Annons

Vi behöver en alternativ plan när det blir krisläge

Jag trodde väl inte att jag skulle skriva ett fjärde inlägg om Corona och hur det påverkar skolan. Jag hade väl heller aldrig egentligen trott att jag skulle skriva ett första inlägg om en pandemi men det blev det och här kommer ett fjärde på samma spår. För trots att det ändå verkar finnas en gryning att ana i medias rapportering så befinner vi oss fortfarande mitt i en situation som ingen av oss nu yrkesverksamma varit med om tidigare eller knappt än kunna ana att det skulle kunna ske.

En tid för reflektion och möjlighet att fundera kring konsekvener börjar anas i horisonten. Redan i epidemins början funderade många med mig om inte skolan precis som många andra samhällsnyttiga tjänster borde kunna gå in i ett alternativläge i sin samhällsservice. Ska vi i framtiden inte rusta för att kunna tänka på ett annat sätt, även i skolan, när ett krisläge uppstår?

I det kommer jag in på ett sidospår men ändå ett välförtjänt tack – och det till alla vikarier, för våra grundskolor har varit igång under hela den här perioden. Priset för att ha igång full verksamhet i våra grundskolor är ett stort behov av vikarier och snabba beslut, sällan med tid för reflektion, med hastigt påkomna övningar och uppgifter för våra elever att göra.

För hur det än är så blir vi vuxna i skolan precis lika sjuka som andra personer i samhället, oavsett om vi är personer i riskgrupp eller inte. När vi blir sjuka blir ofta en av två möjliga konsekvenser för att fylla vår plats att en kollega får ge upp sin planeringstid eller annat tänkt arbete för att hoppa in, eller så rings det in en för eleverna helt främmande och oftast utbildad person, nämligen en vikarie.

Alternativ ett ger ofta ett lugn hos eleverna då det är en känd vuxen som kommer in. Den vuxne som tar över gruppen får troligen även en lugnare start på sitt pass eftersom rutinen som eleverna är van vid har bibehållits. Men det ger å andra sidan omedelbara konsekvenser: Den vuxne som fick hoppa in har redan annat den egentligen borde gör vid det tillfället, något som måste göras men frågan är när och av vem?

Alternativ två är att få in en vikarie. Vi har då en person som täcker upp för den sjuke men samtidigt en person som troligen dykt upp på skolan samma dag och varken har planering eller möjlighet att förstå och bemöta den grupp som den ska träffa för undervisning.

Att vikariera är utan tvekan en av de mest utmanade saker du kan göra på en skola om du har ambitionen att göra det bra. Aldrig som då visar många elever på tydligt utmanande beteende, oförmåga att visa grundläggande kunskapsfokus eller vilja att lära som när en vikarie dyker upp. Som ett uppdämt behov av icke önskvärt beteende som ligger på lut att ta till när det finns en möjlighet, när en vikarie kommer in i klassrummet.

Vissa elever vet att oavsett vuxen i rummet så är det en kunskap som ska läras och de arbetar på. Andra elever tycker att otryggheten som uppstår när en vikarie dyker upp gör att de får svårt att koncentrera sig och tappar de ledstänger den vanligen lutar sig emot. En tredje grupp gör saker de aldrig skulle drömma om att göra när ordinarie pedagog är på plats.

Så tack till alla vikarier som dykt upp till våra skolor. Ert uppdrag är inte lätt och förutsättningarna att göra ett gott uppdrag när de flesta ordinarie pedagoger är frånvarande är inte goda.

Men frågan är om det egentligen är den bästa lösningen?

Så vart vill jag då komma. Jo, vi har nu sedan mars hanterat coronaepidemin i våra skolor. Ibland har det varit många ordinarie pedagoger på plats, ibland har mer även 50 procent varit frånvarande och då har skolor ringt in vikarie. Elever har sedan mars kunnat ha veckor utan att kunna träffa mer än ett få tal ordinarie pedagoger.

Det här har utan tvekan gett konsekvenser i både inlärning och trygghet. Lektion efter lektion, med otrygghet utan ordinarie vuxna med tydliga rutiner och en utstakad plan. Kunde det här inte ha lösts på något annat sätt?

När den här pandemin är över hoppas jag att vi skolan kan landa i att det även hos oss behövs en plan två eller ett stabsläge som skolan kan luta sig mot, där vi kan gå ner i ett alternativ läge. Ett läge där inte samtliga 17 betygsgrundande ämnen, fritidsverksamhet, fritidsgårdsverksamhet och övrig omsorgsverksamhet måste vara igång precis som om allt vore som vanligt.

Vi behöver ett läge där vi kan dra ner på vissa delar av vår verksamhet för att istället fokusera på viss undervisning samt den i krisläge extra viktiga omsorgsbiten.

Skulle även vi få ha en alternativ plan där vi kunde styra om våra resurser och fokus under en kortare period så skulle tryggheten och kvalitén på verksamheten utan tvekan bli både bättre och mer hållbar för både personal och elever.

En plan för en kortare period, något att ta till när läget är extraordinärt med fokus på undervisning och en trygg miljö.

Reagera på inlägget:

Det krävs djärva grepp för att bygga upp skolan igen

Denna vårtermin har inte varit någon annan lik. Den snabba smittspridningen av coronaviruset pressar samhället och inte minst skolan hårt. Vi lärare tar vår del av ansvaret och det måste även våra arbetsgivare göra. De måste vara lyhörda för lärarnas arbetssituation. 

Många undrar i dag om samhället kunde ha varit bättre förberett? Det är också många som oroar sig över hur man klarar av ett helt pandemiutbrott under någorlunda ordnade former, när välfärden på sina håll var i kris redan långt före virusutbrottet. 

Förutsättningarna att exempelvis bedriva bra distansundervisning ser mycket olika ut över landet. I en undersökning som Lärarnas Riksförbund genomförde före corona-utbrottet frågade vi er, landets lärare, om digitaliseringen fungerar i skolan. Ni svarade att den inte gör det.

Men digitalt i all ära, vi får aldrig glömma betydelsen av det fysiska mötet mellan lärare och elev. Det är oersättligt.

I euforin över vad man kan åstadkomma med teknik får de ansvariga inte glömma hur angeläget det är att lösa lärarbristen. I tider som denna är avsaknaden av legitimerade lärare ännu mer akut. 

Den enorma pressen och arbetsbelastningen, för både lärare och studie- och yrkesvägledare, som vi nu ser ställer stora krav på kommuner och friskolor att göra allt i sin makt för att värna arbetsmiljön. De måste vara oerhört lyhörda för behoven som finns. 

Vi får många frågor om vad som gäller för lärare när det ska bedrivas distansundervisning. Vissa arbetsgivare låter lärare arbeta hemifrån och andra säger att lärarna måste vara på skolan. Lärarnas Riksförbund anser att alla arbetsgivare bör följa det Folkhälsomyndigheten rekommenderar för att minska smittspridningen.

Om man rekommenderar att vi om möjligt ska arbeta hemifrån och distansundervisning ska bedrivas, bör lärare kunna utföra sitt arbete från hemmet. Om arbetsgivaren inte vill tillåta lärare att arbeta hemifrån bör frågan ställas vad som är anledningen till att det inte är möjligt. Vilka behov har arbetsgivaren som föranleder ett nekande?

Vi anser också att särskilda hänsyn ska tas till lärare som tillhör riskgrupperna. Ta omedelbar kontakt med ditt ombud om du tillhör en riskgrupp.

Det finns även arbetsgivare som menar att lärare ska göra hembesök hos elever, men det bör lärare generellt sett inte göra. Det finns flera anledningar till detta utöver den situation som nu råder med corona-viruset, exempelvis säkerhetsfrågor.  

Vi har nu att möta en sällan skådad kraftansträngning för skolan. Därför måste vi inse att ett stort kunskapstapp är ofrånkomligt, vilket ytterligare kommer att förvärra den bristande likvärdigheten. Det svenska skolsystemet förmår inte att möta de svagaste. Den kompensatoriska effekten brister. Efter corona kommer det att krävas djärva grepp för att bygga upp en skola för alla igen. Lärarnas Riksförbunds krav på genomgripande systemförändringar av svensk skola kommer att vara än mer aktuella och nödvändiga.

Vi lärare och studie- och yrkesvägledare kommer att fortsätta att göra vårt yttersta för att skolan ska fungera så bra som möjligt och jag vet att när vi har fått kontroll på detta virus och återgått till en fungerande vardag, så har Sveriges lärare och vägledare byggt upp ett starkt förtroendekapital inför framtiden.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2020

Reagera på inlägget:

Att bryta ett konfliktladdat klimat i gruppen

En av mina klasser har ett sådant stort fokus på att hävda sig själva. Rangordningen inbördes har blivit oerhört viktig. Det är ett svårt mönster att bryta. Att poängtera problemet gör det inte bättre, då läggs fokus på det dåliga: Attityden de har motvarandra, tonen de använder och sättet de tillrättavisar andras misstag. Det är inte ett förlåtande arbetsklimat och för att utveckling ska kunna ske, särskilt i ett sådant fysiskt ämne som idrott och hälsa, måste klimatet förbättras.

För mig på idrotten blir då målet att fokusera på de andra aspekterna när vi har sporter och lekar. Att tävla får inte ges en central roll. Men det får heller inte tas bort, för det är här problemen uppstår. Det är lockande för mig att istället fokusera på annat, som mer uppdelande under lektionen i form av stationssystem. Men det löser inte kärnan i problemet med gruppdynamiken. Jag försöker att inte välja bort dessa arbetsområden, för eleverna är i stort behov av att hitta andra vägar inom dessa arenor. 

Nu senast hade jag en lektion i ”capture the flag” som totalt havererade. Eleverna skrek åt varann, puttades, slängde ur sig glåpord. De retade andra som blev kullade och ställde sig i vägen på ojusta sätt. Hård stämning på lektionen, ledsna miner efter där de flesta uttryckte att de aldrig ville köra den här ”skitleken” igen. Därför valde jag att köra den redan nästa lektion.

Det tar emot att övertyga sig själv att riskera ytterligare ett sådant haveri. Att gå hem med huvudvärk från jobbet igen med vetskapen om hur skadligt klimat jag gett barnen där allt de tagit med sig från lektionen är att hierarkin inom gruppen är viktig, och den som skriker högst och värst saker är den som är starkast. 

Det måste brytas. Och skam den som ger sig.

Så jag ger det en chans till. Extra fokus läggs på regelgenomgången. Det får inte vara några missförstånd. Eleverna har många frågor och vi reder ut leken utan och innan. Över halva lektionstiden har gått innan vi ens har startat. Jag berättar för eleverna vad jag kollar på. Hur jag analyserar deras rörelsemönster när de springer. Vilka vägar de väljer, hur de samarbetar med resten av sitt lag och reagerar på hur motståndarlaget rör sig. Jag lyfter att poäng, det räknar vi inte. Man gör poäng, sen är det inget mer med det. När vi gjort poäng så byter vi sida. Den som vinner är inte den som gjort mest poäng eller gör poäng. Den som vinner är den som visar på motorisk och taktisk skicklighet. 

Vi kör igång. Under spelets gång försöker jag återkommande berömma elever som följer det koncept jag nämnde att jag bedömer. De som taktiskt jobbar tillsammans för att erövra tomma ytor som leder till att motståndarlaget dras ut och luckor skapas i deras försvar till ”fängelset”. Tagna lagkamrater blir fria, snyggt!

Några elever kör en ”suicide-rush” i början av en omgång. De har döpt den till ”area-51”. ”They can’t take us all!”, skriker de när de rushar mot flaggområdet. De misslyckas kapitalt. Alla blir kullade.

Jag frågar dom i slutet av lektionen: ”Lyckades ni med ert mål?” 

”Nej.”

”Men hade ni kul?”

”Ja!”

Helt annan stämning. Elever skrattar, kramar om motståndarlaget. Berömmer varandra och skrattar åt sina egna misslyckade försök. Ödmjukhet och självdistans. Egenskaper som är så fantastiska att se hos barn. 

* * *

Lektionen är slut. Många händer sticker fortfarande upp i luften. Många som vill komma till tals. Tyvärr hinner vi inte.

”Ni som fortfarande vill säga något kan göra det till mig nu direkt efter, tack för idag”.

Jag avslutar. Barn kommer fram till mig.

”Det var jättekul! Kan vi göra det igen nästa gång?”

”Ska jag berätta hur jag räddade dom från fängelset?”

”Vi körde area-51-taktiken, jag kom på den.”

Det här är klimatet jag vill ha på lektionerna. Ibland är känslan att lyckas samarbeta den viktigaste lärdomen att ta med sig från en idrottslektion. All undervisning som byggs ovanpå blir så mycket bättre i ett bra gruppklimat. Jag kanske inte kan bryta ett konfliktladdat gruppklimat enbart med mina idrottslektioner, men jag kan alltid ha det i åtanke och ge eleverna andra perspektiv att se på fysisk aktivitet.

Bortom tävlan och siffror finns för dessa barn en outforskad värld av rörelseglädje.

Reagera på inlägget:

Nu är jag klar för idag – dags att gå hem!

Som lärare kan jag jobba hur mycket som helst och det riktigt kluriga är att jag även kan jobba var som helst. Det är ingen nyhet. Tidig lärdom var att lära sig sätta stopp i arbetsflödet, att ha en tydlig att-göra-lista och hålla sig till den.

Kommer det upp nya saker så får jag värdera om de ska gå före det jag planerat eller så får de vänta. Att dra ett streck på listan och känna att nu har jag gjort nog för idag – dags att gå hem – det är en väldigt skön och viktig känsla.

Idag på dagens sista möte kom vi kollegor in ett samtal om att känna sig klar för dagen och faktiskt gå hem. Utan att känna dåligt samvete över att arbetsdagens ramtid kanske inte är slut eller att att-göra-listan inte är avklarad i den mån det var tänkt. Nu är jag klar för idag!

Som lärare i Sverige april 2020 lever du i två parallella världar.

Mycket i vardagen ställs på sin spets i många lägen. Bara att ta sig till jobbet är förlagt med vissa restriktioner. Helst ska jag inte alls åka buss och gör jag det så ska jag gå på bak i bussen. Sitter jag på tåget så förväntas jag hålla avstånd. Nya saker att ta ställning till dyker upp mest varje dag.

Väl på skolan så är det en helt annan värld. Eleverna står i täta klasar i korridorerna och umgås som tonåringar umgås. Vi vuxna förmanar om vad som gäller: tvätta händerna ofta, håll avståndet, gå ut på rasterna – och sen när vi väl vänt ryggen till så är de ofta tillbaka i det invanda mönstret igen.

I klassrummet finns inte så stora möjligheter att faktiskt hålla avstånd och hur gör jag egentligen det när eleven behöver hjälp att förstå en uppgift som ska lösas i skrivboken? Ovanpå det så ska vissa måltider intas i klassrummet för att minska trängseln i matsalen.

Nya saker att ta ställning till och i vissa lägen fler och helt nya saker att göra.

Några elever har varit borta i flera veckor och är nu åter. Vissa har jobbat med de uppgifter som vi lagt upp på vår digitala portal, andra inte. Kvar står jag som lärare och ska i dagarna summera arbetet för att halva terminen har gått.

Många elever har jag underlag för då de varit på plats, andra elever saknar jag helt underlag för då de helt enkelt inte varit i skolan.

De tillfällen jag i vanliga fall har att samla underlag har under rådande omständigheter helt enkelt inte funnits. Ännu en ny sak att göra och fundera kring: Hur det här ska fungera?

Skoldagen ska rulla på som vanligt trots att många kollegor ofta är borta som ett resultat av restriktioner som vi alla behöver följa. Vissa behöver vikariera på lektioner, många behöver vägleda vikarier och alla behöver hantera vår egen och våra elevers oro kring det rådande läget.

Fler och fler saker som läggs till på att-göra-listan utöver de ordinarie saker som alltid finns. Nya erfarenheter att reflektera över och nya uppgifter att ta sig an utan att för den delen ta bort några av de gamla.

Hur viktigt är det inte under rådande omständigheter, självklart även under normala förhållanden, att faktiskt låta sig själv vara nöjd med det du gjort idag och sen gå ifrån jobbet?

När du väl bestämt dig att det är dags – påminn även en kollega om att även den gjort tillräckligt idag:

”Nu är du klar för idag, dags att gå hem!”

Reagera på inlägget:

Vi lärare kan inte följa myndigheternas riktlinjer

Relaterat

Är regeringen och Folkhälsomyndigheten (FHM) medvetna om det omöjliga uppdrag de ger till lärare?

FHM har i samband med skolverket satt upp riktlinjer för skolan att följa:

  • Markera avstånd.
  • Möblera om eller på annat sätt skapa utrymme för att undvika trängsel.
  • Hålla digitala möten.
  • Erbjuda möjligheten att tvätta händerna med tvål och vatten och erbjuda handsprit.
  • Undvika att flera personer samlas, särskilt i trånga lokaler.

Jag är tacksam över de riktlinjer vi ges av FHM. Det är viktigt att vi får konkreta förhållanden att förhålla oss till. Problemet är att de inte går att efterleva överhuvudtaget.

Det var därför vi skrev denna artikel i slutet av förra veckan. Där lyfter vi bland annat att gymnasielärare fortfarande tvingas att undervisa på skolan trots att eleverna är hemma, att barn som har sjuka föräldrar eller syskon fortfarande tvingas av skolplikten att gå till skolan och det dubbeljobb lärare får utföra.

För det är nämligen så att när elever ges en legitim anledning att stanna hemma på grund av rädsla för covid-19 gäller fortfarande skolplikten. Lärare hamnar då i kläm och blir ålagda att både bedriva den ordinarie undervisningen på skolan samt utforma en distansundervisning för motsvarande undervisningstid till de elever som hålls hemma. Detta är inte enbart ett dubbelarbete.

Det är dessutom ett arbete som större delen av lärarkåren aldrig tidigare genomfört. Arbetsbelastningen är knappt mätbar och riskanalys uteblir ofta. Artikeln är skickad till socialministern, utbildningsministern samt FHM för att belysa detta problem med att följa riktlinjerna. Förhoppningsvis återkopplar de till situationen i skolan och går ut med rekommendationer vi kan följa alternativt åtgärder för att kunna följa rådande rekommendationer.

Det som är spännande är lekmäns återkoppling till lärarprofessionen kring denna artikel. Argumentet som används är att detta enbart är riktlinjer. De ska genomföras i så stor utsträckning som det är möjligt. Går det inte så går det inte, det är inte hela världen. Detta är givetvis en felaktig tolkning av vad en rekommendation från FHM och skolverket innebär. Som statsminister Stefan Löven uttryckte sig i måndags på en presskonferens ”riktlinjerna från FHM ska följas”. 

Det hela blir inte bättre av att bakterieprofessorn Agnes Wold uttalar sig i Skolvärlden för att meddela att lärares oro är obefogad.

Lärare må inte befinna sig i en särskild riskzon, men Agnes Wold gör en grav missbedömning av hur verksamheten ser ut på låg- och mellanstadiet. Uppmaningen är att hålla avstånd och jobba hemifrån när det går. Allt som är en omöjlighet för skolpersonal.

Det Agnes Wold också behöver förstå är att Sveriges lärarkår är en av de äldsta i Europa. När riskåldern sakta sjunker ned mot 65+ hamnar många nu i riskzonen. Dessa människor uppmanas då alltså inte att träffa sina barnbarn eller gå och handla i affären. Gå till sitt jobb i förskolan, skolan och till fritidshemmet ska de då dock göra. Ponera att Agnes Wold har rätt i att skolan är lika riskfyllt som att gå och handla. Denna grupp ska fortfarande inte gå och handla så resonemanget faller platt direkt.

Att virologer och epidemiologier har en dålig pedagogisk förståelse för skolan kan man ha överseende med. När det kommer till skolpolitiker blir det svårare. Haddad lyfter till exempel i Skolvärlden att det nu är viktigt att bibehålla samma höga kvalité i skolan, även fast den övergår till fjärr och distansundervisning. Läraren slår sig för pannan av uttalandet, inser att även denna puck kommer hamna på läraren.

Min upplevelse är att skolan jobbar i konstant motvind och det verkar vara svårt för myndigheter att stödja vår verksamhet på ett adekvat sätt. Till och med skolverkets GD Peter Fredriksson kände sig ålagd att detaljstyra lärarens lektionsupplägg. Något jag skrev om i förra blogginlägget.

Att ta igen tid på helger och sommarlov upplevde både Fredriksson och utbildningsministern Anna Ekström som vettiga och rimliga åtgärder i dessa pandemitider. Det följdes inte ens av en konsekvensanalys av läget för lärare. De enda som egentligen håller lärares rygg under dessa tider är eleverna och föräldrar.

Frågan jag ställde mig i början av denna gnälltext var ifall regeringen och FHM är medvetna om det omöjliga uppdrag de ger till lärare? Jag skulle önska att svaret på den frågan var nej. Det är också varför jag och andra lärare envisas med att upplysa om den situation som råder i skolan.

Problemet är att det som är genomlysande i den mediala debatten just nu är den baktakt som diskursen kring skolan och covid-19 befinner sig i.

  • Experter på virus uppvisar hur dålig koll de har på barn och hur skolan är uppbyggd.
  • Skolpolitiker uppvisar en avsaknad av följsamhet i problematiken i skolan.
  • Skolverket är mest intresserade av att detaljstyra digitaliseringen av skolan.

Allt detta ger till följd att riktlinjer kraschar ned i lärarens knä och ytterligare ett omöjligt uppdrag läggs på kåren. Det är ovärdigt.

Jag förstår också att det är lite tabu att lyfta lärares utsatthet och arbetsmiljö i dessa tider. Men jag tänker faktiskt göra det ändå. För det är viktigt, och hanterar vi inte dessa problem nu kommer det få följder i framtiden som vi kunde ha förebyggt. Arbetsmiljölagen gäller fortfarande, den är inte satt ur spel trots att vi har en pandemi. Därför vilar just nu ett orimligt stort ansvar på våra lokalombud ute på skolorna. Jag hoppas innerligt att de får ett stort stöd i sitt arbete av facket centralt och framförallt medlemmarna på den egna skolan.

Det jag vill se från lärarfacken just nu är en enad front i denna pandemi. Inte för skolan, inte för eleverna, utan för läraren. Varje uttalande som görs, varje kampanj, måste från och med nu ha lärarens arbetsmiljö i fokus. Det är enda chansen för lärarkårens överlevnad. Annars kommer vi jobba ihjäl oss på grund av samvetesstressen.

Slutligen vill jag bemöta den oro många av mina kollegor upplever just nu. Jag som lärare vill följa FHM:s riktlinjer för den här smittan. Jag är inte expert på virus och smittor. Det jag kan och ser är skolan. Säger FHM att det är tryggt att bedriva verksamhet i skolan så litar jag på det. Men jag ser det som vår skyldighet att lyfta när riktlinjer inte alls går att genomföra och när politiker gör populistiska uttalanden som ökar lärares arbetsbörda.

Det önskar jag också att mina kollegor gör. Lyft när det blir ett problem, knyt inte näven i fickan. Våga agera. För du har rätt i att göra det.

Många har sagt det förr och det tåls att sägas igen. Vår lärarkår är fantastisk. Om än politiserad av diverse individualistiska reformer så är den svenska lärarkåren en av de bästa och mest lojala i hela världen.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor