Vårterminen går snabbare än man tror och snart är det återigen juni månad och skolavslutningar runt om i landets grund- och gymnasieskolor.

Om själva skolavslutningarna kommer se annorlunda ut även i år vet ingen men sannolikheten är stor. Det vi däremot kan vara relativt säkra på är att veckorna efter skolavslutningarna kommer se likadana ut som de senaste tio åren. Varje sommar går nämligen startskottet för kommunernas skrytveckor, de veckor där kommunerna ska offentliggöra, skryta över och bräcka varandra med påståenden om att de skolpolitiska åtgärderna gett positiva resultat.

Det resultat som åsyftas är ökad andel gymnasiebehöriga och ökat betygsgenomsnitt. De senaste åren har även rikspolitiker och Skolverket varit stämmor i kören vilket ter sig utomordentligt naivt av en skolmyndighet som i rapporter och utvärderingar både påvisar glädjebetygen och betygsinflationens existens med största tydlighet.

Betygsgenomsnittet går alltid uppåt. Måluppfyllelsen ökar alltid. Så vad klagar jag över? Varför inte glädjas över att svensk skola, fristående som kommunala, går allt bättre?

Problemet är att vi också är rörande överens i vårt land om att skolan inte alltid går bättre och speciellt inte överallt samtidigt. Men det är ytan (läs: betygen) som räknas i den offentliga debatten och som förblindar oss, ett år i taget. 

Det finns många problem med att ha ”ökad måluppfyllelse” som mål i en skola som till synes är mål- och resultatstyrd skola men där det enda viktiga resultatmåttet som används är betyg som eventuellt kompletteras med trivselenkäter. Anledningarna till det är många och konsekvenserna ännu fler. Man får idag helt enkelt det man frågar efter, till vilket pris som helst.

Nu kanske någon reagerade på att jag skrev ”till synes”? Det gjorde jag medvetet eftersom det finns flera saker som existerar i teorin men inte i praktiken när det gäller mål- och resultatstyrningen av svensk skola. En sådan faktor är marginaler och en annan är olika former av påtryckningar. I teorin ska t.ex. lärare upptäcka elever i behov av stöd och stöd ska sedan sättas in i den omfattning och form som behövs (enligt skollagen).

I praktiken kan det vara så att det finns många elever som har ett sådant behov men det finns inte de ekonomiska marginalerna för att tillgodose alla dessa elevers behov lokalt på skolan. Skolan får helt enkelt börja prioritera i sitt stöd till elever. Kanske är det lästräningen som vissa elever behöver 4 gånger 20 minuter per vecka utöver den vanliga undervisningen som får stryka på foten för någon/några elever?

Allt som inte sker inom ramen för den ordinarie undervisningen är helt enkelt för dyrt.

Konsekvenserna av detta är förödande för den enskilda eleven och på systemnivå för det in skolsystemet i en negativ spiral. Istället för att ge elever stöd har vi infört lösningar som ingen egentligen tror på. Ett exempel på det som relaterar till frågan om särskilt stöd är bestämmelsen om ”extra anpassningar” som innebär att lärare ska trolla med knäna när skolorna inte har råd att stödja alla elever i den omfattning och form som lagen kräver.

Istället får den enskilde läraren som identifierar en elevs stödbehov stå som enskilt ansvarig för elevens misslyckanden när skolans ekonomi inte kan hantera variationer i stödbehov från år till år. Alla förstår ju att en sådan arbetsgång medför en tystnadskultur vad gäller identifierade stödbehov. Det är nämligen den enskilde lärarens hälsa som är i ena vågskålen och elevens stödbehov i den andra. Men är det inte hela skolan som är ansvarig för eleverna och inte bara den enskilda läraren? Självklart är det så. I teorin…

Som jag skrev inledningsvis går vårterminen snabbare än vad man tror. Detta läsår har kantats av ovisshet på grund av den rådande pandemin som brutalt påverkat hela världen. Men måluppfyllelsen rår den inte på, åtminstone inte i praktiken.

Kommentera

Ingen har undgått att höra att vi har en brist på lärare i Sverige och att den kommer att öka under de närmsta åren. Samtidigt är alla rörande överens om att det är viktigt att barn möter lärare som är utbildade i de ämnen de ska undervisa i. I vissa kommuner är dock färre än 50% av lärarna legitimerade. I genomsnitt är ungefär 70% av de som innehar en lärartjänst legitimerade och behöriga i minst ett ämne. Trots detta har skolans uppdrag och skyldigheter inte minskat i omfång, snarare tvärtom.

När andelen behöriga lärare på en skola endast är 50% måste fortfarande 100% av elevernas betyg sättas. En skola kan inte planera undervisning till 50% eller ha 50 % av utvecklingssamtalen.

Ekvationen går inte att lösa då många lärare i en ansträngd tid inte längre orkar och hinner genomföra alla uppgifter. Lärares skyldigheter har ökat, endera utifrån i lag fastställda krav på skolan eller genom kommunala och lokala påhitt som tyvärr ofta går under samlingsnamnet “systematiskt kvalitetsarbete”. Det som i lagar formuleras ”skolan ska…” tolkas i praktiken som ”lärare ska…”.

Det är trots allt vi lärare som är utförare längst ned i ledet och får bära hundhuvud för skolans tillkortakommanden. Slutsatsen är att lärares skyldigheter/uppdrag behöver minska i omfång.

Det finns många heliga kor i lärarkåren. Det finns nästan inget vi kan enas om att vi är beredda att plocka bort. Men vill vi ha en bättre arbetssituation är det nödvändigt.

Inte heller från politiskt håll verkar det finnas en tanke om att vi i en tid av lärarbrist behöver reducera lärarnas ansvarsområde. Läser vi tidningsrubriker är det snarare tvärtom. Lärare måste enligt rubrikerna bli bättre inom allt från sex och samlevnadsundervisning till att arbeta mot extremism och bemöta diskriminering.

Samtidigt talar många i politiken om vikten av tillit, att lita på lärarna. För att tillit ska växa fram behöver förutsättningar finnas för lärarna och uppdraget vara rimligt. En förbättrad arbetsmiljö genom att skära i antalet uppgifter är ett logiskt sätt att bota lärarbristen.

Jag tillhör de som inte tror att idén om lärarassistenter är lösningen då det, vad det låter, verkar vara ytterligare en kontaktyta för läraren att ansvara för.

Att administrera dokumentationen för elevernas kunskapsutveckling är något som läraren behöver fortsätta göra för att kunna planera fortsatt god undervisning och att sätta betyg. Men kraven kring hur sådan dokumentation ska se ut behöver minska i omfång. Lita på att lärarna kan det.

Till politiken vill jag föreslå att istället ta itu med skolmarknadens påverkan och tilltron till läroplanens i skrift formulerade kunskapskrav som i ett gemensamt plundringståg minskat likvärdigheten. Detta har det senaste decenniet lett till att man försökt parera bristerna med en gigantisk kontrollapparat som enbart resulterat i brist på tillit, ökad dokumentation och utbrända lärare.

Jag tror att vi lärare, likväl som människor utanför skolan, behöver utmana våra tankar om vad skola måste innehålla och ta bort några heliga kor.

Vad skulle exempelvis hända…

…om inte alla elever hade ett utvecklingssamtal varje år?

…om inte veckobrev eller pseudoämnet “elevens val” fanns?

…om USK:en återinfördes?

…om ingen dokumenterade extra anpassningar?

…om de förpliktelser en skola har när en elev riskerar att inte nå godkänt betyg förbjöds påverka lärares arbetsbelastning?

…om lovskola slopades?

…om lärare inte agerar rast-/bussvakt?

…om elevhälsan byggdes ut med fler anställda (t.ex. speciallärare och kuratorer/socionomer) och ett utvidgat uppdrag kring elevers hälsa?

…om lärare fick mandat att välja bort dåliga tidsslukande lärplattformar och andra kommunala dokumentationspåhitt?

Jag tror vi behöver tänka tankar vi inte tidigare tänkt, förslag i smått och stort. Jag tror att med en minskad lärarkår behöver saker tas bort för att de lärare som slutat ska komma tillbaka. Lärarassistenter riskerar att bli en ytterligare kontaktyta som lärare tvingas ha för att de dokument som behövs för att hålla ryggen fri ska bli ifyllda, till ingens nytta.

Kommentera
mork_710
Nicklas Mörk

Nicklas Mörk är lärare i matematik och SO-ämnen och arbetar på Fröviskolan i Lindesberg.

Han är en av de lärare som utöver sina didaktiska funderingar också har intresserat sig för systemfrågor och hur olika politiska förändringar påverkar lärares arbete och lärarkårens förutsättningar att genomföra sitt uppdrag.

Nicklas bloggar om lärares vardag och hur arbetet påverkas av olika politiska reformer och styrdokument.

Arkiv

Välj år/månad

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm