Min vän Sara råkade ut för ett drev. Ni har säkert läst om det, eller sett det på nyheterna. Om inte så tycker jag ni borde göra det. Börja läsa här.

Kanske verkar det udda att skriva ett blogginlägg om Sara. Hon har egna kanaler och är långt mer läst än jag, vilket naturligtvis är rimligt. Sara är klok och alltid läsvärd.

Men egentligen handlar inte texten om Sara. Samtidigt som den bara handlar om henne.

För jag vill ändå börja i vad det var som gjorde att Sara hamnade i ett drev.

”Hon oroade sig bara för sina elever”

Vi hade ett val. Många med mig ser med oro på valresultatet. Detta gäller såväl lärare som andra yrkesgrupper, men inte minst många av de elever som har utländsk bakgrund. Saras misstag var att hon tänkte på de senare. I en (!) tweet beskrev hon hur hennes elever upplevt det och hur hon kände inför deras reaktion.

”Flera lärare har idag fått diskutera med oroliga elever som säger: ”ska vi ut nu? När blir det?” Ni tror kanske jag överdriver nu, men detta är dagens sanning. Det gör mig så ledsen och uppgiven. Stackars ungar. #val2022”

Den som läser vad Sara skrev noterar att det inte finns något ställningstagande i övrigt. Bara att hon faktiskt oroade sig för vad hennes elever kände.

”Det medför ett ansvar”

För den som arbetar som lärare är det inget konstigt. Tonåringar har en ganska direkt kontakt med sitt känsloregister. Händelser i omvärlden får dem att reagera. Ibland häftigt, ibland eftertänksamt. Ibland öppnar det nya ögon, ibland skapar det engagemang. Det är fantastiskt att jobba med dessa små känslobomber, men det medför också ett ansvar.

En mycket viktigt del av detta ansvar ligger i att ta deras känslor och tankar på allvar. Det gjorde Sara och det gjorde tusentals andra lärare runt om i landet under förra veckan.

Jag gjorde detsamma 2014 och 2018 när mina elever ställde samma frågor och oroade sig över samma saker. Det är inget konstigt. Det är en del av lärarens yrkesuppdrag.

* * *

Skolans uppdrag är att ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på” skolan ska också främja ”aktning för varje människas egenvärde … människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet mellan människor”

Skolan ska också motverka ”diskriminering som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning”.

Lagar och förordningar kan förändras, men lärares yrkesetik väger ännu tyngre. Att aktivt handla och “ingripa mot sådant som strider mot den människo- och kunskapssyn som lärares yrkesetik vilar på”. I detta ingår att sprida värderingar om demokrati, alla människors lika värde, men också att bemöta elever med respekt. Att ta elevers tankar om dessa frågor på allvar är därför helt centralt i lärares uppdrag!

Lärares yrkesuppdrag är inte någon tävling i objektivitet. Naturligtvis finns det saker där man bör försöka hålla sig neutral, exempelvis i egna partipolitiska ställningstaganden. Men i andra frågor är läraryrket raka motsatsen.

* * *

På valnatten och dagarna efter har jag sett många lärare beskriva sin oro. Inte i egenskap av lärare, utan i egenskap av helt vanliga människor, som råkar arbeta med att undervisa barn och ungdomar. Nog för att lärare även tidigare fått utstå mycket när de uttryckt åsikter i sociala medier. Vanligen har det dock rört sig om föräldrar som upprörts över att lärare uttryckt sig på det ena eller andra sättet. Därom finns otaliga vittnesmål och jag har själv fått uppleva det på mycket obehagligt sätt.

Men det som vi riskerar att få nu är något annat. Kommentarerna handlar om att lärare ska avskedas, utredas, utrensas och liknande. Och de är många. Helt okontroversiella frågor renderar strömmar av hat. Ett litet axplock från twitter:

• ”missbruka din roll som lärare och gör dig mogen för ett disciplinärt samtal med din arbetsgivare”
• ”Vidrigt att du är lärare på mellanstadiet och får utrymme att påverka barns värderingar”
• ”Sa jag skulle återkomma till dig din sosseparasit. Packa ihop ditt skit and go * youreself!!”
• ”Bort med dessa marxistiska SD-hatande lärare”
• ”Korrupta vänsterlärare ska naturligtvis sparkas. Här bör SD göra en insats.”
• ”Vi vill inte ha lärare som är vänster och försöker pracka på barnen socialism, WOKE och genustrams. Låt oss börja där!”
• ”lärare sitter HELA DAGARNA och hjärntvättar barn om vänster skitsnack”

Det finns en tydlig ton. Ett tydligt mönster. Det går att koppla till de politiska strömningar som gör allt större framsteg.

Men det är inget nytt. Det är inte unikt för Sverige.

För totalitära krafter är lärare och journalister legitima måltavlor. Från Ryssland hör vi återkommande nyheter om lärare som fängslats för politiska uttalanden.  I USA har 35 delstater, sedan 2021, infört totalt 137 begränsningar av lärares yttrandefrihet. Forskaren Jeffery Sachs knuten till amerikanska PEN kommenterar det med:

”That means that a teacher would have to be very, very careful about how they discuss something like, let’s say, fascism or racism or antisemitism.”

I februari 1942 instiftades en ny lag i Norge för att ytterligare nazifiera landet. En del av detta var ett obligatoriskt medlemskap i den nazistiska lärarorganisationen ”Norskt Lærersamband”. Reaktionen på detta blev häftig och ett hemligt kontaktnät skapades. Av 12 000 lärare i norge begärde mellan 6000-7000 utträde. Detta ledde till massarresteringar och över 1000 norska lärare arresterades. Hälften av dem sändes till koncentrationsläger. (Höjeberg, 2016)

”Bara toppen av ett isberg”

Extremhögerns ambitioner att kontrollera lärares yttrande- och tankefrihet är knappast ny, men inte heller förändrad.

Det finns gott om exempel på politiker från den yttre högern som anmält lärare för olika uttalanden. Under pandemin fick vi ytterligare ett exempel när en lokalpolitiker för vad som idag är Sveriges näst största parti fick möjligheten att titta in på en lektion om den amerikanska extremhögerns försök till statskupp 6 januari 2021. Läraren fick utstå hot, hat, drevande och anmälningar till Skolinspektionen, från samma grupperingar som den senaste veckan tycks fått ordentligt med luft under vingarna.

Det vi sett under den gångna veckan är nog tyvärr bara toppen av ett isberg. Jag tror det kommer bli värre, mycket värre, för de lärare som står upp för läroplanens värderingar.

Jag är rädd för att vi bara sett början.

En del betraktelser tenderar att landa senare än andra. Det tar tid för saker att mogna. En fredagseftermiddag i september med skånska fält utanför fönstret lockar till tanke. Minnen av det lärarliv som var flimrar förbi.

Ett flöde på Twitter lockar och drar. Minnen flyter upp.

”Nu är det viktigt att vi allihopa ser till att vara positiva och ger en bild av att detta är den bästa skolan och kommunen att arbeta i. ”

Ett möte för ett par år sedan kommer tillbaka.

En ny rektor skulle rekryteras till skolan jag arbetade på. En grupp lärare hade kallats till ett första möte. Jag satt med som representant för Lärarnas Riksförbund.

Det var kanske inte optimalt.

Efter en period av stora omställningar där elevunderlaget kraftigt förändrats hade en tredjedel av lärarna och två av tre rektorer sagt upp sig. Vi hade blivit en bortvalsskola för både lärare och elever och missämjan i kollegiet grodde.

Resultaten föll och det saknades resurser att hjälpa elever som hade olika stödbehov. Dessutom brottades vi med sociala problem utanför skolan där våld, kriminalitet och droger tillhörde vardagen.

Alla som satt vid bordet visste detta. Men ändå skulle vi välja det positiva. Vi skulle låtsas som att vi inte visste hur jobbigt det faktiskt kunde vara ibland.

Vill du att vi ska ljuga?  

Det var ingen populär fråga. Den fick inget svar.

* * *

Sedan höstterminen började har jag återkommande sett diskussioner om hur lärare uttrycker sig på sociala medier. Striden tycks stå mellan de som menar att vi ska berätta hur bra saker är i skolan mot de som vill lyfta skolans problem.

För den som läst mina texter mer än en gång är det väl ingen skräll att jag tycker de kritiska perspektiven är viktiga.

Jag tror att vi ska vara ytterst försiktiga att sätta det kritiska perspektivet i en motsatsställning till det positiva. En kritisk blick är inte en motsats till en positiv blick. Ytligt betraktat kan det te sig så, men det är skillnad på att vara negativ och kritisk. Det som är den väsentliga skillnaden är att kritikern inte nöjer sig med good enough utan faktiskt vill ha något som fungerar.

Snarare borde det goda vara motsatsen till något annat. Till det konservativa, det nostalgiska. Idén om att det var bättre förr. Det borde vara en strid mellan progressivt och regressivt, mellan framstegsoptimism och traditionalism.

Det finns en betydande risk för nostalgi, det ska medges. Det är lätt att se tillbaka på den tid när den svenska skolan var bäst i världen. Det finns mycket att lära där. Mycket att minnas.

Men det får inte stanna där. Då blir det som med glädjefolket. Det leder inte framåt och riskerar att fastna i en idé om att allt var bättre förr.

Och så var det inte.

Betraktar man det som en dialektisk motsättning passar inte det kritiska perspektivet in här. Det står vid sidan av den konflikten. Det bidrar till att nyansera, hjälper oss att förstå. Det kan dessutom bidra till att stärka båda sidor.

Frågan blir då varför den kritiska rösten framställs som ett problem, och varför den framställs som ett problem av enbart en sida i diskussion?

Ställ er själva frågan: Vem tjänar på att vi inte ställer de kritiska frågorna? Vem tjänar på att vi inte lyfter problemen?

Inte fasen är det några barn i alla fall.

Ibland pratas det om tonen i de sociala medierna. Mer än en gång har jag sett människor som för diskussionen mot det kritiska perspektivet anklaga de kritiska rösterna för att vara deppiga, bittra, dystra, utvecklingsfientliga. Jag har till och med sett anklagelser om att vilja barn illa. Listan på invektiv kan göras lika lång som den här texten…

Ironin är slående när kritikerna i det första andetaget angrips för sin ton och i det andra beskrivs i raljanta och nedlåtande termer. Det finns en dubbelhet hos kritikernas belackare som angränsar till parodi. För dessa blir att vara motståndare till problemen i sig ett problem. Att vara en kritiker framställs som det dåliga, snarare än de problem som man vill belysa.

Men de kritiska står inte i motsats till det goda. De står i motsats till det oreflekterande, till det ogenomtänkta, till det peppiga. De står i motsats till alla de saker som riskerar att beröva barn en fungerande skolgång och en fungerande framtid.

* * *

Jag älskade att vara lärare. Att vara i klassrummet fyllde mig ofta med energi och glädje. Jag blir fortfarande glad när jag träffar elever och får prata om mina ämnen, även om det inte är lika ofta längre.

Men skolsystemet är trasigt. Jag passade allt mindre in i det.

I takt med försämringarna blev jag allt mer benägen att göra motstånd. Att bråka. Mot allt som försämrades. Ibland blev det övermäktigt att i ena andetaget slagits för att en elev skulle få det stöd den hade rätt till och i det andra andetaget få en utskällning av en förälder för att samma elev inte fick tillräckligt med hjälp av mig. 

Jag älskade mitt jobb, men jag stod inte ut med att hålla tyst om det som inte fungerade. Att inte kritisera det som var trasigt kändes som att förråda barnen.

Jag åts upp inifrån och det blev ohållbart. Jag var tvungen att sluta.

Man får vara kritisk mot skolsystemet och älska sitt jobb.

För varför skulle man annars vara kritisk?

Vari ligger intresset av att lyfta problem om man ändå inte tycker det är viktigt med en fungerande skola? För den som inte bryr sig blir det helt ointressant att vara kritisk.

I hela mitt liv har det alltid varit så: ju mer jag brytt mig om något, desto hårdare har jag slagits för att det ska bli rätt.

* * *

När det bara är de positiva som hålls som hjältar och när vi mer och mer pratar om goda exempel har vi ett allvarligt problem.

Men missförstå mig rätt nu, man kan vara en fantastisk lärare och positiv på samma gång.

Men lärares vardag ser väldigt olika ut. Det är väldigt lätt att välja glädjen på ett ställe, men svårare på ett annat. Det är en helt annan sak att vara i Ljusnarsberg än i Stockholm. Vi kan inte bara utgå från det ena. Vi kan inte bara välja glädjen.

2019 skär 9 av 10 kommuner ned på skolan. Flera friskolor ökar vinstuttaget. Utrymmet för att göra ett gott arbete som lärare minskar. Särskilt om man jobbar på en frånvalsskola eller i en fattig glesbygdskommun.

Vi behöver vara medvetna om att det både finns ideologiska och ekonomiska incitament att driva tesen att lärare ska berätta om hur bra allt är. För den som vill göra ekonomiska vinster, eller spara in på verksamheten finns det inget mer gynnsamt än människor från den egna verksamheten som berättar om hur fantastisk den är och hur väl den fungerar.

Det kan rent av bli en motor i ett fortsatt besparingsarbete.

Varumärket är allt, eleverna är inget.

Och den som säger emot är bara gnällig.

Bristen på resurser ökar kraven. Den som kan prestera trots att den fått fler elever, fler mentorsuppdrag, fler karriäruppdrag blir ett föredöme. Den belönas ekonomiskt. Den uppmuntras. Den hyllas. Den blir ett föredöme som ska efterliknas.

Samtidigt som en lärare genomför sitt triumftåg, får en annan dämpa nattens panikångest med sobril och propavan.

* * *

Den som är kritisk ställs i skamvrån. Den blir utanför. Ibland straffas den ekonomiskt, ibland socialt. Ibland genom att helt enkelt exkluderas.

När det var dags för intervjuer av de som ville bli ny rektor blev inte jag kallad. Istället för representation av sitt fackliga ombud fick personalen representeras av skolans förstelärare.

Kanske var det mitt eget fel. Kanske inte.

Det är svårt att vara en kritiker. Det kräver tid, energi, balans och mod. Det kräver stöttning och att man faktiskt blir lyssnad på.

För vem vågar vara en kritiker i ett system där kritiken självt blir problemet?

Jag tänker spontant att ”det goda” är motsatsen till ”det onda”. Men vad som är det onda får vi inte prata om för då riskeras en förskjutning av vad som är ”det goda” till nya marker.

Jag började min lärarutbildning hösten 1998. Redan då sa man att det snart skulle bli stor brist på lärare. När jag väl blev färdig som lärare 2003 märktes inte det alls. Jag och flera av de som läste på lärarprogrammet fick ta lite av det som blivit över. Någon blev resurslärare, en annan hemkunskapslärare och jag fick undervisa i svenska. Ingen av oss var dock utbildade vare sig till resurs-, hemkunskaps eller svensklärare.

Redan då pratade de äldre kollegorna om den besparing som hade påbörjats. Lärare fick undervisa mer, fick fler uppgifter och det vi alla var utbildade till spelade mindre och mindre roll. Redan då upplevde de hur man dolde lärarbristen med olika kreativa konstruktioner.

Det dröjde inte många år innan jag själv märkte det. Hur mer och mer inkluderades i mentorsuppdraget, i lärarrollen. Från åtgärdsprogram till ”gå ett extra varv när du har rast”. Saker som tillfördes och saker som borde gjorts av andra yrkesgrupper.

Successivt kom också upphandlingarna och effektiviseringarna. Jag minns till exempel upphandlingen av städningen där de vinnande inte skulle städa ytor över 150 cm (eller hur det nu var). Om snusprillan som kastats på väggen satt på 155 cm skulle den inte tas bort. Det ingick in i upphandlingen.

Arbetsmiljön påverkades märkbart.

Men vad som också påverkades var det osynliga. Tidigare hade servicepersonalen som både skötte städning, mat och mycket annat vistats långt mycket mer i korridorerna. De hade haft en social uppgift. Eleverna kände dem och de kände eleverna. När de försvann så blev det ytterligare ett utrymme att fylla för lärarna.

Successivt åts utrymmet i arbetsdagen upp av annat än det som den borde ägnas åt.

Jag blev lärare mitt i ett skifte. Jag tänker att de som varit lärare längre än jag kanske redan då anade vad som komma skulle. Jag började inte förstå det på allvar förrän jag några år senare började reflektera över mina medarbetar- och lönesamtal. De talar nämligen ett ytterst tydligt språk.

Under de 15 år jag var lärare hände det nämligen inte vid ett enda samtal med min chef att det diskuterades om mina elever lärde sig något. Mycket annat diskuterades. Tittar jag i mina gamla anteckningar verkar fokus varit på min arbetsmiljö. Bra naturligtvis. Och naturligt när någon är ny i yrket.

Successivt bytte samtalen karaktär. De kom att handla om elevernas trivsel. Till att börja med.

De sista åren dominerade andra perspektiv. Det var varumärket. Det var kunderna.

Aldrig någonsin om eleverna lärde sig något, men desto mer om de var nöjda med min undervisning.Och nöjda med min undervisning var det många som var, men de hörde inte av sig till mina chefer. Det gjorde däremot de som inte var nöjda.

I takt med att skolan förändrades så blev fokus på detta viktigare och viktigare. Det talades om föräldrar, om nöjdhet och klagomål. Aldrig om eleverna lärde sig.

Paradoxalt nog var det absolut vanligaste klagomålet på mig att jag ställde för mycket och för höga krav.

Naturligtvis stämde också problembeskrivningen. Jag var en lärare som ställde höga krav på mina elever. De märkte det. Vad de inte märkte på samma sätt var dock att kraven ledde till utveckling. Många blev väldigt duktiga, men de fick inget gratis.

Följden för min personliga del av att såväl löneutveckling som trivsel påverkades negativt. I förlängningen var det också en av de viktigaste anledningarna till att jag valde att sluta som lärare.

Det går inte att klandra elever. Man kan inte begära att en fjortonåring ska förstå att det finns ett samband mellan ett slutbetyg eller en prestation på gymnasiet med en läxa i november i åttan. De ska tycka det där är jobbigt.

Jag klandrar systemet. Det som skapat en skola där lärarna inte längre ska ägna sig åt att förmedla och utveckla kunskaper utan serva kunder, sköta omsorg och vara ett socialt nav i tonåringarnas liv. För alla de saker som skedde på vägen är väsentliga pusselbiter i den konstruktionen.

Jag klandrar de som skapat systemet. De som förväntar sig att lärare ska vara simpla producenter i betygsfabriken, de som reproducerar och upprätthåller systemet och de som profiterar på det.

Medarbetarssamtalen är ett symptom på ett trasigt system där läraren har en annan roll än att lära eleverna saker. Där skolans syfte inte längre är skolans syfte.

Lärare som jag kan i förlängningen inte överleva i ett sådant system. Jag blev lärare av helt andra skäl.

Så blev skolan av med ytterligare en lärare, och det var kanske lika bra.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet. Svårare än så borde det faktiskt inte vara. Trots det verkar det snarare vara en utopi än en självklarhet.

Så länge jag har arbetat i skolan har frågan om läromedel varit infekterad. Läroböcker kostar pengar och är det något skolan inte får göra så är det att kosta pengar. Istället har jag och kollegor uppmuntrats till kreativitet och nyskapande för att utveckla våra egna läromedel. Ibland har det gjorts med olika pedagogiska argument, ibland med hjälp av någon inhyrd klämkäck förvaltningsideolog eller inspirationsföreläsare med peppigt tilltal.

Själv minns jag kommunens IT-pedagog som entusiastiskt försökte lära oss använda våra nya Ipads för att skapa digitala läroböcker. Fantastiskt! Den enda kostnaden var ju vår tid och ambition. Att dylika framsteg dessutom sågs med varma ögon från chefer gjorde ju att den som ville få en lite större pott i kampen om löneökningarna fick vara beredd att offra sig, för att kunna producera nytt, spännande och (framför allt) gratis material till sin arbetsgivares stora lycka.

Men när ytan är tunn spricker den lätt. Pedagogik har aldrig varit skälet. Det har alltid varit ekonomi.

I läromedelssatsningarnas dödsdal

Det satsas inte nog med pengar på läromedel. Det tror jag alla utom de som faktiskt styr över pengarna är överens om. Gång efter annan rapporteras det att mindre och mindre pengar satsas på läromedel och när det väl satsas tenderar pengarna att gå till inköp av olika digitala verktyg. Läroboken som en del av skolan vandrar i dödsskuggans dal.

Inte nog med det. Situationen är, som vanligt i Sverige, spretig. Det finns ingen likvärdighet i svensk skola i det här avseendet (heller). Skillnaden i grundskolan är enorm. Branschorganisationen Svenska läromedel berättar att kommunerna 2015 satsade mellan 277 och 1305 kr per elev. Även om man jobbar i den kommun som satsar allra mest så räcker de pengarna inte ens till böcker i SO-ämnena. Även de kommuner som satsar mest satsar alltså otillräckligt och då är det inte ett endaste dugg konstigt att man hyllar lärare som skapar eget material.

Oavsett om det är digitalt, analogt eller egenproducerat så är det priset som avgör. Aldrig innehållet. För den som önskar spara ännu mer på skolan är därför lärare som producerar sitt eget material en våt dröm. För dem är det fantastiskt med alla dessa innovativa lärare som faller i fällan och sparar än mer åt dem.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet.

”Gör egna då”

Sedan terminen började har jag vid flera tillfällen hamnat i diskussioner med olika skolmänniskor som talat sig varma för antingen att avskaffa läromedel helt eller att lärare själva ska stå för produktionen. Diskussionerna peakade med läraren som menade att lärare själva kunde göra digitala läromedel om de inte fick tillgång till andra bra och rektorn som tyckte att läromedlen är otillräckliga och att man därför inte ska ha några alls.

Innovativt, nytt, gratis (och på din fritid).

Missförstå mig rätt. Jag förstår att lärare tillverkar eget material. Ibland brister kvaliteten i läromedlen man har, ibland saknar man läromedel eller har bara tillgång till dåligt uppdaterade och ibland vill man tillgängliggöra material på ett annat sätt än vad man kan med det material man har att tillgå. Jag har själv gjort det. 

Men att lärare generellt ska ägna sig åt att producera läromedel är inget annat än dumheter. Dels tar det mängder av tid och energi som kan ägnas åt eleverna och dels så ger det huvudmännen incitament att satsa ännu mindre pengar på eleverna. Att en enskild lärare aldrig någonsin kan vara i närheten av den kvalitetsapparat som ett bokförlag har tillgång till är dessutom ytterligare en aspekt som inte ska glömmas bort.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet. Svårare än så borde det faktiskt inte vara.

Ett varnande finger

Naturligtvis finns det duktiga lärare som producerar exceptionellt material, men exemplen på motsatsen är långt, långt fler.

Släng ett öga på en av de ledande lärplattformarnas forum. Där finns den ena matrisen efter den andra, med mer eller mindre tvivelaktigt innehåll. Detsamma gäller Lektion.se, den ledande sidan för lärarproducerat material. Det räcker med ett snabbt besök där för att inse att det finns betänkliga kvalitetsbrister i det material lärare producerar själva.

I en situation där dessutom allt fler lärare är obehöriga blir naturligtvis också läromedlens kvalitet viktigare än någonsin. Kanske ska man akta sig för att propagera för att läromedlen ska styra undervisningen, men det ger i alla fall långt bättre vägledning för såväl utbildade som outbildade än om de ska producera sitt eget material.

Frågan om likvärdighet är brännande. Om alla lärare ska skapa sitt eget material, vad gör det med förutsättningarna för eleverna? Vilken likvärdighet finns det i det?  Skolan är en demokratisk rättighet och den rättigheten ska inte vara beroende av huruvida man  har en lärare med tid, ork och kunnande nog att sätta ihop kvalificerat material till sina elever. Dessutom ska vi inte glömma att det är jobbigt att skapa material. Vill vi verkligen ha en skola där kvalitet ska avgöras av hur mycket en lärare orkar arbeta?

Utöver detta finns också tung kritik mot lärarskapade läromedel. Bland annat har Skolinspektionen pekat på problemet med att många skolor inte använder läromedel utan istället sätter samman lösblad, webblänkar eller liknande. Dels påpekar de kvalitetsproblematiken men också likvärdigheten. Den som inbillar sig att tonåringar har lätt för att ha koll på papper och anteckningar och själva reder ut att strukturera dem på ett sätt som bringar ordning i kaoset har nog aldrig arbetat på ett högstadium.

Även bedömningsforskaren Tim Oates har höjt ett varnande finger över den den svenska läromedelssituationen och lärare som gör egna läromedel. Även Oates lyfter problem med kvalitet, arbetsbördan och likvärdigheten.

Det finns en myt, som man då och då springer på i skolans värld, om att duktiga lärare inte använder läroböcker. Ingenting kunde vara mer fel. Duktiga lärare använder läroböcker. De använder även skönlitteratur, youtube, tidningsariklar, artefakter och allt annat som förhöjer kvaliteten på deras undervisning.

Det är knappast läroboken som avgör om en lärare är bra eller dålig, men ett bra läromedel underlättar för alla.

När jag var 11 tog jag för första gången ställning politiskt. Det var 1988 och Miljöpartiet kom in i riksdagen för första gången. Bara något år senare blev jag medlem i ett politiskt ungdomsförbund och var politiskt aktiv i 26 år. Jag upplevde hur solidaritet och gemenskap kunde skapa framgång och förändring.

För mig var det därför också ett självklart val att bli medlem i ett fackförbund när jag började arbeta. Under åtta år, mer än halva mitt lärarliv, var jag lokalombud och skyddsombud för Lärarnas Riksförbund och har gjort många olika saker inom ramen för mitt fackförbund. Jag la både avlönad och oavlönad tid för att förändra och förbättra för den kollektiva saken. För solidariteten med kollegor och hela mitt yrke, om man så vill.

Men under min tid som lärare har det ändå funnits en trend som jag kunnat göra väldigt lite åt: individualiseringen. Från de avtal som gjort oss till tävlanden om lönekronor till regeringars lönelyft och karriärreformer som skjutit solidaritet och yrkesheder i sank.

”Du ska återerövra din lön varje läsår” sa en rektor till mig för inte så länge sedan.

Många lärare går till jobbet varje dag med en känsla av att de går till en tävling. Som att det är en löpartävling eller ett cykellopp som ska genomföras. Allt för att inte hamna längre ned i rankingen hos rektor inför “lönesättande samtal”. Att halka ner, prestera sämre eller – GUD FÖRBJUDE – ha missnöjda kunder kan kosta tiotusentals kronor om året. Miljoner under ett yrkesliv.

Under mina 15 år i skolan har jag upplevt en trend där fokus på alla plan gått från att  handla om vad vi kan göra tillsammans till att handla om vad den enskilde ska prestera. Och som vi sväljer det när vi marknadsför oss, bloggar och twittrar om allt som är bra och fantastiskt. Hur vår skolkoncern möjliggör våra drömmar eller att just mina elever minsann presterar fantastiskt mest hela tiden. Vilket värde vi skapar när vi hela tiden syns. Men vi berättar aldrig om baksidan. När vi går in i väggen, vilka som inte orkar eller hamnar efter, om någon elev faktiskt misslyckas, om vi var dåliga just den där lektionen med 8C när vi skulle förklara hur den transatlantiska slavhandeln gick till. För att berätta om baksidorna kostar.

Ingen vill vara den svage läraren i ett system där den individuella prestationen är det som belönas. Och bestraffas.

Så där står den enskilde läraren med tvättad hals, med mössan i handen och tvingas anpassa sig efter individualiseringens stenhårda ranking. I bästa fall har hen en chef som ser igenom fasaden, i sämsta fall en chef som gör sitt bästa för att spika fast ytterligare brädor.

Den individualiserade lärarkåren är en av så många pusselbitar som måste lösas om vi ska kunna få en bra skola igen. Men det krävs ansträngningar. Det krävs läraravtal som bryter den och lyfter upp de som varit minst gynnade och det krävs politisk vilja att se att läraryrket och skolan inte kan bygga på tävlan mellan lärare.

Men det krävs också tillit. Tillit till att lärare kan sitt jobb, vill göra sitt jobb och faktiskt försöker göra sitt jobb. Utan att återerövra sin lön, eller berätta hur fantastisk man är på sociala medier.

För även en lärare utan en blogg kan faktiskt vara alldeles fantastisk!