Annons

Länge leve kritikerna!

Relaterat

En del betraktelser tenderar att landa senare än andra. Det tar tid för saker att mogna. En fredagseftermiddag i september med skånska fält utanför fönstret lockar till tanke. Minnen av det lärarliv som var flimrar förbi.

Ett flöde på Twitter lockar och drar. Minnen flyter upp.

”Nu är det viktigt att vi allihopa ser till att vara positiva och ger en bild av att detta är den bästa skolan och kommunen att arbeta i. ”

Ett möte för ett par år sedan kommer tillbaka.

En ny rektor skulle rekryteras till skolan jag arbetade på. En grupp lärare hade kallats till ett första möte. Jag satt med som representant för Lärarnas Riksförbund.

Det var kanske inte optimalt.

Efter en period av stora omställningar där elevunderlaget kraftigt förändrats hade en tredjedel av lärarna och två av tre rektorer sagt upp sig. Vi hade blivit en bortvalsskola för både lärare och elever och missämjan i kollegiet grodde.

Resultaten föll och det saknades resurser att hjälpa elever som hade olika stödbehov. Dessutom brottades vi med sociala problem utanför skolan där våld, kriminalitet och droger tillhörde vardagen.

Alla som satt vid bordet visste detta. Men ändå skulle vi välja det positiva. Vi skulle låtsas som att vi inte visste hur jobbigt det faktiskt kunde vara ibland.

Vill du att vi ska ljuga?  

Det var ingen populär fråga. Den fick inget svar.

* * *

Sedan höstterminen började har jag återkommande sett diskussioner om hur lärare uttrycker sig på sociala medier. Striden tycks stå mellan de som menar att vi ska berätta hur bra saker är i skolan mot de som vill lyfta skolans problem.

För den som läst mina texter mer än en gång är det väl ingen skräll att jag tycker de kritiska perspektiven är viktiga.

Jag tror att vi ska vara ytterst försiktiga att sätta det kritiska perspektivet i en motsatsställning till det positiva. En kritisk blick är inte en motsats till en positiv blick. Ytligt betraktat kan det te sig så, men det är skillnad på att vara negativ och kritisk. Det som är den väsentliga skillnaden är att kritikern inte nöjer sig med good enough utan faktiskt vill ha något som fungerar.

Snarare borde det goda vara motsatsen till något annat. Till det konservativa, det nostalgiska. Idén om att det var bättre förr. Det borde vara en strid mellan progressivt och regressivt, mellan framstegsoptimism och traditionalism.

Det finns en betydande risk för nostalgi, det ska medges. Det är lätt att se tillbaka på den tid när den svenska skolan var bäst i världen. Det finns mycket att lära där. Mycket att minnas.

Men det får inte stanna där. Då blir det som med glädjefolket. Det leder inte framåt och riskerar att fastna i en idé om att allt var bättre förr.

Och så var det inte.

Betraktar man det som en dialektisk motsättning passar inte det kritiska perspektivet in här. Det står vid sidan av den konflikten. Det bidrar till att nyansera, hjälper oss att förstå. Det kan dessutom bidra till att stärka båda sidor.

Frågan blir då varför den kritiska rösten framställs som ett problem, och varför den framställs som ett problem av enbart en sida i diskussion?

Ställ er själva frågan: Vem tjänar på att vi inte ställer de kritiska frågorna? Vem tjänar på att vi inte lyfter problemen?

Inte fasen är det några barn i alla fall.

Ibland pratas det om tonen i de sociala medierna. Mer än en gång har jag sett människor som för diskussionen mot det kritiska perspektivet anklaga de kritiska rösterna för att vara deppiga, bittra, dystra, utvecklingsfientliga. Jag har till och med sett anklagelser om att vilja barn illa. Listan på invektiv kan göras lika lång som den här texten…

Ironin är slående när kritikerna i det första andetaget angrips för sin ton och i det andra beskrivs i raljanta och nedlåtande termer. Det finns en dubbelhet hos kritikernas belackare som angränsar till parodi. För dessa blir att vara motståndare till problemen i sig ett problem. Att vara en kritiker framställs som det dåliga, snarare än de problem som man vill belysa.

Men de kritiska står inte i motsats till det goda. De står i motsats till det oreflekterande, till det ogenomtänkta, till det peppiga. De står i motsats till alla de saker som riskerar att beröva barn en fungerande skolgång och en fungerande framtid.

* * *

Jag älskade att vara lärare. Att vara i klassrummet fyllde mig ofta med energi och glädje. Jag blir fortfarande glad när jag träffar elever och får prata om mina ämnen, även om det inte är lika ofta längre.

Men skolsystemet är trasigt. Jag passade allt mindre in i det.

I takt med försämringarna blev jag allt mer benägen att göra motstånd. Att bråka. Mot allt som försämrades. Ibland blev det övermäktigt att i ena andetaget slagits för att en elev skulle få det stöd den hade rätt till och i det andra andetaget få en utskällning av en förälder för att samma elev inte fick tillräckligt med hjälp av mig. 

Jag älskade mitt jobb, men jag stod inte ut med att hålla tyst om det som inte fungerade. Att inte kritisera det som var trasigt kändes som att förråda barnen.

Jag åts upp inifrån och det blev ohållbart. Jag var tvungen att sluta.

Man får vara kritisk mot skolsystemet och älska sitt jobb.

För varför skulle man annars vara kritisk?

Vari ligger intresset av att lyfta problem om man ändå inte tycker det är viktigt med en fungerande skola? För den som inte bryr sig blir det helt ointressant att vara kritisk.

I hela mitt liv har det alltid varit så: ju mer jag brytt mig om något, desto hårdare har jag slagits för att det ska bli rätt.

* * *

När det bara är de positiva som hålls som hjältar och när vi mer och mer pratar om goda exempel har vi ett allvarligt problem.

Men missförstå mig rätt nu, man kan vara en fantastisk lärare och positiv på samma gång.

Men lärares vardag ser väldigt olika ut. Det är väldigt lätt att välja glädjen på ett ställe, men svårare på ett annat. Det är en helt annan sak att vara i Ljusnarsberg än i Stockholm. Vi kan inte bara utgå från det ena. Vi kan inte bara välja glädjen.

2019 skär 9 av 10 kommuner ned på skolan. Flera friskolor ökar vinstuttaget. Utrymmet för att göra ett gott arbete som lärare minskar. Särskilt om man jobbar på en frånvalsskola eller i en fattig glesbygdskommun.

Vi behöver vara medvetna om att det både finns ideologiska och ekonomiska incitament att driva tesen att lärare ska berätta om hur bra allt är. För den som vill göra ekonomiska vinster, eller spara in på verksamheten finns det inget mer gynnsamt än människor från den egna verksamheten som berättar om hur fantastisk den är och hur väl den fungerar.

Det kan rent av bli en motor i ett fortsatt besparingsarbete.

Varumärket är allt, eleverna är inget.

Och den som säger emot är bara gnällig.

Bristen på resurser ökar kraven. Den som kan prestera trots att den fått fler elever, fler mentorsuppdrag, fler karriäruppdrag blir ett föredöme. Den belönas ekonomiskt. Den uppmuntras. Den hyllas. Den blir ett föredöme som ska efterliknas.

Samtidigt som en lärare genomför sitt triumftåg, får en annan dämpa nattens panikångest med sobril och propavan.

* * *

Den som är kritisk ställs i skamvrån. Den blir utanför. Ibland straffas den ekonomiskt, ibland socialt. Ibland genom att helt enkelt exkluderas.

När det var dags för intervjuer av de som ville bli ny rektor blev inte jag kallad. Istället för representation av sitt fackliga ombud fick personalen representeras av skolans förstelärare.

Kanske var det mitt eget fel. Kanske inte.

Det är svårt att vara en kritiker. Det kräver tid, energi, balans och mod. Det kräver stöttning och att man faktiskt blir lyssnad på.

För vem vågar vara en kritiker i ett system där kritiken självt blir problemet?

Jag tänker spontant att "det goda" är motsatsen till "det onda". Men vad som är det onda får vi inte prata om för då riskeras en förskjutning av vad som är "det goda" till nya marker.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Kritiken mot BEO missar helheten

Relaterat

Kan det vara rätt av en lärare att bära ut en elev?

– Ja.

Är det kränkande att bli utburen?

– Ja.

De senaste veckorna har vi fått följa ett drev mot BEO, Barn- och elevombudet. Personligen tycker jag det ligger fel i tiden att gå emot en roll som existerar för att säkra barns rättigheter. Särskilt när barnkonventionen nu ska bli lag.

Men alla andra barn som blir störda på lektionen, deras rättigheter då?

– Ja, dom har samma rättigheter.

Så då är det ju bra att bära ut en elev som förstör!

– Ja, det kan vara nödvändigt.

Och då är det ingen kränkning?

– Jo, det kan det visst vara.

Jag förstår att det slår volt i skallen. Det är svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. En lärare har alltså agerat helt riktigt men fortfarande kränkt en elev?  

Jag hamnade själv ofta i ohållbara situationer i klassrummet. Jag blev avvisad från klassrummet. När det inte hjälpte så blev jag avlägsnad. Utföst, knuffad och buren under armen. Skrikandes och gråtandes. Men ibland var det något jag faktiskt behövde och ville bli.

En mental låsning är nämligen väldigt svårt att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta är någon som är starkare. Fysiskt men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

 Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ut ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Men att bära ut en elev ska enbart göras i nödfall, när det har blivit en metod så har det gått för långt. Då är det något som är fel. Därför är det helt rätt av BEO att ta fallet till högsta domstolen, särskilt när det fanns ett åtgärdsprogram. Och jag vill återigen poängtera att det kan krävas att bära ut en elev även fast det finns ett åtgärdsprogram, för konsekvenserna om man inte gör det är så mycket värre.

Det finns flera aspekter varför BEO väljer att gå vidare. Dels är det ett sätt att visa respekt för vårt juridiska system, men framförallt är det viktigt för att få praxis i sådana här fall som har hänt och händer flera gånger.

Ja, det är oerhört jobbigt för läraren, skolan och eleven att detta tas så långt. Det är en plågsam process och många får ta smällar i sociala medier på vägen. Tyvärr är det så samhället ser ut idag där till och med politiker driver på drev, som Roger Haddad som tjatat hål i huvudet om denna fråga genom att gång på gång lyfta upp att han tycker BEO är inkompetent och inte fyller någon funktion.

Ser man inte helheten ur fler perspektiv än ett så förstår jag att man är kritisk till BEO:s agerande. Jag personligen tycker det känns bra att vi har ett myndighetsuppdrag vars syfte är att stå upp för barnens rätt.

Det här dilemmat har vi nog inte hört det sista från och det ska bli intressant att se vilket perspektiv som får tolkningsföreträde av rättsväsendet. För där möter nyanser svart och vitt, vilket kommer få konsekvenser där läraren både har en rättighet och skyldighet att agera.

Vi behöver få praxis.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten

Nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten. Det berättar Håkan Larsson, docent i pedagogik på GIH och författare av boken ”Idrott och hälsa igår, idag, imorgon” under kommunens fortbildning för idrottslärare.

Larsson lyfter upp att detta kan bero på ett flertal faktorer. Bland annat att kunskapsämnet idrott och hälsa fortfarande är starkt påverkat av elitverksamheten och tillåter denna att färga och påverka verksamheten. Det kan leda till ett obehag för elever att inte lyckas på idrottslektionerna.

För vad innebär det egentligen att lyckas på idrotten? Det är en komplex fråga med många svar. Det kan innebära att prestera väl motoriskt på ett moment, resultatbaserade tillfällen som att göra mål eller hoppa långt till att innebära att eleven gjort sitt allra yttersta och försökt.

Larsson berättar även att idrottsläraren ofta är otydlig och abstrakt i sin återkoppling till eleven. Det kan vara en förklaring till en ytterligare aspekt Larsson lyfter där forskning visat att elever tenderar att inte förstå vad de ska lära sig på lektionen. Förstår man inte vad som förväntas av en och vad man ska göra är det givet att det skapar en otrygghet. Och vad gör vi människor när vi känner oss otrygga? Vi försöker ta kontrollen, fly eller spela döda (läs: blir likgiltiga).

Larsson poängterar också att ämnet ofta har för korta progressioner i kvalitativa moment som gör att eleverna upplever att de redan måste kunna och klara av lektionsinnehållet innan det börjat. För de ges inte möjligheten att utforska, träna på samt utveckla sin förmåga kopplat till stoffet.

Det finns mycket att tänka på som kan förklara varför en skolfrånvaro börjar på idrotten. En annan aspekt om problematiken kring närvaron på idrotten som jag vill lyfta är ramfaktorerna.

Idrottsundervisningen skiljer sig från ordinarie klassrumsundervisning. Lektionsstrukturen tenderar att se annorlunda ut, men det som främst sticker ut är tiden före och efter en lektion. Eleverna har förväntningar på sig att byta om före, ofta duscha, samt byta om efter en lektion. Denna omklädningssituation kommer med en problematik som jag tänker bemöta här med förslag hur man kan få eleverna att känna sig mer trygga.

I våra omklädningsrum har vi börjat sätta upp en hel del pyssel. Varför gör vi så? Jo, för att skapa trygghet.

Vi delar in omklädningsrummet i två delar: skidlängan, där ett par riktiga skidor ska upp

och bollhyllan, där fina bollar ska hänga.

På varje sida finns det numrerade krokar, 1–20. Det gör att en elev alltid vet sin plats. Det medför också att varje elev per automatik får tillräckligt med utrymme.

Det ser kanske inte mycket ut för världen. Förhoppningen är att det ska skapa en trygghet för våra elever att ha sin egen plats att gå till, att slippa tänka på var man ska hänga eller bredvid vem. En sådan liten sak kan göra att man orkar komma till idrottslektionen och delta. Kanske finner man även rörelseglädjen. Det är inget som är säkert men en förutsättning för att göra det är att man är där.

Det finns mycket som behöver bemötas kring skolfrånvaron och i synnerhet att idrotten står som syndabock för det mesta. Jag anser att det viktiga är att vi tar denna indikation på allvar och börjar jobba för att göra idrotten tillgänglig, stort som smått.

En nyckel är att se eleven och försöka förstå, på ett empatiskt och respektfullt sätt, dennes bekymmer. Då har man kommit en bra bit på vägen. Ofta finns det små saker som leder till essentiella förbättringar och klarar man inte av att bemöta dessa själv finns det säkerligen de i ens närhet som har rätt kompetens.

Som exempel har alla bilder och vimplar i detta inlägg skapats av min kollega Emma Silver. Hon är fantastiskt duktig på att skapa tillgänglighet i skolan genom bland annat bildstöd och hennes undervisning grundas på en värme och kärlek till eleverna. För de som vill följa hennes arbete går det att göra på instagram: froken.silvers.klassrum. Jag rekommenderar även de som är intresserade av hur idrottsämnet tagit form, var vi befinner oss och är på väg att läsa Håkan Larssons bok ”Idrott och hälsa igår, idag, imorgon”.

För vi måste förstå var vi kommer ifrån och var vi befinner oss för att kunna ta reda på vart vi ska.

Reagera på inlägget:

Alltid redo med en penna

Få saker är så förknippade med skola och kunskap som en enkel penna. Samtidigt är pennan en av de saker som ofta inte är var den förväntas vara. Strategierna att få pennan dit den förväntas vara är olika och ofta föremål för diskussion.

Vissa lärare löser frånvaro av penna genom att uppmärksamma eleven på att det är elevens ansvar att vara redo för lektionen och således gå och hämta en penna. Andra markerar tydligt för eleven att pennans frånvaro inte är okej, kanske till och med gör en notering i kalendern. En tredje grupp delar ut pennor.

Jag tillhör den sistnämnda gruppen. Ingen i mitt klassrum ska behöva ödsla tid på att leta efter en penna.

Det kan verka enkelt att ta med sig en penna. Hur ska du annars kunna skriva och få ner saker på ett papper? Men så enkelt är det inte. Vissa elever sitter 20 minuter av lektionen innan de upptäcker eller vågar berätta att de inte har någon penna. Att då låta dem gå ut ur rummet för att själv leta penna skulle innebära att värdefull inlärningstid går till spillo. Andra elever tycker att det är den bästa ursäkt i världen att få röra sig bort från det som är svårt och istället söka en penna. För vissa är det helt enkelt så att en penna bara försvinner och inte kommer åter.

Därför har jag valt strategin att alltid ha med pennor. Att som elev bli erbjuden pennan kan vara riktigt spännande.  Eleven får känna sig lite utvald och speciell när denne får låna något av mig. Att låna något kan också vara en bra isbrytare i en ny relation. Jag kan även se att de blir en vinst i förtroende och eget ansvar. För aldrig är det väl så noga att lämna tillbaka något som när du fått ett alldeles eget förtroende.

Mitt pennfodral har alltid varit öppet, fylld med pennor. Ingen ska behöva gå ut ur klassrummet eller ägna värdefull lektionstid åt att leta efter en penna. Sällan eller aldrig försvinner heller dessa pennor, de tillhör ju någon som bryr sig att det ska gå bra för dig.

Jag tänker att vi alla vill lyckas. Många av oss behöver hjälp att få de förutsättningar som behövs för att det ska gå så bra så möjligt.

Ett litet fodral fullt av pennor kan således vara skillnaden mellan en lugn lektion med fokus på kunskap och en timme av vandrande bort från det som är svårt. 

Reagera på inlägget:

Syv är ett bristyrke – utan arbetstillfällen

Relaterat

Studie- och yrkesvägledare. Ett bristyrke, eller kanske snarare ett framtidsyrke. För bristyrken är ju framtidsyrken. Men för en blomstrande framtid krävs det ju också arbetstillfällen.

Nyligen blev studie- och yrkesvägledare kategoriserat som ett bristyrke av Saco. Tittar man på Arbetsförmedlingens prognoser så råder det i de allra flesta delar av landet liten eller mycket liten konkurrens om studie- och yrkesvägledarjobben, vilket också är en tydlig indikator på att det råder brist på studie- och yrkesvägledare. Samtidigt kan man hitta ynka 31 utannonserade tjänster via Platsbanken. Hur går det ihop? Ett bristyrke utan arbetstillfällen.

Skollagen är tydlig. Alla elever i alla skolformer utom förskolan och förskoleklassen ska ha tillgång till personal med sådan kompetens att deras behov av vägledning inför val av framtida utbildnings- och yrkesverksamhet kan tillgodoses (Skollag 2010:800 2 kap. 29 §). För att anställas utan tidsbegränsning krävs en utbildning avsedd för sådan verksamhet, helt enkelt en studie- och yrkesvägledarexamen (skollag 2010:800 2 kap. 30 §). Om man inte har en adekvat utbildning får man anställas ett år i taget.

Det här är en av orsakerna, enligt min mening, till det låga antalet utannonserade tjänster trots statusen ”bristyrke”. Jag anser att skollagen ger för stora friheter att uppfylla kraven för studie- och yrkesvägledning. Så som lagen är utformad idag menar jag att huvudmän medvetet eller omedvetet kan sätta elevernas rätt till adekvat och kvalitativ vägledning ur spel. Möjligheten att kunna anställa en obehörig vägledare äventyrar vägledningen för elever. En behörig studie- och yrkesvägledare har en treårig universitetsutbildning i ryggsäcken, något en obehörig saknar. Vi som är behöriga har läst vägledningsteorier och har fått mycket praktisk övning i yrket. Vi är experter inom vårt område.

Med dagens lagstiftning kan en lärare, elevassistent eller vaktmästare, ja egentligen vem som helst arbeta med studie- och yrkesvägledande arbetsuppgifter. Så kan det inte fortsätta. Vem som helst kan inte arbeta som vägledare och bör inte få arbeta som vägledare. Så som jag tolkar skollagen ska tjänster, som i dagsläget besitts av obehöriga vägledare, annonseras ut efter ett år, men jag är nästan helt säker på att huvudmän och skolledare fuskar kring detta och låter anställningen fortsätta. Det skulle innebära att man medvetet bryter mot skollagen. Det blir såklart billigare, men på sikt får bristande studie- och yrkesvägledning samhällsekonomiska konsekvenser.

En annan orsak till att det finns så få utannonserade tjänster tror jag är att många studie- och yrkesvägledare sliter på horribla tjänster med ett högt elevantal och orimlig arbetsbelastning. Många vägledare idag arbetar på flera skolor och ansvarar för långt över 500 elever på en heltidstjänst. När man läser utannonserade tjänster ser man inte sällan deltidstjänster med lika hög arbetsbelastning som en heltidstjänst. Skulle man anställa på rimliga tjänster skulle sannolikt behovet av studie- och yrkesvägledare öka med det dubbla. Istället för att satsa väljer man att rationalisera bort och ”effektivisera” och det tillåter ju skollagen med dess luddiga formuleringar.

Jag anser att det krävs en skärpning i skollagen vad gäller behörighet. Man ska inte kunna anställas utan behörighet, men även jag ser det orimliga i att detta skulle kunna bli verklighet på kort sikt, då det krävs att fler studie- och yrkesvägledare examineras än vad som är möjligt med dagens tre lärosäten.

På sikt behövs det dock en skärpning av skollagen, för att säkerställa kvalitén på vägledningen. För att minska studie- och yrkesvägledares arbetsbörda behöver huvudmannen och skolledare skapa rimliga och hållbara tjänster, vilket också skulle möjliggöra för fler anställningar. Men det är såklart en budgetfråga. Och för att lösa det krävs det att skolan drivs med en budget som satsar på skolan istället för att göra nedskärningar och lägga effektiviseringskrav.

Men tills dess att något av ovanstående sker är och förblir studie- och yrkesvägledare ett bristyrke utan arbetstillfällen.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor