Det skaver så förbannat i mig

Det är något som skavt en längre tid. Flera år faktiskt. Kanske är det för att jag är en bitter människa, kanske är det något annat. Kanske är det för att jag utbildat mig till SO-lärare, kanske är det något annat.

Jag har ett ursprung i en arbetarklass där böcker var något annorlunda. Där bokhyllor pryddes av porslinsfigurer och där Lilla Fridolf var den litteratur jag fick mig till livs. Skolan var därför väldigt viktig för att jag skulle få möta Greven av Monte Cristo och Candide. Att jag kraschade min gymnasiegång och hamnade på Brunnsviks folkhögskola var också av stor betydelse.

Brunnsvik var den svenska arbetarrörelsens kulturella hjärta på den tiden. Arbetarrörelsens bildningsideal låg som ett mjukt och omhuldande täcke över mina år där. Redan på första dagens introduktion skröt de om att de hade landets största folkhögskolebibliotek. Vi hade poesiläsning i Gamla matsalen på luncherna och ofta kom författare på besök. Vi befann oss bland statyer och målningar av den svenska proletärkulturens storheter.

Att jag blev lärare i historia är inget märkligt. Dels är det lättillgängligt för den som kommer från min bakgrund, dels är historieämnet intimt knutet till de ideal vi pumpades fulla med.

Under min tid på universitetet mötte jag många fantastiska människor. Bildade, kunniga, ödmjuka inför sin egen kunskap och fyllda av idén att sprida sina kunskaper. Det har präglat mig mycket i min syn på lärande. Men jag mötte också en känsla av att inte höra hemma där. Att jag inte riktigt förstod de sociala koderna. Jag hade liksom inte det med mig. Det kan synas som att det är enkelt på ytan att lära sig koderna, men det sitter djupare än så. En professor jag hade mycket kontakt med uttryckte det som att hen fortfarande, efter 40 år i akademin, fortfarande kände sig som en inkräktare.

Så vart vill jag komma?

Jo. För mig har bakgrunden i ett hem utan kulturellt kapital, fostrad i en miljö av arbetarrörelsens starka bildningsideal och utbildad i humanistiska ämnen varit en identitet. Det har varit ledande för min syn på mitt läraruppdrag. När jag började som lärare kändes det betydelsefullt.

Men det var då.

Successivt har en känsla av att det svenska bildningsidealet monterats ned vuxit hos mig. Jag har känt det i skolan. Jag har läst om det på ledarsidor. Jag har mött det hos skolinspektörer.

De senaste åren har angreppen mot olika humanistiska utbildningar (som i många fall säkert varit betydande för att få in studenter med min bakgrund på universiteten) haglat. Svenskt näringsliv ger sig på kurser som inte är produktiva. Ledarskribenter raljerar kring dem. Så sent som för någon vecka sedan gick det att läsa i Kristianstadbladet att det var dags att lägga ner ”tramsiga” kurser och satsa på ”kurser som ger jobb”. Angreppen på flummet i skolan är den andra sidan av myntet. För vad är väl flummigare än att diskutera etiska val eller antikens filosofi?

I den politiska världen talas det om mätbarhet, regler, styrning, tillväxt, anställbarhet. Och visst, det i sig är inget fel. Men vart tog diskussionen om bildning vägen? Vad hände med idén om att människan ska vara något mer än anställningsbar?

* * *

Vad händer med människan när vi reduceras till att bara vara en del av ett ekonomiskt maskineri?

* * *

Kraven på skolan ökar. Det blir mer matte, obligatorisk prao och förslag om att vägledning för arbetslivet (framtidsvalet) ska ges 80 timmar kommer samtidigt som historieämnet och samhällskunskapen har 75 timmar på högstadiet. Individens produktiva värde ökar.

Skolan blir till för nationens produktiva försörjning medan värdet av bildning, individens och samhällets utveckling allt mer tycks glida ifrån oss.

Att skolan dessutom allt mer marknadiseras stärker tendenser där kunskapens innehåll reduceras. Istället för lärare som undervisar om Aischylos dramer får vi lärare som säljer tröjor och dansar i sponsrade slipsar. Skolan reduceras till en tummelplats för lycksökare med en känsla för produktutveckling.

Undervisningstrender som understödjer denna utveckling stärks. Som en del av kompromissen kring LGR11 blev entreprenörskap en del av skolans mål. Det entreprenöriella lärandet spred sig över landet och lärare som kunde visa på entreprenöriella metoder och leende elever får åka land och rike runt för att föreläsa.

Såväl entreprenöriellt som värdeskapande lärande är de yttersta exemplen på att idén om en bildningsskola vrider sig i sina sista dödsryckningar. Det värdeskapande lärandet är bildningens antites. Som att bildning i sig skulle sakna värde.

När såg ni senast en lärare bokas på stora skolkonferenser för att prata om Platon, den tyska humanismen eller hur vi arbetar med historisk empati i skolan? När fick en lärare senast ett föreläsaruppdrag för att prata bildning? 

***

När bildningsidealet växte fram i Europa var det en uppgörelse med ett tidigare privilegiesamhälle. Liberaler och senare socialister stred för den lilla människans rätt att få kunskaper, möjligheter och vägar framåt.

Det finns något i sanning demokratiskt i att ge alla människor tillgång till detta. Att man kan mötas med likvärdiga intellektuella förutsättningar skapar möjligheter för det barn jag en gång var att föra samtal med professorer och beslutsfattare. Det ger ett rikare samhälle när alla och inte bara några får tillgång till kunskapens rikedomar.

Men istället lever vi i en tid där liberaler verkar tycka att barn och skola ska vara en produktiv och entreprenöriell plantskola och där socialister verkar tycka att kravsänkning för alla är den enda vägen framåt samtidigt som att inte ens de kulturkonservativa verkar bry sig.

Skolan har blivit en del av en samhällsutveckling där tillväxt, framgång och anställningsbarhet är överordnad. Lärare ska skapa produktiva individer och alla andra värden är underordnade.

Och det skaver så förbannat i mig.

Bildningen är död. Länge leve bildningen.