Annons

Rör inte våra lärarutbildningar (men gör om dem!)

Relaterat

Förra veckan fick jag en möjlighet att vara med när Anna Ekström besökte Färjestadens skola på Öland. Det kommer lite mer om skolan och besöket längre ner men jag vill börja med diskussionen om lärarutbildningarna.

Jag är den förste att säga att lärarutbildningarna behöver reformeras. Metodik, praktik, utbildningspsykologi etc behöver stärkas. Jag menar också att OECD:s förslag om att samla ihop dem och göra professionsinslaget tydligare är en utmärkt utgångspunkt.

Men jag vill på inga villkor se att utbildningarna flyttas ut från universiteten eller ersätts av någon annan aktör än det allmänna.

När man nu i diskussionen återkommande hör aktörer presentera förslag på fristående lärarutbildningar ska man vara uppmärksam på att det finns de som vill använda lärarkrisen för att åstadkomma något annat.

Den som uppmärksamt läser OECD:s rapport från 1992 (som jag skrivit om här) kan se att samma regering som marknadiserade det allmänna skolväsendet i Sverige då egentligen ville göra detsamma med universitet och högskola. Detta lyckades man inte med. Högskolesektorn var för stark för det. Där var inte myndigheter och expertorganisationer nedmonterade som var fallet med skolan efter Skolöverstyrelsens nedläggning. Men man har inte gett upp.

Att tro att det finns några andra som är bättre på att bedriva lärarutbildning än de som faktiskt har erfarenhet av det skulle vara ett dyrt misstag på många sätt. Om inte för något annat så för att universiteten garanterar en frihet i tanken och en teoretisk grund samt forskningsförankring som en profession måste ha med sig.

Varför detta i en text om en liten skola på Öland? Jo, för att de är en del av en av de många positiva förändringar som faktiskt skett och sker inom lärarutbildningarna.

Skolan i Färjestaden är nämligen en del av den lärarutbildning med VI-profil som genomförs inom ramen för försöksverksamheten med övningsskolor. Detta innebär i korthet att man som student befinner sig på en och samma skola två dagar varannan vecka, samt att man vid ett tillfälle i slutet av utbildningen som studentkollektiv helt tar över skolan en vecka.

Detta ger både skolans lärare att utveckla handledarkunskaper över tid, skolan en kontakt med universitetet och forskning och universitet en nödvändig relation till lärare och klassrum. Högskoleverket skriver om projektet:

”Det genomgående intrycket av försöksverksamheten med övningsskolor vid Linnéuniversitetet, campus Kalmar, är att det är en väl fungerande verksamhet som över tid har utvecklats på ett genomgripande sätt. Intervjuerna visar på ett närmare samarbete mellan övningsskolor, skolhuvudman och lärosätet samt mellan övningsskolorna och de arbetsenheter som ingår i grupperna av övningsskolor. Bedömargruppen ser tydliga tecken på utvecklad professionalisering för VFU-handledare genom samarbeten och handledarutbildning samt tydligare professionsutveckling för studenterna under utbildningen.”

Att det var så vittnade också mina värdar på besöket, rektorerna Lena, Lena och Ulrika, om. Vi behöver utveckla svensk lärarutbildning på universiteten, inte med bombastiska uttalanden som att driva på ett systemskifte ingen har glädje av. I det är övningsskolor ett av de viktigaste elementen (och något svensk skola ska tacka Jan Björklund för).

En sidoeffekt av utvecklingen på skolan och att det är en övningsskola var också att de hade alla tjänster på skolan besatta med behöriga lärare. Och så ska det naturligtvis också vara. Lärarstudenter ska under sin utbildning handledas av skickliga lärare i en extra professionell miljö (precis som i Finland).

Skolan i sig präglades av ett lugn och ett vänligt bemötande (glada stojiga barn på rast också, naturligtvis – vi pratar om en skola, inte ett interneringsläger). I matsalen åt barn tillsammans med glada pensionärer. Mina värdar berättade att skolan inte alltid hade varit som den är nu, utan att det var något de sett växa fram under en följd av år.

Man kunde tydligt bocka av ett av de kännetecken som ofta finns i skolor som går bra: Ett kollektivt ledarskap. Det var tre ledare som tillsammans upplevde ett starkt delat engagemang för skolan. Formellt var det en rektor och två biträdande, men som ledare fungerade de mycket som en enhet. De har också väldigt bra resultat.

Återigen får man bara säga: Hatten av för duktiga chefer och medarbetare – och grattis, Färjestaden

Det var också väldigt roligt att se Anna Ekström i aktion. Men kanske ännu roligare (sorry, Anna!) att se en skicklig lärare, Lilly Nilsson, i aktion.

Lektionen skulle handla om 6:ans tabell och vi fick se en välplanerad lektion med omväxling mellan lärarlett samtal, ramsor och arbete i grupper. Eleverna hade satt upp som mål med lektionen att förutom att öva på 6:ans tabell försöka övertyga utbildningsministern om att matte var roligare än svenska. De hade nämligen hört henne säga på ”Lilla Aktuellt” att svenska var roligare.

Anna Ekström sade att de lyckats med det (men då tror jag faktiskt att hon ljög lite grand).

En sak tänkte jag på i slutet av lektionen. Det slog mig att barn hela tiden var så närvarande och att de pratade så mycket med varandra. Både i klassrum och på andra ställen.

Jag blev tvungen att fråga om en sak: Har ni mobilförbud?

”Ja, vi samlar in telefonerna i början av dagen”.

Om man hade bra skäl fick man ha den med sig men det var undantagsvis. Jag måste säga att jag blir mer och mer övertygad om det kloka i att skolor ofta är mobilfria zoner. Detta för elevernas måendes skull, för koncentration och för träning av medmänskliga relationer.

Tack Lilly, och tack Färjestadens skola, för att jag fick vara med och för intressanta samtal.

(Och tack Anna Ekström för att du inte blev allt för förvånad när jag dök upp som gubben i lådan på skolan.)

Relaterat

Reagera på inlägget:

När oddsen är emot mig

Det finns stunder när jag går in i ett rum eller en situation och jag bara vet att oddsen är emot mig.

Vissa stunder och situationer bara vet jag som erfaren lärare att det här kan gå hur som helst.

Det finns ingen planering att tillgå, ingen manual att följa. Ingen didaktisk skrift eller pedagogisk teori kan rädda mig utan det är bara att kasta sig ut och hoppas på det bästa. För är jag där, en vuxen och ledare. I en given situation förväntas jag agera och vara professionell fast jag vet att det här blir nog helt enkelt inte bra.

Jag minns tydligt för något år sedan när första snön hade kommit. Eleverna hade valt en mycket olämplig plats för sitt snöbollskrig. Någon från skolan behövde gå dit, det blev jag, för att få slut på snöbollskriget. Jag satte med nedsänkt huvud på mig jackan och gick med tunga steg mot platsen med känslan ”det här kan gå hur som helst”.

Jag var i ett annat liknande läge häromdagen, inomhus denna gång. Eleverna hade haft prov. Två timmar hade de suttit och skrivit om fysikens magiska värld. Fulla av fokus hade de suttit där minut efter minut, timme på timme. Kollegorna och jag hade vaktat som stolta lejoninnor över rummen. När provtiden var slut fick alla gå ut på en välförtjänt paus i det vackra höstlandskapet. Allt enligt plan och inga konstigheter. Men efter rasten…

En timme kvar till lunch. 60 hungriga och provtrötta årskurs åttor. Vad ska vi hitta på?

Efter ett snabbt kollegialt övervägande så bestämde vi två pass á 30 minuter för vardera gruppen i svenska och matematik. En genomgång behövde hållas i matematik och i svenskan ville jag fortsätta högläsningen av vår gemensamma bok.

Eleverna vällde in från rasten. De visade hur trötta de är, några pratade om hur hungriga de var och suckarna att det är en timme kvar till lunch var tydliga.

Vissa lade sig över bänkarna. Andra lutade sig långt bakåt på sin stol. En elev kom fram och frågade trött:

– Vad ska vi göra?

– Jag tänkte läsa högt för er en halvtimme, svarade jag.

Eleven, kom ihåg att det här är årskurs åttor, gav mig en innerlig kram och riktigt kröp upp i min famn inför hela klassen.

– Tack, Karin, tack. Så skönt att bara lyssna.

Fokuset från övriga gruppen var inte på topp men jag tog till ”stoltricket”.

Jag tog fram min pall som står längst fram i klassrummet. Flyttade den mot rummets mitt och bara satte mig ner och tittade ut över gruppen.

En efter en tystnade och ordet blev mitt.

– Under andra världskriget fanns det soldater som frivilligt anmälde sig till tjänstgöring i uppdrag som de visste att de inte skulle komma levande ifrån, inledde jag passet. De kallades Kamikazepiloter. Efter det har vi fått begreppet kamiakaze-projekt. När ni nu kom in från rasten så tänkte jag precis så. Ni är trötta och hungriga efter att ha jobbat hårt i två timmar. Vi måste ha en timmes lektion till. Det här blir som ett kamiakaze-projekt för mig som lärare. Oddsen är emot mig att få lektionen att lyckas.

Eleverna lyssnade på helspänn. Wow, tänkte jag tyst för mig själv. Det kanske går vägen.

– Ni behöver bara luta er tillbaka, fortsatte jag. Eller lägga er över bänken och lyssna. Jag tänker läsa för er.

Den kramande eleven började få huvudmassage av bänkkamraten. Några lade sig på golvet och andra kröp upp i de djupa fönstren.

Jag började läsa.

Förundrad och samtidigt fnittrigt glad inombords. Det lyckades. Jag hade verkligen inte trott att det här skulle bli ett stolt ögonblick värt att dokumentera, men det blev det.

Reagera på inlägget:

Ett envist arbete för utbildning ger resultat

Framgångsrikt opinionsarbete kräver långsiktighet och envishet. Det vet Lärarnas Riksförbund. Vi började driva frågan om lärarlegitimation 1992 – i dag är det ett krav för att få en fast anställning. Sedan kongressen 2008 har vi verkat för statligt ansvar för skolan – nu har våra krav fått fäste och ska utredas av regeringen. Vi har också under decennier, sedan 1980-talet faktiskt, drivit kravet på en tioårig grundskola. Det är därmed en stor seger att de första stegen nu tas i regeringens budget för att göra den möjlig.

Det är således dags att lämna diskussionen om för- och nackdelar med en tidigare skolstart. Kraften måste i stället läggas på att se till att reformen genomförs på ett sätt som gör den framgångsrik. Det förutsätter att politikerna inser att reformen inte är en gratis ”quick-fix”. För att enbart legitimerade lärare ska ansvara för och utföra undervisningen i det nya fyraåriga lågstadiet krävs det omfattande insatser och därför måste tillräckligt med medel avsättas – det vill säga på en helt annan nivå än de 190 miljoner som regeringen utlovat för 2021. Här pratar vi både om fler lågstadielärare och fler speciallärare.

För trots att det verkar finnas en vilja, blev regeringens budget tyvärr en kalldusch för skolan. Jag menar inte att det saknas satsningar, men de var långt ifrån tillräckliga satt i relation till kommunernas stora underskott. Att verkligheten ute på skolorna kommer att bli ännu tuffare går bara inte, för gränsen är faktiskt redan nådd. Jag har på nära håll mött de drastiska effekterna av nedskärningarna i skolan på de resor jag under hösten genomför runt om i landet. Det är oroade elever, lärare, fackliga ombud och skolledare som berättar om de allvarliga konsekvenserna av ”effektiviseringar” och besparingar.

Dessutom har jag mött pressade och närmast förtvivlade kommunstyrelseordföranden som brottas med att få den kommunala budgeten att gå ihop och kunna tillhandahålla den välfärd som kommunen är skyldig att stå för. Det är nu uppenbart för mig att landets lokala skolpolitiker inte ens själva tror på kommunernas förmåga att klara av att finansiera skolan. En majoritet av de kommunala skolpolitikerna menar rentav att likvärdigheten i skolan skulle förbättras om staten tog över finansieringen.

Skolan måste skyddas från de brutala nedskärningarna som väntar. Detta kan bara göras genom att regeringen tar sitt ansvar och ser till att januariavtalets intentioner vad gäller att ta fram beslutsunderlag för statligt huvudmannaskap för skolan skyndsamt blir verklighet. Att skolans finansiering snarast flyttas från kommunerna till staten är helt avgörande för hela landets framtid. Uppdrag och förutsättningar måste gå hand i hand.

Att ha en likvärdig och högkvalitativ skola i hela landet är också en förutsättning för att kunna ta oss an den största framtidsfrågan, klimatet. Denna viktiga fråga ställer krav på oss alla, givetvis även på Lärarnas Riksförbund. Vi har därför arrangerat en digital manifestation där lärare har fått dela med sig av sin klimatundervisning och visa vilken skillnad lärare gör för klimatet. Utbildning är nyckeln till att nå en hållbar utveckling och vårt arbete tillsammans med alla ungas engagemang kan göra skillnad på riktigt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2019

Reagera på inlägget:

Vi gör skillnad varje dag – i det stora och lilla

Så här är den, denna grå och regniga dag i oktober: en hyllning till kollegiet. Jag tänker att den, om än i tanken, ska bäras som en medalj eller utmärkelse som ges efter en alldeles särskild prestation.

Det är en hyllning till dig som idag fått det arga samtalet.

En hyllning till dig som idag förstår exakt varför du ska ha en hyllning för du är fortfarande fylld av positiv energi från din dag.

En hyllning till dig som inte riktigt fick ihop den sista lektionen.

En hyllning till dig som tycker att det är lite mycket nu.

En hyllning till dig som precis tagit examen.

En hyllning till dig som tog rastvakten idag även fast du inte borde.

En hyllning till dig som hoppade in och vikarierade.

Och till sist en hyllning till just dig som gjorde det där lilla extra för en person idag utan att du ens vet om det och att den personen troligen aldrig kommer säga det.

Vi gör den stora skillnaden varje dag. I det lilla och i det stora. I det långsiktiga och i det omedelbara.

Ibland landar den där känslan hos mig att vi lärare är en del av något som är så mycket större än vad som egentligen är fattbart. Dag efter dag tar vi emot 30 elever är i våra klassrum. Vi är där, redo att göra det vi kan. År efter år, generation efter generation. Läraren och eleven är där.

Jag får samma känsla varje år som startskottet går i Tjejmilen. År efter år, person efter person och där är bokstavligen hela Sveriges ryggrad. Vad skulle hända med landet om just alla dessa personer beslutade sig för att inte gå till jobbet en dag? Landet skulle stanna. Exakt samma om vi inte skulle gå till jobbet en dag. Landet skulle stanna. Nyhetsläget skulle bli förutsägbart. Uppskattningen för det vi gör och resultatet det ger varje dag skulle, tror jag, snabbt få plats och lyftas fram.

Där i våra klassrum händer det. Oavsett om vi haft en dålig dag, en perfekt dag, en oförberedd dag eller en väldigt oväntad dag så är den dagen en del i våra elevers skoldag och framtid. En dag som har betydelse för hur deras vidare utbildning blir och är. Jag kan själv fortfarande minnas den dagen när jag bestämde mig för att bli lärare. Årskurs 4 i Rosas klassrum. Vem vet vilka beslut som fattats eller underlag som skapats i dag i just ditt klassrum.

Så glöm inte, oavsett hur din dag varit, att du gör den stora skillnaden varje dag. I det lilla och i det stora. I det långsiktiga och i det omedelbara.

Det var allt jag hade att säga denna gång.

Reagera på inlägget:

Fem kännetecken för en bra skola

Relaterat

Jag minns när Nossebroskolan för några år sedan helt plötsligt kom i rampljuset. Jag läste om dem och var där och besökte dem. Det var spännande. Det var också uppenbart att de egentligen inte visste vad de hade gjort. I sin strävan efter att förändra situationen för sina elever hade de gjort allt möjligt. En del av det hade uppenbart varit jättebra.

Jag kunde också se att mycket av det de hade gjort stämde väl med den forskning om skolutveckling jag hade läst. Problemet för dem var bara att de utvecklades så snabbt och de fick hela Sveriges strålkastare på sig. Minst ett hundratal kommuner dånade in i lilla Nossebro och ville veta vad de gjort. De hade det inte lätt. Intresset för dem visade om inte annat hur vilse skolsverige var då.

Jag tänker på detta när jag läser om Vårbyskolan i Huddinge. Återigen är det en skola vars resultat förändrats, inte minst vad gäller pojkars resultat. Men det finns några skillnader. Det ena är att i det här fallet är det en skola som arbetat målmedvetet länge. Det är också uppenbart att de vet precis vad de gör.

Den stora likheten med Nossebro ligger i att återigen kan jag ticka av samma boxar, saker jag känner igen från skolforskning, som de har:

  • Arbetat långsiktigt (samma rektor har i tio år drivit utvecklingen).
  • De har fokus på undervisningen och hur den kan utvecklas.
  • De bygger relationer.
  • De arbetar kollegialt. Inte minst gäller detta specialfunktioner som elevhälsan.
  • Man arbetar utifrån analyser av resultat.

Det här är precis de saker som också Maria Jarl m.fl. fann i sin studie och som finns beskrivet i boken ”Att organisera för skolframgång”.

Men det allra viktigaste är kanske något annat än de faktorer jag räknat upp ovan. Det viktigaste tror jag ligger i ansvarstagande och i deras moralisk drivkraft. Rektor Lena Sjögren säger till DN:  

”När jag blev rektor för tio år sedan fanns det en attityd som gick ut på att det redan var kört för våra elever. Det var deras och deras föräldrars problem om de inte klarade av skolan. Men tänk om det istället var fel på undervisningen – om det i själva verket var vi på skolan som inte lyckades?

Detta är något som Kaser & Halbert lyfter i sin bok ”Leadership mindsets”. De menar att denna moraliska grund är det viktigaste kännetecknet på skolledare som leder skolor som utvecklas positivt. Jag lät deras lista vara grunden för kapitelindelningen i en av mina böcker eftersom jag tycker att vad de säger är så viktigt.

Om man bestämmer sig för att göra skillnad på riktigt och inte ger upp så kommer man att till slut lyckas. Det intressanta är att det då är väldigt sannolikt att man i den processen kommer att landa i de fem kännetecknen för en bra skola som finns i listan ovan.

De är alltså inte bara medel, utan också i någon mån resultatet av en moralisk övertygelse om skolans betydelse för varje barns möjligheter i livet. Kommuner runt om i landet borde börja fundera i banor som: ”Vad ska till för att våra rektorer ska stanna tio år på våra skolor”.

Till sist: Hatten av för Vårbyskolans rektor och lärare. De förtjänar en eloge för sitt arbete.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor