Annons

Hur ska vi göra med kramarna i skolan?
 


Det är uppstartsdag efter ledighet för oss i kollegiet. Vi ses igen efter en lov. Några kramas andra inte. Vissa får många kramar andra får inga.

Vi är vuxna och tar förhoppningsvis egna beslut och visar tydligt om vi vill kramas eller inte. Förhoppningsvis får alla som vill i alla fall ett erbjudande om en kram.


Hos mig väcker kramen en del funderingar. Måndagen efter ett lov blir frågan väldigt aktuell. Ska vi krama våra elever som en välkomstgest eller inte?

Vem vill verkligen ha en kram? Vilka ställer upp på en kram för att det är artigt? Vilka ställer upp på en kram för att de känner att det är ett måste att uthärda både i hemmet och i skolan?


En del elever kan känna att de förväntas ge ömhet till vuxna. En del saknar ömhet och längtar den. En del avskyr kramen. En del lever för kramen. För vissa är det en artighetsgest. Törs man säga nej när en vuxen frågar om den får ge en kram?




I början av karriären kramade jag alla på avslutningen, tog varvet runt. Vilka av eleverna ville egentligen krama mig? Det var en fråga jag inte ställde mig då.

Jag är själv som person inte den kramiga typen på jobbet. Kommer någon elev fram till mig med öppna armar så får de en kram. Annars ger jag väldigt få kramar till mina elever.

Jag minns en lärare från min skoltid som gav mig en kram, det tyckte jag själv var väldigt speciellt. Idag får våra elever betydligt fler kramar.



Jag tycker kramfrågan är svår. Hur vet jag om eleven verkligen vill ha en kram? Är det en del av min roll att kramas? Kan kramen väcka avund hos några? Oro hos vissa? Trygghet för någon? Kanske till och med kännas som ett måste för att alla andra verkar krama just den läraren?




Jag hittar inga bra svar. Hur ska vi göra med kramarna i skolan?

Reagera på inlägget:

Vi måste ha en bättre arbetsmiljö – nu

Gränsen är nådd! Det måste bli stopp på de huvudlösa och kortsiktiga besparingarna på skolan som nu sker runt om i Sveriges kommuner. Jag kan konstatera att missnöjet växer i lärarkåren och vägen framåt ligger inte i en ökad arbetsbelastning för lärare. 

Över hela landet ser vi hur kommuner planerar för nedskärningar inom skolan (ofta betecknat som effektiviseringar) när budgeterade kostnadsökningar inte täcks inom ramarna. I stället för att satsa på arbetsmiljön och att eleverna ska få en högkvalitativ undervisning och skolgång så prioriteras annat. Det riskerar att gå så långt att skollagens krav om att skolan ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande äventyras. 

Jag vet att Sveriges lärare inte har tillräckligt med tid att förbereda och efterarbeta sin undervisning. Det visar också den granskning som vårt förbund har genomfört. 

I stället för att få bättre förutsättningar för att genomföra en bra och kvalificerad undervisning så ökas arbetsbelastningen. Lärare tvingas vikariera mer och får mindre tid till att planera sin undervisning då de i genomsnitt undervisar två timmar mer i veckan än för 20 år sedan. 

Sveriges lärare och studie- och yrkesvägledare gör redan sitt yttersta. När vi tvingas öka tempot och därmed sänka ambitionsnivån så drabbas eleverna.

För att uppmärksamma detta och påverka i rätt riktning har vi bland annat dragit igång en kampanj, ”På lärarnas sida”. Här visar vi tydligt de problem som finns och har samlat information och argument för lösningar för våra medlemmar. Lärarnas Riksförbund står på lärarnas och studie- och yrkesvägledarnas sida.

Det har tagits flera lokala initiativ där lärarna protesterar mot nedskärningarna som riskerar landets framtid. Det är bra att vi tydligt visar, på alla nivåer, att detta är en ödesfråga för vår yrkeskår och jag kommer personligen att delta i manifestationerna. 

Med avtalet HÖK18 inom kommunal sektor ska nu alla skolor förstärka arbetet med lärares arbetstid, arbetsbelastning och skolans organisation. Målet är att säkra kompetensförsörjningen genom ett aktivt arbetsmiljöarbete. 

Detta arbete måste ske på varje skola och ge effekt på varje arbetsplats för varje lärare och studie- och yrkesvägledare. Det får inte riskera att bara bli en process på en förvaltning någonstans. 

Arbetsbelastningsfrågan är akut och måste tas tag i.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2019

Reagera på inlägget:

Föräldern skällde ut mig i mitt eget hem

Jag minns det som igår. Ett argt samtal på min telefon i mitt hem precis när jag gått på lov.
 Jag har aldrig i tjänst lämnat ut mitt telefonnummer.

Jag startade min lärarbana med ett stort fackligt engagemang och fick via en klok föreläsare lära mig att inte lämna ut numret. Vem har egentligen numret till sin läkare, bilmekaniker eller kocken på favoritrestaurangen? Så varför sina barns lärares nummer?


Trots det så hade en förälder hittat mitt nummer och beslutat sig för att ringa hem till mig. Det var tidigt i min lärarkarriär och jag hade mycket kvar att upptäcka och erfara. Jag var precis hemkommen och om minnet inte sviker mig så var det fredag och sportlovet skulle börja på måndagen. Jobbet var således långt borta. Ett samtal skulle dock få det hela att ändras.


En arg person i andra änden. Hur kunde jag göra som jag gjort? Hur kunde jag behandla personens barn på det sättet jag gjort? Där i mitt eget kök skällde en för mig främmande person ut mig.

Vår syn på vad som hänt var som hämtad ur skilda världar. Det här var den terminen jag hade börjat lära och förstått att det fanns något som hette ”maktlekar”. En kunskap som jag nu är evigt tacksam för. Men då med en ny elevgrupp famlade jag fortfarande med att försöka förstå vad det var som gjorde att så mycket märkliga händelser skedde mellan eleverna i gruppen och att samma person alltid verkade dra den största nackdelen av det som hände.


Den arga personen hade i sitt uppjagade tillstånd än mindre förståelse för situationen jag såg i klassrummet, mellan lektionerna och på rasterna. Allt fokus låg på mitt agerande, baserat på den arga personens barn, och inte alls på att det kanske fanns ett ”varför” till vad som hänt.

Jag minns hur överrumplad jag kände mig i samtalssituationen. Stressen som samtalets innehåll förmedlade gjorde mig inte till det proffs jag hade varit om jag varit på jobbet. Tonläget höjdes ytterligare.

Till slut sa jag: ”Vi kommer inte att förstå varandra i den här situationen utan vill du prata vidare om det här så får du kontakta min chef.”


Svaret jag fick var givet, personen skulle verkligen göra så, mitt agerande var oacceptabelt, förklarade den arge.


Jag lade raskt på och slog direkt numret till min chef. Jag ville förvarna om att ett ilsket samtal väntade. Berättade exakt vad som hänt. Min dåvarande chef berömde mitt agerande och mod att genast kontakta henne. Hon bekräftade att jag hade gjort allt korrekt både i skolan och i samtalet. Skulle personen ringa så skulle hon vara redo.

Nästa samtal gick till min kollega som även denne vart helt överrumplad över att någon kunde bete sig så illa.


Nu har det gått över tio år sedan samtalet, jag bär det fortfarande med mig. Den arga personen ringde aldrig till min chef.


Jag kommer ihåg min utsatthet. Oron som samtalet väckte hos mig. Jag kommer ihåg hur jag ifrågasatte mig själv och vad jag kunde och gjort. Jag kommer ihåg påhoppet på mig som person.


Lärdomen och vad jag efter hela händelsen verkligen tog till mig var att när sånt här händer så är det bästa jag kan göra att berätta för kollegor och min chef vad som hänt. Att få bekräftelse på att det var den andra och inte jag som gjorde fel.

Ibland, tyvärr, så hamnar jag som lärare i situationer där jag får mottaga föräldrars och vårdnadshavares frustration och maktlöshet. Vissa personer tvekar inte i dessa lägen att kasta sin frustration och ilska på den personen som ägnar sin yrkesdag åt att ta hand om och göra det yttersta för att deras barn ska utvecklas och nå så långt det bara är möjligt.

Det känns inte kul, det känns inte rättvist men med åren har jag verkligen lärt mig att hantera liknande situationer så de blir lättare. Lyssna in, förbereda och alltid vara tydlig med vilka mina arbetstider är och hur jag bäst blir kontaktad.


En tung men viktig lärdom från ett argt samtal.

Reagera på inlägget:

”Pedagogassistenter” är föregångaren till lärarassistenter

Regeringen satsar stora pengar på lärarassistenter som ska lösa skolans problem. Lärarassistenter är absolut inte något nytt, men nu har regeringen bestämt att de ska lösa skolans problem. Det finns tidigare erfarenheter i Sverige av lärarassistenter och det finns också internationella erfarenheter av ”teacher’s assistents”.

I början på 2000-talet utbildade Lärarhögskolans regionala utvecklingscentrum i Stockholm s.k. pedagogassistenter. Posten hade dragit ner och friställt folk och undrade om Lärarhögskolan kunde göra något för de friställda. Då utvecklades en pedagogassistentutbildning i nära samarbete med lärare och skolledare. Pedagogassistentutbildningen bestod av  en utbildning: om skolan, i lärande och i undervisning och i datakunskap. Det senare var mycket attraktivt eftersom lärares kunnande och vetande i början av 2000-talet inte var så stor i att hantera datorer.

Det var bara friställd postpersonal som kom i fråga för utbildningen, men det fanns många andra intresserade av pedagogassistentutbildningen. Det fanns då en viss rädsla från lärarfackligt håll att kommunerna ska anställa pedagogassistenter i stället för lärare, eftersom de är billigare. Den rädslan var betydligt överdriven. Pedagogassistenterna var en begränsad satsning och när satsningen tagit vara på de friställda postanställda upphörde den.

Pedagogassistenter, så kallade teacher’s assistents, var då tämligen okänt i Sverige, men vanligt förekommande i Nederländerna och i Storbritannien. Pedagogassistenter kan ses och förstås som ett s.k. kittyrke. De ”täpper till” där det fattas arbetskraft i skolan. De stöder lärare brett i sitt arbete, som då får mera tid med eleverna, med undervisningen och med elevers lärande. 

Är det här en klok idé då? Ser man på de pedagogassistenter som Lärarhögskolan utbildade så fick de arbete inom skolan. En del fick arbete direkt som pedagogassistenter, men andra fick andra arbetsuppgifter i skolan och en del gick vidare till lärarutbildningen och skaffade sig en lärarexamen. De gjorde givetvis stor nytta i en skola som tömts på andra yrken som stöttade lärare, exempelvis tillsynslärare, vaktmästare, kanslister, skolsköterskor, skolkuratorer etc. De var helt enkelt oumbärliga, menade många lärare och skolledare.

Nu är det dags igen. Lärarassistenter heter yrket den här gången och det ska anställas lärarassistenter för hela 475 millioner kronor enligt regeringens vårbudget. Skolverket ska nu också ta fram riktlinjer för lärarassistenter, men det viktigaste är att varje skola själva kan planera och ta ansvar för för hur lärarassistenterna bäst ska kunna avlasta lärare. Det är ändå mycket klokt!

Lärarassistenter är alltså inga lärare, vilket är viktigt att betona. De ska genom sitt arbete frigöra resurser så att lärarna kan göra det de är utbildade för. Men det förutsätter att det är lärarbrist som nu. Skulle det bli överskott på lärare, vilket det naturligtvis blir så småningom, så blir det en annan fråga.

Det finns förstås utbildning till lärarassistent, bl. a inom yrkeshögskolan. Det är en ettårig utbildning oftast. I nuläget saknar yrket centralt fastställda formella kompetenskrav. Många lärare vill se en nationell utbildningsstandard som bygger på gymnasiets barn- och fritidsprogram eller studier på folkhögskola.

Det finns givetvis kritik mot att regeringen satsat på lärarassistenter. De som kritiserar förslaget menar att det kommer inte från lärarna själva. De har inte varit delaktiga. Det är ett politiskt beslut. Om det är ett klokt beslut återstår att se.

Reagera på inlägget:

Att stämpla enskilda elever leder till exkludering

Ordningsbetyg stämplar och exkluderar barn och ungdomar. Ordningsbetyg behövs för att upprätthålla ordning i skolan. Att införa skriftliga omdömen på högstadiet och gymnasiet i ordning och uppförande är en synnerligen dålig idé, tycker många. Andra tycker att det är en mycket god ide och tror att de kommer att bidra till bättre ordning och reda i skolan. 

Även om skolans intressenter tycker olika, så behöver skolan få allt stöd från politiskt håll för att skapa arbetsro, men att stämpla enskilda elever leder alltjämt till större exkludering. Det här är en mycket viktig fråga för lärare. Det är lärare som ska utforma och skriva omdömena, men också delge eleverna dem. Det är också en viktig fråga för politiker som ska ge lärare ramar och resurser för att kunna utföra sitt arbete i skolan.

I Januariavtalet finns det en lång rad andra skolpolitiska åtgärder. Bland annat ska man öka lärarnas disciplinära befogenheter och förbjuda mobiltelefonanvändning i klassrum. Riksdagen uppmanar regeringen att införa skriftliga omdömen i ordning på högstadiet och gymnasiet. Enligt det så kallade tillkännagivandet ska omdömet finnas med i terminsbetyget, men inte slutbetyget och gälla för högstadie- och gymnasieelever. De ska tydligen också vara frivilliga?

Det är inte förvånande att det ska införas omdömen i ordning. Ordnings- och uppförandebetyg finns i många andra länder idag och det fanns även i Sverige fram till 1970, då de avskaffades. Avskaffandet gjordes bland annat för att det ansågs att det inte hjälpte de elever som hade mest problem i skolan. Det kommer det sannolikt inte att göra nu heller.

Om man ser på de politiska partierna så vill de borgerliga partierna L, KD, M, C och SD att regeringen inför ordningsomdömen för att komma till rätta med allt stök och alla problem i skolan. Ett gemensamt vallöfte från de borgerliga partierna var att de skolor som vill ska kunna ge elever på högstadiet och gymnasiet ett skriftligt omdöme i ordning, men det ska inte ingå i slutbetyget.

De borgerliga partierna tog upp detta under den förra mandatperioden. Då tillsatte regeringen en utredning, men valde att inte gå vidare med förslaget. Utbildningsutskottet har dock fattat beslut om att uppmana regeringen att ta tag i frågan.

Utbildningsminister Anna Ekström (S) är kritisk till omdömen i ordning. Hon anser i TT:s intervju att förslaget skulle skapa mer administration och byråkrati och inte stärka studieron i skolan. Hon menar att regeringen nu arbetar med att ta fram en nationell handlingsplan för ökad studiero som innehåller en rad andra åtgärder. Bland annat mobilfria lektioner och att det ska bli lättare att omplacera elever som är hotfulla mot lärare eller elever. Utbildningsminister Anna Ekström måste naturligtvis följa riksdagens beslut om omdömen, men hon menar att införandet skall ske på ett sådant sätt att det inte orsakar ökad administration. Hur skall det gå till egentligen? Lärare dignar idag under administrativa bördor.

Det här är en mycket viktig fråga för lärare. Från Lärarnas Riksförbund kommer kritiska synpunkter, man tycker inte att det här är en bra idé. Exempelvis lokalavdelningen i Västerås är misstänksam och funderar på hur de ska utformas och vad det kommer att betyda för enskilda lärare.

Om skolan ger tydliga och tidiga signaler så blir det färre elever som hamnar i stora problem. Betyder omdömen i ordning att elevernas bristande respekt för lärarnas auktoritet blir bättre? Betyder de att lärarna ska bestämma i klassrummet och inte de bråkigaste eleverna? Upphör skolk, klotter, förstörelse, vandalisering och ett språkbruk som är oacceptabelt?

Att upprätthålla ordning i skolan, är det administration egentligen? Ordning och reda är en förutsättning för ett kvalitativt gott skolarbete. Målet finns det överensstämmelse om, men absolut inte om medlen.

Reagera på inlägget:

Sidor