Annons

10-årig grundskola kan ha ett högt pris

Nu är det dags igen: Ny reform för skolområdet. Regeringen ger en utredare i uppdrag att föreslå hur en tioårig grundskola ska införas i Sverige.

Nu får vi ytterligare en stor reform i skolväsendet som partierna som ingick i den forna Alliansen efterfrågat. Syftet med en tioårig grundskola sägs vara att förbättra skolans kunskapsresultat. Detta ska ske genom att barnen i förskolan kommer att ges mer regelrätt undervisning utifrån grundskolans kursplaner och inom den struktur som grundskolan har. Barnen får då genom detta också rätt till särskilt stöd.  Kan detta verkligen vara bättre för barnens utveckling och lärande?

Behöver förskolebarnen verkligen mera undervisning?

I höst ska riksdagen fatta ett beslut om skolplikt för Sveriges alla sexåringar. Aktuell forskning visar egentligen att det bästa för barnen är att hålla kvar dagens system med förskoleklass och nioårig grundskola. Trots detta vill regeringen nu införa en tioårig grundskola. Detta oroar förskollärarutbildare, förskollärare, lärare i förskoleklass och många föräldrar.

Alla politiska partier är egentligen i princip rörande överens om att införa skolplikt från det år då barnet fyller sex år, men åsikterna är delade om hur själva skolverksamheten ska se ut.

Regeringen vill behålla förskoleklassen som skolform, medan partierna i den forna Alliansen vill ha tioårig grundskola och låta alla sexåringar börja direkt i årskurs ett.

Frågan om åldern för skolstart har utretts i betänkandet ”I rättan tid?” av forskaren Sven Persson, professor vid Malmö högskola och en i mitt tycke kunnig och trovärdig forskare inom området.

Han hävdar att svenska barn börjar sent jämfört med barn i andra länder, men att skolstartsåldern i dessa länders skola inte syns vila på vetenskaplig grund om barns utveckling och lärande. De grundas mer på tradition och/eller politiska överväganden.

Däremot visar forskning att en tidig formaliserad undervisning till och med missgynnar elever i deras fortsatta utbildning. Forskningsresultat visar förskolans stora betydelse för hur elever lyckas senare i skolväsendet. Att gå i en förskola med god pedagogisk och didaktisk kvalitet har mycket positiva effekter på barns utveckling och förmågan att lära. Detta gäller framför allt barn från socioekonomiskt svaga familjer.

Hög kvalitet i förskolan innebär att det finns en balans mellan barnens egen lek och lärarledda aktiviteter Förskoleklassen förväntas utgå från förskolans speciella pedagogik och didaktik att erbjuda sexåringarna en åldersanpassad och framför allt lekbaserad undervisning.

Men trots dessa forskningsresultat finns det skribenter som tror att kunskapsnivåerna skulle höjas om de i stället undervisades enligt grundskolans mål och ämnen ett år tidigare, det vill säga om de fick en formaliserad skolundervisning redan som sexåringar.

Steget in i skolan är stort för enskilda barn. När förskoleklassen infördes som skolform 1998 var tanken att den skulle fungera som en brygga mellan förskola och grundskola och på så sätt underlätta själva övergången. I förskoleklassen bjuds en undervisning som är åldersanpassad för sexåringar, med rik variation av arbetssätt och arbetsformer och allehanda uttrycksformer och som ger dem möjlighet att utveckla kreativitet, nyfikenhet och tilltro till den egna förmågan. Barns lek skall vara i förgrunden.

De som hävdar en tioårig grundskola säger att förskoleklassen är problematisk, men anser att det problematiska inte kan skyllas på själva formen, utan snarare på bristande förutsättningar. Först nära nog tjugo år efter att förskoleklassen tillkom, förtydligades och profilerades uppdraget med en egen läroplansdel. Skolformens syfte och innehåll har blivit tydligare för både huvudmän, rektorer, förskollärare, lärare och föräldrar.

Det finns alltjämt ett pågående utvecklingsarbete för att förverkliga det nya uppdraget i praktiken. Forskning visar att skolutveckling tar tid och då krävs det politiker som har is i magen och tar det lugnt. Att ständigt och jämt ändra förskolans och skolans förutsättningar, riktlinjer och ramar är katastrofalt för verksamheterna och för personalen.

Att införa en tioårig grundskola är en mycket omfattande process som kräver noggrann planering och förberedelse. Utredaren ska därför nu föreslå en tidsplan för genomförandet av reformen med utgångspunkten att den bör verkställas så snart som möjligt med beaktande av bland annat behovet av fortbildning och kompetensutveckling för förskollärare och lärare, samt huvudmännens behov av förberedelser och anpassningar.

I uppdraget ingår att föreslå vilka behörighetskrav som ska gälla för lärare som ska bedriva undervisning (vart tog leken vägen?) i den första årskursen samt att se över bestämmelser om berörda inriktningar inom lärarutbildningen.

Jag har studerat förutsättningarna för finsk skola och finsk lärarutbildning och i Finland finns politiker som tror på långsamhet och långsiktighet. Hur vore det om våra politiker tog det lilla lugna?

Reagera på inlägget:

Lärare vill ha resurser – inte fler lagar om trygghet och studiero

Relaterat

I januariavtalet som regeringspartierna gjorde upp med Liberalerna och Centerpartiet handlade en punkt om en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Nu har en utredning om detta område tillsatts, som ska presentera sitt betänkande till jul.

Det är många som bokstavligen och bildlikt höjer på ögonbrynen för utredningen om trygghet och studiero. Är det en ny utredning om trygghet och studiero med efterföljande nya beslut som den svenska skolan bäst behöver i dag?

Viktigt att veta är att utredningen naturligtvis bygger på ett behov, men det är inte lärarnas behov, utan ett uttryckt politikerbehov. Det har beslutats i januariöverenskommelsen och åtgärderna är därför politiska. Utredningen understryker den starka politiska styrningen av förskola och skola.

En utredare, Katarina Håkansson, har fått ett uppdrag att biträda Utbildningsdepartementet för att ta fram ett förslag till en nationell plan för skolans arbete med trygghet och studiero. Det ska nu utarbetas förslag som säkerställer ett fungerande regelverk om trygghet och studiero i skolan och tidsplanen innebär att utredningen ska vara klar till jul. Det blir således en julklapp från regeringen till skolans lärare och elever. 

Ett av motiven till utredningen sägs vara en stor osäkerhet hos lärare som inte sägs veta när, var och hur de kan ingripa.  Var har detta dokumenterats och hur har det synliggjorts? Har förskolans och skolans lärare verkligen efterfrågat ytterligare riktlinjer? Hur har i så fall lärarnas åsikter fångats upp? I anvisningarna till utredningen refereras en del studier, men de flesta studier bygger inte på lärares uttalade problem. De mest intressanta är ändå de studier som gjorts på lärares uppfattning och lärares behov av ytterligare anvisningar. 

En tredjedel av lärarna i grundskolan uppger att de lägger stor del av undervisningstiden på att upprätthålla ordningen (Skolenkäten, Skolinspektionen, 2018). Hur tolkar lärare vad som specifikt är ”att upprätthålla ordningen”? Att upprätthålla ordningen är naturligtvis intimt kopplat till undervisning och elevers lärande. Hur skiljer man egentligen ut ”att upprätthålla ordningen” i lärares arbete? I lärares arbete integreras upprätthållande av ordning i undervisningen och elevers lärande. 

Hälften av lärarna på högstadiet i grundskolan och nästan sju av tio av lärarna i gymnasieskolan uppfattar att arbetet i klassrummet störs varje dag av elevers användning av sms, spel och sociala medier (Digital kompetens i för- skola, skola och vuxenutbildning, Skolverket, 2019).

I dag finns redan alla möjligheter att arbeta mobiltelefonfritt, och oklarheterna syns vara få kring detta. Det fungerar i de skolor där man bestämt sig för att vara mobilfria. Lärare i dag använder också mobiltelefoner som ett didaktiskt verktyg och som sådana är mobiltelefoner mycket användbara. Här finns ett dilemma, förstås.

Var fjärde lärare uppger att de utsatts för hot och våld på sin arbetsplats under det senaste läsåret (Skolverket 2018). Detta är inte acceptabelt, men frågan är vad en utredning som följs av nya lagar och nya förordningar egentligen kan bidra med här? Verksamheten riskerar att bli densamma, men här borde även andra preventiva insatser kunna vara fruktbara. Professionella lärare accepterar absolut inte hot och våld. Hot och våld ska polisanmälas, som i alla andra verksamheter.

Hur kan, sammanfattningsvis, de studier som utförts på lärares uppfattningar tolkas och förstås? En berättigad fråga som infinner sig är förstås om vi i Sverige verkligen har sämre trygghet och sämre studiero än andra länder? Har den svenska förskolan och skolan verkligen sämre arbetsmiljö än andra länder? Jag har arbetat sex år i Bryssel i en europeisk organisation med mycket kontakter med skolor och lärarutbildningar i alla medlemsländer i ATEE, och det är inte min uppfattning.

Vi sägs ligga på samma nivå som i andra OECD-länder, men samtidigt påstås att vi har stora skillnader mellan olika skolor i Sverige. Så är det förstås även internationellt.  Alla skolor är olika. Det är naturligtvis svårt att jämföra skolmiljöer med så pass vida begrepp som ”trygghet och studiero”. 

Jag hävdar att alla lärare, oavsett stadium eller ämne, arbetar för att elevernas skolsituation ska karakteriseras av trygghet och studiero och att skapa en bra lärandemiljö för barnen. Läraren ska fokusera på att undervisningen blir så bra för alla. Lärare har erforderliga ramar, men ökade resurser till förskola och skola behövs förstås.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad bestämmer en lärares status?

Jag förstod sent att för många har läraryrket låg status. Ovetskapen kan ha berott på min egen skolgång, där ingen av killarna i min gymnasieklass läste vidare på universitet. Och jag minns att jag skämdes när en av dem sa att jag skröt när jag pekade ut min universitetsbyggnad i Göteborg. Det var skryt att läsa till lärare.

Färska studier visar att svenska lärare anser att yrket inte har hög status i samhället. Det har visserligen gått från 5 procent 2013 till 11 procent idag, men internationellt sett ligger vi ändå relativt lågt. I Finland anser 57 procent av lärarna att deras yrke har hög status. Hur kan vi ligga så långt efter?

Jag har hört många lärare nämna till exempel arbetsmiljön, lönerna och skolmarknaden som orsaker till den låga statusen. Vissa av de sakerna har blivit bättre på sina håll, men mer behöver göras. 

Men är status ens något att bry sig om? Jo, status är viktigt för det kan påverka de som går och väger mellan vilket yrke de ska utbilda sig till. Statusyrken tenderar att locka högpresterande studenter.

Status är också viktigt för hur det känns att vara lärare. Du håller kanske inte med om det, men för många är status en del av att känna yrkesstolthet, även i sociala sammanhang. 

När ens väns vän frågar “så, vad sysslar du med då?”, hur tycker du det känns att svara “jag är lärare”? Om du tillhör de 89 procent som inte tycker att läraryrket har hög status, påverkas kanske din känsla. Möjligen påverkas den också om du möter en medlidsam reaktion i stil med “Oj, är inte det tufft?”

Under min egen universitetstid skojade lärarstudenter om att under rätt förutsättningar, det vill säga hög musik och några glas innanför västen, kunde ordet lärare misstas för läkare, om någon frågade vad man studerade till. Jag undrar om någon läkarstudent någonsin hoppats på det motsatta. 

Slutligen tror jag också att statusen hänger ihop med hur vi ser på vad man kan som lärare. Och hur användbart det kunnande anses vara i andra sammanhang. En lärarvän som sökte ett jobb utanför skolans värld frågade mig “Vad kan jag egentligen, förutom att bara undervisa?”. 

Men att kunna undervisa är verkligen inte så “bara”. Att få en grupp med 30 individer att dra åt samma håll, vilja lära sig något som de inte visste att de ville lära sig och att skapa en positiv lärmiljö är ovärderliga färdigheter i de flesta yrken som handlar om att leda människor. Bra lärare är experter i ledarskap, lärandeprocesser och relationsskapande. Inom vilka andra yrkesområden tror du själv att dina lärarerfarenheter skulle komma till användning?  

För mig är läraryrket ett statusyrke, oavsett vilka ämnen du har eller i vilken skolform du undervisar. Och andra delar av arbetsmarknaden ska vara mycket glada om de lyckas anställa en lärare för att leda och lära ut på deras arbetsplats.

Vad upplever du att läraryrket har för status och vad påverkar statusen? 

Reagera på inlägget:

Vi måste värna den professionella friheten

”Skolan är till för eleverna. För att verksamheten ska kunna fungera måste lärare och studie- och yrkesvägledare ha goda villkor. Samhället måste ha tillit till skolans professioner och professionernas bedömningar och beslut måste alltid stå över skolmarknadens nycker. Lärare och studie- och yrkesvägledare måste vara autonoma i sin yrkesutövning. De måste utifrån sina professionella bedömningar få fatta beslut om de insatser som eleverna behöver.”

Så inleder förbundsstyrelsen sin utbildningspolitiska proposition till kongressen 2020. Detta är målet, så här vill vi att det ska vara. Propositionen sätter en tydlig agenda för förbundet och visar vad vi vill uppnå. Lärare måste ha bestämd undervisningstid och tid till för- och efterarbete måste garanteras. Det är ett mödosamt arbete, men vi måste få våra motparter att förstå detta.

Lärares arbetsbelastning måste minska, vilket kan ske på flera sätt. Dels genom att bestämma lärares undervisningstid, dels genom att andra yrkesgrupper än lärare gör sådant som lärare inte ska ägna sin tid åt.

Reglerna för extra anpassningar och särskilt stöd måste förändras. Vi måste få regeringen att förstå att dagens system inte fungerar. Både elever och lärare blir åksjuka i den ändlösa karusellen av extra anpassningar. Lärare måste få en förskrivningsrätt av speciallärarstöd till eleverna.

Politiker, tjänstemän, föräldrar, ja hela samhället måste börja lita på oss lärare! Vi har en lång akademisk utbildning och en massa erfarenhet. Nu ser Skolverket över vilka arbetsuppgifter som lärare enligt författningarna måste göra, för att på så sätt identifiera vilka uppgifter andra yrkesgrupper kan göra i skolan. Vid en första anblick kan detta låta bra, men det är otroligt viktigt att vi står upp för lärarprofessionen. Vi lärare vet vad vårt uppdrag är och vad som behöver göras. Ge oss professionellt friutrymme och rätt förutsättningar för uppdraget så löser vi det.

Precis som lärarna behöver studie- och yrkesvägledarna en bättre arbetssituation och ökad autonomi i sin yrkesutövning. Men för att det ska fungera krävs tydliga ramar för uppdraget. Ett tak för antal elever att vägleda måste införas. Detta är i dag helt oreglerat och kvaliteten i vägledningen har lämnats vind för våg av huvudmännen. Det är dags att detta styrs upp med centrala riktlinjer. Målsättningen måste också vara att varje studie- och yrkesvägledare inte ska behöva dela sin tjänst på flera skolor. På sikt måste en syv-legitimation inrättas.

Vi vann en stor delseger när studie- och yrkesvägledningen i grundskolan utreddes, men utredningen gick inte alls så långt i förslagen som vi hade velat se. Examenskrav i skollagen för anställning som studie- och yrkesvägledare är ett första viktigt steg vi vill ta.

Alla elever ska mötas av höga förväntningar och utmanas att nå randen av sin förmåga. Detta gäller alla elever, oavsett vilken bakgrund de har eller var i landet de bor. Skolan ska vara likvärdig och ha en kompensatorisk effekt. Skolan ska präglas av ett tydligt kunskapsfokus och starka bildningsideal. Eleverna ska få professionell studie- och yrkesvägledning och alltid utbildas av kunniga och legitimerade lärare som har tid att förbereda och genomföra högkvalitativ undervisning.

Då måste vi ha starka lärar- och studie- och yrkesvägledarprofessioner.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #2 2020

Reagera på inlägget:

Forskarnas slutsats om förstelärare och löner stämmer inte

Det uppsalabaserade statliga utredningsinstitutet IFAU släppte nyss en både bra och spännande rapport om effekterna av förstelärarreformen. De kan visa att de skolor som fått förstelärare verkar ha påverkats positivt på flera sätt. De får en stabilare lärarkår och statistiskt signifikant högre elevresultat.

Vad som är hönan och vad som är ägget här är kanske inte helt självklart, men det viktiga budskapet är att förstelärarreformen verkar ha påverkat skolor positivt. Att förstelärarreformen varit positiv för lärarna är också något man kan se i boken ”Lärarkåren och förstelärarna” som forskarna Alvehus, Eklund och Kastberg släppt på Studentlitteratur nyligen.

Det här är också mitt intryck från de skolor jag arbetat med eller besökt genom åren sedan reformen. Förstelärarreformen har lett till positiva saker för professionen på flera sätt. Dels har det gett en grupp lärare ett tydligt och starkare mandat. Det vill säga att även om man skulle kunna klumpa ihop lärarna i en hög och avfärda dem kan man inte göra det med dem man utsett till förstelärare. Det finns helt enkelt en statusnivå i titeln.

En annan effekt ligger på det personliga planet. För många förstelärare har det varit ett erkännande att få titeln och det har gett dem ”tillåtelse” att ta det ansvar för utveckling av ämnen och skola som de kanske annars inte riktigt känt sig bekväma att ta utan stöd i en formell roll.

Men det finns en sak IFAU skriver i sin rapport som jag har lite svårt att smälta. De skriver att resultaten är ett bevis för att prestationsbaserade lönesatsningar kan ge skolutveckling. Något de menar de är de första att kunna visa.

Och det är ju sant. För forskning är annars rätt tydlig med att prestationsbaserad lön inte ger positiv effekt på elevers lärande. Ett enkelt exempel är införandet av individuella löner för lärare i Sverige på 1990-talets början. Om det var så att individuella prestationsbaserade löner hade den verkan skulle ju Sverige då börjat utvecklas positivt.

Men det var ju inte vad som hände. Jag tror att de är fel ute i sin analys och att de här är lurade av sin egen bias. (Det känns mer som något man skrivit för att få bli publicerade i ekonomiska tidskrifter än något som faktiskt följer av resultaten om man ser till systemet reformen gjordes i).

Jag tror den stora skillnaden i det svenska systemet som skedde med förstelärarreformen inte handlar om en effekt av prestationsbaserad ersättning och isärdragna löner utan om något helt annat.

Låt mig först säga att oftast när man pratar om prestationsbaserad lön menar man löner med en direkt koppling till resultat. Något sådant system har vi aldrig haft i Sverige, varken förr eller senare.

Sedan är det viktigt att se att man har blivit utvald till att bli förstelärare utifrån en mängd olika aspekter beroende på huvudman. De som har blivit utvalda var också typiskt sett redan ganska välbetalda.

Den stora skillnaden tror jag inte ligger i att man för in mer pengar i ett system med individuella löner, vilket är den slutsats IFAU:s författare verkar vilja dra. Den stora skillnaden med förstelärarreformen i det svenska systemet är inte ersättning baserad på prestation utan att man skapade en statligt erkänd karriär- och lönestege i ett system som i tjugo år saknat det. Det skapade ansvar och roller som påverkat skolan positivt.

Så ja, jag håller med IFAU om att förstelärarreformen varit positiv för skolan. Men inte av de skäl som de anför. Jag är mer inne på Alvehus m.fl:s resultat att det positiva här är en ökad grad av organisation, som påverkat professionen positivt. Därför ser jag också med glädje att regeringen nu tar initiativ till att börja göra verklighet av tankarna om professionsprogram.

Vi behöver brådskande en nationell struktur för lärares karriärs- och kompetensutveckling. Det är vad resultaten från förstelärarreformen visar, inte att det är bra med individuella löner i sig.

Reagera på inlägget:

Sidor