Annons

Efter beskedet – nu måste vi alla hjälpas åt

Relaterat

Idag meddelade regeringen att undervisningen i gymnasieskolor, komvux och högre utbildning inte ska ske i institutionernas lokaler. Det vill säga att skolor och lärosätens undervisning ska ske på annat sätt än i lektions- och föreläsningssalar.

Detta är en helt exceptionell åtgärd. Det har aldrig tidigare gjorts på detta sätt. Och det kan hända att man inom kort också måste begränsa vilka som ska undervisas också i grundskolan. Min gamle far, som är pensionerad överläkare, säger till mig att han inte har upplevt något som ens liknar detta sedan andra världskriget.

Jag är glad för en sak och det är att Anna Ekström under dagens presskonferens kunde säga att de nu har ett enigt utbildningsutskott bakom sig i vad de nu gör. Detta gläder mig oerhört. För nu är sannerligen inte tiden att bedriva valkampanjer eller positionera sig. Nu står det svenska samhället inför en utmaning som kommer att forma en generation. Nu måste vi stå samlade och arbeta tillsammans.

Det gäller att som i alla kriser lyssna på myndigheter, inte agera på eller sprida desinformation, och att hjälpas åt.

Jag skriver ovan medvetet ”att skolor och lärosätens undervisning ska ske på annat sätt än i lektions- och föreläsningssalar”. För detta är en viktig dimension i detta. Vi måste nu – såväl skolor som vårdnadshavare – hjälpas åt så att våra ungdomar både kan och vill fortsätta lära sig när de nu inte kommer ha vare sig lärare eller kompisar omkring sig.

Ett viktigt stöd i detta är hemsidan skolahemma.se där man samlat tips och stöd för hur man på olika sätt kan utnyttja digital teknik i den nuvarande situationen. Det är bra och viktigt och de som tagit fram denna, bland andra Rise, ska ha en stor eloge för att de agerat så snabbt.

Men kom ihåg att digital undervisning kräver mer än vanlig undervisning. Det vill säga att man kan behöva fundera flera gånger på hur man ska upprätthålla motivationsfaktorer och andra dimensioner som går förlorade när de mänskliga mötena försvinner ur undervisningsmiljön. Och – glöm inte att skicka med elever vanliga läroböcker hem. De är pedagogiskt upplagda och är oberoende av servrar och teknik.

I övrigt gäller samma som i förra inlägget: Keep calm and carry on – och i det ska vi vara mycket mänskliga och ta hand om varandra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Anna Ekström gjorde rätt – allt annat vore dumt

Igår höll Anna Ekström en presskonferens där hon gjorde vad en ansvarig minister ska göra. Hon följde expertmyndighetens råd. Något annat vore dumt och oansvarigt.

Vi vill inte ha ett annat sätt att leda landet på i sådana här situationer. Expertmyndigheten ser av olika orsaker inte att det är meningsfullt att idag utfärda en generell rekommendation om att stänga alla skolor. Jag har inga kommentarer om det. Jag tycker att de huvudmän och rektorer som gnäller om detta (ursäkta, jag tycker det) och som tycker det är jobbigt med föräldrakontakterna och föräldraoron får finna sig att de är en del av samhället och samhällets krisberedskap.

De skulle önska att någon annan skulle ta ifrån dem deras ansvar. Men så är det inte just nu. Här blir kanske det så uppenbart att det finns ett problem när man börjar betrakta skolutbildning som en kommersiell vara, istället för som en samhällsfunktion.    

Jag har – som alla – en generell oro kring den pandemi vi ser utvecklas. Vi har en situation som jag under mina 59 år inte sett. Det som oroar mig är att man nu i Sverige gett upp smittspårning, genom att man mer eller mindre slutar att testa personer med misstänkt smitta. Jag antar att det beror på att vår sjukvård är – liksom skolsystemet – så fragmentiserad att ansvarsfrågor kring sådant här helt enkelt blivit oklara. Det var ju inte länge sedan som oseriösa företag och dåliga upphandlingar orsakade kris på våra sjukhus – och då helt utan en pandemi.

Jag kan dock inte se att regeringen har något annat alternativ än att följa de rekommendationer som getts av myndigheten. De är ju också väldigt tydliga med att dessa kan ändras. I övrigt måste vi alla i samhället försöka minska smittspridning för att minska konsekvenserna för dem som behöver vårdresurser.

Vi kan inte stoppa epidemin, men med hjälp av försiktighet kan vi minska takten som den sprids, vilket ger sjukvården en chans att hinna med att hjälpa de som behöver vård.

I detta arbete behöver vi också se till att konsekvenserna av pandemin blir så milda som möjligt. Och det är i det ljuset jag skulle vilja rikta en rekommendation till landets lärare. En rekommendation som faktiskt alltid gäller men som kan bli extra tydlig i sådana här tider.

Det finns ett budskap från Anna Ekström om att huvudmännen har en möjlighet att nu vara mer flexibla i hur man ser på läsårsdata, terminslängder, lov etc. Detta för att elever ska kunna få den utbildning de har rätt till. Det andas i detta också så att de ska kunna nå upp till betygskravens formuleringar. Man skulle kunna tänka sig att vi får en hel generation elever som helt plötsligt på grund av en pandemi får lägre betyg än de annars skulle fått.

Men då menar jag att man har missförstått betygsättning i grunden. Betygsättning måste alltid utgå ifrån vilken undervisning eleverna faktiskt har fått. Betygsättning kan aldrig vara en pennalistisk utövning av makt oberoende som sker oberoende av vilka chanser man har haft att lära sig eller vilken undervisning man fått.

Nu, precis som alltid, gäller att den lärare som säger till en elev att den får låga betyg för att läraren inte hunnit undervisa om allt gör fel – moraliskt och etiskt fel – om än inte rent tekniskt.

Det är dags för skolsystemet att bli förlåtande. Vi ska ”keep calm and carry on” – och i det vara mycket mänskliga och ta hand om varandra.

Reagera på inlägget:

10-årig grundskola kan ha ett högt pris

Nu är det dags igen: Ny reform för skolområdet. Regeringen ger en utredare i uppdrag att föreslå hur en tioårig grundskola ska införas i Sverige.

Nu får vi ytterligare en stor reform i skolväsendet som partierna som ingick i den forna Alliansen efterfrågat. Syftet med en tioårig grundskola sägs vara att förbättra skolans kunskapsresultat. Detta ska ske genom att barnen i förskolan kommer att ges mer regelrätt undervisning utifrån grundskolans kursplaner och inom den struktur som grundskolan har. Barnen får då genom detta också rätt till särskilt stöd.  Kan detta verkligen vara bättre för barnens utveckling och lärande?

Behöver förskolebarnen verkligen mera undervisning?

I höst ska riksdagen fatta ett beslut om skolplikt för Sveriges alla sexåringar. Aktuell forskning visar egentligen att det bästa för barnen är att hålla kvar dagens system med förskoleklass och nioårig grundskola. Trots detta vill regeringen nu införa en tioårig grundskola. Detta oroar förskollärarutbildare, förskollärare, lärare i förskoleklass och många föräldrar.

Alla politiska partier är egentligen i princip rörande överens om att införa skolplikt från det år då barnet fyller sex år, men åsikterna är delade om hur själva skolverksamheten ska se ut.

Regeringen vill behålla förskoleklassen som skolform, medan partierna i den forna Alliansen vill ha tioårig grundskola och låta alla sexåringar börja direkt i årskurs ett.

Frågan om åldern för skolstart har utretts i betänkandet ”I rättan tid?” av forskaren Sven Persson, professor vid Malmö högskola och en i mitt tycke kunnig och trovärdig forskare inom området.

Han hävdar att svenska barn börjar sent jämfört med barn i andra länder, men att skolstartsåldern i dessa länders skola inte syns vila på vetenskaplig grund om barns utveckling och lärande. De grundas mer på tradition och/eller politiska överväganden.

Däremot visar forskning att en tidig formaliserad undervisning till och med missgynnar elever i deras fortsatta utbildning. Forskningsresultat visar förskolans stora betydelse för hur elever lyckas senare i skolväsendet. Att gå i en förskola med god pedagogisk och didaktisk kvalitet har mycket positiva effekter på barns utveckling och förmågan att lära. Detta gäller framför allt barn från socioekonomiskt svaga familjer.

Hög kvalitet i förskolan innebär att det finns en balans mellan barnens egen lek och lärarledda aktiviteter Förskoleklassen förväntas utgå från förskolans speciella pedagogik och didaktik att erbjuda sexåringarna en åldersanpassad och framför allt lekbaserad undervisning.

Men trots dessa forskningsresultat finns det skribenter som tror att kunskapsnivåerna skulle höjas om de i stället undervisades enligt grundskolans mål och ämnen ett år tidigare, det vill säga om de fick en formaliserad skolundervisning redan som sexåringar.

Steget in i skolan är stort för enskilda barn. När förskoleklassen infördes som skolform 1998 var tanken att den skulle fungera som en brygga mellan förskola och grundskola och på så sätt underlätta själva övergången. I förskoleklassen bjuds en undervisning som är åldersanpassad för sexåringar, med rik variation av arbetssätt och arbetsformer och allehanda uttrycksformer och som ger dem möjlighet att utveckla kreativitet, nyfikenhet och tilltro till den egna förmågan. Barns lek skall vara i förgrunden.

De som hävdar en tioårig grundskola säger att förskoleklassen är problematisk, men anser att det problematiska inte kan skyllas på själva formen, utan snarare på bristande förutsättningar. Först nära nog tjugo år efter att förskoleklassen tillkom, förtydligades och profilerades uppdraget med en egen läroplansdel. Skolformens syfte och innehåll har blivit tydligare för både huvudmän, rektorer, förskollärare, lärare och föräldrar.

Det finns alltjämt ett pågående utvecklingsarbete för att förverkliga det nya uppdraget i praktiken. Forskning visar att skolutveckling tar tid och då krävs det politiker som har is i magen och tar det lugnt. Att ständigt och jämt ändra förskolans och skolans förutsättningar, riktlinjer och ramar är katastrofalt för verksamheterna och för personalen.

Att införa en tioårig grundskola är en mycket omfattande process som kräver noggrann planering och förberedelse. Utredaren ska därför nu föreslå en tidsplan för genomförandet av reformen med utgångspunkten att den bör verkställas så snart som möjligt med beaktande av bland annat behovet av fortbildning och kompetensutveckling för förskollärare och lärare, samt huvudmännens behov av förberedelser och anpassningar.

I uppdraget ingår att föreslå vilka behörighetskrav som ska gälla för lärare som ska bedriva undervisning (vart tog leken vägen?) i den första årskursen samt att se över bestämmelser om berörda inriktningar inom lärarutbildningen.

Jag har studerat förutsättningarna för finsk skola och finsk lärarutbildning och i Finland finns politiker som tror på långsamhet och långsiktighet. Hur vore det om våra politiker tog det lilla lugna?

Reagera på inlägget:

Lärare vill ha resurser – inte fler lagar om trygghet och studiero

Relaterat

I januariavtalet som regeringspartierna gjorde upp med Liberalerna och Centerpartiet handlade en punkt om en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Nu har en utredning om detta område tillsatts, som ska presentera sitt betänkande till jul.

Det är många som bokstavligen och bildlikt höjer på ögonbrynen för utredningen om trygghet och studiero. Är det en ny utredning om trygghet och studiero med efterföljande nya beslut som den svenska skolan bäst behöver i dag?

Viktigt att veta är att utredningen naturligtvis bygger på ett behov, men det är inte lärarnas behov, utan ett uttryckt politikerbehov. Det har beslutats i januariöverenskommelsen och åtgärderna är därför politiska. Utredningen understryker den starka politiska styrningen av förskola och skola.

En utredare, Katarina Håkansson, har fått ett uppdrag att biträda Utbildningsdepartementet för att ta fram ett förslag till en nationell plan för skolans arbete med trygghet och studiero. Det ska nu utarbetas förslag som säkerställer ett fungerande regelverk om trygghet och studiero i skolan och tidsplanen innebär att utredningen ska vara klar till jul. Det blir således en julklapp från regeringen till skolans lärare och elever. 

Ett av motiven till utredningen sägs vara en stor osäkerhet hos lärare som inte sägs veta när, var och hur de kan ingripa.  Var har detta dokumenterats och hur har det synliggjorts? Har förskolans och skolans lärare verkligen efterfrågat ytterligare riktlinjer? Hur har i så fall lärarnas åsikter fångats upp? I anvisningarna till utredningen refereras en del studier, men de flesta studier bygger inte på lärares uttalade problem. De mest intressanta är ändå de studier som gjorts på lärares uppfattning och lärares behov av ytterligare anvisningar. 

En tredjedel av lärarna i grundskolan uppger att de lägger stor del av undervisningstiden på att upprätthålla ordningen (Skolenkäten, Skolinspektionen, 2018). Hur tolkar lärare vad som specifikt är ”att upprätthålla ordningen”? Att upprätthålla ordningen är naturligtvis intimt kopplat till undervisning och elevers lärande. Hur skiljer man egentligen ut ”att upprätthålla ordningen” i lärares arbete? I lärares arbete integreras upprätthållande av ordning i undervisningen och elevers lärande. 

Hälften av lärarna på högstadiet i grundskolan och nästan sju av tio av lärarna i gymnasieskolan uppfattar att arbetet i klassrummet störs varje dag av elevers användning av sms, spel och sociala medier (Digital kompetens i för- skola, skola och vuxenutbildning, Skolverket, 2019).

I dag finns redan alla möjligheter att arbeta mobiltelefonfritt, och oklarheterna syns vara få kring detta. Det fungerar i de skolor där man bestämt sig för att vara mobilfria. Lärare i dag använder också mobiltelefoner som ett didaktiskt verktyg och som sådana är mobiltelefoner mycket användbara. Här finns ett dilemma, förstås.

Var fjärde lärare uppger att de utsatts för hot och våld på sin arbetsplats under det senaste läsåret (Skolverket 2018). Detta är inte acceptabelt, men frågan är vad en utredning som följs av nya lagar och nya förordningar egentligen kan bidra med här? Verksamheten riskerar att bli densamma, men här borde även andra preventiva insatser kunna vara fruktbara. Professionella lärare accepterar absolut inte hot och våld. Hot och våld ska polisanmälas, som i alla andra verksamheter.

Hur kan, sammanfattningsvis, de studier som utförts på lärares uppfattningar tolkas och förstås? En berättigad fråga som infinner sig är förstås om vi i Sverige verkligen har sämre trygghet och sämre studiero än andra länder? Har den svenska förskolan och skolan verkligen sämre arbetsmiljö än andra länder? Jag har arbetat sex år i Bryssel i en europeisk organisation med mycket kontakter med skolor och lärarutbildningar i alla medlemsländer i ATEE, och det är inte min uppfattning.

Vi sägs ligga på samma nivå som i andra OECD-länder, men samtidigt påstås att vi har stora skillnader mellan olika skolor i Sverige. Så är det förstås även internationellt.  Alla skolor är olika. Det är naturligtvis svårt att jämföra skolmiljöer med så pass vida begrepp som ”trygghet och studiero”. 

Jag hävdar att alla lärare, oavsett stadium eller ämne, arbetar för att elevernas skolsituation ska karakteriseras av trygghet och studiero och att skapa en bra lärandemiljö för barnen. Läraren ska fokusera på att undervisningen blir så bra för alla. Lärare har erforderliga ramar, men ökade resurser till förskola och skola behövs förstås.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad bestämmer en lärares status?

Jag förstod sent att för många har läraryrket låg status. Ovetskapen kan ha berott på min egen skolgång, där ingen av killarna i min gymnasieklass läste vidare på universitet. Och jag minns att jag skämdes när en av dem sa att jag skröt när jag pekade ut min universitetsbyggnad i Göteborg. Det var skryt att läsa till lärare.

Färska studier visar att svenska lärare anser att yrket inte har hög status i samhället. Det har visserligen gått från 5 procent 2013 till 11 procent idag, men internationellt sett ligger vi ändå relativt lågt. I Finland anser 57 procent av lärarna att deras yrke har hög status. Hur kan vi ligga så långt efter?

Jag har hört många lärare nämna till exempel arbetsmiljön, lönerna och skolmarknaden som orsaker till den låga statusen. Vissa av de sakerna har blivit bättre på sina håll, men mer behöver göras. 

Men är status ens något att bry sig om? Jo, status är viktigt för det kan påverka de som går och väger mellan vilket yrke de ska utbilda sig till. Statusyrken tenderar att locka högpresterande studenter.

Status är också viktigt för hur det känns att vara lärare. Du håller kanske inte med om det, men för många är status en del av att känna yrkesstolthet, även i sociala sammanhang. 

När ens väns vän frågar “så, vad sysslar du med då?”, hur tycker du det känns att svara “jag är lärare”? Om du tillhör de 89 procent som inte tycker att läraryrket har hög status, påverkas kanske din känsla. Möjligen påverkas den också om du möter en medlidsam reaktion i stil med “Oj, är inte det tufft?”

Under min egen universitetstid skojade lärarstudenter om att under rätt förutsättningar, det vill säga hög musik och några glas innanför västen, kunde ordet lärare misstas för läkare, om någon frågade vad man studerade till. Jag undrar om någon läkarstudent någonsin hoppats på det motsatta. 

Slutligen tror jag också att statusen hänger ihop med hur vi ser på vad man kan som lärare. Och hur användbart det kunnande anses vara i andra sammanhang. En lärarvän som sökte ett jobb utanför skolans värld frågade mig “Vad kan jag egentligen, förutom att bara undervisa?”. 

Men att kunna undervisa är verkligen inte så “bara”. Att få en grupp med 30 individer att dra åt samma håll, vilja lära sig något som de inte visste att de ville lära sig och att skapa en positiv lärmiljö är ovärderliga färdigheter i de flesta yrken som handlar om att leda människor. Bra lärare är experter i ledarskap, lärandeprocesser och relationsskapande. Inom vilka andra yrkesområden tror du själv att dina lärarerfarenheter skulle komma till användning?  

För mig är läraryrket ett statusyrke, oavsett vilka ämnen du har eller i vilken skolform du undervisar. Och andra delar av arbetsmarknaden ska vara mycket glada om de lyckas anställa en lärare för att leda och lära ut på deras arbetsplats.

Vad upplever du att läraryrket har för status och vad påverkar statusen? 

Reagera på inlägget:

Sidor