Att skolan saknar läromedel är ett demokratiskt haveri

Jag blir alldeles matt.

Gång på gång ser jag exempel på hur elever i grundskolan inte får tillgång till läromedel. Det är tröttsamt. Jag blir arg.

Jag frågar mig varje gång varför det är så. Ibland tycks det bero på att lärare inte vill ha läromedel och ja absolut, de lärarna finns. Ibland skylls det på att lärarutbildningarna rekommenderar lärarstudenter att inte använda läroböcker. Det förekommer säkert. Under min lärarutbildning sjöngs det sannerligen inga lovsånger till läroböckernas ära, men jag vet också att det finns gott om exempel på lärarutbildningar idag där läroböcker används.

Problemen måste sökas på annan plats, för detta är verkligen inte riktigt klokt!

Varför vi behöver läroböcker

Det finns en mängd skäl till att läroböcker är en bra grej och det mest uppenbara missas ibland i diskussionen. Läroböcker är en förutsättning för lärande.

Ett bra läromedel skapar en struktur med naturliga avgränsningar. Det förenklar för eleven och ger en möjlighet till överblick som är nästan omöjlig att skapa annars. Jämför en bok med den myriad av spridda informationsmassor som internet erbjuder.

Det finns alltid en tanke med läromedel. En struktur. De är genomarbetade, strukturerade, bearbetade, granskade, omarbetade och upplagda för att det ska gå att bedriva undervisning utifrån dem. Den process som ett läromedel genomgår innan publicering är omöjliga att närma sig när man tillverkar sitt läromedel på på egen hand.

Dessutom är läromedel oftast skrivna av erfarna lärare eller forskare med hög kompetens och tillhandahåller oftast ett mer eller mindre komplett material anpassat utifrån kursplanen.

Utöver dessa mer uppenbara fördelar vet vi att läromedel och läromedelsanvändning är ett utmärkande kännetecken och en nyckel i framgångsrika skolsystem. Detta verkar skolans beslutsfattare helt förbise.

En nedskärning på barnens kunskaper

En fråga vi behöver ställa oss är varför det saknas läromedel. En populär åsikt som ibland torgförs av rektorer och förvaltningar är att det är lärarnas val. En pedagogisk modell. Nog finns det som en ingrediens i några fall, men att påstå att det är huvudorsaken är inget annat än en lögn.

Skolans styrning har under en längre tid lastat allt större ansvar på den enskilde läraren. Otroligt praktiskt. När saker blir fel bär läraren ansvaret, när saker går bra kan beslutsfattare ta åt sig äran. Vi borde vända på det. Det är kommunpolitikerna som skapar dåliga förutsättningar och lärarna som löser deras problem. Det är lärarna som borde hyllas och politikerna som borde ställas till svars!

Det blir extra tydligt i läromedelsfrågan.

En allt striktare budgetdisciplin i kommunerna gör att det ekonomiska utrymmet krymper. Enligt Tankesmedjan Balans fanns nedskärningar i 260 av 290 kommunbudgetar. Pengarna till skolorna minskar och utrymmet att köpa läromedel minskar.

Läraren blir bärare av skolpolitikens tillkortakommanden.

Sedan 1980–talet har de totala inköpen minskat från 1% till 0,5% av elevkostnaden. Sedan 1989 har kostnaden för en elev tredubblats, medan summan för läromedelsinköp stått still. En omfattande nedskärning.

Nyligen presenterade Läromedelsförfattarna, lärarfacken och Sveriges tre största elevorganisationer en rapport som visar på alarmerande problem i läromedelstillgången. Endast 14% av lärarna som deltog i undersökningen svarar att de får de läromedel de behöver. Det främsta skälet är att pengar saknas.

Förutsättningarna i Sveriges kommuner är dramatiskt olika. Den genomsnittliga kommunen spenderar 650 kronor per elev och år på läromedel. Var femte kommun spenderar sparar mindre än 400 kronor på läromedel. Lite drygt en historiebok per elev.

Skaffar du barn i småländska Markaryd kommer ditt barn få 2691 kronor till läromedel, medan Ljungby ett par mil bort spenderar 745 per elev. I västgötska Grästorp får eleverna 144 kronor per år till läromedel medan Trollhättan en halvtimmes bilfärd bort lägger 511 kronor per elev.

Att påstå att läromedels vara eller inte vara skulle bero på lärarna är inget annat än en dimridå lagd av de som älskar att spara på barnens lärande.

Genom att kopiera, göra eget material eller återkommande tvingas bryta mot upphovsrätten tvingas lärare lösa problemet åt skolans beslutsfattare.

Och vad har de för val? Inget alls! Skolans undermåliga och oansvariga styrning lägger allt ansvar på läraren. Det är inte beslutsfattarna som får ta smällen om det saknas material i klassrummet, det är lärarna och eleverna.

Det kan inte kallas något annat än ett demokratiskt haveri!

En fråga om likvärdighet och demokrati

Ett av den svenska skolans största problem är brister i likvärdigheten och läromedelssituationen spär på detta problem. Behörighetsfrågan är central i detta. Vi kommer att ha outbildade lärare i det svenska skolsystemet en lång tid framöver. Att låta dessa ta ansvar för undervisning i en skola utan tillgång till läromedel är som att be om att eleverna ska misslyckas. Vad kostar det i förlängningen?

Läromedel spelar en stor och viktig roll för att skapa goda förutsättningar för barnens lärande. Vill vi ha ett likvärdigt skolsystem behövs läromedlen. Läraren behöver få ägna sin tid åt undervisning och stöd till sina elever snarare än att klippa från Wikipedia eller kämpa mot papperstuggande kopiatorer.

Trots uttalade ambitioner om likvärdig skola görs inget åt det, tvärtom. Skolan blir allt mer segregerad och ojämlikhet.

Genom tillgång till goda läromedel ges bättre förutsättningar för likvärdighet. En grund att stå på och en utgångspunkt. Föräldrar får insyn i sina barns skolgång och en möjlighet att stötta dem i motsats till om material sprids över olika digitala plattformar och buntar med kopior som, i bästa fall, ligger nedknölade i en ryggsäck tillsammans med blöta gympakläder och en kvarglömd banan.

Vad bör göras?

Kanske är det en skärpt skollag, kanske är det öronmärkta pengar. Jag är inte säker på att något hjälper så länge nuvarande beslutsfattare får fortsätta fatta besluten. Kanske är jag pessimist, men flera problem i svensk skola tenderar att förbli olösta.

En sak är säker, målstyrning fungerar inte i detta sammanhang heller. Vi behöver tydliga regler för att säkra elevers tillgång till kvalitativa läromedel och rätten till likvärdig skolgång!

Alla elever är förlorare på ett system utan läromedel, och särskilt de elever som behöver skolan allra mest. Det här kan inte få fortgå!

Kommentera
mikael-bruer-bloggbild
Mikael Bruér

Mikael Bruér är universitetsadjunkt vid Malmö universitet där han arbetar med digitalisering och nationella prov. Han har en bakgrund som lärare i SO-ämnen på högstadiet och gymnasiet och har arbetat i socioekonomiskt utsatta områden. Mikael är också författare och föreläsare och en aktiv röst i den svenska skoldebatten. Mikael bloggar om stort och smått, från digitalisering och undervisning till skolans systemfrågor, oftast med en personlig ingång i texterna.

Arkiv

Välj år/månad

  • 2020

  • Hela året
  • mars