Annons

Oändligt med kunskap har gått upp i rök

Sitter i bilen på vägen till jobbet. Har i brådrasket läst att grannskolan brunnit i natt men inte hunnit reflektera mer över det. När jag sedan sitter där i bilen och ser rökpelaren lägger sig en sorglig tyngd över morgonen och frågorna hopar sig.

Nu hoppas jag innerligt att det är ett elfel eller en orsak som inte direkt är skapad av mänsklig hand som ligger bakom.

Mitt i all oro som corona skapar, all oro som sommarlovet skapar, all oro som livet skapar så kan väl ingen ta sig rätten att skapa ännu mer oro?

  • Vem kan ta sig rätten att medvetet ta bort trygghet?
  • Vem kan ta sig rätten att medvetet ta bort utbildning?
  • Vem kan ta sig rätten att medvetet ta bort andras drömmar?
  • Vem kan ta sig rätten att medvetet göra andra rädda?
  • Vem kan ta sig rätten att medvetet skapa otrygghet för barn?
  • Vem kan aktivt ta sig rätten att slösa allmänna medel som de vore ens egna?

En skola som brinner är något större än en byggnad i brand. En skola som brinner är del av en framtid för vår framtid som förstörs. En skola i brand är massa pengar som verkligen behövs till andra saker än ytterligare en renovering efter förstörelse. En skola i brand är säkert 500 elever vars dag tagit en annan väg än det var tänkt.

Omkring 1 000 vårdnadshavare som behöver tänka om kring sin arbetsdag. 100 medarbetare vars arbetsdag tar en ny vändning – troligen med oändligt antal fysiska timmars övertid och oroshantering av de tidigare nämnda 1 500 personerna.

Oändligt med kunskap har gått upp i rök. Tänk bara den skatt av material som varje pedagog sitter på av kunskap i förberedda lektioner som nu inte finns mer. 

Utbildning är det mest värdefulla vi kan ge. En skola i brand, en rökpelare över vår huvudstad. En så otroligt sorglig syn en vacker morgon i juni en vecka före skolavslutningen.

Reagera på inlägget:

Bra jobbat!

”Bra jobbat – vilken fantastisk lektion!”

Varje gång jag som lärare får uttrycka dessa härliga ord till min klass så får jag ju inte glömma bort att även berömma mig själv. Bakom de berömmande orden ligger det väldigt mycket yrkeskunskap.

Hur skapade jag förutsättningar för mina elever att lyckas?

Vad i de förberedelser jag gjorde fick mina elever att lyckas? Låg det i genomgången jag genomförde, tydligheten i övningen, tydligheten i vart vi är på väg i ämnesarbetet eller allt i kombination?

Hur skapar jag tydliga uppgifter?

Är det omfånget i övningen, strukturen i arbetet eller tydligheten i instruktionen? Kanske allt i kombination. Eller en förutsättning jag inte ens tänkt på att jag skapat.

Hur skapar jag ett lugn?

Låg det i bemötandet som skedde när eleverna kom in, låg det i den lugnande musiken, låg det i mötet i korridoren med eleven som jag vet har det tufft just nu, låg det i rutinen vi skapat eller var det kombinationen?

Massa faktorer och yrkeskunskap som vävs samman i varje lektion och möte. Varje skoldag, varje skolvecka och varje läsår.

Vad exakt det var som gjorde att lektionen verkligen blev toppen är svårt att veta men att det är yrkeskunskap och yrkesskicklighet ska vi inte glömma bort att tänka på.

De förutsättningar du gav dina elever så ni tillsammans skapade ett sammanhang som blev gynnsamt för alla denna gång.

Bra jobbat – vilken fantastisk lektion!

Vi ses på måndag!

Reagera på inlägget:

Mitt jobb är att göra andra bra

Orden i rubriken är inte mina men jag har inte kunnat släppa dem sen jag hörde en utbildningschef bli intervjuad i Anna och Philips lärarpod. Det här är ju exakt mitt jobb också.

Mitt jobb är att göra andra bra och ge dem möjligheter att skapa kloka val. Det är just det jag brukar säga till mina högstadieelever vid avslutningstider.

Gör kloka val!

Med de uttalade orden tänker jag en stilla förhoppning. Det vi nu gjort tillsammans här i skolan ska ha riktat dig mot en väg där du kan göra val. Val som leder till nya öppna dörrar och inte mot en väg som begränsar dina val.

Men för att lyckas med det här måste jag som lärare ha vissa förutsättningar. Därför blev jag så glad att höra att en utbildningschef faktiskt tänker att dennes jobb också är att – göra andra bra.

Förutsättningar som jag behöver i min profession är dels de rumsliga och det materiella men framför allt hur min kompetens används.

Vilka förutsättningar ges till mig för att jag ska kunna göra mitt jobb bra?

I tjänstefördelningstider som vi just nu befinner oss i behöver förutsättningar skapas så min kompetens används så att jag kan göra andra bra. Min chef behöver ge mig ramar så att mina verktyg – ledarskapet – får bästa tänkbara förutsättningar att lyckas.

Det här ligger bland annat i vilken planeringstid jag får, ämnes- och klasskombinationerna jag ges, hur tydligt mitt uppdrag är, möjlighet till att påverka hur mina lektioner är fördelade över tid, fortbildningstillfällena som ges samt friheten att utföra mitt arbete som jag anser bäst.

För ska jag lyckas med mitt uppdrag att göra andra bra – då behöver jag förutsättningar till det.

Hur ser nästa års tjänstefördelning ut för dig? Ges du möjligheter att göra andra bra?

Reagera på inlägget:

Ja – stanna kvar inom skolan!

Varannan lärare funderar på att byta yrke. Så är det du eller kollegan bredvid som gör sin sista termin? Orsaker som ofta nämns är brister i arbetsmiljön, stress och att man inte ges förutsättningar att räcka till för sina elever. Tror du att siffran har påverkats av coronakrisen?

Jag slutar nu, nio år efter att jag höll min första lektion. När jag själv gick i lågstadiet ville jag bli brevbärare, som pappa. I mellanstadiet skulle jag bli fotbollsproffs i Italien (som pappa velat bli) och i högstadiet ville jag bli lärare. Sedan dess har det alltid känts som att många, inte minst lärare själva, avrått mig från det. Men jag är glad att jag inte lyssnade på dem.

Samtidigt har läraryrket inte varit helt som jag tänkte mig. Visst har det inte varit det för dig heller? Särskilt de senaste månaderna förstås.

Jag trodde att lärarjobbet bara skulle bestå av att lära ut, men det handlade visst väldigt mycket om att själv lära sig nytt, både genom kollegor och elever. Och dessa elever ja, man måste nog ha varit lärare för att förstå hur kontakten och lärandet tillsammans med dem berikar, även om det förstås inte alltid är friktionsfritt.

Eleverna är anledningen till att jag trots nytt jobb, kommer att ha kvällsundervisning en gång i veckan.

En del saker har varit mer krävande. Trots att jag varit ganska förskonad från betygshets, är det en ansträngande bedömningsprocess för att vid kursslut kunna sätta rätt bokstav på varje elev. Bedömning av uppsatser inom språkämnena som jag undervisat i, är inte heller en exakt vetenskap, vilket ställer höga krav på bedömningsarbetet. 

Jag trodde inte att jag skulle bli en av de lärarna som bedömde hemma om kvällar och helger, men det har hänt mer än en gång om man säger så. 

Men det är framför allt en sak som inte ens fanns i min föreställningsvärld innan jag blev lärare, och som är anledningen till att jag nu lämnar yrket: Det är alla olika arbetsmöjligheter som jag sett och tagit inom skola. Jag har med kollegor drivit ett FoU-projekt, varit samordnare för ett av min skolas studieprogram, förstelärare och nu slutar jag alltså som lärare för att istället helt jobba med skolutveckling riktat mot komvux i Stockholms stad. Så jag blir kvar inom skola.

Slutligen vill jag rikta mig till dig, eller om det var din kollega, som funderar på att byta jobb. Vad bottnar funderingarna i och kan du göra något åt din situation? Kan du påverka arbetsförhållandena på din skola, eller behöver du byta arbetsplats? 

Det är förstås inte alltid lätt att jobba inom skola och det finns mycket som kan bli bättre. Själva och tillsammans med arbetsgivare och facken kan vi arbeta för en skola som fler vill stanna kvar inom, och fler söka sig till. Men jag tycker att vi åtminstone är på rätt väg.

Så gör jag rätt som säger “ja” när någon frågar? Ja, stanna kvar inom skola. Ja, läs till lärare. 

Reagera på inlägget:

Förändrad hantering av klagomål – bra för lärare?

Klagomål på skolan från elever, föräldrar och vårdnadshavare tenderar idag att gå direkt till Skolinspektionen, utan att man först har vänt sig till huvudmannen. Föräldrar skäller ut och hotar lärare, rektorer och skolchefer, men gör anmälningar direkt till Skolinspektionen.

Ser man till skollagens formulering så är huvudmannen ansvarig för att såväl ta emot klagomål, som att utreda klagomål. Skollagen är entydig, men anmälningarna går förbi skolan och det måste man försöka ta reda på orsaken till. Det är väldigt olika hur huvudmän tar emot klagomål och klagomålshanteringen i skolan är viktig att synliggöra.

Antal klagomål på skolan ökar kontinuerligt och trenden idag för anmälare är att gå så högt upp som möjligt direkt och utan dröjsmål. Detta gäller absolut inte enbart för skolan, utan syns vara en allmän trend i samhället. Man vänder sig direkt till högsta chefen eller till angiven myndighet för överklagande. Exempelvis studenter i högre utbildning går direkt till högsta chefen och anmäler direkt till överklagandenämnden.

Orsaken syns vara att man inte litar på att få hjälp med rättelser på annat sätt. Rättelser krävs också idag på ett tydligare sätt. Många föräldrar hotar också såväl rektorer som lärare med att anmäla till skolinspektionen för både smärre klagomål och större och mera allvarliga klagomål.

Ökningen av anmälningar behöver inte nödvändigtvis spegla faktiska missförhållanden i skolan, säger Skolinspektionen. Sannolikt kan en ökad medvetenhet i samhället om möjligheten att kunna anmäla missförhållanden förklara ökningen.

Skolinspektionens hemsida visar statistik som talar sitt tydliga språk. Rektorer och lärare kan vittna om hur anmälningshot är vardagsmat idag. Det här är olika om man exempelvis jämför med andra länder i Europa, där anmälningar inte är ett problem.

Om man ser tillbaka, exempelvis till 1960-talet, så var det ytterst sällan som klagomål över huvud taget framfördes på skolans personal eller dess verksamhet. Föräldrar eller vårdnadshavare pratade alltid direkt med lärarna om något inte var till belåtenhet och några anmälningar förekom över huvud taget inte eller ytterst sällan. Man kunde i och för sig ha anmält klagomål på den tiden också, och då anmälde man till den lokala skolstyrelsen eller till länsskolnämnden. Det gjordes i princip aldrig. Rektorer var ytterst sällan eller aldrig inkopplade på några klagomål.

Nu måste regeringen agera, menar skolministern, för att ta fram rekommendationer, så att klagomål ovillkorligen måste hanteras av huvudman. En effekt av detta förväntas bli att dokumentationen minskar och elever och föräldrar/vårdnadshavare kan få snabbare hjälp och rättelse efter att klagomål framförts.

Om klagomål går direkt till Skolinspektionen så blir rektorer och lärare och annan personal ändå berörda och deras arbete i utredningar blir såväl tidskrävande som omfattande. En anmälan som går direkt till Skolinspektionen gör ändå att uppföljande administration för rektorer och lärare ökar. Eftersom det är vanligare med skolinspektionsanmälningar så är lärare rädda för anmälningar och en effekt av rädslan är att lärare överdokumenterar. Tiden till dokumentationen tas från tid som egentligen är elevernas tid.

Regeringen ska nu kontrollera hur huvudmännen hanterar klagomål och det är säkert bra. Rektorer och skolchefer gör olika. Det är viktig kunskap som behöver uppdateras. Det är också möjligt att en kunskapsöversikt kan användas i kvalitetsutveckling.

Vidare ska man också studera vilka effekter en skolinspektionsanmälan får för lärare, rektorer och huvudmän. Regeringen skall också, sammanfattningsvis, se vad som är relevant för verksamhetens kvalitetsutveckling. Kunskaperna om varför man anmäler direkt till skolinspektionen skall också tas fram och man avser att försöka se hur detta har förändrats över tid.

Man kan också vända på problemet: Föräldrar får ofta orosanmälningar direkt utan att någon kommunikation med föräldrar förekommer. Det finns alltså problem med det motsatta, det vill säga systemet med orosanmälningar. Det syns vara kommunikationsproblem i båda riktningarna.

Reagera på inlägget:

Sidor