Annons

Planering är a och o för den lyckade utflykten

I mina tidiga lärarår var jag aktiv i den fackliga världen. Jag föreläste, rekryterade studerandemedlemmar och gjorde vad jag kunde för att lära andra om de juridiska måsten vi lärare förväntas veta och kunna utan att lärarutbildningen för den delen sa lite eller inget om det.

Tillsynsansvaret och det här med ansvar under utflykter är kunskaper som jag tidigt fick och spred till andra.

Ansvaret att åka på utflykt är stort och varje utflyktsmorgon innan jag går till skolan så tänker jag:  ”varför utsätter jag mig för det här?”

Detta till trots så är jag en person som gärna åker på utflykt med mina elever. I samband med augustidagarnas intensiva planering av årets aktiviteter så är jag i farten och bokar in oss på både det ena och det andra, begränsade till att gälla under skoltid och med tydlig information till vårdnadshavare, medresande kollegor och elever.

Ibland får jag undrande frågor från kollegor: ”Att du åker iväg med grupper du knappt känner?”

Jag svarar att jag tror på det här. Stunderna när vi lämnar skolan är stunder när jag lär känna eleverna och de lär känna mig.

Andra kollegor säger uppmuntrande: ”Det är härligt med de utflykter du planerar. Du litar verkligen på eleverna att det här kommer att fungera och att ni tillsammans ska ro det hela i hamn.”

En sak som får en utflykt att lyckas och blir bra är inte utflyktens faktiska mål utan förarbetet som sker innan vi ens kommit iväg. Om jag bokat utflykter så tänker jag att det är jag som är ansvarig för planeringen så att hela dagen blir som jag tänkt. Det betyder en tydlig planering till mina medföljande lärarkollegor. Vart ska vi, vad ska vi göra där, hur ska vi ta oss dit och vem ska ha vilken roll under resans gång?

Även fast jag jobbar på högstadiet och ingen av mina elever skulle drömma om att gå på led och hålla hand så är principen densamma. En vuxen går först och en vuxen går sist, däremellan går andra vuxna som också håller koll.

Det här presenteras även för eleverna både en och två gånger innan vi åker.

Vart ska vi, hur tar vi oss dit och vad förväntas under resan och på utflyktsmålet? 

Jag väljer också att berätta om mina erfarenheter när jag som ledig plötsligt får åka tåg eller buss med skolelever som ska på utflykt och som fullkomlingen invaderar det kollektiva färdmedlet med sitt oljud. Min strategi då är alltid att byta vagn, jag orkar inte på ledig tid med oljudet samt att se vilsna kollegor från andra skolor låtsas att de inte riktigt känner igen sina egna elever.

Men när jag jobbar vill jag att eleverna lär för livet och inte är skolgruppen som gör att medpassagerare byter plats.

Vi lär oss att det finns andra som åker med oss och vi anpassar oss därefter.

Matsäcken – här lär jag fortfarande. Bara på senaste utflykten gjorde jag det dumma misstaget att börja prata om matsäcken innan jag presenterade utflyktsmålet.

Gör inte det! Så fort matsäck har nämnts så slutar majoriteten av högstadieeleverna att lyssna. De måste ha tagit med matsäck hemifrån och fått otaliga matsäckar från skolan under skolåren men ändå – matsäcken slukar alla annan information.

Även kring matsäcken krävs framförhållning. Kollegorna i köket behöver få tid att beställa och avboka lunchen. På min skola servar de fantastiskt innehåll. Fyllda baguetter, juice och smörgås vankas när det är utflyktsdags. Till elevernas lycka får de dessutom helt själva göra sin smörgås innan vi åker. Blandningarna blir många, gurka till den som vill, kalkon till en annan och helt utan något till den tredje.

Dagen före utflykten så delas uppgifter ut. Vi repeterar både en och två gånger, gärna med olika kollegor, vad som gäller på utflyktsdagen. Jag vill ju inte att reglerna och förhållningssättet kring utflykten ska vara förknippat med mig.

Utflyktsdag – här slår det aldrig fel. Alla elever kommer på utsatt tid, ofta med god marginal. De är så förväntansfulla. Oavsett om vi ska åka två stationer med buss för att se en teaterföreställning eller om det är en heldagsutflykt med två museibesök är förväntningen på att faktiskt lämna skolbyggnaden med hela klassen det stora äventyret.

Utflyktsdagar brukar jag även planera en lång promenad, gärna i början av dagen. Vi hoppar av vid en tidigare hållplats för att få till en sightseeing tur när vi ändå är ute. Boendes nära Stockholms city så är det mycket att titta på. Vi kanske hoppar av vid Södra station för att uppleva Medborgarplatsen, Stockholms stora moské, Slottet och Riksdagen innan vi når målet för dagens utflykt.

Matsäcken försöker jag i möjligaste mån planera att den intas utomhus. Möjligheterna för eleverna att sitta i olika grupperingar mer eller mindre avskilt uppskattas av både mig och dem. Jag gillar att vi är ute. Jovisst får jag som vuxen stötta kring städning. Jag ansvarar för att även det sista plockas upp.

Väl vid utflyktsmålet är de väl införstådda eleverna redo för uppdrag. Även på utflyktsdagar händer det saker som går utanför planen. En gång fick elever dammsuga ett besöksrum då de inte följt matsäcksanvisningarna och en annan gång kom en väktare och repeterade museets ordningsregler för några elever. Men med framförhållning och tydlig information så är det ändå förvånansvärt få sådana tillfällen.

Är vi kollegor dessutom väl förberedda så kan vi med lätthet även hantera eventuella händelser som sker utanför plan.

Efter en sådan här dag så brukar hemfärden vara dagens enklaste uppgift. Trötta elever ihopsjunkna i bussätet. Alla ord för dagen är sagda. Förväntningen inför dagen och de långa promenaderna tar ut sin rätt. Ibland kommenterar någon elev:

”Varför tog det oss längre tid att ta oss till utflyksmålet än själva studiebesöket?”

Klok reflektion.

Så är det, resan och förberedelsen är det som tar längst tid. Det är nog därför jag åker på utflykter gång på gång. Visst är det inspirerande och givande att visa eleverna museum och riksdagshus men det som bygger oss som grupp, det som skapar relation och minnen är det som sker däremellan. På hållplatsen i väntan på bussen, det där oväntade mötet i riksdagshuset, historien från eleven på promenaden – det är det som är hela äventyret när vi ska åka på utflykt.

Reagera på inlägget:

Jag föreslår en radikalt annorlunda läroplan

Jag står där i klassrummet. Ännu en dag försöker jag undervisa om organisk kemi. Klassen är årskurs åtta. En genomsnittsklass. I en genomsnittsstad. Staden är Örebro.

Situationen: torsdag eftermiddag. Vi är alla hyfsat trötta. Såväl elever som jag. De efter en hel dag med lektioner som ett smatterband. Matte, SO, svenska, engelska. Och så… organisk kemi. Jag jobbar med att beskriva tydliga mål för lektionen, vad vi ska göra, hur vi ska göra det, varför och så vidare. Ja, ni vet. Klassrums- och lektionsstrukturer som ska skapa ordning och reda, och förutsättningar för lärande. Det är ju mitt grunduppdrag – att skapa förutsättningar för lärande.

Och jag ser ut över gruppen av elever. Kämpar vidare med att övertyga några av dem varför de ska fälla ner sina skärmar. Och andra varför de ska lämna in sina mobiltelefoner. Och nästa gäng varför de ska vara tysta. Jag tänker på lektionens mål. Jag tänker på det centrala innehåll som jag planerat att de ska lära sig de kommande 50 minuterna. Jag tänker på vilka förmågor jag ska bedöma dem efter.

I lektionssalen är de som är mest utloggade en känd grupp. Gänget från det som kallas orten. De som ofta loggar ut först. De som har den mest avvikande agendan. Fördom, eller inte. Det är tydligt så det är, så det blivit, kanske för andra hade just den bilden av dem. Kanske blev den självuppfyllande. Det är dom som är längst bort från det traditionellt normativa, det som vi som är födda här i landet sen länge, känner igen. Men som de inte känner igen - alls.

Vart vill jag komma? Jag jobbar i en skola med en typisk representation för vad som är Örebro idag. Eller kanske snarare för det som komma ska. Det som kommer vara det vuxna Örebro om 10–15 år. En blandad stad, med människor såväl från Mosås som från Mogadishu, från Kumla till Kampala, från Bullerbyn till Bagdad.

Jag lever med de här eleverna, och jobbar för att de ska svara upp mot centralt innehåll och kunskapskrav. Men vad är poängen? Om inte varje elev förstår varför? Om inte förutsättningarna finns? Om inte alla är med?

Jag jobbar i en mångfaldsskola, med elever från de områden som av polisen kallas utsatta.

Vad ska vi göra? Vad ska jag göra? Vad ska Sverige göra? Vad kan vi göra? Ja, vi kan inkludera och omfamna – vilket är vårt uppdrag. Men med dagens läroplan som styrdokument vet jag inte ens om måluppfyllelsen är rimlig, än mindre möjlig?

Jag föreslår en radikalt annorlunda läroplan. Där vi startar i en helt annan ände. En mening. För att få med oss alla, varenda en, oavsett varifrån de kommer eller vilka de är.

Den lyder:

”Ditt uppdrag som lärare är att se till att alla elever som du har, ska hitta sin plats i tillvaron.”

Ja, där innefattas det du behöver, och där kommer alla ämnen vi undervisar i in. Men utifrån en annan utgångspunkt.

Möjligen kan vi utveckla läroplanen med en mening till:

”Du ska se till att de fortfarande känner lust att lära sig den dag de slutar nian.”

Reagera på inlägget:

10 tips till dig som är ny som lärare

Ett mail kom till mig. ”Karin, jag har följt dig, din blogg och det arbete du gör. Jag börjar min första lärartjänst i höst, tar min examen nu i vår. Vad ska jag tänka på?”

Ärad över frågan och förtroendet började jag fundera, vad är det jag gör när jag får en ny grupp?

Vilka tips vill jag ge någon som ska börja sin första tjänst?

Hur ska jag tipsa någon som börjar från början, som ensam bland öar i en skärgård.

Åt vilket håll ska jag börja simma?

Jag kom fram till den här listan, säkert kan den kompletteras och säkert är den inte för alla men så här tänker jag:

Först ett stort grattis till att utbildningen är klar. Välkommen till ett härligt yrke som ger något alldeles extra varje dag.

  • Innan eleverna kommer, skaffa en kalender. Ett fantastiskt hjälpmedel, jag klarar mig inte en dag eller knappt en lektion utan den.
  • Skaffa något fint till dig och ditt skrivbord. En personlig sak som påminner dig om att du landat ditt första jobb och som symboliserar alla dina förväntningar.
  • Gör en planeringsram över läsåret, gärna även en till som sträcker sig över hela den tid som du ska arbeta med gruppen, ofta tre år. Här kan du säkert få hjälp av kollegor på skolan men tänk även efter själv, titta ordentligt i läroplanens kunskapskrav och syftestexter. Vilka ämnen ska du undervisa i? Vilka kunskapskrav behöver du hinna med? Hur länge får du arbeta med respektive ämne? Därefter kan du börja med HURET. Det är lätt att inspireras och se alla roliga projekt som finns. Men du gör klokt i att stoppa och se till ramen först.
  • Gör ett personligt schema. Hur ska du fördela din tid när du inte har lektion? Tänker du använda förtroendetiden hemma eller gör du den på jobbet? Vad är det du faktiskt är anställd att göra? Ofta kommer det många förväntningar med yrket som faktiskt inte är något som egentligen ingår i tjänstebeskrivningen. En lärare kan jobba hur mycket som helst, det är upp till dig att vara professionell och faktiskt sätta ramarna både för dig själv och för din omgivning. Otroligt viktigt.
  • Vid terminsstart: Börja med att arbeta med gruppen. Vilka förväntningar har du på klassrumsklimatet och arbetsmiljön? Det här är viktigt att förmedla till gruppen, vilka tankar har du? Hur ska eleverna begära ordet? Hur ska eleverna sitta? Vilka rutiner ska ni ha när arbetspasset börjar och när arbetspasset slutar? Här kan du även vara tydlig mot vårdnadshavarna att du jobbar bara exempelvis mellan 8–16 och att de inte kan räkna med att du nås efter den tiden. Lämna aldrig ut dina privata kontaktuppgifter.
  • Lär känna dina elever professionellt, vilka behov har de? Vilka styrkor har dina elever? Vad har de med sig sedan tidigare i form av kunskap och skolerfarenhet? Gör övningar där du får höra deras tankar men som även gärna får mynna ut i fina dekorationer av klassrummet. Här är Unicefs material toppen att tillgå, ett klick bort och massa bra färdigplanerade lektioner för alla åldrar. Barnkonventionen, värdegrund, pyssel och alla kan delta. Toppen! Namnskyltstillverkning är också bra övningar, du får lära dig namn samtidigt som eleverna kan dekorera skyltarna med personliga tankar som sedan förmedlas individuellt eller i helgrupp.
  • Försök identifiera de elever där det är viktigt att du snabbt får en relation även till hemmet. Sträva efter att första kontakten med hemmet ska vara ett möte där ni får hälsa och lära känna varandra. Sedan hur mötet går till eller hur långt det är spelar ingen större roll, det kan mycket väl räcka med ett handslag första dagen på terminen.
  • Berätta för eleverna om den ram som du satt upp för läsåret, ge lite försmak på vad ni ska göra. Det både hjälper dem som behöver god framförhållning och skapar försmak inför kommande projekt.
  • Låt dig själv vara ny. Hoppa inte på att gå med i en massa utvecklingsgrupper på skolan. Din rektor ska hjälpa dig så du får en mentor som har tid för dig och dina frågor. Gärna någon som är en bit från din undervisningssituation så era möten inte blir att fixa vardagliga praktiska bestyr.
  • Så fort du får ett mejlkonto, skapa en mapp som heter beröm. Där ska du samla alla dina meddelanden där du fått positiv respons för något du gjort. Vissa kan innehålla något så enkelt som ett tack. Ovärderlig källa till positiv energi de dagar som kanske inte går som du tänkt.

Det här är mina tips för att få en bra start i yrket.

Stort lycka till med ditt nya jobb, faktumet att du faktiskt ställer frågan visar att du förstår mycket av yrkets komplexitet samtidigt som du är villig att höra och lära för att ge dig själv en så bra start i yrket som du bara kan.

Reagera på inlägget:

Mobilförbud – ett olycksfall i arbetet?

Relaterat

Stefan Löfven sa i regeringsförklaringen att regeringen vill införa mobilförbud i skolan. Motivet är en nationell plan för studiero och trygghet i skolan som ska tas fram. Då införs också ett mobilförbud i samma paket. Ny lagstiftning kunna gälla från 1 januari 2021, säger man på Utbildningsdepartementet och hänvisar till januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L.

För nära nog ett år sedan skrev jag en blogg då Frankrike införde förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Då vädrade våra politiker morgonluft och undrade om man inte borde förbjuda även här i Sverige?

Jag hävdar att det inte är rikspolitikers ansvar, men nu återkommer mobilförbudet.

En liten tillbakablick: I televisionens barndom valde vissa skolor att gömma undan tv-apparaterna i skåp och garderober bakom lås och bom. Detta kan vi skratta gott åt idag. Jag drar en parallell med mobiltelefonerna. Om femtio år kommer vi på samma sätt att skratta gott åt ett äldre mobilförbud.

Mobilförbud ska alltså införas i klassrum, men rektor och lärare ska ges rätt att bestämma om mobiler ”kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften”. Det är inte klart om det gäller både grund- och gymnasieskola. Skolverket kommenterar inte hur ett mobilförbud kan utformas eftersom det är regeringen som behöver redogöra för hur de tänker sig att reglerna för ett mobilförbud i skolan, innan Skolverket tar till orda.

Redan idag har skolorenligt skollagen, rätt att ta hand om mobiltelefoner om de stör ordningen. Våra politiker går nu åter igen in och styr i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärares arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar.

I vårt styrsystem ska politiker sätta mål, ge de professionella lärarna ramar och övriga förutsättningar att nå uppsatta mål. Politiker ska absolut inte detaljstyra skolan och samtidigt hävda att de ska lita på de professionella och försöka att öka lärarnas status. Berövar man de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår omedelbart osäkerheter, oklarheter och resultatet blir en ren deprofessionalisering för lärarkåren.

Skolans uppgift är förstås att disciplinera. Vi går givetvis i skolan för att lära, men vi går också dit för att bli sociala samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera o.s.v. är problematisk.

Den skoldebatt som förs på riksnivå utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i idag och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Björklund förordade katederundervisning. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte.

Mobilen är ett fantastiskt arbetsredskap, men den kan också vara ett väldigt störande inslag, om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Mobilen är ett bra och användbart verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning och elevers lärande.

Alla elever ska ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska också kunna använda egen utrustning om de vill det. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet.

Är det då riktigt klokt av regeringen att hetsa upp sig och förbjuda mobiler? Nej, detta är ett olycksfall i arbetet, vill jag påstå.

Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella i skolan och inte av klåfingriga rikspolitiker.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Jag rekommenderar professionella lärare att läsa den här rapporten

OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development), har nyligen gjort en granskning av Sveriges politik för integrationen av utlandsfödda elever i grund-och gymnasieskola.  

Initiativet till studien är faktiskt Sveriges eget. En stor del av OECD:s verksamhet går ut på att utvärdera och jämföra de olika medlemsländernas politik och policyer i olika avseenden. Vi känner redan väl till den så kallade Pisa-undersökningen, men OECD kan också göra beställningsarbeten.

Rapporten som kommit nyligen är en del i OECD-projektet ”Strength through Diversity”. Sverige är det första land som nu beställt en fördjupad studie inom ramen för detta projekt, vilket är värt en applåd. Att ta reda på hur det ser ut innan man åtgärdar är viktigt, och dessutom med en extern utvärderare som OECD. Skolan är naturligtvis en spegel av samhället, men det innebär inte att Sverige kan kapitulera för den utvecklingen. Det måste tas krafttag.

Rapporten finns att ladda ner och det rekommenderas varmt, framför allt till professionella lärare. Rapporten innehåller hela 20 rekommendationer till Sverige om bland annat det fria skolvalet, undervisningskapacitet, språkträning samt ledarskap för mångfald. Det sägs mycket klokt om många saker i rapporten.

Vår nya utbildningsminister Anna Ekström lovprisar OECD för ett bra arbete och hon ser rapporten som ett bevis för att Sverige är på rätt väg. Så kan man alltså tolka rapporten, men OECD menar också att Sverige kan göra mycket mera för att se till att blanda elever med olika bakgrund. OECD har faktiskt också kritiska aspekter på Sveriges stöd till utlandsfödda i grund- och gymnasieskolan

Det fria skolvalet är exempelvis problematiskt ur integrationsaspekt. Välutbildade föräldrar väljer helst skolor med få utlandsfödda. OECD anser därför att Sverige ska införa särskilda kvoter för socialt missgynnade elever, som sedan ska kompletteras med en rejält förstärkt skolpeng för dessa elever. Då skulle incitamenten stärkas för friskolor att faktiskt ta emot nyanlända elever, menar OECD.

Rekommendationerna är intressanta, tankeväckande och möjliga att åtgärda,

Karriärtjänster lyfts fram igen. Erfarna lärare och duktiga rektorer söker sig bort från skolor i utsatta områden, fast det borde vara tvärtom. OECD menar därför att fler karriärtjänster ska riktas till skolor som anses ha svåra förutsättningar. Det skulle troligen bidra till att erfarna och duktiga lärare skulle stanna kvar eller söka sig till sådana miljöer.  

Dessutom anser OECD också att lärare som arbetar på sådana skolor som har erkänt svåra förutsättningar bör få förkortad undervisningstid, mer tid till förberedelse, mer tid för kollegialt samarbete och mer tid för föräldrasamarbete. Det är precis vad många lärare som arbetar i invandrartäta områden länge har efterlyst.

OECD talar också om betydelse av att läroplanen skall följas i hela landet när det gäller mångkulturell medvetenhet.  Det gäller väl inte bara inom detta område förstås. Det handlar bland annat nu om när lärare väljer teman och lyfter fram elever. Detta ska bidra till att ge positiva budskap till alla elever oavsett ursprung om vilka de är och vad det kan bli i framtiden.

Vilka av de 20 rekommendationerna skall nu Sverige anamma och åtgärda?  Det är ett gigantiskt projekt, men alldeles nödvändigt för lärare, rektorer och skolpolitiker att noga överväga OECD:s rekommendationer.  

Integrationen är idag det största problemet i det svenska samhället och OECD:s rekommendationer kan på sikt förändra problembilden i det svenska samhället – om de förstås åtgärdas.

Reagera på inlägget:

Sidor