Annons

Skolans otryggaste plats

Relaterat

Som idrottslärare bland de yngre åldrarna får man ofta möta elevers bekymmer kring idrotten.

”Måste man duscha idag?”

”Jag blev inte ens svettig”

Eller ”jag har glömt mina kläder, måste jag vara med?”.

Vad är det egentligen som ligger bakom dessa bekymmer som eleverna lyfter? Jag tror det har att göra med skolans otryggaste plats – omklädningsrummet.

Det lever fortfarande kvar en jargong att en människa behöver utsätta sig för jobbiga situationer för att övervinna dem. Att tvinga in en person med fobi för spindlar in i ett rum med dessa kommer inte göra personen mindre rädd för spindlar. Detta är således en sanning med modifikation. För att övervinna en rädsla behöver den mötas stegvis i en trygg miljö.

Ändå hävdas det fortfarande att barnen måste utsättas för dessa omklädningssituationer för att det är så det ser ut i verkligheten. Det här tycker jag är ett felaktigt argument, för det ser inte ut så i verkligheten. Förutom att jag upplever att det är få vuxna som duschar på träningslokaler upplever jag även att det är få vuxna som byter om. Detta görs istället innan hemma, och varför är det så?  Kanske kan det vara så att personen som inte bytte om på gymmet har jobbiga minnen från barndomen. Kanske är det så att hemmet upplevs som en trygg miljö medan gymmet inte gör det.  Men de vuxna som byter om i offentliga omklädningsrum är förhoppningsvis säkra på sig själva, och har sluppit bli exponerade i jobbiga omklädningssituationer som barn.

Själv kommer jag väl ihåg omklädningsrummen under min tid på högstadiet. Som kille, lätt överviktig utan att ha kommit in i puberteten, blir det en känslig fråga att visa sig naken inför andra. Det var även det enda alternativet vi hade på min skola, trots att det fanns duschbås.

De tre alternativen som fanns var ganska enkla. Antingen var du först in i duschen, sist in eller så struntade du i att duscha.

De flesta av oss behövde duscha efter idrotten, de flesta av oss ville. Men klimatet tillät det inte, för att exponera sig själv som tonåring är ingenting man bara gör. Det blir en jobbig situation för någon som älskar att röra på sig. Frågan jag ställde mig själv var ofta hur mycket jag kunde ta i och fortfarande inte behöva duscha, något som ibland hämmade den fysiska aktivitet jag behövde.

När man vill poängtera och hårdra brukar militären kunna användas som referens då den i många fall går åt ett mer extremt håll och visst, det finns exempel att hämta från den verksamheten för detta syfte.

Jag minns ett tillfälle från min värnplikt då vi skulle tvätta oss ute i fält genom att bada i en sjö. Tydliga instruktioner fanns om hur det skulle gå till. Inga kläder, tillsammans med sin stridsparskamrat och max djup upp till knäväcket. När tvagningen var klar skulle man anmäla sig till ett befäl som skulle se till att man var ren.

Men trots att dessa exempel finns är även försvarsmakten tidig med att slussa ut det gemensamma duschandet. De hygienbaracker jag besökt nyligen har fått skiljeväggar men inte bara det, många har även fått låsbara dörrar.

Sen kommer förmodligen den viktigaste poängen av dem alla; finns det belägg för obligatorisk dusch och ombyte i läroplanen? Vi kollar vad skolinspektionen skrev i sin rapport 2012:

”I de fall skolor inte erbjuder eleverna tillräckligt med undervisning, handlar det i de flesta fall om att skolorna räknar in aktiviteter i undervisningstiden som enligt skollagen inte kan ses som undervisning. Det är till exempel inte ovanligt att ombyte inför och dusch efter lektionen räknas som undervisning.

Det är viktigt att peka på att dusch och ombyte kan vara en del av undervisningen. Men detta kräver att skolan utför dessa aktiviteter inom ramen för skollagens definition av undervisning och utgår från innehållet i kursplanen för idrott och hälsa. Vid de observerade tillfällena var dock detta inte fallet, utan dusch och ombyte leddes inte av någon lärare och saknade koppling till kursplanen.” (Skolinspektionen, 2012, ss. 10-12)

Enligt skolinspektionen ska dusch och ombyte vara lärarledda aktiviteter för att de ska kunna kopplas till undervisningen. Dessutom ska det återfinnas en tydlig koppling till kursplanen. Det gör att dessa blir svårmotiverade som obligatorium kring undervisningen. Påverkar det en elevs betyg ifall hen inte skulle duscha? Ifall eleven då ifråga kan redogöra för när man bör duscha, varför och hur ofta – väger det praktiska momentet med att visa det tyngre än kunskapen?

Trygghetsundersökningar på skolan jag jobbar på har sammantaget visat att omklädningsrummen ligger i topp bland skolans otryggaste platser. Vilket i sig inte är så konstigt. Här ska barn, vars kroppar befinner sig i förändring, samexistera. Innan våra trygghetsundersökningar gjordes genomfördes detta även utan vuxenuppsyn.

För de yngre eleverna är det alltid viktigt att en vuxen finns nära till hands, särskilt i utsatta situationer. Det är en trygghet barnet behöver få i omklädningsrummet och frågan blir då vad som krävs för att skapa denna. Miljön på en skola ska inte vara så pass sårbar att det ska behövas en vuxen i varje omklädningsrum vid varje ombyte. 

Jag skulle hävda att skiljeväggar och draperier är bra, men inte tillräckligt. Ett draperi skapar enbart en falsk trygghet då man som barn, naken i duschen, inte garanteras full kontroll över när draperiet öppnas. När man är naken ska man ha rätt att kunna bestämma vilka som kan se en eller inte, särskilt som barn.

Att en elev lyfter sitt bekymmer med att duscha eller byta om är inte heller en självklarhet. Det bygger på att eleven har en tillit till läraren, något som kan minska med åldern, då eleven inte fått sina bekymmer bekräftade. Det gör att många elever lider i det tysta, utan att våga nämna sitt bekymmer. Oroliga för konsekvensen, att bli tillrättavisad eller att sticka ut från normen. I bra fall så kommer eleven till lektionen ändå, men är inte ombytt. Eleven kanske till och med deltar ändå. I värsta fall så kommer eleven inte alls. Denna press känner flera elever av på sin skola. En rädsla för att befinna sig i en utsatt miljö som gör att valet att inte gå till skolan upplevs som en mildare konsekvens än att behöva byta om och duscha. Det är ett problem vi bör ta på allvar.

Så tills omklädningsrummen är trygghetssäkrade kan jag inte motivera att en elev måste duscha efter idrotten. Till och med när de är trygghetssäkrade är det svårt att hitta argument som gör duschandet obligatoriskt efter en lektion. Särskilt när det finns elever med en sensorisk överkänslighet som upplever smärta vid duschning eller det faktum att många duschar för ofta som ger motsatt effekt på hygienen.

Jag motsäger inte att fysisk aktivitet bör efterföljas av en dusch, det är något jag ofta rekommenderar mina elever efter en högintensiv idrottslektion. Det jag ifrågasätter är varför denna duschning ska ske exponerat bland ett dussin andra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Äta bör man – annars förstör man

Relaterat

På väg till matsalen ser jag en elev sitta ensam i korridoren. Någonting stod inte rätt till och jag kände ett behov av att ta reda på vad som var fel.

– Jag tänker inte gå till matsalen och äta den jäkla skitmaten.

– Ah, tycker du det är äcklig mat idag?

– Det är nästan alltid äcklig mat här! Dom vet inte vad barn vill ha, dom gör bara det dom själva tycker om och andra vuxna.

– Om du fick bestämma, vad hade du velat ha för mat då?

– Pasta, köttbullar. Sånt som barn gillar! Enkel mat, det är inga barns som vill äta fisk med massa röror på! sa eleven upprört. Alltid ska de vara någon röra eller äcklig sås och man får inte ens välja om man ska ha den eller inte! Det är redan färdigblandat.

– Tycker det låter som något vi kan ta upp med matrådet! Det är viktigt det du säger och jag tror det finns fler som upplever samma sak. Nu är det tyvärr så att jag måste gå och äta, annars blir jag sen till min lektion!

– Jag tänker INTE gå till matsalen, jag vill inte äta någon äckelmat.

– Nej det förstår jag och jag tänker inte tvinga dig såklart. Men jag skulle däremot jättegärna prata mer med dig om vad du tycker vore bra mat att ha i skolan.

– Okej då, jag kan väl följa med men jag tänker INTE äta!

Vi gick tillsammans till matsalen, pratade om vem det kan vara som bestämmer över vad det serveras för mat på skolan. Är det rektorn, kökschefen – eller någon rund liten farbror på kommunen?

När vi kommer fram till matsalskön sneglar jag mot eleven. Jag känner av elevens oro över situationen. Eleven har ju trots allt tidigare sagt att hen absolut inte ska äta av maten. Hur kommer det bli nu när vi tillsammans står i kön för att ta mat?

– Du kan väl åtminstone äta lite?

– Ser du! det var inte så farligt att ta lite mat.

– Var det verkligen så äckligt som du trodde?

– Man måste äta för att orka! nästa gång kanske du lyssnar direkt när jag säger till.

Själv har jag varit som barn i en sådan situation flera gånger. En vuxen som bygger upp ens tillit bara för att i slutet förminska ens problem och åsikter. Som att det inte skulle vara tillräckligt så även bli ljugen rätt upp i ansiktet då förutsättningarna ändrats när man väl kom till matsalen.

Inte konstigt att det är svårt att lita på vuxna.

Den här eleven uppvisade en god förmåga att förmedla vad som är bekymret. Jag har tidigare noterat att barn, ofta med en diagnos inom autismspektrum, har svårt när det kommer till mat. Det får konsekvenser för deras skoldag.

Så vad är problemet?

Jo, har man en diagnos mot adhd eller autistiskspektrum finns det ofta en perceptuellkänslighet. En känslighet för ljud vet de flesta i skolan att det medför. Men ljud är bara ett av våra sinnesintryck. Känsel, smak och syn är också berörda. Maten kan se, kännas, eller smaka på ett sätt som upplevs som fel. Grönsaker ska vara kalla, knäckebrödet ska vara hårt och potatisen ska vara varm. Annars blir det fel, då blir det ”äckligt”. Så strikt kan ett barn uppleva mat, och det måste vi kunna bemöta utan att använda oss av tvång.

Dessutom är det långt ifrån alla som klarar av att förmedla sina bekymmer. Det i sig kan bero på flera saker, allt ifrån ordförråd, analytiskförmåga med mera.

Det finns ytterligare ett perspektiv som utgår ifrån Ross Greenes arbete. Greene är lektor i psykologi vid Harvard medical school i USA och författare till boken ”Vilse i skolan”. Främst känd för att slå hål på myten att ”barn gör rätt om de vill” med ersättningen att ”barn gör rätt om de kan”. Greenes arbete har även haft betydelse i framtagandet av låg-affektivt bemötande.  

Det Greene beskriver är att barn är vana att inte få sina bekymmer validerade utan får istället lägga dem åt sidan där vuxnas eller gruppens bekymmer har företräde.

Tar man sig inte tid att lyssna in barnet utan stressar igenom empatisteget medför det en risk att barnet inte känner sig delaktig i problemlösningen. Det i sin tur gör att barnet inte får någon inre motivation för att bemöta bekymret utan inriktar sig istället på att förtränga och undvika bekymret. Som pedagog får man då inte en tillräckligt tydlig bild av behovet och det blir svårt att korrekt bemöta det. Barnet tappar även på sikt intresset att vilja delge vad som upplevs som jobbigt. 

Det kan leda till att, enligt Greene, pedagogen gör en bedömning som ofta är felaktig. Nämligen att det är barnets vilja att göra rätt som saknas. Det tankesättet medför ofta metoder med belöning och straff med strävan att ge barnet anledning och en viss fingervisning till att ”välja rätt”.

I en matsituation skulle det kunna ses genom belöningar som ”du får glass när du ätit upp” eller straff som ”du får inte gå förrän du har smakat”.

Dessutom kan förminskandet av barnets problem leda till att de väljer att undvika att kommunicera sina bekymmer till en vuxen eftersom att det i sig får negativa konsekvenser.

Det stämmer att barnen måste äta för att orka med skoldagen, men att argumentera genom att förminska barnets bekymmer löser inte problemet. Att säga ”du måste äta för att orka” sätter en skuld som barnet inte klarar av.

Det är också svårt att argumentera emot ett sådant argument eftersom det stämmer. Får vi inte i oss tillräckligt med näring blir man trött, lättretlig, får svårt att koncentrera sig. Sitta still och göra något som inte är stimulerande blir outhärdligt.

Det förstärker många av de drag som är relaterat till en diagnos och tänker man sig inte för blir diagnosen orsaken till beteendet istället för bristen i näring. 

Det här vet många barn redan om. Problemet ligger i utgångspunkten av argumentet. Här utgår man ifrån att barnet inte vill äta, att barnet inte förstår vad det får för konsekvenser istället för att lyssna in barnets bekymmer och försöka förstå vad det är som gör att barnet inte kan äta maten.

Är det skolans uppdrag att tvinga barn sådant de inte klarar av? Frågan är vad barnen lär sig av det i längden.

Ross Greene skulle nog svara att barnen hittar andra vägar att undvika maten på och det som tar stryk är kommunikationen och tilliten till de vuxna. Barnets upplevda obehag förminskas här istället för att valideras vilket kommer sprida sig till andra situationer som upplevs som för obehagliga.

Det finns ingen anledning att ta upp det som är jobbigt om ingen lyssnar. Blir situationen dessutom värre av att man tar upp det kommer det aktivt att undvikas där barnet lär sig gå bakom ryggen och ljuga för att slippa bli tillrättavisad eller bestraffad. Allt detta bara för att maten inte var aptitlig.  

Så, vad kan man göra?

Till att börja med gäller det att lyssna på vad barnet har att säga. Skapa en bild av vad bekymret är med en ingångspunkt att det är befogat. Oavsett vad det kommer leda till i matfrågan så kommer barnet känna sig validerat och få en tillit till den vuxne.

Det kommer inte bli bättre av att exponera sig för problemet genom en yttre motivation där man tvingas äta något som upplevs som oätligt. Däremot när det finns en inre motivation att testa nya saker bör detta uppmuntras och alltid få en positiv respons. Oavsett om barnet tycker om det hen provade eller inte.

”Du testade något du inte ätit förut, helt av egen vilja, nu vet du att du tycker/tycker inte om det, bra jobbat!”

Det är så man lär sig uppskatta de som är okänt – alternativet erbjuds, men det är kravlöst.

En mer radikal helhetslösning är att bryta ned maten i komponenter i matsalen. Fiskbullarna måste inte ha sås på sig när de serveras, de behöver inte heller ligga i riset utan allt detta kan var uppdelat och separerat. Det förändrar inte vad som serveras, men det gör stor skillnad för barnen.

Det finns goda exempel på matsalar i våra skolor som redan genomför anpassningar för barn som har svårt med maten, även de utan diagnos. De får veckans matsedel upp till två veckor innan och kan där byta ut maträtter mot andra alternativ. Tillsammans med barnet blir man då problemlösare, barnet blir delaktig i att eliminera de maträtter som skapar bekymmer. Här med utgångspunkten att barn gör rätt om de kan.

Det är svårt att säga hur många fler barn som skulle klara av sin skoldag ifall de fick möjligheten att äta ordentligt och hur många som skulle slippa få en stämpel som problembarn. Det viktiga att ta med sig är kännedomen kring dessa perceptuella svårigheter och vad skolan har för möjlighet att bemöta dem.

Dessutom vinner man alltid på att empatiskt lyssna till och validera ett barns bekymmer.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Studiebesök är guld värda för känsliga elever

Jag är så tacksam för att ha kunnat ge mina elever en chans att få komma på studiebesök till de gymnasieskolor som har program som de vill veta mer om innan gymnasievalet. Vissa elever behöver få se med egna ögon hur det kan vara. Det räcker inte med att läsa sig till hur det är genom att besöka hemsidor eller prata med gymnasister och gymnasieskolpersonal på gymnasiemässor.

Öppet hus kan ibland upplevas som missvisande och kanske lite röriga, ”jippoaktiga” och ger inte alltid den info som blivande elever behöver. Gymnasiemässorna kan för en del elever upplevas som allt för skrämmande, kaotiska, för många människor och för stora lokaler för att de ska kunna erbjuda eleverna den info inför valet de behöver. Därför avstår en del elever att gå på dessa.

Jag har goda erfarenheter av att åka iväg till gymnasieskolor med enstaka elever eller små elevgrupper, ibland med övrig personal från IM, till exempel lärare eller elevassistenter. Då har vi kunnat dela upp eleverna så att eleverna kunnat se de program de själva är mest intresserade av. Ibland har vi åkt i skolans egen minibuss och ibland med kollektivtrafiken beroende på hur elevsammansättningen sett ut. Inte alla elever på IM klarar av att åka kollektivt på grund av sina funktionsvariationer.

Egenupplevd information behövs särskilt för elever med olika särskilda behov inom såväl IM (introduktionsprogrammet på gymnasiet, för obehöriga elever) som för nior. Det gäller särskilt elever inom FBK (grundskolans förberedelseklasser för nyanlända elever), gymnasieelever på språkintroduktion, NPF (neuropsykiatriska funktionshinder) och andra funktionsvariationer. Det betyder mycket att se hur skollokalerna ser ut, hur man tar sig dit och att på förhand få träffa lärare och andra där innan man eventuellt ska börja där. Motivationsstyrda och relationskänsliga elever behöver detta.

Det är så tacksamt att kunna få lyfta luren eller skicka ett mail om att få komma och sen få ett snabbt svar med förslag på tider och datum då vi får komma. Det gör inte så mycket att det råkar vara lite lugnt och händelsefattigt på skolan när man kommer med vissa elever. Det kan vara nog så skrämmande och ansträngande att komma till en helt ny och okänd plats.

Tack snälla gymnasieskolor som öppnar era skolor för dessa besök. Dessa besök behöver inte vara långa, eleverna orkar inte ta in för mycket på en gång. Tycker ni att ni inte hann med det ni ville, erbjud istället ytterligare besök, kanske kan även vårdnadshavare eller deras lärare följa med nästa gång och inte syv.

Reagera på inlägget:

Vi måste göra något åt den bristande respekten i skolan!

Lärandemiljön i skolan är ett gemensamt ansvar och ska präglas av respekt, trygghet och studiero för alla. En förutsättning för en sådan lärandemiljö är att elever, lärare och annan personal i skolan tar ett gemensamt ansvar och verkligen visar varandra respekt. Politiker ska inte vara inblandade i detta konkreta arbete. Politiker anger mål. De professionella lärarna väljer arbetssätt och arbetsformer.

Elever ska vara med genom att utforma skolans ordningsregler, som naturligtvis också ska följas. Det finns goda förutsättningar för att återinföra respekten i skolan. Skolan måste dock samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare för att skapa förutsättningar för en lugn och trygg lärandemiljö i skolan. Om inte det förebyggande arbetet är tillräckligt, ska skolan använda de disciplinära åtgärder som skollagen medger.

I skollagen står det att disciplinära åtgärder inte ska användas för att straffa elever, utan den bakomliggande tanken med de disciplinära åtgärderna är att de ska leda till ett förändrat beteende hos de elever som faller ur ramen. Vad är då disciplinära åtgärder? Vad får man göra egentligen? Det råder en stor osäkerhet om vad skolan kan göra idag. Många lärare väljer att inte göra något på grund av osäkerhet och detta är naturligtvis förödande. Det finns klara riktlinjer.

Vad kan de då vara som stör? Det kan vara föremål (mobilen, som verkligen är i ropet just nu) som stör och sådana föremål har rektor och lärare rätt att ta hand om. Elever som stör eller uppträder olämpligt och inte slutar med det vid lärares tillsägelse får visas ut ur klassrummet. Elever kan också få så kallade kvarsittning. Det är i och för sig en märklig åtgärd eftersom skolan används som straff.

Skolan ska också göra en utredning om varför elever stör. Skolan kan också ge en skriftlig varning och även omplacera den elev som stör, antingen på den egna skolan eller på en helt annan enhet. Det finns också möjlighet att stänga av en elev. Det finns således medel att ta till för att skapa lugn och trygg lärandemiljö i skolan. Det finns ingen som helst tvekan om detta.

Man kan fundera över hur hög lärares uthållighetsribba ska vara. Lärarens auktoritet är inte lika självklar längre som den var förr. Läraren ska alltså egentligen inte främst fungera som ett stöd, utan mera som en ”chef” som fattar beslut och avgör vad gruppen bör göra och hur den ska uppträda etc. Hur läraren ser på eleven och hur eleven uppfattar detta, är avgörande för elevernas utveckling.

Om en lärare börjar se eleverna som ansvarslösa och lata efter flera stökiga undervisningstillfällen bidrar detta till att provokationerna förstärks. En lärare behöver ta hänsyn till vilken situation gruppen befinner sig i. I detta menar man, att desto mindre mogen en grupp är, desto mer styrning behövs och samma sak på motsvarande sätt. Ledaren (läraren) måste anpassa sitt ledarskap till den rådande situationen. Kanske uthållighetsribban både kan höjas och sänkas efter behov?

Elever får faktiskt förstöra sin egen skolgång, men att förstöra för andra är inte tillåtet. Respekt för andra människor lär man sig nog också hemma. Föräldrar måste ha kontroll över sina barn och verkligen säga åt dem när de gör fel, då går det sedan lättare i skolan. Föräldrar är vuxna och vuxna bestämmer. Uppvärdera föräldrarollen! Att lära sina barn respekt är ett föräldraansvar, men som det ser ut i dag har denna plikt mer och mer flyttats till skolan.

Föräldrar måste börja ta sitt ansvar och inte stjälpa över detta arbete på lärarna. I en by i Norrbotten skällde folkskolläraren på en bondpojke för dåligt uppförande och bristande respekt. Magistern skällde och skällde, men i en paus sa bondpojken med hög och klar röst:

”Jag är pappas ’bäst-pöjk’ ändå, jag!” Är man någons ”bäst-pöjk” så klarar man sig bra ändå. Problemet är att det är så få barn som kan säga att de är ”pappas” eller ”mammas” ”bäst-pöjk”! Det kunde naturligtvis ha varit en flicka som sagt detta också.

Reagera på inlägget:

Låt lärarna avgöra mobiltelefonens roll i klassrummet

Mobiltelefonen diskuteras nu av politiker på riksnivå, bland annat debatterades det i ett inslag i Aktuellt på SVT. I Frankrike har man nu beslutat om förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Kanske borde mobiltelefonen förbjudas här i Sverige? 

Är mobiltelefoners vara eller inte vara verkligen en fråga för våra rikspolitiker?

Idag har skolor – enligt skollagen – rätt att omhänderta mobiltelefoner om de stör ordningen. Nu går våra politiker återigen in i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärarnas arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar. I vårt styrsystem sätter politiker mål, ger de professionella ramar och förutsättningar att nå målen. Politiker ska absolut inte detaljstyra verksamheten och samtidigt prata om att lita på de professionella och försöka öka deras status. Att detaljstyra ingår inte i politikeruppdraget. Tar man av de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår osäkerhet, oklarheter och resultatet kan istället bli en ren deprofessionalisering.

Skolans uppgift är alltjämt att disciplinera. Folkskolan etablerades vid 1800-talets mitt på grund av att kyrkan tappade greppet om svenska folket. Skolan blev då kyrkans ”förlängda arm”. Vi går till skolan givetvis för att lära, men vi går också dit för att disciplineras och bli en social samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera och så vidare är naturligtvis problematisk.

Den skoldebatt som förs idag, utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte. Politiker ska inte gå in på detaljer, inte vara klåfingriga och besluta om mobiltelefonens vara eller inte vara. Det är inte meningen.

Alla som går och sätter sig på ett möte eller deltar i en lektion vet att mobilen kan vara ett fantastiskt arbetsredskap, men också att den kan vara väldigt störande om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Kan mobiltelefonen istället bli en integrerad del av det pågående arbetet med skolans digitalisering? Mobilen blir allt viktigare för oss alla i vardagen. Med smartphones har vi kraftfulla datorer och kan vara uppkopplade, delta i social samvaro, följa med i nyheterna, lyssna på musik, betala etc. Mobilen är ett mångsidigt verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är också vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. I skolverkets rapport om IT-användning och IT-kompetens sägs att 69 % av grundskolorna och 93 % av gymnasieskolorna tillåter att eleverna använder egen digital utrustning i skolan.

Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning. Det är också viktigt att alla elever ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår exempelvis att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska kunna använda egen utrustning om de vill det. Är det då riktigt klokt att hetsa upp sig och säga nej till mobilen?

Den tekniska utvecklingen av mobilerna, och hur de används i skolan, har förändrats mycket, under de senaste åren. Än så länge finns det inte så mycket forskning, men det kommer så småningom intressant forskning. I Karlstad och i Åbo används fallstudier och forskarna observerar och analyserar hur gamla och nya praktiker kring samtal, läsning och skrivning flätas samman när mobilen används i klassrummet. En kritisk reflektion kring hur skolans undervisning ska hantera nya förutsättningar är också en del av forskningen.

Mobilen är tyst och diskret och syns inte konkurrera om något talutrymme i klassrummet. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet. Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella och inte av politiker.

Reagera på inlägget:

Sidor