

Vi fick redan 1992 reda på vad som var svagheterna i systemet. Och några med makt valde att strunta i det. Detta eftersom man var så ideologiskt trosviss och övertygad. Vi behöver kanske inte någon mer kommission annat än en sanningskommission.

Varför var det så bråttom att man var tvungen att bryta ner ett av väldens då bästa skolsystem? Och överge all rationalitet i beslutsfattandet?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor