Annons

Så ser jag på punkterna om skolan i överenskommelsen

Relaterat

Den överenskommelse, som när det här skrivs kan ligga till grund för att en S/Mp-regering kan tillträda, är spännande sedd ur skolans synpunkt. Av 63 punkter rör i och för sig bara åtta skolan och de ligger nästan sist i överenskommelsen. Jag tänker att jag redovisar dem en efter en och ger en snabb reflektion efter varje punkt:

  • 49. … Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap och faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. (Uppdrag till Skolverket hösten 2019) Möjligheterna för Skolinspektionen att stänga skolor med stora brister, såväl fristående som kommunala, ska öka (Utredning 2019–2020. Ny lagstiftning 1 januari 2022). Lika villkor ska gälla för både privat som offentligt drivna skolor. Höga kvalitetskrav ska vara styrande (Utredning om kvalitetskrav 2020–2022). Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer. Lärarna ska ges det bedömningsstöd de behöver för att betygen ska vara rättvisa och likvärdiga i hela landet. De nationella proven ska digitaliseras och ska rättas centralt (Uppdrag till Skolverket 2019) för att stärka likvärdigheten och öka attraktionskraften i läraryrket.

Det är intressant att man uppenbarligen inte nöjer sig med den revision som Skolverket just nu gör, utan vill ge ännu ett uppdrag åt Skolverket att ännu mer jobba med kunskapsfrågan och dessutom flit och ambition. Det senare vet jag inte hur man ska göra. Stänga skolor är plakatpolitik – för vad ska ske med de barn som går på de skolorna? Det viktiga är väl ändå att skapa bra skolor?

Externa examinatorer tycker jag är en intressant fråga. Många länder har det på gymnasienivå. Jag tycker att det är mycket bättre än slutprov. Varför då? För att undervisning och kunskap är komplext och bör bedömas av skickliga människor. Och som i de flesta länder bör det vara en sammanvägning mellan betyg och examinators bedömning = en ”gammaldags” studentexamen (gammaldags inom citattecken eftersom det är fullt modernt i många länder runtom oss).

Den sista meningen är märklig. På vilket sätt stöder central rättning attraktiviteten? Det ser för övrigt ut som att Jan Björklund fått mycket att säga till om i förslagen.

  • 50. Skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra. Reformen införs första juli 2020, då det nuvarande försöket upphör.

Igen Björklund. Men en meningslös reform. Det är undervisning som skapar lärande, inte betyg.

  • 51. Tioårig grundskola. Regeringen ska bereda möjligheten att införa en tioårig grundskola och återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Också meningslös, och Björklund. Det har vi redan i praktiken, och vi saknar egentligen kunskap om huruvida det ena eller andra är bättre.

  • 52. Ge rätt stöd i tid. Nyanländas barn ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre år med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan. Förverkliga läsa-skriva-räkna-garantin. Inför läxhjälpsgaranti och prioriterad timplan för barn som riskerar att inte bli behöriga till gymnasieskolan. Mer tid måste ges till de nyanlända ungdomar som kommer sent till Sverige för att klara skolan genom förlängd skolplikt och kortare sommarlov. Det ska vara möjligt för högstadieelever att läsa kurser på gymnasial nivå och som gymnasieelev att läsa högskolekurser. Förhöjd studietakt ska kunna ges till elever som snabbare når kunskapsmålen. Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019). Resursskolor ska utvecklas. Insatser görs för att stärka särskolan. Öka skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter. Specialpedagogik för lärande byggs ut. Fler speciallärare och lärare i svenska som andraspråk ska fortbildas. Investera i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem.

Att i en sådan här text skriva ”inkluderingstanken har gått för långt” är väldigt märkligt. Vilka är det som ska exkluderas och varför? Att vi behöver göra något åt bristen på speciallärare och bristen på bra elevhälsoarbete är en sak. Men att lösa det med exkludering är inte en helt oproblematisk utsaga på många sätt. Återigen Jan Björklund.

  • 53. Skapa studiero. Genomför en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobilförbud införs i klassrum, med rätt för rektor/lärare att bestämma att mobiler kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften (Ds hösten 2019. Ny lagstiftning från 1 januari 2021) Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Nationella riktlinjer tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna (Uppdrag till Skolverket efter vårändringsbudgeten). Elever som hotat eller utsatt andra för våld ska lättare kunna stängas av eller omplaceras (Samma Ds som mobiltelefoner).

Socionomer är intressant, när de behövs. Lärarassistenter om det finns behov. Många av de här kraven kommer reflexmässigt och är mycket dåligt utredda. Vad är det man försöker åtgärda och varför. Något man borde titta närmare på är den på sina håll väldigt stora användningen av elevassistenter. Inte sällan outbildade människor som arbetar med svåra pedagogiska fall i skolan. Vad har vi för ambitioner?

Mobilförbud är intressant. Jag tror det blir svårt att genomföra, men det kan ge ett bra stöd för de skolor som har problem med att införa regler.

  • 54. Ge likvärdiga förutsättningar. Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan med bland annat regionaliserade skolmyndigheter samt införande av ett professionsprogram för lärare och rektorer med grund i SOU 2018:17 (Färdigt under 2019). Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Fler karriärtjänster inrättas i utanförskapsområden. Lagen om tillgång till elevhälsa ska definiera vilken tillgång som är en acceptabel lägstanivå (Utredning 2020-2021. I kraft 2022). Förslagen i 2018:57 genomförs (Proposition våren 2020). Alla barn ska ha goda möjligheter att gå i kulturskola. Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram.

Det här är för mig överenskommelsens mest intressanta punkt. Dels plockar den upp skolmyndighetsutredningen ur papperskorgen, och dels pratar den om något som jag har lyft i åratal – tillgång till elevhälsa måste kvantifieras. Vi behöver regelverk. Det gäller också skolbibliotek och andra liknande institutioner i skolan. Målstyrningen har här i Sverige varit helt fundamentalistisk vilket skadat likvärdigheten.

Och sedan kommer att ett statligt huvudmannaskap ska utredas. Detta är naturligtvis en väldig seger för Lärarnas Riksförbund med flera aktörer i skolfrågan. Skolan är en så viktig samhällsinstitution att den måste verka inom en stark och skicklig professionell organisation.

  • 55. Nya betyg i gymnasieskolan. Övergå till ämnesbetyg på gymnasiet och reformera betygssystemet genom att justera reglerna för sammanvägningen av olika delmoment inom ett betyg i ett ämne, så att ett enstaka lägre resultat i ett delmoment i ett ämne oftare kan kompenseras med goda resultat i andra delmoment. Denna förändring ska ske utan att utlösa en ny betygsinflation (Utredning 2019–2020. I kraft 1 juli 2021).

Äntligen! Och något som det också redan finns en utredning om som Anna Ekström tillsatt.

  • 56. Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs. Fler lärarledda timmar införs och kopplingen mellan teori och praktik stärks och fokus på metodiken ökar Förutsättningarna för akademiker att välja läraryrket underlättas. Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs. Möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras. Sex och samlevnadsundervisning ska vara en obligatorisk del av lärarutbildningen liksom kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. (Genomförs från 2021).

Bra förslag tycker jag,

  • 57. Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Befintliga skolor med konfessionell inriktning ska kontrolleras bättre. En utredning ska först definiera avgränsningar.

Rör få skolor men för de barnen som hamnar på sådana skolor är det viktigt.

* * *

Sammantaget får man väl säga att detta för skolan handlar mer om en överenskommelse om vad liberalerna ville ha för att stödja en S-regering än om en gemensam politik. Det som en tillträdande S/Mp-regering själva kommer ta till initiativ till ligger ju såklart utanför detta.

Jag tror att det hade varit ännu bättre med en koalitionsregering för då hade det inte varit en lika starkt ensidig gisslansituation.

Men förslagen är pragmatiska, de pekar i en riktning. Några kanske inte är så bra men om man inte fattar beslut får man heller inte veta vad som var fel. Som helhet pekar de mot införande av regelverk, mot förstatligande, mot en professionell organisation för lärare och skolledare att arbeta inom och det kan på sikt visa sig vara väldigt viktigt.

Det överenskommelsen är renons på är åtgärder för att komma tillrätta med lärarbristen och frågan om segregation. Det senare naturligtvis eftersom en utgångspunkt i hela överenskommelsen är att inte röra något vid det extremt marknadsliberala system vi byggt in i skolan i Sverige. Ett system som alla de professionella i skolan vet är problematiskt, men som är anatema i politiken.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Deras kamp rörde upp lärares känslor

I både Danmark och Norge har det varit två rättsfall som skapat mycket publicitet och starka känslor bland lärare. Båda fallen är intressanta ur svensk synvinkel.

I Norge har vi ”Malkenesfallet” som handlar om en lärare som uttalade sig om en situation i en skola, och där arbetsgivaren ville få det till att han hade smutskastat skolan och därmed förtalat elever. Men bakgrunden går djupare än så. Läraren Simon Malkenes har nämligen om och om igen outtröttligt och oförskräckt pekat på det han sett som ett stort problem i Oslo kommun; kommunens övergång till en marknadsmodell med styckprisersättningar och skolval.

Så långt som i Sverige – att öppna upp det norska systemet för privatskolor och sådana som drivs i vinstsyfte – har inte funnits på kartan. Men bara konkurrens om elever och möjligheten för föräldrar att välja bort den närmaste skolan har skapat segregation och en diskussion om vinnar- respektive förlorarskolor i Oslo. Detta kryddat med prat om skolor som företag. Rektorerna fick gå på kurs på handelshögskolan för att bli mer som företagsledare.

Det som för mig är så intressant är dels likheterna, det vill säga att Oslos experiment ger samma resultat som i Sverige – om än i mycket mindre grad – eftersom de fortfarande har ett någorlunda sammanhållet skolsystem.

Men framför allt är det som fascinerar mig lärarnas orädda och starka röst. De har inte blivit kuvade. De finns med i debatten och de är en röst för den demokratiska skolan, skolan som det samhällets bärande kultur- och lärandeinstitution.

Rätten gav också Simon Malkenes rätt. Han frikändes från anklagelserna och vad jag förstår innebär det också att det händer saker inom politiken och styrningen av Oslos skolor. Vi får se vad fortsättningen blir.

En annan lärare som blev frikänd nyligen var den danske läraren Erik Schmidt. Han fick 2014 en erinran eftersom han på ett internt möte på skolan, när han fick höra om den nya rektorns planer, utropat ”Nu måste detta vanvett stoppas”. Det han menade var pedagogisk enkelriktning och olika former av New Public Management-tänkande.

För att förstå vad detta handlar om måste man veta att Danmark för några år sedan genom förde en tvehövdad skolreform, ”Folkeskolereformen”, som i retoriken byggde på respekt och tillit för professionerna men som i verkligheten gav dem mer målstyrning och längre arbetstid. Skolan skulle bli bättre och effektivare samtidigt och man använde en hel del begrepp från New Public Management. Lärarna strejkade men reformen genomfördes.

Situationen liknar i så måtto kommunaliseringens genomförande i Sverige.

Niels Chr. Sauer höll ett tal för en lärarförening i Odense med anledning av domen i landsretten. Det talet finns här och är läsvärt för alla som är intresserade av skola. Han uppehåller sig mycket kring skolans vida och breda uppdrag i samhället och betydelsen av den skicklige läraren. Han belyser forskning som visar hur man i världens bästa skolsystem arbetar tillsammans med lärare och att lärarna där är de som utvecklar sin undervisning och skolan. I slutet använder han Sverige som ett varnande exempel:

”Vil man se hvor det her fører folkeskolen hen, kan man kaste et blik over Øresund. Der havde man indtil for 25 år siden et af verdens absolut bedst fungerende skolesystemer. Lige siden svenskerne i halvfemserne slog ind på denne vej, er det kun gået en vej: nedad. Og det i den grad, at svenskerne i dag har den officielle OECD-rekord i forringelse af skolesystemer.

De svenske skolepolitikere havde dog den undskyldning, at de ikke vidste, hvad de gjorde. Ingen havde advaret dem. De danske skolepolitikere har bevidst ignoreret alle advarsler, men de mener slet og ret, de ved bedre end alle andre. Historiens dom over dem må blive nådesløs.”

Det är så här man ser på Sverige i vår omvärld. Frågan är bara om vi inte visste vad vi gjorde i Sverige. Direkt efter kommunaliseringen och friskolereformen pekade till exempel en Socialdemokratisk motion i riksdagen på vad som redan hade hänt i Göteborg. Man menade i motionen att reformen riskerade leda till ökad segregation i skolsystemet.

För att inte tala om lärarna som menade att kommunaliseringen skulle leda till sänkt status för läraryrket och minskad likvärdighet och därför strejkade vilt.

Jag tycker Erik Schmidt låter svenska politiker komma undan för billigt, men den viktigaste lärdomen här är ändå – var är lärarrösterna för likvärdighet och för skolans uppdrag? Har vi blivit så dränkta i känslan av maktlöshet att vi låter oss ledas med förbundna ögon in i framtiden, av människor som inte vet så mycket om skola? Det kan vara bra att lyfta blicken ibland och se hur det ser ut på andra ställen och hur de ser på oss.

Reagera på inlägget:

Skolfrågorna måste vara centrala för nya regeringen

Den regering som ska leda landet under de kommande fyra åren måste genomföra stora satsningar. Vi behöver se reformer för att säkra tillgången på lärare och studie- och yrkesvägledare, ett tydligt fokus på kunskap och bildning och åtgärder för att skapa nationell likvärdighet. Det krävs för att skolan ska återupprättas och för att säkra att det uppväxande släktet ges en bra utbildning.

Det handlar exempelvis om skolans finansiering, skolvalet och skolors etableringsrätt. Men även om att läraryrket måste renodlas så att lärare får mer tid för sitt kärnuppdrag och kan anpassa undervisningen utifrån elevernas olika behov. En förutsättning för att detta ska fungera är att lärare har tillräckligt med tid till för- och efterarbete. Det är det som ger kvalitet i undervisningen. 

För studie- och yrkesvägledare är situationen att alltför många vägledare kämpar med tunga tjänster på flera skolor och ett orimligt antal elever att vägleda. Detta måste förändras för att skapa förutsättningar för kvalitet och likvärdighet.

Att konstant känna sig otillräcklig skapar en negativ stress och innebär att allt för många lämnar yrkena, vilket i sin tur spär på bristen.

I senaste numret av Skolvärlden kan vi läsa om den skriande bristen på språklärare som snart kommer bli synlig för alla. En väldigt liten andel av exempelvis lärarna i tyska är under 35 år och inom kort kommer allt fler lärare pensionera sig. Vi går alltså mot en allt mer eskalerande språklärarbrist. Detta är givetvis förödande för skolans likvärdighet. 

Bristen på språklärare är ett tydligt exempel på att dagens huvudmän inte klarat av att ta ansvar för kompetensförsörjningen. Ska vi kunna ha undervisning i alla ämnen i hela Sverige också i framtiden så måste det tas ett nationellt ansvar. 

Det handlar om lön och arbetsmiljö, men vi behöver också få in kvalificerad fortbildning och en professionsutveckling i ett nationellt reglerat professionsprogram.

Den nya regeringen måste se till att skaffa majoritet för förslag som tar tag i såväl den allmänna lärarbristen som den specifika bristen i vissa enskilda ämnen. Det handlar om den likvärdiga skolan och att alla har rätt till en god utbildning. 

Det borde vid det här laget stå klart för alla att det måste till krafttag för att så långt som möjligt ge alla elever likvärdiga förutsättningar att klara sin skolgång. För att det ska vara möjligt måste staten ta ett större ansvar för skolans finansiering och styra resurserna dit de bäst behövs.

Under senare år har stödet för ett större statligt engagemang i skolan vuxit på båda sidor om blockgränsen. Åsikten att staten måste vara beredd att ta över ansvaret för skolan om inte kommunerna klarar det har nu allt starkare stöd både hos allmänheten och bland politiker. 

Nu är det dags att hitta enighet om hur skolan ska organiseras med mer tydligt nationellt statligt ansvar. De kommande åren blir helt avgörande!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2018

Reagera på inlägget:

En svensk skola brinner varje dag

Svenska skolor brinner. Det vet vi alla och vi upprörs över det meningslösa i att anlägga skolbränder. Antalet bränder i skolor, fritidsgårdar och förskolor ökar och fler och fler bränder är faktiskt dessutom anlagda. I min hemstad Sandviken har bland annat en låg- och mellanstadieskola och en förskola brunnit.

En expert, Anders Bergqvist, generalsekreterare i Brandskyddsföreningen (TT) säger: ”Det är bara en tidsfråga innan det sker en dödsbrand. Enligt de uppgifter vi fått har Sverige den största andelen anlagda skolbränder i världen”. Det är absolut inget världsrekord att vara stolt över.

Hur ser då statistiken ut för bränder i svenska skolor? Under 2017 brann 667 svenska skolor ner. Av dessa var hela 429 bevisligen anlagda. Två tredjedelar av det totala antalet (667) var anlagda bränder av barn och ungdomar. I tabellen från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap finns en översikt från 2010–2017.

Statistik över skolbränder i Sverige:

Det saknas kunskap om varför det blir vanligare att barn och ungdomar anlägger bränder på skolor, fritidsgårdar och förskolor.  Antalet anlagda skolbränder sägs ha ökat med nära 50 % under de senaste två åren. Kostnaden för skolbränderna är stora och beräknas årligen till nära nog en miljard kronor, enligt Brandskyddsföreningens kartläggning. Föräldrarna kan faktiskt också bli betalningsskyldiga, men för barnen och ungdomarna själva och även för yngre barn kan ett enda felsteg i form av en anlagd skolbrand bädda för en svår ekonomisk framtid.

Brandskyddsföreningen uppmanar landets riksdags- och kommunpolitiker att agera kraftfullt för att vända den utomordentligt trista utvecklingen. Det behövs naturligtvis aktuell forskning om själva fenomenet skolbränder, om orsakerna till skolbränder och sist men inte minst forskning och utveckling kring om hur man kan hindra att skolbränder anläggs.

”Det är bara en tidsfråga innan det sker en dödsbrand. Sverige syns ha den största andelen anlagda skolbränder i världen”, säger Anders Bergqvist (TT). Siffrorna är förstås mycket oroande, men skolbränder anses numera vara något normalt.

Skolbränderna torde vara ett symtom på ett större samhällsproblem. Skolan är en av samhällets absolut viktigaste institutioner. Kan skolbränderna vara en indikator på att nutidens elever inte respekterar skolan och att eleverna känner ett utanförskap i samhället? Brandskyddsföreningen är oroad över att chefer och skolhuvudmän syns uppfatta skolbränder, som något som vi får lov att acceptera, och att chefer och skolhuvudmän, absolut inte tror att det kan hända just på deras skolor.

Om vi ser på skolbränder ur ett nationellt perspektiv så är det ett stort problem och en stor utmaning, men detta syns ännu inte riktigt ha nått fram till den politiska nivån. Anders Bergqvist i Brandskyddsföreningen (TT) menar liksom såväl många lärare att det finns åtgärder som absolut måste vidtas och som kan öka säkerheten och till en del försvåra skolbränder. Kameraövervakning är en åtgärd, brandlarm även på utsidan av skolbyggnaderna är en annan åtgärd och en tredje åtgärd är att skolorna byggs med ett material som inte är så lättantändligt. Då blir i alla fall inte branden så stor.

Att anlägga skolbränder är allvarliga brott som också äventyrar människoliv. Då det handlar om barn och ungdomar, är det särskilt viktigt att agera kraftfullt för att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. Det handlar om att skolans personal måste uppmärksamma elever i riskzonen som klottrar, krossar glas och förstör byggnader, eller ägnar sig åt annan form av skadegörelse och då gäller det att sätta stopp.

Skolbränder är nog egentligen inget nytt fenomen, men det syns ha en tendens att öka i samband med skolavslutning, skolstart och vintertid när pyroteknik säljs i handeln. Det är en iakttagelse, men den är ändå inte riktigt belagt. Miljön och atmosfären i skolan kan vara grunden till både skadegörelse, mobbning och anlagda bränder. Det är oftast i nedgångna skolbyggnader, med dålig fysisk miljö och dålig vuxennärvaro som bränderna anläggs.

En åtgärd är att ”rensa bort”. Det ska inte finnas lösa, lättantändliga saker kring skolbyggnaden på kvällstid. Lastpallar, däck, bänkar, leksaker, skräp måste tas undan så det försvårar anläggandet av bränder. Elever som har psykosociala problem och problematiska hemförhållanden och avsaknad av kamratrelationer finns i riskzonen. Ungdomar mår idag allt sämre och upplever sig som utsatta och kan anlägga bränder, men skolan måste förebygga genom att utbilda barn och unga i brandkunskap och vilka konsekvenser en brand kan få. Kunskap om hur vi kan förebygga bränder och hur man bör agera i händelse av brand är viktig. Det finns exempelvis god kunskap om bränder inom räddningstjänsten som det kan vara värdefullt för elever att ta del av. Världsrekordet i antalet anlagda skolbränder överlämnar vi gärna till en annan nation.

Reagera på inlägget:

Bocken i örtagården

I en ledare om Isak Skogstads kritik av Skolinspektionen i Gotlands Nyheter skriver tidningen att ”att kontrollen (över skolor) inte hur som helst kan anförtros skolinspektionen. Bocken (ska) inte vara trädgårdsmästare.” Riktigt vem man tänker sig ska vara trädgårdsmästare lämnas obesvarad.

Det är väldigt svårt att tänka sig att det skulle vara någon annan än just den myndighet som har inspektionsansvaret. Den inspekterar ju dessutom bara vad den har i uppdrag att inspektera, dvs de styrdokument som politiker och Skolverket har beslutat om. Om det finns ett problem är det ju i myndighetens uppdrag, eller alternativt de styrdokument som den inspekterar utifrån.

Ledaren fick mig att fundera. Jag möter många skolledare runt om i landet som både gillar men också uttrycker stor frustration över Skolinspektionen. Man uttrycker att man blir inspekterad på småsaker och inte sällan saker som man inte själv är säker på att de är till elevernas fördel. Det här gäller inte minst frågor om tex elevinflytande, eller hur inspektörerna tolkar skillnader i betygsättning mellan olika elevkategorier.

Jag har i min ”Lärare – en handbok” skrivit om problemet med skollagens skrivningar om systematiskt kvalitetsarbete och om hur det leder till att alla blir ansvariga för allt och att hela samhället ska vara med innan lagtexten är uppfylld. För när det gäller systematiskt kvalitetsarbete står det sammanfattningsvis ungefär så här i skollagen:

  • Skolans verksamhet måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Huvudmannen har ett givet ansvar för att så sker.
  • Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan ska utvecklas kvalitativt.
  • Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas.
  • Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället.

Vem har ansvar för vad här? Och om man läser noga så ser man att Skolinspektionen kan klaga på en skola ända tills ICA-handlaren på hörnet är med i det systematiska kvalitetsarbetet. Jag menar att den typen av texter borde förtydligas så att olika professioners ansvar blir tydligt och möjligt att utkräva på ett vettigt sätt. Jag föreslår att det i stället skulle stå så här när det gäller utvecklingen av skolans kärnverksamhet, undervisningen:

”Undervisningen måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Lärarna har ett givet ansvar för att så sker. Detta kräver att undervisningen ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. Ett sådant arbete ska ske i ett aktivt samspel med och mellan lärarna under rektors ledning.”

Med en sådan skrivning skulle Skolinspektionen kunna komma ut till en skola och ställa frågor som: Utvecklar lärarna på er skola sin undervisning? Utvärderar ni resultaten av undervisningen? Prövar ni nya metoder? Då skulle en inspektion faktiskt kunna bli både relevant och utvecklande.

Jag ser spår av ett sådant tänkande nu i Skolinspektionens nya modell för inspektion. Men jag ser också en del saker i texterna kring undervisning som jag undrar över. Jag har funderat över vad det är som gnager och vad det kan bero på. Men det finns kanske egentligen en ganska enkel anledning till frustrationen som landets skolor ibland känner inför inspektionerna.

Både skollag, men framförallt läroplanerna är ju inte sällan skrivna, eller influerade  av personer som man kanske skulle kunna karaktärisera som utbildningsidealister. Människor med en enorm ambitionsnivå för skolan. De vill så väl. Och de ska vilja väl, vi pratar ju om en av samhällets viktigaste institutioner. En hel del av styrdokumenten är också skrivna utifrån en reformpedagogisk dröm om skolan och dess elever som en spjutspets i skapandet av den ultimata demokratin. De har ibland kanske mer karaktären av inspirerande drömmar om ett idealtillstånd, än av ett regelverk.

Problemet är att vi per definition har ett målstyrt system. Och när vi nu sedan länge har en inspektion som måste betrakta de här idealistiska drömmarna som legalt bindande händer något. Och detta något är något som de som en gång författade stommen i styrdokumenten nog inte ens kunde drömma om. Drömmarna om direktdemokrati har blivit vad en myndighet använder för att inspektera professionerna till lydnad. Inspektionen har kanske verkligen blivit bocken, men i skoldrömmarnas örtagård?

Det är klart vi kan ha en inspektion, och att den inspektion som finns måste följa styrdokumenten. Men den måste ha ett för uppgiften och systemet anpassat styrsystem att inspektera utifrån – och utöver det ha ett stödjande uppdrag som gör att skolan kan närma sig drömmarna – annars får vi istället något som mer liknar ett anat talesätt, det om fan som läser bibeln. Det jag försöker säga är att i det här fallet är det kanske en fan som skrivit och en annan som läser, och det är det som skapar så mycket frustration?

Reagera på inlägget:

Sidor