Annons

Lärare vill ha resurser – inte fler lagar om trygghet och studiero

Relaterat

I januariavtalet som regeringspartierna gjorde upp med Liberalerna och Centerpartiet handlade en punkt om en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Nu har en utredning om detta område tillsatts, som ska presentera sitt betänkande till jul.

Det är många som bokstavligen och bildlikt höjer på ögonbrynen för utredningen om trygghet och studiero. Är det en ny utredning om trygghet och studiero med efterföljande nya beslut som den svenska skolan bäst behöver i dag?

Viktigt att veta är att utredningen naturligtvis bygger på ett behov, men det är inte lärarnas behov, utan ett uttryckt politikerbehov. Det har beslutats i januariöverenskommelsen och åtgärderna är därför politiska. Utredningen understryker den starka politiska styrningen av förskola och skola.

En utredare, Katarina Håkansson, har fått ett uppdrag att biträda Utbildningsdepartementet för att ta fram ett förslag till en nationell plan för skolans arbete med trygghet och studiero. Det ska nu utarbetas förslag som säkerställer ett fungerande regelverk om trygghet och studiero i skolan och tidsplanen innebär att utredningen ska vara klar till jul. Det blir således en julklapp från regeringen till skolans lärare och elever. 

Ett av motiven till utredningen sägs vara en stor osäkerhet hos lärare som inte sägs veta när, var och hur de kan ingripa.  Var har detta dokumenterats och hur har det synliggjorts? Har förskolans och skolans lärare verkligen efterfrågat ytterligare riktlinjer? Hur har i så fall lärarnas åsikter fångats upp? I anvisningarna till utredningen refereras en del studier, men de flesta studier bygger inte på lärares uttalade problem. De mest intressanta är ändå de studier som gjorts på lärares uppfattning och lärares behov av ytterligare anvisningar. 

En tredjedel av lärarna i grundskolan uppger att de lägger stor del av undervisningstiden på att upprätthålla ordningen (Skolenkäten, Skolinspektionen, 2018). Hur tolkar lärare vad som specifikt är ”att upprätthålla ordningen”? Att upprätthålla ordningen är naturligtvis intimt kopplat till undervisning och elevers lärande. Hur skiljer man egentligen ut ”att upprätthålla ordningen” i lärares arbete? I lärares arbete integreras upprätthållande av ordning i undervisningen och elevers lärande. 

Hälften av lärarna på högstadiet i grundskolan och nästan sju av tio av lärarna i gymnasieskolan uppfattar att arbetet i klassrummet störs varje dag av elevers användning av sms, spel och sociala medier (Digital kompetens i för- skola, skola och vuxenutbildning, Skolverket, 2019).

I dag finns redan alla möjligheter att arbeta mobiltelefonfritt, och oklarheterna syns vara få kring detta. Det fungerar i de skolor där man bestämt sig för att vara mobilfria. Lärare i dag använder också mobiltelefoner som ett didaktiskt verktyg och som sådana är mobiltelefoner mycket användbara. Här finns ett dilemma, förstås.

Var fjärde lärare uppger att de utsatts för hot och våld på sin arbetsplats under det senaste läsåret (Skolverket 2018). Detta är inte acceptabelt, men frågan är vad en utredning som följs av nya lagar och nya förordningar egentligen kan bidra med här? Verksamheten riskerar att bli densamma, men här borde även andra preventiva insatser kunna vara fruktbara. Professionella lärare accepterar absolut inte hot och våld. Hot och våld ska polisanmälas, som i alla andra verksamheter.

Hur kan, sammanfattningsvis, de studier som utförts på lärares uppfattningar tolkas och förstås? En berättigad fråga som infinner sig är förstås om vi i Sverige verkligen har sämre trygghet och sämre studiero än andra länder? Har den svenska förskolan och skolan verkligen sämre arbetsmiljö än andra länder? Jag har arbetat sex år i Bryssel i en europeisk organisation med mycket kontakter med skolor och lärarutbildningar i alla medlemsländer i ATEE, och det är inte min uppfattning.

Vi sägs ligga på samma nivå som i andra OECD-länder, men samtidigt påstås att vi har stora skillnader mellan olika skolor i Sverige. Så är det förstås även internationellt.  Alla skolor är olika. Det är naturligtvis svårt att jämföra skolmiljöer med så pass vida begrepp som ”trygghet och studiero”. 

Jag hävdar att alla lärare, oavsett stadium eller ämne, arbetar för att elevernas skolsituation ska karakteriseras av trygghet och studiero och att skapa en bra lärandemiljö för barnen. Läraren ska fokusera på att undervisningen blir så bra för alla. Lärare har erforderliga ramar, men ökade resurser till förskola och skola behövs förstås.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad bestämmer en lärares status?

Jag förstod sent att för många har läraryrket låg status. Ovetskapen kan ha berott på min egen skolgång, där ingen av killarna i min gymnasieklass läste vidare på universitet. Och jag minns att jag skämdes när en av dem sa att jag skröt när jag pekade ut min universitetsbyggnad i Göteborg. Det var skryt att läsa till lärare.

Färska studier visar att svenska lärare anser att yrket inte har hög status i samhället. Det har visserligen gått från 5 procent 2013 till 11 procent idag, men internationellt sett ligger vi ändå relativt lågt. I Finland anser 57 procent av lärarna att deras yrke har hög status. Hur kan vi ligga så långt efter?

Jag har hört många lärare nämna till exempel arbetsmiljön, lönerna och skolmarknaden som orsaker till den låga statusen. Vissa av de sakerna har blivit bättre på sina håll, men mer behöver göras. 

Men är status ens något att bry sig om? Jo, status är viktigt för det kan påverka de som går och väger mellan vilket yrke de ska utbilda sig till. Statusyrken tenderar att locka högpresterande studenter.

Status är också viktigt för hur det känns att vara lärare. Du håller kanske inte med om det, men för många är status en del av att känna yrkesstolthet, även i sociala sammanhang. 

När ens väns vän frågar “så, vad sysslar du med då?”, hur tycker du det känns att svara “jag är lärare”? Om du tillhör de 89 procent som inte tycker att läraryrket har hög status, påverkas kanske din känsla. Möjligen påverkas den också om du möter en medlidsam reaktion i stil med “Oj, är inte det tufft?”

Under min egen universitetstid skojade lärarstudenter om att under rätt förutsättningar, det vill säga hög musik och några glas innanför västen, kunde ordet lärare misstas för läkare, om någon frågade vad man studerade till. Jag undrar om någon läkarstudent någonsin hoppats på det motsatta. 

Slutligen tror jag också att statusen hänger ihop med hur vi ser på vad man kan som lärare. Och hur användbart det kunnande anses vara i andra sammanhang. En lärarvän som sökte ett jobb utanför skolans värld frågade mig “Vad kan jag egentligen, förutom att bara undervisa?”. 

Men att kunna undervisa är verkligen inte så “bara”. Att få en grupp med 30 individer att dra åt samma håll, vilja lära sig något som de inte visste att de ville lära sig och att skapa en positiv lärmiljö är ovärderliga färdigheter i de flesta yrken som handlar om att leda människor. Bra lärare är experter i ledarskap, lärandeprocesser och relationsskapande. Inom vilka andra yrkesområden tror du själv att dina lärarerfarenheter skulle komma till användning?  

För mig är läraryrket ett statusyrke, oavsett vilka ämnen du har eller i vilken skolform du undervisar. Och andra delar av arbetsmarknaden ska vara mycket glada om de lyckas anställa en lärare för att leda och lära ut på deras arbetsplats.

Vad upplever du att läraryrket har för status och vad påverkar statusen? 

Reagera på inlägget:

Vi måste värna den professionella friheten

”Skolan är till för eleverna. För att verksamheten ska kunna fungera måste lärare och studie- och yrkesvägledare ha goda villkor. Samhället måste ha tillit till skolans professioner och professionernas bedömningar och beslut måste alltid stå över skolmarknadens nycker. Lärare och studie- och yrkesvägledare måste vara autonoma i sin yrkesutövning. De måste utifrån sina professionella bedömningar få fatta beslut om de insatser som eleverna behöver.”

Så inleder förbundsstyrelsen sin utbildningspolitiska proposition till kongressen 2020. Detta är målet, så här vill vi att det ska vara. Propositionen sätter en tydlig agenda för förbundet och visar vad vi vill uppnå. Lärare måste ha bestämd undervisningstid och tid till för- och efterarbete måste garanteras. Det är ett mödosamt arbete, men vi måste få våra motparter att förstå detta.

Lärares arbetsbelastning måste minska, vilket kan ske på flera sätt. Dels genom att bestämma lärares undervisningstid, dels genom att andra yrkesgrupper än lärare gör sådant som lärare inte ska ägna sin tid åt.

Reglerna för extra anpassningar och särskilt stöd måste förändras. Vi måste få regeringen att förstå att dagens system inte fungerar. Både elever och lärare blir åksjuka i den ändlösa karusellen av extra anpassningar. Lärare måste få en förskrivningsrätt av speciallärarstöd till eleverna.

Politiker, tjänstemän, föräldrar, ja hela samhället måste börja lita på oss lärare! Vi har en lång akademisk utbildning och en massa erfarenhet. Nu ser Skolverket över vilka arbetsuppgifter som lärare enligt författningarna måste göra, för att på så sätt identifiera vilka uppgifter andra yrkesgrupper kan göra i skolan. Vid en första anblick kan detta låta bra, men det är otroligt viktigt att vi står upp för lärarprofessionen. Vi lärare vet vad vårt uppdrag är och vad som behöver göras. Ge oss professionellt friutrymme och rätt förutsättningar för uppdraget så löser vi det.

Precis som lärarna behöver studie- och yrkesvägledarna en bättre arbetssituation och ökad autonomi i sin yrkesutövning. Men för att det ska fungera krävs tydliga ramar för uppdraget. Ett tak för antal elever att vägleda måste införas. Detta är i dag helt oreglerat och kvaliteten i vägledningen har lämnats vind för våg av huvudmännen. Det är dags att detta styrs upp med centrala riktlinjer. Målsättningen måste också vara att varje studie- och yrkesvägledare inte ska behöva dela sin tjänst på flera skolor. På sikt måste en syv-legitimation inrättas.

Vi vann en stor delseger när studie- och yrkesvägledningen i grundskolan utreddes, men utredningen gick inte alls så långt i förslagen som vi hade velat se. Examenskrav i skollagen för anställning som studie- och yrkesvägledare är ett första viktigt steg vi vill ta.

Alla elever ska mötas av höga förväntningar och utmanas att nå randen av sin förmåga. Detta gäller alla elever, oavsett vilken bakgrund de har eller var i landet de bor. Skolan ska vara likvärdig och ha en kompensatorisk effekt. Skolan ska präglas av ett tydligt kunskapsfokus och starka bildningsideal. Eleverna ska få professionell studie- och yrkesvägledning och alltid utbildas av kunniga och legitimerade lärare som har tid att förbereda och genomföra högkvalitativ undervisning.

Då måste vi ha starka lärar- och studie- och yrkesvägledarprofessioner.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #2 2020

Reagera på inlägget:

Att hantera ”efter lovet-dilemmat”

Vårterminen har anlänt. Ljuset återkommer och med det alla ledigheter som vårterminen erbjuder. För mig som lärare är loven välkomna, helt klart. Men så fort loven är slut så återkommer ett evigt ”efterlovet-dilemma”.

Ska vi på måndagen köra på som det inte varit lov? Direkt på rutiner och ämnet – eller behövs det en bufferttimme eller två för att väcka alla till skolvardagen igen?

Jag kan inte hitta det ultimata sättet och under våren är det många avbrott för just lov.

Vid senaste uppstarten efter mitterminslovet gick det sisådär. Måndag morgon och första lektionspasset efter lovet. Rutinerat tänker min kollega och jag att eleverna får ta första halvtimmen till att hälsa på varandra. Komma in i skolrutinen lugnt och stilla.

Vi har väldigt sociala elever. Fick de så skulle de ägna minst första halvtimmen, kanske till och med timmen, varje dag åt att hälsa på varandra. God morgon-kram, god morgon-highfive, god morgon-klapp, kolla läget i det oändliga varje morgon. Det här är ju inte hållbart naturligtvis. Men efter ett lov – varför inte?

Vi tänkte en halvtimme, sen kör vi.

Själv var jag väldigt engagerad. Nytt ämne skulle introduceras och några gamla saker följas upp. Jag hade dels varit ledig men även varit på fortbildningskonferens och helt klart redo för lektion. Nu kör vi!

Vissa elever kom in, satte sig och var redo. Lektionsdag är lektionsdag. Andra gick runt och fortsatte hälsningsritualen. En tredje grupp kom in i klassrummet och fortsatte helt enkelt konversationen som de fört utanför.

Snappade upp ord som ”inte sovit på hela natten”, ”inte sovit på tre dagar”, ”trött”.

Som sociala zoombies vandrade de runt, med uppspärrade yrvakna uggleögon, näsorna ivrigt vädrandes efter nästa person att hälsa på.

Ännu en gång förbannade jag min, tydligen även kollegans, totala glömska av att ha högstadieelever tillbaka efter lov. Varför ens försöka ha något vettigt på förmiddagen efter ett lov? Varför inte helt enkelt köra filmkortet? Låta dem snacka av sig och umgås första delen av dagen. Sen är de förhoppningsvis redo.

Före lektionen var jag redo men vad gör det om eleverna inte riktigt är med på banan? Det gör ju mest mig irriterad och inte får jag mer fokus från dem för det. Tvärtom så blir jag arg och till ingen nytta.

Sedan som ett mirakel, varje gång, dag två efter lov så är de flesta åter på studiemode. Dagen innan har liksom aldrig hänt.

Lär dig någon gång, Karin, första dagen efter lov… tänk om och gör något som helt enkelt inte är så viktigt och som faktiskt fungerar.

Vad ska jag hitta på? Hur gör jag något bra av det här?

Vårterminen är nu här igen. Snart är det sportlov, prao, påsklov, kristi himmelsfärd, Valborg och första maj. Massa avbrott i skolrutinen och kvar är frågan: Vad ska vi göra första dagen efter lovet?

Finns det något som verkligen fungerar?

Reagera på inlägget:

När blev en nedskärning en anpassning?

Relaterat

Det sparas i skolan. Jag har många lärarvänner som upplever det. En av dem jobbar på en skola som i år varit ganska omskriven för sina stora nedskärningar i personalstyrkan. Nedskärningarna kallades vid något tillfälle “anpassningar”. Får man inte säga nedskärningar i skolan längre?

Känslan hos många inom skola är densamma: det talas inte klarspråk. Beror det på att man rent språkligt vill sminka över problemen? Finns det några bra exempel på när det har fungerat i samma veva som man säger upp personal?

Att samhället ibland behöver göra nedskärningar och besparingar är det inte mycket att säga om, men det är hur de emellanåt förmedlas inom skola som många vänder sig emot. Inte ska väl skolan behöva bli som till exempel tv-bolagen, som kallar en “prishöjning” av ditt tv-abonnemang för en “prisjustering”.

Anpassningar, effektiviseringar eller utveckling av arbetet i skolan får inte bli eufemismer för nedskärningar. För de tre första orden är verkligt viktiga i skolans kontinuerliga förbättringsarbete. Men vilken lärare tycker det ifall orden i praktiken bara betyder mer tidspressade arbetsdagar till följd av mindre personalstyrka? 

Vi har alltid bytt ut ord på saker och företeelser för att orden ska fungera bättre i vår tid. Åsikten “kalla det för vad det är”, yttrar vi nog alla lite godtyckligt utifrån vår språkkänsla och ideologiska läggning. 

Ändå kan det vara tillfälle att reagera när ord på något som är uppenbart negativt, byts till ett ord som låter positivt. Särskilt om ordet beskriver något som har konkret, negativ inverkan på vår skolvardag. 

Så fortsätt kalla en nedskärning för en nedskärning. Blanda inte ihop det med något annat. 

Finns det några språkliga försköningar inom skolans värld som du själv vänder dig emot?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor