Annons

Betygens roll måste förändras

En någorlunda enig lärar- och forskarkår hävdar att betygens funktion är att sortera eleverna i ”prima” och ”sekunda”. Genom sorteringen gynnas de elever, som från början fått förutsättningar att klara sig bra i gymnasieskolan. De får motivation genom de betyg de får. Dessa elever kan också vara säkra på att hamna långt fram i kön till de goda akademiska utbildningarna som leder till högstatusyrken.

För de svaga eleverna är betygen näst intill förödande. Genom kursbetyg (eller ämnesbetyg) får de klart för sig att de tillhör de sämsta eleverna. De saknar förutsättningar att följa med i undervisningen, men måste ändå delta i de täta proven. De tappar de viktigaste drivkrafterna för skolarbetet, lusten att lära och framgången i lärandet. De tappar också självförtroende och framtidstro.

I en blogg från den 31/12 2015 skrev jag om ämnesbetyg kontra kursbetyg. Regeringen har nu lagt ett förslag om att införa ämnesbetyg i gymnasieskolan. Regeringen tänker återinföra ämnesbetyg i gymnasie- och gymnasiesärskolan. För att man ska kunna avge ämnesbetyg krävs , enligt mitt sätt att se, förändringar så att ”kurser blir egna ämnen” eller att ”ämnen blir egna kurser”, eller tänker man sig kopplingen innehåll, kontroll och betyg på något annat sätt? Betyg och bedömning är trots allt en integrerad del av lärprocesserna.

Systemet med ämnesbetyg i en kursorganiserad skola haltar betänkligt och hur tänker ansvariga här? Betygssystem är kopplade till inhämtandet av kunskaper, färdigheter och förmågor, som sedan redovisas, kontrolleras, bedöms och betygssätts. Det bör under alla förhållanden vara fokus på undervisningens organisation och inte enbart på vilken typ av betyg som ska avges. Kursbetygen har visserligen kritiserats för att förhindra ämnesfördjupning, orsaka stress och bidra till ökade avhopp från gymnasieskolan i förtid. Varje kursbetyg blir ett slags slutbetyg. Vilka eventuella konsekvenser får ämnesbetyg för tillträde till högre utbildning behöver utredas.

Skolämnen är inga statiska konstruktioner. De förändras, utvecklas och avvecklas. Skolämnen förändras till beteckning, innehåll och form.  Ett skolämne utgörs av en rubrik för skolundervisning i ett bestämt och avgränsat område.. Ett skolämne är tänkt att innehålla sådant som gör att eleverna klarar sig bättre i livet och dessutom sådant som gör att hela vårt samhälle fungerar bättre. Givetvis ska dessa konstruerade skolämnen möjliggöra för eleverna att lära sig innehållet och lärare ska naturligtvis också kunna undervisa om detta innehåll. Detta har ibland varit problem som vi alla vet.

Skolan är politiskt styrd och politisk påverkan kan förändra skolämnena såväl till innehåll som till form. Vetenskapliga rön påverkar också skolämnen. På ett övergripande plan är det Sveriges riksdag och ansvarig myndighet, Skolverket, som anses ha stor betydelse för ett skolämnes framväxt och utformning, medan lärarna och eleverna betyder mest för skolämnens konkreta och praktiska genomförande i klassrummet. Tolkningarna av styrdokumenten är väldigt olika, vilket gör att ett ämnes praktiska inriktning förändras.

Lärarutbildningen används också ibland att förändra skolan. Dessutom har många lärarutbildare varit läromedelsförfattare. Läromedel har haft och har idag stor påverkan på skolämnesutvecklingen. Ibland har läromedlet till och med varit lika med kursen i ämnet, och inte de anvisningar som getts. Utrustning, lokaler och en rad andra faktorer påverkar också skolämnens utveckling.

Betygssystemet anses främja lärande, premiera hårt arbete och spegla de kunskaper eleverna faktiskt har. Varje lärare vet naturligtvis att så inte är fallet. Men vi låtsas, i alla fall.

Fler unga måste klara av gymnasieskolan med godkända betyg vare sig det är kursbetyg eller ämnesbetyg. En gymnasieutbildning är i det närmaste en förutsättning för att en ung person ska kunna få ett jobb och börja etablera sig i arbets- och samhällslivet. Signaler om att kursbetygen ökar risken för avhopp måste givetvis tas på allvar. Införandet av kursbetyg och målrelaterade betyg sägs ha minskat andelen som fullföljer gymnasieskolan.

Reagera på inlägget:

Är hemmet utan skuld till att fler barn mår psykiskt dåligt?

Relaterat

Allt fler barn och unga mår psykiskt dåligt. De är stressade och deprimerade. Nu anklagar Folkhälsomyndigheten skolan för att vara den främsta boven i dramat.

”De sjunkande skolresultaten och den ökade skolstressen ser vi som indikationer på att det är någonting i skolan som har förändrats. Skolan fungerar sämre och det har påverkat den här utvecklingen av psykosomatiska symptom", säger utredaren Petra Löfstedt i en intervju i till SvD.

Brister finns naturligtvis i skolan. Men om ett dygn har 24 timmar, så kan man räkna ut hur lång tid barn och unga tillbringar i skolan och hur lång tid de tillbringar hemma.

Jag påstår att de tillbringar mycket mera tid hemma än de tillbringar i skolan. Det gör att hemmet, eller var barn och unga nu håller hus, absolut inte kan vara utan skuld till barns- och ungas illamående. Sår man ut en lågstadieelevs totala skoltid på dygnets 24 timmar och räknar på ett år, tillbringar en lågstadieelev cirka tre timmar i skolan. De resterande timmarna har självklart också betydelse.

Nu är det en lång rad experter som smutskastar skolan och därmed alla som arbetar i skolan. Det är lärarnas fel.

Skolpolitiker får också sina fiskar varma. Det talas om reformhysteri och ett experimenterande i skolan som är skadligt. Har man glömt vad den statiska och stagnerade skolan kan betyda? Den svenska skolan är plötsligt ett skolpolitiskt misslyckande och i detta instämmer många kraxande olyckskorpar.

Det som orsakar illamåendet är skolans kravlöshet. Men det finns faktiskt andra omständigheter som man bör undersöka innan skolan och lärarna skåpas ut och sågas.

Ungdomar är exempelvis ständigt uppkopplade. De har ett så kallat ”internetliv” och ett ”verklighetsliv”. Det är svårt för många barn och unga att skilja på internetlivet och verkligheten.

Det är ett mycket snabbare samhälle idag. Stressen tycks då bara bli större och större, men det kan inte enbart vara skolans fel. Idag ska man vara online och man ska vara tillgänglig dygnets 24 timmar. Om man inte är online, så missar man en massa saker och man kan hamna utanför det sociala livet.

På sociala medier visar man också gärna upp hur lycklig, duktig och framåt man är. Det behöver naturligtvis inte vara sant. Ungdomar jämför sig idag på ett annat sätt än tidigare. Skolan rår inte för att det är problem med det verkliga livet och onlinelivet.

Det är helt förkastligt att anklaga skolan för att orsaka barns och ungas illamående. Skolan är ingen isolerad verksamhet från övriga samhället. Skolan är en del av samhället liksom hemmet också är. Det är naturligtvis så att barns och ungas illamående är komplicerat att bena ut och hitta orsakerna till. Det är inte enbart skolan som orsakar barns och ungas illamående.

Det är förödande av Folkhälsomyndigheten att ensidigt smutskasta skolan, lärarna och skolpolitikerna. Skolan i Sverige är inte problemfri, men den orsakar ändå inte ensam att barn och unga mår dåligt.

Det är förödande av Folkhälsomyndigheten att så ensidigt och kategoriskt kritisera den svenska skolan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Konsten att nå alla – bilderna hjälpte min elev med NPF

Att undervisa elever med olika svårigheter är spännande, svårt och utmanande, men samtidigt alldeles fantastiskt när du som lärare får lov och lyckas träda in i elevens värld. Det kräver kunskap hos dig som lärare för att kunna bemöta och undervisa dessa elever på det sätt som just den eleven kräver.

Det kräver även förutsättningar i klassrummet för att det ska fungera. Många klasser idag består av upp emot 30 elever där flera har svårt att läsa och skriva, andra inte kan kommunicera på svenska, vissa är utagerande och andra låser sig och blir introverta. Samtidigt, i samma klass, befinner sig elever som är långt över A-nivå i ditt ämne. Du ska som lärare räcka till för alla. Det är ditt jobb, men frågan är om det är rimligt?

Igår genomförde jag en så kallad Dictogloss i en av mina klasser. Dictogloss går ut på att jag som lärare har valt ut en text med ett visst grammatiskt innehåll som jag först läser och eleverna bara lyssnar, därefter tar de anteckningar och försöker rekonstruera texten de hört.

De diskuterar grammatik och arbetar tillsammans för att få texten så lik ursprungstexten som möjligt. Det sista steget är att eleverna jämför sina texter med texten som läraren läste upp.

Nedan är texten jag läste för mina elever:

När lektionen var slut kom en av mina elever med autism fram till mig och sa att hen tyckte det var en rolig uppgift för den passade hens huvud. ”Jag tänker i bilder och jag gjorde på ett annat sätt än dom andra eleverna”.

Här är bemötandet av eleven så otroligt viktigt för hur hens fortsatta inlärning ska ske. Jag kanske säger: ”Kul, men jag hinner inte riktigt nu” eller ”Uppgiften var att du skulle skriva. Har du inte gjort det?” Jag valde att svara eleven: ”Så himla spännande. Hjälp mig att förstå hur du tänkte och visa hur du gjorde!”. Eleven sken upp i ett stort leende och visade nedanstående bild:

Sedan återberättade eleven på engelska hela berättelsen precis som det faktiskt var. Jag blev helt fascinerad av elevens sätt att ta sig an en ganska klurig uppgift och bad hen berätta för mig hur hen kom på detta:

”Jo, jag ser det mesta i bilder i mitt huvud och jag tycker om att rita bilder. Då tänkte jag att det är bättre för mig att rita, för skriva är svårt. Pennan bara fryser i handen och på datorn står det still. Det kommer inga ord från mitt huvud till min mun. Det kommer bilder.”

Otroligt spännande, tyckte jag och vi pratade om hur eleven kunde använda denna teknik i andra ämnen. Denna elev kan skriva, så det är inget problem, men det blir problem när eleven ska koppla flera saker samtidigt: Titta på tavlan, lyssna på läraren, få en bild i huvudet, omvandla bilden till ett ord och sedan få ner ordet på ett papper.

Jag berättade för eleven att jag även undervisar lärarstudenter och bloggar en del. Jag undrade vad hen villeatt jag skulle skicka med för råd till andra lärare och lärarstudenter kring att undervisa elever med autism:

“Ja, det ska ni veta. Vi är alla olika inne i våra huvuden och ni behöver försöka komma in i våra huvuden. Det är inte lätt, men det går om man är intresserad och frågar. Kom ihåg att vi autister inte är lika. Om en sak funkar med mig funkar det kanske inte med andra. Men funkar det inte kan ni lärare kanske läsa en bok och lära er hur många funkar och prova utifrån det. “

Jag tycker att min elev slår huvudet på spiken. Vi lärare måste visa intresse och försöka förstå just den eleven. Vi har ett långtgående ansvar i att individanpassa undervisningen och det är ett ansvar vi lärare måste ta. Det går inte att ge alla elever samma uppgifter och sedan konstatera att det inte gick.

Skolverkets hemsida kan man läsa om Håkansson och Sundberg som i boken ”Utmärkt Undervisning” sammanställt två decenniers skolforskning. Den samlade bilden av denna forskning visar:

”...att undervisningen måste anpassas till elevernas kunskapsnivå och att det är centralt att lärare tror på sina elever. Utgångspunkten i all undervisning måste vara att engagera eleverna i arbete och uppgifter samt ge dem relevanta instruktioner. Detta i sig kräver kunskaper om elevernas utvecklingsbehov, undervisningsvariation, utmanande och inspirerande ansatser samt kunskaper om typiska misstag som eleverna gör i ett givet undervisningsområde.”

Jag brukar illustrera detta med att lärare behöver planera uppgifter som kan stretchas, tänk er ett gummiband, som kan dras ihop och dras ut beroende på vad eleverna kan göra.

Självklart är jag helt medveten om att det inte är lätt. Vi har klasser med upp mot 30 elever där många har stora svårigheter. Att då hitta en uppgift eller ett tema som matchar och täcker in alla dessa uppgifter är ibland en omöjlighet.

Minska klasstorlekarna

För att vi och eleverna ska få möjlighet till en bra arbetsmiljö måste politiker och skolledning se över klasstorlekarna. Jag är helt medveten om att forskningens samlade bild är: ”att strukturella faktorer, såsom skoltyp, skolstorlek, utbildningsprogram, skolans ekonomiska tilldelning och klasstorlek, i mycket liten utsträckning påverkar elevernas skolprestationer. I linje med detta har antalet elever per lärare inte någon avgörande betydelse för elevernas studieresultat. Det finns inte heller något forskningsunderlag som visar att antalet elever per lärare har ökat dramatiskt i de svenska klasserna under de senaste två decennierna.” (skolverket.se)

Men samtidigt är det så att Håkansson och Sundberg konstaterar att yngre barn, elever med utländsk bakgrund och elever som av olika anledningar är marginaliserade presterar bättre i mindre klasser.

Författarna poängterar också att mindre klasser underlättar skapandet av kommunikativa lärandemiljöer, förståelsen av elevernas kunskaper och att lärarna på så sätt får mer tid för att uppmärksamma de enskilda eleverna och deras behov. Forskningen menar att större effekt på elevernas lärande har införandet av formativa arbetssätt.

Självklart är det viktigt med formativa arbetssätt, men vem som helst kan ju räkna ut att jag kan lägga mer tid på mitt formativa arbetssätt, planeringen av undervisningen och uppföljningen av denna om jag har 22 istället för 32 elever.

Det ena utesluter inte det andra. Det fattar vem som helst.

PS. Eleven och vårdnadshavare har gett sitt tillstånd till att jag skriver om eleven samt publicerar bilden. De hälsar att de hoppas att texten kan hjälpa andra elever i liknande situation.

Referenser: Skolverket.se 2016

Reagera på inlägget:

Därför prioriterar jag rasten vid schemaläggning

Relaterat

På min skola har jag möjlighet till stor påverkan. Då menar jag inte som lärare eller särskilt sakkunnig, utan som schemaläggare. Ett intressant fenomen i schemat jag värderar högt är rasten.

För mig och andra som har en sensorisk känslighet är rasten ett måste. Det behöver finnas avbrott och möjlighet till rörelse och rekreation mellan katederundervisning. Saknas en sådan möjlighet kommer behovet visa sig i klassrummet istället. Därför är rasten uppe i topp 3 på min prioriteringsordning vid schemaläggningen.

Förutom att det är viktigt med rasten för återhämtning blir dess placering central för att nå en god effekt. Den behöver bryta långa, teoretiska pass i klassrummet utan att komma för tidigt på dagen, men inte heller för sent. Rasten behöver också vara tillräckligt lång för att ge möjlighet till återhämtning och rekreation. Men rasten innebär ofta friktion, för rasten är en övergång. 

Detta är dock inte alltid en nackdel. Eftersom att återhämtning är nödvändigt går det att passa på vid dessa tillfällen och baka ihop andra övergångar till en. Till exempel anser jag att en rast bör ligga i anslutning till praktisktestetiska ämnen som slöjd eller idrott, utan att omklädningstid läggs på själva rasten. Det gör att rasten faktiskt kan hjälpa till att minimera dessa jobbiga situationer och skapa ett bättre flyt under skoldagen. Uppstår det en situation vid en övergång finns det då ofta även mer marginal att jobba med och stress kan minskas för pedagogen. 

Dessutom behöver rasten vara strukturerad på ett sådant sätt så det kan finnas gott om personal och att det är enkelt att veta tiderna kring den. Därför brukar jag försöka lägga rasten i olika block, med en minimumlängd men också så att årskursen alltid går in samtidigt för att underlätta för personal.

Så här komplex är alltså rasten och med denna komplexitet kommer även stora möjligheter. Så ta tillvara på rasten och prioritera den vid schemaläggningen för att skapa en god arbetsmiljö för både elever och personal! 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Första året som lärare får man inte le

Relaterat

Jag har stött på liknande argumentationer tidigare. Första tiden med en ny grupp ska man vara fyrkantig och konsekvent. Kort och koncis.  Att hålla sin kontakt till eleven professionell så man inte blir för mycket kompisar. Annars blir det svårt att hålla ordningen i undervisningssalen. Man behöver vara skådespelare, ryta ifrån och visa sig arg innan man själv kommit till den nivån för att markera.

Saken är den att jag vet att detta fungerar. Jag ryter till ibland när jag måste få uppmärksamheten, ibland låter jag väldigt arg och förbannad. Då blir det riktigt tyst och eleverna spänner sina ögon mot mig. Jag har fått beskrivet från andra att jag kan gå från 0 till 100 och sedan tillbaka till 0 igen.

Jag har sett goda exempel under min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) under min studietid. Jag har även sett goda exempel på detta från militären. Om det där hårda befälet som aldrig log, som inte var rädd för att ge en känsla av obehag för grupp eller individ som inte lyckats lösa uppgiften. Ett av mina starkaste minnen från militären är dessutom när jag fick beröm av detta befäl i storforum. Ett befäl som aldrig ger beröm. Tror inte jag har varit så lyrisk i mitt liv tidigare.

Men jag fungerar inte så. Jag vill att det ska finnas en positiv atmosfär i min idrottshall. Jag hatar när den enda metoden jag har är att höja rösten och ryta till bestämt. Hejlskov skulle benämna detta som att man når sitt metodtak.

Jag vill inte leda mina grupper med rädsla. För jag vet hur den känslan känns hos en själv. Det var den känslan som gjorde att jag inte ville gå till idrotten när jag gick i lågstadiet. Jag vill kunna bemöta elevens bekymmer och behov och då tror jag att man måste våga knyta en bra relation till varandra.  

Ändå så händer det att jag höjer rösten och markerar. Kanske hade det varit bättre ifall eleverna hade den respekten för mig som lärare, att de vet att det blir jobbigt för dem om de inte lyssnar. Det jag funderar kring är ifall det jobbiga måste vara präglat av känslor, går det inte att påvisa konsekvenser på ett annat sätt. Måste jag skrika åt eleverna för att de ska lyssna på mig?

Jag vill ändå tro att det går att skapa en tydlig ram och dessutom ha en god relation med eleven. Att vara konsekvent måste inte kopplas till en känsla utan snarare till tydlighet. På gruppnivå tror jag det är svårare att göra en konsekvensanalys som omfattar alla elevers perspektiv så de känner sammanhang. Där kanske det är en tidigare tydligt kommunicerad ram som behöver präntas in. Gärna framtagen i samspel med eleverna. För att sedan på individnivå bemöta eleven genom att reda ut situationen tillsammans:

”Vad var det som hände?”

”Jag tänker, om du gör så här blir det den här konsekvensen, Kan jag göra något annorlunda som hjälper dig? Finns det något i vår gemensamma struktur vi kan ändra på?”

Problemet jag upplever som idrottslärare är att elevernas struktur ofta tas med från klassrummet. Finns en god struktur där brukar det även kunna fungera bra i idrottshallen. Är strukturen otydlig i klassrummet blir det ofta även oreda i idrottshallen.

Mina grupper träffar jag så lite som 40 minuter, två gånger i veckan. Så hur stor möjlighet har jag att påverka denna gruppdynamik på den tiden? Måste jag förhålla mig till den metodiken de redan känner till, även fast den inte stämmer överens med min ledarstil?

Miljön som vi lärare kan befinna oss i kan sätta så höga krav på vår förmåga att det ibland inte går att förhålla sig till bättre metoder än de som är nedärvda. Dessutom finns ramar vi behöver förhålla oss till som gör att våra metoder helt enkelt inte fungerar fullt ut. 

I många fall kan man förbättra och förfina sitt ledarskap men någonstans finns en gräns för min kapacitet. En gräns där mina inlärda, pedagogiska metoder med stöd från aktuella teorier och forskning kommer övergå till nedärvda metoder laddade med känslor.

Första året som lärare får man inte le. Min förhoppning är att skolan framöver ändrar riktning och lyckas förkorta detta år snarare än att förlänga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor