Annons

En svensk skola brinner varje dag

Svenska skolor brinner. Det vet vi alla och vi upprörs över det meningslösa i att anlägga skolbränder. Antalet bränder i skolor, fritidsgårdar och förskolor ökar och fler och fler bränder är faktiskt dessutom anlagda. I min hemstad Sandviken har bland annat en låg- och mellanstadieskola och en förskola brunnit.

En expert, Anders Bergqvist, generalsekreterare i Brandskyddsföreningen (TT) säger: ”Det är bara en tidsfråga innan det sker en dödsbrand. Enligt de uppgifter vi fått har Sverige den största andelen anlagda skolbränder i världen”. Det är absolut inget världsrekord att vara stolt över.

Hur ser då statistiken ut för bränder i svenska skolor? Under 2017 brann 667 svenska skolor ner. Av dessa var hela 429 bevisligen anlagda. Två tredjedelar av det totala antalet (667) var anlagda bränder av barn och ungdomar. I tabellen från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap finns en översikt från 2010–2017.

Statistik över skolbränder i Sverige:

Det saknas kunskap om varför det blir vanligare att barn och ungdomar anlägger bränder på skolor, fritidsgårdar och förskolor.  Antalet anlagda skolbränder sägs ha ökat med nära 50 % under de senaste två åren. Kostnaden för skolbränderna är stora och beräknas årligen till nära nog en miljard kronor, enligt Brandskyddsföreningens kartläggning. Föräldrarna kan faktiskt också bli betalningsskyldiga, men för barnen och ungdomarna själva och även för yngre barn kan ett enda felsteg i form av en anlagd skolbrand bädda för en svår ekonomisk framtid.

Brandskyddsföreningen uppmanar landets riksdags- och kommunpolitiker att agera kraftfullt för att vända den utomordentligt trista utvecklingen. Det behövs naturligtvis aktuell forskning om själva fenomenet skolbränder, om orsakerna till skolbränder och sist men inte minst forskning och utveckling kring om hur man kan hindra att skolbränder anläggs.

”Det är bara en tidsfråga innan det sker en dödsbrand. Sverige syns ha den största andelen anlagda skolbränder i världen”, säger Anders Bergqvist (TT). Siffrorna är förstås mycket oroande, men skolbränder anses numera vara något normalt.

Skolbränderna torde vara ett symtom på ett större samhällsproblem. Skolan är en av samhällets absolut viktigaste institutioner. Kan skolbränderna vara en indikator på att nutidens elever inte respekterar skolan och att eleverna känner ett utanförskap i samhället? Brandskyddsföreningen är oroad över att chefer och skolhuvudmän syns uppfatta skolbränder, som något som vi får lov att acceptera, och att chefer och skolhuvudmän, absolut inte tror att det kan hända just på deras skolor.

Om vi ser på skolbränder ur ett nationellt perspektiv så är det ett stort problem och en stor utmaning, men detta syns ännu inte riktigt ha nått fram till den politiska nivån. Anders Bergqvist i Brandskyddsföreningen (TT) menar liksom såväl många lärare att det finns åtgärder som absolut måste vidtas och som kan öka säkerheten och till en del försvåra skolbränder. Kameraövervakning är en åtgärd, brandlarm även på utsidan av skolbyggnaderna är en annan åtgärd och en tredje åtgärd är att skolorna byggs med ett material som inte är så lättantändligt. Då blir i alla fall inte branden så stor.

Att anlägga skolbränder är allvarliga brott som också äventyrar människoliv. Då det handlar om barn och ungdomar, är det särskilt viktigt att agera kraftfullt för att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. Det handlar om att skolans personal måste uppmärksamma elever i riskzonen som klottrar, krossar glas och förstör byggnader, eller ägnar sig åt annan form av skadegörelse och då gäller det att sätta stopp.

Skolbränder är nog egentligen inget nytt fenomen, men det syns ha en tendens att öka i samband med skolavslutning, skolstart och vintertid när pyroteknik säljs i handeln. Det är en iakttagelse, men den är ändå inte riktigt belagt. Miljön och atmosfären i skolan kan vara grunden till både skadegörelse, mobbning och anlagda bränder. Det är oftast i nedgångna skolbyggnader, med dålig fysisk miljö och dålig vuxennärvaro som bränderna anläggs.

En åtgärd är att ”rensa bort”. Det ska inte finnas lösa, lättantändliga saker kring skolbyggnaden på kvällstid. Lastpallar, däck, bänkar, leksaker, skräp måste tas undan så det försvårar anläggandet av bränder. Elever som har psykosociala problem och problematiska hemförhållanden och avsaknad av kamratrelationer finns i riskzonen. Ungdomar mår idag allt sämre och upplever sig som utsatta och kan anlägga bränder, men skolan måste förebygga genom att utbilda barn och unga i brandkunskap och vilka konsekvenser en brand kan få. Kunskap om hur vi kan förebygga bränder och hur man bör agera i händelse av brand är viktig. Det finns exempelvis god kunskap om bränder inom räddningstjänsten som det kan vara värdefullt för elever att ta del av. Världsrekordet i antalet anlagda skolbränder överlämnar vi gärna till en annan nation.

Reagera på inlägget:

”Jonas, jag har ju lärt mig nåt!”

”Jonas, jag har ju lärt mig nåt!”

Ja, det är ju själva poängen med det vi gör. Vi lärare. Att eleverna ska lära sig det de behöver här i livet.

Fast ibland undrar jag verkligen – jobbar jag mot målet? Målet att skapa välinformerade och kritiska medborgare. Det finns en fyr långt därborta – som visar vägen. Och det finns många blindskär, och mycket dimma. Varje dag, varje vecka, varje termin, varje läsår. Som ny lärare är det lätt att smittas av tradition och arv, som sitter i väggarna sedan över 100 år.

Men i veckan hände det saker i klassrummet som skingrade dimman. Ett moment of clarity. Vägen låg klar och tydlig framför som en rak landsväg som skär genom en åker en krispig oktoberdag. Det var en elev, i en grupp, i en bedömningssituation inom organisk kemi (ett klassiskt hat-ämne i högstadiet) där jag sorterat eleverna efter vad jag förväntade att de skulle prestera. I olika förväntade kunskapsnivåer. Delvis för att jag ville att de som kunde skulle få skina, men också för att se vad som hände när jag placerade elever som inte givet trodde att det kunde något i samma grupp.

Ett fåtal elever genomskådade mig, och påtalade att de placerats i ”status-gruppen” eller att de hamnat i en grupp som inte skulle leverera alls. Mitt svar var att jag mycket riktigt hade valt ut grupperna, men jag sa aldrig hur och varför. Vi samlades i klassrummet och vi började jobba.

Först protester igen kring grupperna, men det lade sig rätt snabbt. Sedan - vad ska vi göra? ”Det är ett tillfälle för er att visa vad ni kan”, svarade jag. ”Nu kör vi”, fortsatte jag efter att ha delat ut instruktionerna.

De skulle jobba i grupper och göra en begreppskarta om organisk kemi; resonera kring begrepp och samband. De hade inga hjälpmedel; bara ett ark papper per grupp och färgpennor. Vi hade övat på situationen på lektionen innan; så de förväntades veta vad de skulle göra, och vilka begrepp och samband de skulle redovisa. Som grädde på moset hade jag spelat in en kort film där jag gick igenom alla begrepp och samband genom att skissa upp illustrationer på en whiteboard.

Så de började alltså jobba. Den högpresterande gruppen gick igång direkt, de på mellannivå strax efter. Längst bak, i gruppen som inte var superstark, så hände det inte så mycket. De satt och lekte med pennorna som jag delat ut. Jag gick dit och frågade hur det kom sig att de inte börjat.

”Vi kan ju inget, ingen i gruppen kan något.”

”Men något kan ni väl… något litet, någon av er”, replikerade jag.

Jag pekade ut en elev som jag visste kunde och sa att den fick ta kommandot. Sen gick jag vidare till de andra grupperna.

20 minuter senare gick jag tillbaka, de hade de skrivit en hel del om ämnet. Och jag frågade häpet:

”Ni sa ju att ni inte kunde något?”

”Ja, det var så, men nu har vi ju lärt oss.”

”Vad bra”, svarade jag glatt.

Åter till början. Den där dimman. Där elever pratar om skrivprov som bedömning, för att vi lärt dem det som enda metod. Sån dimma, såna blindskär.

Jag är ny som lärare, och lyssnar lätt på det som andra säger av rutin att saker borde vara. Ungefär som när man är nybliven förälder, och tror att det finns facit och att alla tyckare måste ha något att bidra med.

Men det vet ju jag med. Jag ser det nu. Eleverna lär sig av det jag gör. Jag kan ge dem det de behöver. Utan prov, utan krav på böcker. Dimman är skingrad – vägen ligger rak och tydlig framför mig. Den leder ännu mot ett okänt mål – och jag känner hopp.

Reagera på inlägget:

Gymnasiemarknad för vinnare och förlorare

Järfällamässan har anordnats av studie-och yrkesvägledare på Järfällas grundskolor sen över tio år, först för niorna i Järfälla och Upplands-Bro och ute på skolorna Källtorpsskolan och Tallbohovsskolan, sedan i Sporthallen i Jakobsberg och även för niorna i Håbo. Detta har alltid varit en lokal mässa där gymnasieskolorna utmed pendeltågssträckan Bålsta–Sundbyberg ställt ut. Vi som var där är nöjda med årets mässa.

Nior från alla grundskolor i Järfälla, Upplands-Bro och Håbo kom med sina studie-och yrkesvägledare och mentorer och fick information och inspiration inför sina gymnasieval som kommer att ske efter jullovet.

Valet till gymnasiet skapar inte bara viss panik för niorna själva utan även för lärarna eftersom betygsångesten blir påtaglig. Den skapar vinnare och förlorare. Vinnarna kommer in på gymnasieskolor i stan som upplevs som högstatusskolor medan förlorarna får hålla tillgodo med de lokala gymnasierna som får sämre status i elevernas ögon. Status och rykten är viktiga för eleverna och som konkurrensneutral studie-och yrkesvägledare vill man inte underminera detta.

Att välja ett gymnasium nära där man bor och inte behöva åka långt bort kan vara en framgångsfaktor som gör att man orkar slutföra studierna men det kan vara svårt för en 16-åring att se detta när gräset verkar grönare där borta. Därför finns det ett stort värde i just denna lilla gymnasiemässa.

Samtidigt lämnas en liten och känslig grupp elever i sticket. De som inte kommer att bli behöriga. De har ytterst få valalternativ. Det är olyckligt att det inte satsas på introduktionsprogrammet (IM). Utbudet inom IM krymper. Sammanslagningen av Preparandutbildningen och Programinriktat individuellt val till Programinriktat val utarmar IM. Det gör ont i vägledarhjärtat att förmedla detta.

Det kompensatoriska uppdraget urholkas när skolornas budget stramas åt. Jag gillar inte alls att sorteringen och den skeva sociala reproduktionen får fortsätta att pågå i dagens skola, där det är allt för tydligt vilka som är vinnare och förlorare i dagens skolmarknad.

Några grundskolor i området ger inte elever möjlighet att besöka den stora gymnasiemässan i Älvsjö på skoltid utan enbart till Järfällamässan. Det är därför så bra att egna lokala initiativ som Järfällamässan finns. Den visar att möjligheterna kan finnas på hemmaplan.

Reagera på inlägget:

Skolsegregation finns i hela landet

För de som inte har tillgång till DN följer här en version av den artikel jag och German Bender, som är programchef på Arena Idé, publicerade på DN Debatt den 26/10.

Vi menar i den att det har utvecklats ett parallellskolesystem i Sverige eftersom välutbildade och svenskfödda familjer väljer bort skolor med barn till lågutbildade och med invandrarbakgrund. Det skriver vi om i en ny rapport från Arena Idé. Vi kan i den också visa att den hyllade Nyköpingsmodellen inte lett till mindre utan snarare ökad segregation – trots de lokala politikernas vällovliga ambitioner.

Med skolsegregationen menas att allt fler barn går i skolor med barn som liknar dem själva, socioekonomiskt och etniskt. Den minskar likvärdigheten i skolan och skapar ett samhälle med etniska och sociala enklaver. När människor har mindre kontakt med varandra ökar risken för motsättningar och polarisering. Det har belagts i forskningsstudier och av Skolverket att den ökade skolsegregationen i Sverige i hög grad beror på det friskolesystem vi har och som består av fyra komponenter:

  • Fri etableringsrätt för friskolor
  • Skolval med kösystem
  • Skolpeng som tillfaller elevens skola
  • Möjlighet till obegränsat vinstuttag för aktiebolagsskolor

I en ny studie för Arena idé kan vi visa att skolsegregationen inte bara är ett storstadsfenomen, utan att den finns i hela landet. Genom att studera de 30 kommuner i Sverige som har 50–100 000 invånare kan vi illustrera det som är lärares, rektorers och kommunala skolförvaltningars vardag i Sverige: en kraftfull segregation.

Den sociala och etniska skiktningen i nästan alla de här kommunerna är ett påtagligt problem som syns i våra bostadsområden och på de platser där barnen rör sig och möts – eller allt oftare – inte möts.

Vi har använt data från Skolverkets databas Siri för samtliga högstadieskolor i dessa kommuner och rangordnat dem efter andelen elever med svenskfödda och/eller högutbildade föräldrar. Resultatet är mycket tydligt och ger en oroväckande bild av det Sverige som håller på att växa fram inför våra ögon.

1) Vi fann skolsegregation i 28 av 30 kommuner.

2) I över hälften (16) av dem fanns en tydlig skolvalssegregation orsakad av friskolesystemet.

3) Segregationens karaktär skiljer sig mellan kommunala och fristående skolor. Friskolor är kraftigt överrepresenterade bland skolor med hög andel svenskfödda och/eller välutbildade föräldrar. Kommunala skolor dominerar stort bland skolorna som har många elever vars föräldrar har lägre utbildningsnivå och/eller är utrikesfödda.

4) Av eleverna i årskurs nio som går i segregerade skolor med hög andel svenskfödda och/eller högutbildade föräldrar, är 49 procent placerade i friskolor. Av eleverna som går i kraftfullt segregerade skolor med hög andel lågutbildade och/eller utlandsfödda föräldrar återfinns endast 6 procent i friskolor och hela 94 procent i kommunala skolor.

Vi lyfter speciellt situationen i Nyköping, där kommunpolitikerna gjort ett också internationellt uppmärksammat försök att bryta segregationen. Den så kallade Nyköpingsmodellen innebar att man la ner fyra segregerade kommunala högstadieskolor och byggde en ny. Där tänkte man sig att alla elever från de nerlagda skolorna skulle gå. Men vår studie visar att ambitionen inte har varit framgångsrik.

Visserligen har man minskat den värsta ”negativa” segregationen – tidigare hade en hög andel av eleverna på framförallt en kommunal skola utländsk bakgrund och lågutbildade föräldrar. Men det som man inte pratat om är att man inte rått på det som inom skolforskningen kallas ”white flight”, det vill säga att välutbildade svenskfödda familjer flyr från denna nu enda och mer blandade kommunala skolan till de fyra fristående skolor som finns i Nyköping.

Utvecklingen i Nyköping kan bättre beskrivas som en resa från en sorts kraftfull segregation till en annan lika kraftfull. Resultatet är faktiskt att fler elever än tidigare befinner sig i etniskt och socioekonomiskt homogena skolor. Segregationen har bara bytt ansikte.

Vårt skolsystem hindrar den kommun som vill motverka segregation och underlättar för aktörer vars affärsidé är att erbjuda skolor med mer homogen elevsammansättning. Som Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson uttryckt det: ”Vi har skapat ett system där individperspektivet – att få välja skola – går före medborgarperspektivet. Vi vet att samhällsnyttan är större om skolorna är mindre segregerade, men det system vi har bidrar till segregationen” (DN 21/3).

Vårt skolsystem sorterar allt mer elever utifrån föräldrarnas inkomst, utbildningsnivå och härkomst. I ett demokratiskt samhälle, där alla barn ska ges möjlighet att utvecklas, är skolan inte bara avgörande för de kunskaper den ger, utan också som en mötesplats för alla barn – oavsett bakgrund. Detta är avgörande för ett demokratiskt samhälle med hög grad av social tillit, som Sverige varit och vill vara. Därför är skolsegregationen förödande.

Vi redovisar även forskning om skolval och segregationens konsekvenser. Skolvalssystem i alla undersökta länder har bidragit till ökad etnisk och socioekonomisk segregation och segregationen har kända negativa effekter på individ- och samhällsnivå. Det gäller skolrelaterade faktorer som kunskapsresultat och likvärdighet, men också elevers framtida utbildnings- och yrkesval, inkomst, hälsa, kriminalitet och attityder mot andra grupper som kan ha betydelse för polarisering och politiskt beslutsfattande.

I en ny rapport, ”Equity in Education” (23/10), konstaterar OECD att skolvalsreformer i Sverige och andra länder har lett till ökad skolsegregation och minskad likvärdighet. Man skriver också om Chile som genomför reformer för att bryta detta. Chile var tidigare det enda land som, jämte Sverige, hade ett skolsystem så helt byggt på Rose och Milton Friedmans principer om en skolmarknad. Där tar man nu bort både skolval och möjligheter till vinstuttag, vilket OECD alltså lyfter som ett gott exempel.

Det bör vara uppenbart, men vi vill påpeka att resultaten i vår rapport går stick i stäv med den svenska skolans lagstadgade kompensatoriska uppdrag, som innebär att skolan ska utjämna skillnader i elevers förutsättningar – inte förstärka dem och kravet på en likvärdig utbildning för alla. Mycket tyder på att dagens svenska skola utvecklas i motsatt riktning och i stället vidgar de socioekonomiska och kunskapsmässiga klyftorna mellan barnen.

Vårt nuvarande skolsystem söndrar och bryter ner mer än det enar och rustar.

German Bender, programchef arbetsmarknad Arena Idé och Per Kornhall, fil dr, oberoende skolexpert, medlem av Kungl. vetenskapsakademiens skolkommitté och EU-kommissionens Education and Training Expert Panel. Denna text är en något förlängd version av författarnas artikel på DN Debatt.

Reagera på inlägget:

Jag hade inte klarat min skolgång utan resursklassen

 0–100

100–0.

Så räknade jag sekunderna medan jag stod på vändplanen och väntade på min skolskjuts. Ibland var den tidig, ibland sen. Ibland kom den inte.

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. Många morgnar stod jag där på vändplanen. Räknandes, väntande. Jag skulle inte längre inkluderas i den vanliga skolan. Å andra sidan var en fysisk inkludering det enda som återstod av min skolgång.

Den mesta av min tid spenderades redan utanför klassrummet. Fyra olika elevassistenter hade kommit och gått. Min nyexade lärare hade utfört mirakel i klassrummet för min skull. Jag hade fått välja plats själv när vi skulle byta. Visade alltid vad jag skulle sitta och bredvid vilka. När jag inte kunde läxan stannade hon kvar efter sista lektionen och hjälpte mig. När jag fick ett utbrott fanns hon alltid där med en kram. När jag rymde från skolan var hon i skogen och letade eller gick hem och hämtade mig. Hon var helt fantastisk. Men allt har sin gräns, och jag hade redan utvecklat en självdestruktiv målsättning att se hur mycket jag kunde förstöra innan allt brakade samman.

Jag hade börjat inse att jag inte skulle kunna gå till skolan. Jag försökte till och med att sluta, ett flertal gånger. Men det här var innan begreppet hemmasittare kom till, så jag skulle fullfölja min skolplikt till varje pris. Skolan och mina föräldrar stod enade där, så jag kände mig ensam i min kamp. Jag utvecklade överlevnadsstrategier. Att ta kontroll och bli utåtagerande var det som gjorde minst ont just då. Försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Att svälja stoltheten och bekänna fel jag inte höll med om att jag begått eller stå för de starka känslor jag yttrat mitt framför alla. Det var en värre tortyr än att få skäll av fröken jag tyckte så mycket om, att bli lämnad ensam, utan några vänner, eller att göra mina föräldrar besvikna.

Jag fick mer tid hos min ”personliga lärare”, en fritidspedagog. Vi jobbade 20 minuter, spelade pingis 20. Även han var en magiker utan dess like. En självlärd specialpedagog. Men det var försent, jag hade redan bränt mina broar. Så nu stod jag där varje morgon på vändplan, i god tid och räknade mina sekunder. Jag hatade att komma sent, och det var inget jag kunde göra något åt längre.

Adhd-diagnosen fick jag som tioåring. Jag visste inte riktigt vad det innebar, jag kände ingen som hade adhd så jag drog slutsatsen att det måste vara något fel på mig. Jag var ju den enda som stökade så mycket och blev tillrättavisad så ofta, så det måste ha varit därför. Jag gjorde ofta fel, så då var jag nog fel. Det gjorde ont att inte få vara normal.

Min självdestruktiva strävan att uppfylla min roll fick mig att testa alla de gränser som fanns. Jag hade pushat gränser så länge, ställt till med så mycket, att jag till slut trott att den aldrig helt gick att kliva över.

Men det gick, och det hade gått så långt att jag blev akutplacerad på en ny skola. Trots allt som hänt på min gamla skola så saknade jag den. Min lärare, klasskamraterna, lokalerna. Ibland lyfte jag dessa bekymmer och jag kommer ihåg att jag brukade bli frustrerad på min mamma som oftast försökte hitta lösningar med klyschor som ”det är inte så farligt” eller ”det kommer bli bättre sen, härda ut”.

Ibland vill man bara bli lyssnad på och sedd. Någon som ser att man har det jobbigt. Då kan man bli stark igen. Då kan man orka.

Det bemötandet fick jag i resursklassen. En lärare som hade tid i sin tjänst att se just mig utan att känna en press att valla 26 andra vilsna själar. Här fanns det faktiskt utrymme att stanna upp och lyssna. Och när läraren inte hade tid, då fanns det andra pedagoger som hade det. Här fick jag bli stark igen.

Det bemötandet finns det inte tid för i skolan längre. Jag upplever att det funnits en inkluderingshysteri. I grunden är det något jag ser positivt till, att lyckas få till en fysisk, social och pedagogisk inkludering är eftersträvansvärt. En verksamhet som är bred, tillåter flera perspektiv att samexistera och drar nytta av elevers olikheter.

Det är få skolor som har de resurser att tillgå som krävs för detta och många elever faller mellan stolarna i strävan efter en sådan verksamhet. Jag hade varit en av dem.

Så med den skola vi har idag ser jag resursklasser som ett nödvändigt ont. Jag hatade att gå dit – men hade inte klarat min skolgång utan att ha fått den möjligheten. Och som min mamma brukade säga, ”det kommer bli bättre sen, härda ut”, så stämmer det faktiskt.

Även fast det inte är något man vill höra som barn är jag tacksam som vuxen att jag fick möjligheten. En möjlighet jag önskar fler barn borde få.

Reagera på inlägget:

Sidor