Annons

Låt lärarna avgöra mobiltelefonens roll i klassrummet

Mobiltelefonen diskuteras nu av politiker på riksnivå, bland annat debatterades det i ett inslag i Aktuellt på SVT. I Frankrike har man nu beslutat om förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Kanske borde mobiltelefonen förbjudas här i Sverige? 

Är mobiltelefoners vara eller inte vara verkligen en fråga för våra rikspolitiker?

Idag har skolor – enligt skollagen – rätt att omhänderta mobiltelefoner om de stör ordningen. Nu går våra politiker återigen in i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärarnas arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar. I vårt styrsystem sätter politiker mål, ger de professionella ramar och förutsättningar att nå målen. Politiker ska absolut inte detaljstyra verksamheten och samtidigt prata om att lita på de professionella och försöka öka deras status. Att detaljstyra ingår inte i politikeruppdraget. Tar man av de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår osäkerhet, oklarheter och resultatet kan istället bli en ren deprofessionalisering.

Skolans uppgift är alltjämt att disciplinera. Folkskolan etablerades vid 1800-talets mitt på grund av att kyrkan tappade greppet om svenska folket. Skolan blev då kyrkans ”förlängda arm”. Vi går till skolan givetvis för att lära, men vi går också dit för att disciplineras och bli en social samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera och så vidare är naturligtvis problematisk.

Den skoldebatt som förs idag, utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte. Politiker ska inte gå in på detaljer, inte vara klåfingriga och besluta om mobiltelefonens vara eller inte vara. Det är inte meningen.

Alla som går och sätter sig på ett möte eller deltar i en lektion vet att mobilen kan vara ett fantastiskt arbetsredskap, men också att den kan vara väldigt störande om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Kan mobiltelefonen istället bli en integrerad del av det pågående arbetet med skolans digitalisering? Mobilen blir allt viktigare för oss alla i vardagen. Med smartphones har vi kraftfulla datorer och kan vara uppkopplade, delta i social samvaro, följa med i nyheterna, lyssna på musik, betala etc. Mobilen är ett mångsidigt verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är också vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. I skolverkets rapport om IT-användning och IT-kompetens sägs att 69 % av grundskolorna och 93 % av gymnasieskolorna tillåter att eleverna använder egen digital utrustning i skolan.

Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning. Det är också viktigt att alla elever ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår exempelvis att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska kunna använda egen utrustning om de vill det. Är det då riktigt klokt att hetsa upp sig och säga nej till mobilen?

Den tekniska utvecklingen av mobilerna, och hur de används i skolan, har förändrats mycket, under de senaste åren. Än så länge finns det inte så mycket forskning, men det kommer så småningom intressant forskning. I Karlstad och i Åbo används fallstudier och forskarna observerar och analyserar hur gamla och nya praktiker kring samtal, läsning och skrivning flätas samman när mobilen används i klassrummet. En kritisk reflektion kring hur skolans undervisning ska hantera nya förutsättningar är också en del av forskningen.

Mobilen är tyst och diskret och syns inte konkurrera om något talutrymme i klassrummet. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet. Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella och inte av politiker.

Reagera på inlägget:

Bemöt inte skrik med skäll

Relaterat

Det är svårt att bemöta barn som skriker. Särskilt när det påverkar andra. Idag leker vi kedjekull och det dröjer inte länge tills kedjan växt sig lång och skriken nått en nivå som inte längre är hållbar.

"Samla er runt cirkeln i mitten!"

Jag har stängt av musiken och blåst i min pipa för uppmärksamhet. Det är en fantastisk pipa från försvarsmakten som saknar det där gälla, skärrande ljudet och låter mer som en tågkonduktörsvissla.

"Oj vad det låter mycket här inne, tycker inte ni också det?"
"Det är för att alla skriker!" säger ett barn. "Jag skrek inte i alla fall"
"Han skrek visst" säger ett barn tyst till mig
"Okej, så det är mycket skrik just nu. Vad är det som gör att man skriker?"

Ingen känner sig manad att svara på min fråga

"Behöver man skrika i leken?"
"Nej" svarar några barn i kör. 
"Dåså, då kan vi komma överens att vi inte skriker"

Vi kör igång

Det dröjer inte länge innan ljudnivån blir för hög och jag måste bryta aktiviteten igen. Vad är det de inte förstår? Tänker jag. Vi har ju pratat om det här för en minut sen.

"Tycker ni det är bättre, samma eller sämre med skrikandet nu?" 
"Sämre"
"Sämre" "Lite bättre" 
"Ungefär samma" 
"Sämre"

Medan barnen får komma till tals slår tanken mig att de förstår mycket väl vad skrikandet leder till, ändå fortsätter de. Det måste vara något de inte kan kontrollera eller sätta ord på som är jobbigt. Det har alltså blivit värre sen jag påminde dem att hålla nere ljudnivån.

Att bemöta behovet

"Hur tycker ni som blivit kullade det känns att springa med i den där långa kedjan?"
"Lite läskigt"
"Okej, är det därför man skriker, för att man blir rädd?"
"Ja och jag skriker ibland när det gör ont också"
"Håller ni andra med om att man kan skrika ibland när man blir rädd eller får ont, hur många har gjort det någon gång?"

Jag räcker upp min hand och många elever gör detsamma.

"Så vad behöver vi tänka på då i den här leken?"
"Att kulla snällt"
"Absolut, att vara försiktig mot dom vi kullar. Något mer?"
"Att inte springa för fort"
"Att inte springa för fort, precis. För det är viktigt att alla kompisar i kedjan hänger med. Det är också viktigt att inte springa för fort så man krockar med någon annan eller en vägg. Jag skulle vilja testa en gång till, och jag skulle vilja att någon som känner; jag kan visa hur man kan vara en bra kompis och tänka på de andra"

Några elever räcker upp handen och jag väljer en på må få.

"Tror du på dig själv att du fixar denna svåra uppgift?"
"Ja"
"Va bra! För det tror jag med"

Utfallet

Vi börjar leken. Elever blir kullade och den som startade ser hela tiden till att de andra är med. Hen sliter inte i de andras armar och kollar runtomkring sig för att se hur det går för de andra."Går det bra?" Frågar en annan elev sina grannlänkar i kedjan.

Vi har en återsamling och jag frågar eleverna hur de tyckte att de gick. Nu är det många fler glada miner och eleverna hyllar hen som fick det stora ansvaret att börja som kullare. Det haglar in komplimanger. En elev frågar hur många tummar kullaren får för sin insats varav nästan alla sträcker ut båda. Eleven som mottager allt beröm har ett leende som sträcker sig upp till ögonen, jag kan verkligen se stoltheten av att bli sedd i blicken. Jag passar på att lyfta denna elev också och skiftar sedan till eleven som kollade att alla hängde med. Jag tar också upp de som deltog i leken, utan protester när de blev kullade och hur viktig var och en i gruppen är för att det ska bli bra.

Lärdomen från denna lektion blev för mig att återigen se vad som är orsaken, den utlösande faktorn, istället för produkten. Känns bra när man själv får en aha-upplevelse.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lärare behöver förutsättningar för sitt viktiga uppdrag

Snart är det dags för Nobeldagen då nobelprisen delas ut. Och varje år diskuteras och kritiseras det faktum att det är så få kvinnliga pristagare. Finns det inga kvinnor som kan belönas eller släpps de inte fram? Eller handlar det om vem som nominerar?

Det här är sega strukturer i samhället som på något sätt gör att vi inte kan se och som gör att det finns outnyttjad kapacitet som inte erkänns. Det finns outnyttjade resurser när inte kvinnor blir sedda. Det är massor med hjärnkapacitet med idéer och perspektiv som kanske inte kommer fram. 

Det är bland annat därför jag engagerat mig i samtalet om #MeToo, kampanjen mot sexuella trakasserier och övergrepp. Där handlar det också om de sega strukturerna i samhället. De som vi inte riktigt vill se, fastän de begränsar både män och kvinnor. De begränsar oss alla. 

I skolan har vi ett tydligt uppdrag att motverka könsstereotypa normer och beteendemönster. Vi ska främja jämställdhet och jämlikhet och även ge individen förutsättningar att förverkliga sin fulla potential. Det handlar om det som betecknas som värdegrundsfrågor.

Jag vet att det finns de som menar att vi i Lärarnas Riksförbund egentligen inte ska ägna oss åt dessa frågor. Att vi ska fokusera på traditionella fackliga frågor som exempelvis arbetsmiljön. Men då vill jag hävda att detta i allra högsta grad handlar om arbetsmiljön, både för lärare och för elever. Vi lärare måste vara goda förebilder och även detta är i allra högsta grad en facklig fråga för en profession.

Vi som lärare hamnar förstås också lätt i dessa strukturer och mönster. Men ska vi ha möjlighet att på allvar kunna utföra uppdraget som beskrivs i styrdokumenten så måste vi få en rimlig arbetssituation. Vi måste ha tid att se och möta våra elever. Vi behöver tid för att se vad är det för strukturer och sammanhang som eleverna befinner sig i. Vad händer i mitt klassrum? Vad händer utanför klassrummet när vi skiljs åt? Vilka är det som pratar, och på vilket sätt bemöter man varandra?

För att vi lärare ska kunna ta oss an detta viktiga uppdrag måste vi ha rätt förutsättningar. Ska vi kunna göra vårt jobb så måste vi ha en rimlig arbetsbörda och arbetssituation. Även om det är mer ”mjuka frågor” om värdegrund och värderingar, så kokar allt ner till de hårda fackliga kärnfrågorna. Det handlar om att lärare måste ha goda, och för vårt yrke ändamåls-enliga, arbetsvillkor för att vi ska kunna ta oss an det som finns i styrdokumenten på ett professionellt sätt.

Våra styrdokument har riktigt bra formuleringar och intentionerna är goda. Vi har en god tanke med skolan i Sverige. Men möjligheten att lyckas med detta står och faller med att lärarna får möjligheter och goda villkor.

Tro inte för ett ögonblick att jag glömmer eller negligerar villkorsfrågorna bara för att jag uttalar mig om det som anses som mjuka frågor. Det är precis tvärt om: Vi ska lyfta de viktiga värderingsfrågorna och för att sedan kunna utföra det så måste vi ha goda villkor. 

Och om inte dagens unga får möjlighet att tillgodogöra sig kunskaper och växa till starka, fritänkande individer så kan vi missa nästa stora upptäckt och framtida nobelpristagare. Allt hänger samman.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2017

Reagera på inlägget:

Fyller föräldramöten ens någon funktion?

Hur många gånger har du som förälder suttit på ett föräldramöte och tänkt: “Jisses, detta kunde de väl ha mailat ut istället?” eller som lärare tänkt: “Jisses, vad ska vi fylla detta föräldramöte med? Måste vi tvinga hit föräldrarna när vi inte har något direkt innehåll?”

Själv har jag varit med om båda delar!

Som förälder känner jag mig tvingad att gå på föräldramöte även om jag vet att det inte direkt kommer ge mig någon ny information. Om man inte går på ett föräldramöte är man väl en oansvarig och dålig förälder, eller? Jag är dock intresserad av att höra om hur klassen fungerar och det är bra att ha ett ansikte på de andra föräldrarna i klassen så jag går dit. Som lärare har det sett olika ut på olika skolor jag varit på. Den skola jag är på nu har “mingel” då föräldrarna ska kunna se hur vi ser ut samt kunna diskutera med oss om de har någon fråga. Utöver det har vi traditionella föräldramöten. De flesta skolledningar verkar anse att föräldramöte som leds av lärarna varje termin är ett måste. I en artikel i Skolvärlden (15/9) kunde vi dock läsa att huvudskyddsombudet för Lärarnas Riksförbund i Lund, Robert Jivegård, menar att det inte står någonstans i skollagen att vi ens ska ha föräldramöten och inte heller att det står att lärare måste hålla i dessa.

Jag anser att föräldramöte för år 1, 4 och 7 är viktiga då det ofta är nya klasser och mycket nytt att ta del av. Dessa möten menar jag ska ledas av ansvarig lärare. I nian är det studie- och yrkesvägledaren (syv) som ska spela huvudrollen tycker jag. Syv har ofta en bortglömd roll, men har en väldigt viktig funktion på skolorna och då främst i samband med gymnasievalet.

Om skolan har en väl uppbyggd lärplattform eller annan digital informationskanal där lärarna regelbundet lägger ut information så har föräldramötet spelat ut sin roll tycker jag. Det krävs dock att vi lärare blir bättre på att få ut information via till exempel Schoolsoft eller Infomentor (lärplattformar) och inte bara skriver in några resultat på ett glosprov. Att eleven haft 12/12 på ett glosprov är ju bra, men säger ingenting kring hur eleven klarar sig mot kunskapskraven och senare mot betygen. Vi behöver regelbundet ge information kring elevens kunskapsutveckling, men även lägga in eventuella läxor och prov. Många föräldrar behöver också se till att intressera sig för sitt barns skolgång och faktiskt logga in i lärplattformen och ta del av dess innehåll.

Sedan menar jag inte att man behöver vara som jag själv och kolla den varje dag, men någon gång i veckan menar jag absolut ingår i föräldraansvaret. Alldeles för många föräldrar har aldrig varit inloggade eller bara inloggade någon gång per termin. Jag menar att om man klarar att facebooka och instagramma så klarar man också att kolla information i en lärplattform. Självklart är det inte lika enkelt om du inte har svenska som modersmål, men då får man söka andra lösningar och kanske be studiehandledarna på skolan om att översätta information och lägga ut.

Om föräldrar vill träffas för att diskutera saker i klassen kan man göra det i alla fall. Vanligt är till exempel att föräldrar skapar en sluten facebookgrupp för sina diskussioner och för att enkelt kunna ta kontakt med varandra.

Jag menar att majoriteten av föräldramöten kan tas bort. Det är min åsikt både ur lärar- och föräldraperspektivet.

Vad tycker du? Har föräldramöten spelat ut sin roll eller har du som förälder varit på ett riktigt toppenbra föräldramöte?

Eller har du som lärare ett kanonupplägg som du vill dela med dig av? Kommentera och dela med i kommentarsfältet här i bloggen eller på Skolvärldens facebooksida!

P.S. Det heter inte föräldraRmöte, vilket syns i många sammanhang. Hälsningar språkfröken. D.S

Reagera på inlägget:

Tro inte att det räcker med auktoritet i klassrummet

Att vara lärare idag är sannerligen komplext och inget yrke som du bara kan läsa dig till att bli bra på. Jag skulle säga att det är ett hantverk som kräver ganska många timmars övning för att bli riktigt skicklig på.

När jag började jobba som lärare för cirka tjugo år sedan tappade jag ofta humöret och blev rasande på de elever som inte lydde eller gjorde tilldelade uppgifter som de skulle. Det ledde till att det förvisso var väldigt tyst och lugnt i klassrummet och när rektor gjorde lektionsbesök tyckte han att jag hade mycket god ordning.

En dag kom sexornas klassföreståndare och berättade att flera flickor inte vågade komma till mina tysklektioner då de kände sig rädda för att jag skulle bli arg eller säga till dem strängt. Det blev en väckarklocka för mig. Ingen vill att elever ska sitta och känna att de inte vågar fråga eller att de är rädda.

Jag uppfattas fortfarande som sträng och det är en god ordning i mitt klassrum. Den stora skillnaden är att jag lägger en hel del tid på att bygga relation till varenda elev. Jag ger ett uppmuntrande ord när jag passerar i korridoren, stannar till och småpratar på rasten, sätter mig bredvid den mest svårhanterlige eleven i matsalen och pratar om annat än skola – små saker som inte tar många minuter men som sedan skapar en helt annan dynamik i klassrummet.

Uttrycket att bygga relation får verkligen inte förväxlas med att vara ”kompis” med eleverna. Det är inte samma sak. Att se varje elev och ha en god relation betyder inte att eleverna är mina kompisar eller mina ”kids” som jag snapchattar med på eftermiddagarna. Det handlar istället om en ömsesidig respekt som måste förtjänas.

Den lärare som idag tror att det räcker att vara sträng, auktoritär och kunskapsförmedlande kommer efter ett tag förhoppningsvis inse att det inte räcker i dagens skola. Absolut ska vi vara tydliga ledare och när jag eller någon annan pratar är övriga tysta och lyssnar. Absolut har jag ibland genomgångar där locken på datorerna är stängda och eleverna sitter tysta och lyssnar. Självklart. Men inte varje lektion och inte hela tiden. Variation är A och O för en fungerande undervisning.

Att som lärare ha djupa ämneskunskaper, förmåga att bygga relation till eleverna och veta vilken klass som kräver vilken metod är det som utmärker en god lärare. En uppgift som fungerar lysande i en klass fungerar inte alls i en annan och det är viktigt att fundera över varför och anpassa sin undervisning efter den klass och de individer du har framför dig.

Förra läsåret bytte jag jobb och jag var tvungen att verkligen rannsaka mig själv och fundera över mig själv i min lärarroll. När du kommer ny till en klass har du verkligen inte automatiskt respekt hos eleverna oavsett hur sträng eller auktoritär du är när du möter dem. Du måste arbeta på att vinna deras förtroende och eleverna måste inse att du är konsekvent och står för vad du säger.

Jag var van vid att i stort sett bara titta på eleverna på min förra skola med min ”frökenblick” så visste de vad som gällde. På mitt nya jobb har jag fått slita för att vinna respekt och förtroende. Flera gånger under höstterminen grät jag i bilen när jag körde hem och tänkte: “Jag fixar inte detta. Det kvittar vad jag gör så blir det inte bra”.

Samtidigt hade jag undervisning i en annan klass som var bland det roligaste jag haft på många år. De var ett gäng otroligt entusiastiska elever som kastade sig över uppgifterna och som det var en fröjd att gå in och ha. Den förstnämnda gruppen fungerade också väl så småningom, men det tog mycket längre tid. Den gemensamma nämnaren för att grupperna fungerade var att jag lyckades hitta uppgifter som eleverna såg en mening med.

I den stökigaste gruppen valde jag en skönlitterär bok med omsorg. När jag högläste de första kapitlen i boken blev det knäpptyst och när det var fem minuter kvar sa en av de rörigaste eleverna: “Du, du hinner nog ett kapitel till så vi kan höra hur det går”. Så stolta de var när de läst sin första skönlitterära bok på engelska och tyckt att den var riktigt bra!

Jag insåg också ganska snabbt att denna grupp inte kunde hantera mobiltelefoner eller sina ipads. Dessa valde jag att samla in och vi använde under en period inga digitala verktyg alls. I den andra gruppen hade de sina telefoner och jag sa till en gång om att jag inte ville se dem och sedan syntes de inte till.

Den gruppen arbetade i stort sett helt digitalt då de klarade att hantera sina datorer och hade sina privata telefoner undanstoppade.

Det går inte att anamma en enskild metod och tro att den ska fungera i alla klasser. Det blir därför så tokigt när politiker och journalister, utan erfarenhet av undervisning, dundrar på med mantrat att “katederundervisning” skulle höja resultaten för svensk skola. En skicklig lärare inser att den måste välja uppgift och metod beroende på vilken klass den har framför sig.

Är du helt ny i yrket och du för första gången ska ha dina egna klasser kommer här några råd att tänka på:

* Du släpper in eleverna i klassrummet. Låt dem inte springa in som en hjord elefanter. Är det stökigt i korridoren så ställ upp dem på led och släpp in dem en och en.

* Du bestämmer var eleverna ska sitta. Du har gjort en placering i förväg gärna i samråd med mentorn. Placeringen är inte förhandlingsbar. Om synnerliga skäl föreligger kan placeringen ändras i samråd med lärare som känner klassen.

* Om ni bestämt att mobiler ska samlas in så stå i dörren och låt eleverna lägga ifrån sig mobilerna i en låda INNAN de går in.

* Har du sagt att du ska ringa hem måste du göra det samma dag. Stå för vad du säger. Ring eller maila gärna om bra saker också. Tar lite tid, men betyder mycket.

Läraryrket är komplext och inte enkelt, men när du får dina grupper att fungera är det faktiskt ett riktigt bra jobb. Låt dig inte nedslås av alla negativa artiklar som florerar i media. Dessa artiklar spär på föraktet mot svensk skola och kommer ofta bara med ett tyckande om hur det borde vara. Om vi bara har kunskapsförmedling och korvstoppning från katedern så kommer allt bli bra, eller hur?

Enligt många skoltyckare är det en dålig skola, en dålig lärarutbildning och tja, det mesta med svensk skola verkar vara dåligt. Så är det inte. Det finns hur mycket bra som helst med svensk skola, även om det så klart finns utrymme för förbättring precis som i alla andra yrken.

Reagera på inlägget:

Sidor