Annons

Det är en samhällsskuld vi pratar om nu

Okej, jag håller med er. Den här pandemin suger och det talas alldeles för lite om hur den påverkar oss som varje dag befinner oss i skolan. Många röster i den debatt som finns rör självklart hur vi som är i skolan kan skydda oss mot covid-19 genom att hålla avstånd, bära munskydd och visir och hålla nere antalet individer i kollektivtrafiken och på andra gemensamma ytor. Den debatten håller jag mig utanför i det här inlägget. Jag vill istället lyfta fram vilka konsekvenser kvaliteten får på den utbildning som eleverna ska få i skolan.

Jag delar en känsla av hjälplöshet och otillräcklighet med mina lärare. Och vi bevittnar tillsammans en sårbarhet hos alla våra elever som försöker lära sig fysik, kemi, matematik och andra omfattande ämnen på egen hand hemifrån, med läraren som handledare som gör allt hen kan för att eleverna ska få den bästa kvaliteten.

Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag är en optimist. Jag ser oftast saker och ting i ett ljust perspektiv och försöker välja att hantera situationerna jag hamnar i så att de kan tillföra något i mitt liv. Pandemin är ingen situation vi hamnat i, den är ett tillstånd och om jag ska leva som jag själv lär så borde jag välja att inte tänka för mycket på den.

Jag försöker verkligen men blir förstås precis som ni andra påmind om den varje dag i arbetet. Olika individer reagerar väldigt olika på det som händer omkring oss men gemensamt för oss flesta är att vi tvingas arbeta dag för dag eller i bästa fall vecka för vecka.

Och jag förstår att det är svårt att ge besked om hur vi ska organisera undervisningen i skolan, det gör jag verkligen. Det är snabba vändningar och smittläget kan förändras med kort varsel. Det jag inte förstår är varför regeringen oftast lämnar beskedet någon dag innan veckan är slut och på så sätt ger lärarna en dag (som ofta är fylld av egna lektioner) till att kasta om hela sin planering för några veckor framåt. Och sedan igen. Och igen.

Det finns visserligen få som är så flexibla som lärarna och de har varit helt lysande på att ställa om från närundervisning till fjärrundervisning och de är med kort varsel helt inställda på att växla från fjärrundervisning till närundervisning. Men att, under obestämd tid, planera för en undervisning som klarar en successiv återgång för eleverna innebär både när- och fjärrundervisning, för vissa klasser, årskurser eller elever.

Ett sådant upplägg är inte bara utmanande för alla inblandade utan påverkar oundvikligen även kvaliteten på undervisningen. Lägg därtill eleverna som anses vara sårbara. Och eleverna som inte kommer att få de betyg de önskar för att de helt enkelt inte kan ta till sig kunskapen på den nivå som de vill eftersom de inte kan få den utveckling som de skulle fått i klassrummet.

Vi lär oss av varandra och vi gör så gott vi kan på distans men de elever som valt att läsa på ett gymnasium där de får umgås med och lära sig av varandra, där de får ha lärarna omkring sig som på ett ögonblick snappar upp om någon inte mår så bra, är utanför gemenskapen, inte löser en uppgift eller uttalar orden fel, de hamnar i kläm.

Regeringen talar om en utbildningsskuld och trots min sprudlande optimism måste jag ändå bekänna att det är inte längre tal om en utbildningsskuld. Det är tal om en samhällsskuld.

Reagera på inlägget:

Det här måste Anna Ekström göra för att ta igen det som gått förlorat

Relaterat

Jag har varit tydlig med att jag menar att det har varit viktigt under pandemin att stänga skolor. Vilket nu också har skett. Jag har också tydligt uttryckt åsikten att Folkhälsomyndigheten har mörkat för Sveriges lärare, och troligen politiker, de risker för lärare och samhället som öppna skolor har inneburit. Detta blev helt uppenbart nu efter att höstens siffror presenterats i olika sammanhang.

Men jag är inte dummare än att jag förstår att det finns en samhällelig och mänsklig kostnad kopplad till detta. Grunden för mitt övervägande är dock att statens primära roll är att skydda liv. Efter detta kommer välmående och välfärd. Epidemin innebär också en mängd direkta konsekvenser i långtidssjuka och inställd vanlig sjukvård. När vi nu snabbt snart kommer att räkna de döda i den här epidemin till över den ofattbara siffran 12 000 är det viktigt att komma ihåg detta.

Det kan också vara på sin plats att påminna om att personer som uppenbarligen fick stort inflytande på den svenska strategin i våras uttryckte att vi inte skulle komma över 5 000 döda, att vi inte skulle få en andra våg och att vi senare i höst skulle se att (till exempel Norge) skulle få samma siffror på döda som vi. Så blev det inte. De hade gravt fel om sjukdomens både farlighet och spridning.

Med detta sagt, vill jag med emfas betona att skola är oerhört viktigt och att skolstängningar medför en mängd negativa konsekvenser för samhället och för individer. IFAU publicerade i dagarna en genomgång av konsekvenser på individ- och samhällsnivå. Det här är också något som är centralt i de diskussioner på EU-nivå jag har deltagit i. Alla i hela världen är oroliga för vad som ska hända och vad som har hänt, speciellt med de mer sårbara i våra skolsystem. Där vi har haft en unikt bra situation på grund av att vårt skolsystem är Europas mest digitaliserade.

Är lösningen då att inte bekämpa pandemin? Att låta lärare bli smittade och låta skolorna vara den plats där vi tillåter nya smittkedjor att hela tiden etableras. Nej, jag skulle hävda att vi (som vanligt) måste sluta att se på det här dikotomt, som antingen eller. Vi måste dessutom behandla skolan som andra samhällssektorer.

Allt för många lärare har vittnat om bristande smittskyddsrutiner. När andra fått jobba hemma har de tvingats trängas med både elever och andra lärare i trånga skollokaler. Folkhälsomyndighetens mässande om att hålla avstånd har för väldigt många lärare bara varit nästintill hånfullt och alienerande. Vad skulle vi då behöva? Självklart ska vi liksom alla andra länder beakta den evidens som finns och rekommendera munskydd enligt WHO:s riktlinjer. Självklart ska vi fortsätta jobba med skolstängningar på det sätt som görs lokalt och utifrån smittläget i regioner och kommuner och självklart ska vi skärpa rutiner så att trängsel helt enkelt inte får förekomma.

Men detta kommer att drabba barn och unga. De kommer att lära sig mindre. Barn med sämre förutsättningar hemma kommer både ha varit mer drabbade av sjukdomen (för den här sjukdomen har drabbat de socialgrupper värst som inte kunnat välja bort att gå till sin arbetsplats, som inte har kunnat välja bort kollektivtrafik, de som vårdat våra äldre, städar våra skolor och kontor och så vidare) och vara mer drabbade av att inte möta vuxna välutbildade lärare i skolan.

Men valet måste inte vara mellan att låta pandemin grassera eller att skada dessa barns utveckling. Det är en farlig dikotomi att tänka så. Ska lärare ta smällar eftersom skola är så viktigt för barn? Ja, i så fall ska de ju kompenseras för den risken. Då kanske Anna Ekström skulle säga: ”Vi vill ha skolorna öppna. Vi vet att ni och era familjer kommer att bli sjuka. Vi vill att ni ställer upp ändå. Men vi kommer ge er ett risktillägg (utöver den skyddsutrustning man behöver) och förtur till vaccinationer”.

Det skulle göra det tydligt. Men det tror jag inte hon vill. För hon inser att det kravet kan man inte ställa och så kan vi inte prioritera. Vi ber sjukvårdspersonal ta sådana risker, men då ger vi dem skyddsutrustning, övertidsersättning och vaccination.

Vad återstår då? Ja, det finns en sak vi måste göra. Vi måste investera så att vi kan ta igen det som går förlorat i kampen för att rädda liv.

Jag menar att Anna Ekström måste gå till Magdalena Andersson och säga att ”Titta här: IFAU har räknat ut att de minskade kunskaperna kommer att kosta oss minst 10 miljarder på sikt”. Regeringen måste nu inte bara ha en plan för hur man ska stödja näringslivet och de effekter coronan har på det. Vi måste nu se till att vi kan ge de utsatta skolorna i Sverige en ordentlig möjlighet att kompensera för det som skett det här året. Och detta så fort vaccinationerna (så sakteliga – vad händer egentligen?) normaliserar situationen i landet.

Då – i vår och allra senast i höst – måste svenska rektorer och lärare ha de miljarder till hands som de behöver för att kunna stödja de familjer, barn och ungdomar som farit illa under pandemin.

Det är upp till staten att visa vad som är viktigt. Lärarna ska inte behöva ta allt ansvar för det.

(PS: En väldigt intressant sak i IFAU:s rapport är att de menar att trots att betyg och liknande ligger på samma nivå efter distansundervisning så lär sig elever mindre. Det är ett intressant sätt att säga att proven inte mäter viktig kunskap. Något för lärare som ropar efter nationella prov att tänka på!)

Relaterat

Reagera på inlägget:

Kampen fortsätter – så tar vi oss an 2021

Året 2020 var tufft, när hela världen utsattes för prövningar vi nog aldrig kunnat föreställa oss. Inte minst i skolan. Utbildning är grunden för det öppna demokratiska samhälle vi lever i och en förutsättning för individer att själva kunna forma sin framtid. Därför är era insatser i skolan så oerhört betydelsefulla. Kampen ni för varje dag för att kunskapstappet ska bli så litet som möjligt spelar roll för Sverige och för alla de elever ni möter varje dag. Detta måste mötas med respekt från samhällets sida och med en beredskap för vad som krävs för skolans del när vi väl kommit ut ur pandemin.

Corona är dock fortfarande ett högst påtagligt faktum när vårterminen nu inleds. Oron för vad som komma skall kommer att följa oss en bra bit in på den nya terminen. Och det är först med rimligare förutsättningar som lärare på allvar kan se ljusare på sin situation. 

Lärarnas arbetsbelastning, som var oroväckande hög redan före pandemin, har i virusets spår nått helt nya nivåer. Det ligger ett stort ansvar på arbetsgivare att se till att situationen i skolan blir mer hållbar, både vad gäller lärarnas arbetsbelastning och den fysiska arbetsmiljön. Våra medlemmar ska inte utsättas för risker, och därför ställer Lärarnas Riksförbund ett antal krav som måste uppfyllas för att skolorna ska kunna hållas öppna. Riskbedömningar måste göras på varje skola för att ta reda på vilka åtgärder som måste sättas in, munskydd ska erbjudas, personer i riskgrupp måste få arbeta hemifrån och regeringens rekommendation mot allmänna sammankomster med fler än åtta vuxna måste för skolans del innebära att alla möten sker digitalt.

Oavsett pandemi eller normalläge är den tunga arbetsbelastningen en helt avgörande fråga att komma till rätta med. Och för det kämpar vi bland annat i avtalsförhandlingarna. Först ut i år är det kommunala avtalet HÖK21. Efter en analys av hur det förra avtalet har fungerat är det helt uppenbart att kommunerna inte levt upp till avtalets intentioner. Löften om minskad arbetsbelastning samt en lönestruktur som premierar erfarenhet och kontinuitet har inte infriats. 

Tillsammans med Lärarförbundet har vi därför vässat våra krav och lämnat skarpa yrkanden på en fastställd undervisningstid och ny lönestruktur. Det vi yrkar på är att lärares undervisningstid ska fastställas vid läsårets början och att det till varje undervisningstimme kopplas tid till för- och efterarbete. Ett nytt avtal måste också innebära ett första steg mot ett helt nytt lönesystem, där alla arbetsgivare säkerställer arbetstagare en god löneutveckling under hela yrkeskarriären. Äldre och mer erfarna lärare ska få en lön i överrensstämmelse med den ökade kompetens de uppnått. 

Att hitta en gemensam väg i dessa frågor med vår motpart kommer att bli en oerhört tuff kamp, även om det i tider av allvarlig lärarbrist borde ligga i arbetsgivarnas intresse att skapa attraktivare villkor. Den bittra erfarenheten är också att när vi tecknar ett avtal med Sveriges Kommuner och Regioner finns det inga garantier för att det vi tecknar ner faktiskt sedan också genomförs i alla kommuner. För Lärarnas Riksförbund illustrerar detta än en gång varför staten behöver ta över huvudmannaskapet för skolan.

En ljusglimt under 2020 var att utredningen om att förstatliga skolan tillsattes av regeringen före jul. En utredning som knappast hade blivit av utan Lärarnas Riksförbunds mångåriga och envetna kamp.

Nu tar vi oss an de utmaningar och möjligheter som 2021 kommer att bära med sig. Än finns det många kamper att vinna.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

  • Ledare i Skolvärlden #1 2021
Reagera på inlägget:

Ge dig själv lite power!

Jag läste nyligen en artikel om coronamodet som tydligen skyndat på comforttrenden i modevärlden. Så kallat ”leisurewear” har fått designers att ta fram sportiga och mjuka plagg som får oss att känna oss bekväma i vårt hemmasittande.

Många har som bekant arbetat hemifrån senaste året och även om vi i skolans värld i hög grad är på plats så kan vi fundera lite på vad myskläder har för påverkan för både vår egen men också våra elevers del. När vi har lektioner för våra gymnasieelever som numera återigen har fjärrundervisning så blir det tydligt vilka som har rutiner och vilka som inte har det. Vissa elever har precis vaknat och ligger kvar i sängen med laptopen på bröstkorgen och andra har varit uppe, klätt på sig ”vanliga” kläder, ätit frukost och kanske till och med tränat innan de sätter sig framför datorn. Vilka tror du presterar bäst?

För egen del känner jag igen mig i att det ganska snabbt går utför. Om jag såsar omkring i pyjamasen en hel dag så kommer jag aldrig riktigt igång. Återigen är det ansträngning som gör skillnaden. Det är ju lite jobbigt att byta om och göra sig i ordning men just därför är det ju så viktigt att göra det. Väl ombytt och klar så känner jag mig direkt mer sugen på att träffa andra eller göra något aktivt. Att vara i ordning betyder ju just att vara redo.

I artikeln som jag nämnde ovan beskriver de mode som självvård, att ta hand om sitt yttre, och att det piggar upp särskilt i dystra tider. En nära vän till mig beskrev det ännu bättre. Hon sa att det handlade om ”power”, att de yttre attributen får oss att sträcka på oss och bli lite rakare i ryggen. Att kliva ur pyjamasen och klä upp oss lite gör oss piggare, stoltare och mer alerta. Självvård är mer än att vi bryr oss om hur vi ser ut eller hur andra ser på oss. Det handlar om den emotionella och psykologiska effekten av att helt enkelt ta hand om oss själva.

Amy Cuddy är en forskare som delar med sig av hur kroppsspråket formar den du är. Hon pratar en del om hur viktigt det är att ställa sig i en ”power pose” inför viktiga och avgörande möten. Rent praktiskt innebär det att du intar en ställning som får dig att känna dig stark. Kanske bredbent och med armarna i sidorna. Lite ”bring it on”-känsla. Cuddy pratar också om att vi ska ”fake it till we make it”. Om vi inte känner oss så tuffa och starka som vi vill så kan vi genom vårt kroppsspråk lura oss själva så pass att vi faktiskt blir starkare. Ett annat exempel är att le stort och brett fastän vi inte känner oss så glada. Det får faktiskt hjärnan att tro att den är glad eftersom en massa små muskler sänder signaler till hjärnan om att vi ler och när vi ler känner vi ju oss glada så då betyder väl det här att vi är glada. Och då blir vi glada.

Testa redan idag. Och är du en av oss som varje dag går till jobbet rent fysiskt så testa att klä upp dig lite till. Ansträng dig lite mer. Inför ”fancy Friday” bland dina kollegor och elever. Inspirera andra till att anstränga sig lite mer. Tänk att ha en fjärrlektion där alla elever är uppklädda lite extra och beröm dem för deras ansträngning. Jag lovar att alla kommer att se fram emot din lektion lite extra. För om ingen bryr sig varför ska vi då själva bry oss? Höj förväntningarna på dig själv och de omkring dig och sprid lite ”power” i världen.

Reagera på inlägget:

Kan jag bara få pausa tanken en stund – det är så häftigt!

Kan jag bara få pausa tanken en stund. Distansundervisning, undervisning på plats, coronapandemi, arbetsmiljö, utvecklingssamtal och diffusa beslut.

Allt snurrar i en väldig fart och vi anpassar oss faktiskt steget före besluten i en ännu snabbare takt. Men nu tänker jag pausa tanken helt enkelt. För mitt i allt det här är det ju något som är SÅ häftigt och faktiskt verkligen funkar.

Jag brukar inte vara den främste it-ivraren i ett sällskap och inte heller här i bloggen. Det är inte till mig någon vänder sig för att få den senaste appen eller online-tipset. Visst använder jag digitala verktyg och lär mig allteftersom mer och mer – varken bäst eller sämst i ämnet. Däremot måste jag i skrivandets stund säga att när tekniken fungerar och allt bara faller på plats exakt så som jag tänkt;

Det här är så häftigt!!!

Vi började lektionen 08.00 och alla jobbade intensivt med sina arbeten. Redan vid uppstarten visste de att 08.40 kommer veckans kunskapskoll på det här arbetsområdet.

Varje vecka fylls kunskapsbanken på med nya infallsvinklar att lära och utforska. Eleverna har visat att de verkligen gillar att vi med ganska korta intervaller stämmer av kunskapernas kvalitet genom olika typer av förhör eller temperaturmätningar. I början när jag lär känna en grupp så tycker många att dessa förhör stressar upp och känns som prov. Men med tiden så blir de som alltid en uppskattad möjlighet för eleverna att se om deras nyinlärda kunskap landat eller om det är något som behövs tränas vidare på. Själv får jag alltid en bra blick om det är något som är otydligt för många eller ordet är någon genomgång som saknats.

Tidigare gjorde jag alltid dessa temperaturmätningar med penna och papper. Numera, med alla möjligheter till variation via våra digitala hjälpmedel, så är veckoavstämningarna just digitala.

08.30 börjar ett mummel gå genom gruppen.

Vad har hänt med tystnaden?

– Vi är så pirriga inför förhöret 08.40! får jag snabbt konstaterat av flera i gruppen.

– 08.38 dags att uppdatera era sidor så de är i fas med tiden, hälsar jag gruppen.

I vårt gemensamma flöde kommer 08.40 ett meddelande dyka upp.

Alla ska därefter trycka på meddelandet och därefter starta sin övning. 

Perfekt i tider när vi faktiskt inte vet om vi kan, får eller bör vara i skolan. 

Alla med tillgång till dator kan delta.

08.40. Nu är det dags att gå in på uppgifter, där ligger veckans avstämning. Ett sus av mummel går igenom gruppen innan alla hittat in.

– Åh, jag svettas i mina handflator, säger en elev på ett skämtsamt och förväntansfullt sätt.

Därefter kommer tystnaden och ett ivrigt knappande. För fem år sedan hade det varit pennor som rispat på papper. Idag är det tangenter som snabbt trycks ner till förståeliga meningar. Inom en minut sitter alla där febrilt skrivande på sina förhör.

Jag kan inte låt bli att högt säga;

– Det här är så häftigt!!!

Jag sitter där och myser i min roll som nu bara blir att se att allt rullar på som det ska och vänta på att resultaten ska komma in. Prydligt uppspaltat på min skärm redo att bedömas av mig.

Eleverna uttrycker och visar att det här är både kul och spännande. En liten övning för att stämma av så de är i fas med veckan. Tekniken hjälper till. Ett spänningsmoment med tidsinställningen. Vips, en bra avslutning på veckans arbete.

  • Nöjda elever.
  • Nöjd lärare.
  • Tekniken funkar.
  • Tekniken använd.

En välförtjänt tankepaus och världen där utanför får snurra i all den ovisshet som tiden bjuder.

Reagera på inlägget:

Sidor