Annons

2020: Ett år av handling – inte prat

Nu när vi kliver in i ett nytt årtionde hoppas jag att alla lärare och studie- och yrkesvägledare gör det med råg i ryggen. Vi ska vara stolta över att ha lyckats vända de nedåtgående kunskapsresultaten i Pisa i rätt riktning. Jag vet att vi lärare och syv-are kämpar stenhårt för våra elever och det är roligt att se att det hårda arbetet ger utdelning. 

År 2020 kommer, precis som varje nytt år gör, med en rad tuffa utmaningar. Det är utmaningar som kräver att vi i Lärarnas Riksförbund gemensamt och fullt ut engagerar oss. Det finns ett stort arbete att göra innan vi har en likvärdig skola som inte sviker de svagaste, och innan våra medlemmar är rätt värderade och har rätt förutsättningar. Så låt oss kavla upp ärmarna och kraftsamla för skolan och för hela förbundets bästa.

Förra året präglades av nedskärningar i skolan, runtom i landet. Antagligen har vi bara fått försmaken av dem. Under 2020 måste vi ta kampen för att få kommunerna att överge sina nedskärningsplaner som riskerar att ytterligare urholka likvärdigheten och dra undan mattan för den positiva kunskapsutvecklingen.

På kort sikt behövs det nu snabba statliga tillskott till skolan. Sedan måste det till en hållbar och långsiktig lösning som avslutar de irrfärder som den svenska skolan sedan trettio år befunnit sig i. 

Att staten tar över ansvaret för svensk skola kommer förstås inte med ett trollslag kunna lösa alla problem, men det är en alldeles nödvändig förutsättning för att skolan ska kunna bli mer likvärdig i hela landet. Det är glädjande att det börjar röra på sig i rätt riktning. Då menar jag januariavtalets punkt om ett beslutsunderlag för statlig skola, liksom att två statliga utredningar snart ska lämna slutrapporter med förslag på hur staten ska kunna öka sitt ansvarstagande för grundskolan och för gymnasieskolan.

Men vi är långt ifrån nöjda. Den riktigt stora utmaningen blir att få till politiskt agerande. Det är nog med utredningar som blir hyllvärmare. Det är nog med vackra ord om hur viktigt det är att satsa på skolan. För ord betyder väldigt lite om de inte leder till politisk handling. 

Så om jag får önska mig något av det nya året, önskar jag att 2020 blir ett år som präglas av politiskt mod som leder till handling och förändring i rätt riktning. Lärarnas Riksförbund kommer att jobba hårt för fortsatt genomslag för våra tankar om hur svensk skola ska förändras och utvecklas. 

Arbetet för ett ännu starkare förbund tar inte heller paus. Nu är det fyra månader kvar till kongressen och förberedelserna inför den är i full gång.  Kongressen är Lärarnas Riksförbunds högsta beslutande organ och hålls vart fjärde år. Den är viktig på många sätt. 

Den beslutar om förbundets långsiktiga mål, det vill säga färdriktningen i framtiden. Det handlar om förbundets strategiska utveckling, vart vi siktar, hur vi ska ta oss dit och vilken ledning som ska driva arbetet framåt. Så vi har onekligen börjat på ett spännande år, både för skolan och för Lärarnas Riksförbund.  

Välkommen att följa med på den resan!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #1 2020

Reagera på inlägget:

Nya villkor för lärare – hur blir det nu med förtroendetiden?

Vi ska få nya villkor för semesteranställda lärare på delar av komvux i Stockholm. Jag har förstått att förtroendetid (eller förtroendearbetstid) är en punkt där man har haft delvis olika uppfattning. Utan att vara helt insatt i hur diskussionerna går, har jag som de flesta lärare en del tankar kring förtroende och läraryrket. 

Ska lärare ha förtroendearbetstid? Om ja, hur mycket? 

Personligen motiveras jag av tillit och frihet under ansvar, vilket förtroendearbetstiden bidrar till för mig. I praktiken utnyttjar jag ändå ganska sällan alla våra sju timmar i veckan. Men självklart ser lärares behov och livspussel väldigt olika ut. Hur använder du din förtroendearbetstid?

Det finns också forskning (till exempel Katz & Ain Dack 2017) som tar upp hur självstyrning leder till bättre arbetsprestationer. En anledning till det är att vi just blir mer motiverade när vi ges möjlighet att göra våra egna, professionella val i arbetet. 

Att inte ha den här valfriheten på pränt i sina arbetsvillkor, kan leda till att man måste fråga om att till exempel få jobba från annan plats de där timmarna i veckan. Det behöver inte nödvändigtvis leda till förändringar i ens arbete (så länge svaret är ja vill säga), men det minskar ändå självstyrandet i någon mån. Varför skulle man då vilja göra det?

De nackdelar som ibland lyfts med förtroendearbetstid är bristande tillgänglighet och ökad stress. 

Tillgängligheten handlar om att framför allt eleverna ska kunna komma i kontakt med sina lärare vid behov, något som vid tillfällen skulle hindras av förtroendearbetstiden. Jag har själv inte upplevt det här problemet på de skolor jag varit på. Mina elever söker nästan uteslutande mig via lärplattformen, mejl eller någon enstaka gång på telefon, så även om jag skulle jobba hemifrån just då, kan jag ändå svara.

Den andra nackdelen som framhålls är att förtroendearbetstid kan leda till mer stressade lärare, eftersom man inte får stöttning i sin arbetsuppläggning utanför undervisningen. Gränserna mellan arbetstid och fritid riskerar att delvis suddas ut. Som följd sitter du och bedömer elevtexter mitt i fredagsmyset. 

Samtidigt kan man fråga sig om det beror på att man som lärare bara råkat lägga upp arbetsveckan så, eller om det är arbetsbördan som tvingar fram att man inte kan titta på ”På spåret” i lugn och ro. Men om det här är ett problem som man menar beror på förtroendearbetstiden, tänker jag att det ändå finns mer motivationsstärkande sätt att komma till rätta med det än att reducera den för alla lärare. 

En lösning är att frigöra tid åt att kollegialt under en period synliggöra hur vi lärare arbetar, när vi inte står i klassrummet. 

Vi för först loggbok. I en sådan skulle vi till exempel kunna skriva ner hur mycket tid vi lägger på bedömning, planering, navelskåderi, Youtube och dokumentation (inräknat den nya, men högst temporära loggboken). 

Dessutom reflekterar vi kring till exempel våra sätt att bedöma och planera. Är du en sådan som går loss med rödpennan eller fyller du i matriser? Planerar du kursen baklänges eller låter du den mer ta form medan den pågår?

Sedan samtalar vi om vår tidsanvändning och våra arbetssätt i kollegiet. På så vis får vi idéer och praktiska råd kring hur vi kan jobba både kvalitativt och effektivt. 

Jag är nämligen helt övertygad om att vi alla har kollegor som i vissa avseenden utnyttjar sin arbetstid bättre än oss. På samma sätt som att du och jag säkert har något smart arbetssätt som skulle kunna komma fler kollegor till gagn. 

Jag vet inte vad den optimala siffran för förtroendearbetstid är, och den kan säkert variera mellan skolor. Vissa skolor har testat 100% förtroendetid, medan andra reducerat den, med lyckade resultat i båda fall. Jag hoppas och tror att arbetsgivare och fack genom sina helhetsbilder av verksamheternas behov kan komma fram till en rimlig siffra för delar av komvux i Stockholm.

Något jag däremot vet är att tillit är helt centralt för både enskilda lärare och kåren. Det bidrar till en inre motivation som gör oss till bättre lärare. Och förtroendearbetstid kan vara ett sätt att skapa just den här motivationshöjande tilliten. 

Om fler ska vilja stanna i yrket och nya lärare söka sig till våra arbetsplatser, måste starkt förtroende tillsammans med goda förutsättningar för lärare genomsyra skolan.

Tycker du att lärare ska ha förtroendetid? Om ja, hur mycket ska det vara?

Reagera på inlägget:

Äntligen får lärarstudenter kombinera studier med arbete som lärare

Nu vill regeringen att fler och fler ska arbeta och studera samtidigt. Regeringen satsar 30 miljoner kronor fördelat på elva lärosäten, för att lärarstudenter ska kunna kombinera studier till lärare med lärararbete. Det är fler och fler som både arbetar och studerar samtidigt för att teoretiskt utveckla sina kompetenser samtidigt som de får praktisk yrkeserfarenhet.

Att öppet tillåta kombinationen studier på lärarutbildningen med lärararbete är ett trendbrott när det gäller lärarutbildningen. Lärarstudenter har egentligen alltid arbetat som lärare i det tysta vid sidan om utbildningen i olika stor utsträckning. Det har dock inte alltid varit tillåtet.

Såväl lärarutbildare som utbildningsledning har ägnat mycket tid och kraft åt att utgjuta sig över lärarstudenters lärararbete och framför allt har de ägnat tid och kraft åt att förhindra detta. På årliga utbildningsledarkonferenser 1979-1989 för lärarutbildningarna diskuterades kontinuerligt det olämpliga i att arbeta och studera samtidigt. 

Lärarstudenterna skulle satsa helhjärtat på sin teoretiska utbildning på lärosätet och absolut inte arbeta som lärare vid sidan om studierna. Visserligen fanns ett tillfälligt arbete som lärare inbyggt i klasslärarutbildningens praktikanttjänstgöring under lärarhögskoletiden 1968-1977.

Lärarstudenterna var då anställda på en 50-procentig lärartjänst och fick då lön under sin praktiktermin som varade i 20 veckor. Det var i mitt tycke den allra bästa formen för praktikanttjänstgöring och lärarutbildningen blev kvalitativt bättre genom detta. Detta smarta system räddade dessutom Sverige från lärarbrist 1968-1977. 

De fackliga organisationerna motsatte sig också lärararbete under lärarutbildningen. Utbildning kräver handledning, inget vikariat under lärarutbildningens praktik. Jag minns många diskussioner med våra fackliga företrädare om det olämpliga i att lärarstudenterna arbetade. Så här har det alltså varit om man gör en tillbakablick på tiden från 1950-talet och fram till idag.

Nu har trenden brutits, för hoppningsvis för gott, och nu är det arbetsintegrerad lärarutbildning som gäller. Regeringen lyfter nu också fram den så kallade Dalamodellen och ger Högskolan Dalarna hela 5 miljoner kronor. Högskolan Dalarna var det lärosäte som startade ett sådant projekt för en tid sedan som syftade till att förse regionen med lärare. 

Dalamodellen, konceptet med studier på lärarutbildningen i kombination med lärararbete, spreds till andra lärosäten och dessa arbetsintegrerade lärarutbildningar fick ett högt söktryck. Då beslöt regeringen att satsa medel, för det handlar naturligtvis nu om att försöka komma tillrätta med den stora lärarbristen. Det fanns också en arbetsintegrerad lärarutbildning vid Malmö Universitet. Nu är det alltså både tillåtet och önskvärt att studera på en arbetsintegrerad lärarutbildning. Lärararbete och studier på lärarprogrammet är önskvärt till och med.

Arbetsintegrerad utbildning är mycket vanligt i dagens konkurrensutsatta arbetsmarknad, det vill säga betyder det att fler och fler studerande arbetar och studerar samtidigt. Det handlar om att utveckla sina kompetenser samtidigt som man får praktisk yrkeserfarenhet. Med rätt inställning, en tidsplanering och stöd är det absolut möjligt att utveckla sina färdigheter utan att sätta resten av livet på spel. Det finns goda exempel på hur andra yrken tillämpat arbetsintegrerade studiemodeller, exempelvis utbildningen till sjuksköterska. 

Hur tänkte vi egentligen om lärande när lärarutbildningarna förbjöd arbete som lärare under studietiden? Jag minns inte att vi över huvud taget funderade över detta. Det är alldeles klart att man lär sig läraryrket på ett bra sätt genom att integrera lärararbete med studier på lärarprogrammet. Det har varit min uppfattning sedan länge, men jag har naturligtvis solidariserat mig med rikstäckande beslut.

Kopplingen teori och praktik som alltid varit svår i lärarutbildningen, underlättas genom arbetsintegrerat lärande. Praktiskt arbetande lärarstudenter kan ställa andra och mer relevanta krav på lärarutbildningen. De kan ställa tydligare krav på sin lärarutbildning när de vet mera om vad det behöver som yrkesverksamma. 

Samtidigt kan det finnas vissa risker med att kombinera arbete och studier. Lärarstudenterna kan förlora sig i prestationshets. Ingen kommer någonsin att tacka de lärarstudenter som tar på sig mer lärararbete än vad de egentligen orkar. Lärarutbildarna får hjälpa dem att ta några steg tillbaka och titta på hur duktiga de är som klarar av att både arbeta och studera samtidigt.  Om lärarstudenterna är noga med att både planera och lyssna på sin kropp, kommer de att lära sig mycket om sig själva, få nya värdefulla yrkeserfarenheter och dessutom ett tillskott i plånboken.

Reagera på inlägget:

Allt är inte nattsvart för svensk skola

I tider av lärarbrist målas det upp en bild av att ”ingen” längre vill bli lärare. Verkligheten är dock inte fullt så dyster. Intresset för lärarutbildningar är faktiskt det högsta sedan 2012! 

Det är Universitets- och högskolerådets nya antagningsstatistik som visar att söktrycket till lärarutbildningarna har ökat kraftigare än för övriga högskoleutbildningar totalt. Antalet examinerade har också ökat samtidigt som vi ser att många lärare som lämnat yrket nu kommer tillbaka, liksom att intresset för att karriärväxla ökar. 

Även om vi skulle behöva många fler för att mota lärarbristen, gläds jag åt den statistiken. Den visar att loppet på intet sätt är kört när det gäller svensk skola. Det finns oerhört många människor som vill bli lärare. Och konstigt vore det annars. 

Det är få yrken förunnat att varje dag kunna påverka unga människors framtid på ett så påtagligt och konkret sätt som läraryrket gör. Vi måste nu vårda denna positiva trend och göra mer för att ännu fler ska vilja bli lärare och stanna i yrket. De nedskärningar på skolan som nu genomförs riskerar att dra undan mattan för den positiva trenden – och den utvecklingen måste stoppas!

En annan statistik att glädjas åt är att Lärarnas Riksförbund växer stadigt och den senaste tiden har vi sett ett starkt tillflöde av nya medlemmar. Jag vill önska alla varmt välkomna och samtidigt tacka för allt fackligt engagemang! 

Medlemsökningen gör naturligtvis att förutsättningarna att bedriva framgångsrikt fackligt arbete ökar. Fler engagerade medlemmar gör större skillnad och tillsammans ska vi forma förbundet så att det blir det bästa för våra medlemmar. 

En av frågorna som vi måste fortsätta driva på i rätt riktning är lönefrågan. För trots att det även här har skett en förbättring under senare år är läraryrket fortfarande i dag ett av få yrken med en negativ livslön.

skolvärlden.se och i senaste numret av magasinet kan du läsa om Lärarnas Riksförbunds stora löneundersökning ”Lärare behöver ett lönesystem byggt på meriter”. Den visar att det finns stora problem med lärarnas lönebildning. Förutom att lärare är förlorare i ett livslöneperspektiv, premieras erfarenhet för dåligt och det finns på många håll stora oskäliga skillnader i vad lärare tjänar. 

Vår rapport visar bland annat att lärare i grundskolans senare år och i gymnasieskolan har haft sämst löneutveckling. Det har skett en marginell återhämtning under senare år, inte minst tack vare hårt fackligt arbete, men ännu är det alltså inte tal om en uppvärdering, bara en återställare.

År 1996 överfördes samtliga grundskole- och gymnasielärare från tarifflönesystemet till ett system med individuella och differentierade löner. Det har inte fungerat och kommunerna och friskolorna har brustit i sitt ansvar som arbetsgivare.

Vi på Lärarnas Riksförbund vill se ett lönesystem där lönen kan härledas till individers erfarenhet, skicklighet och formella meriter. I vår lönerapport ges ett förslag till ett sådant system. 

Vi lärare är värda bättre!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2019

Reagera på inlägget:

Ett envist arbete för utbildning ger resultat

Framgångsrikt opinionsarbete kräver långsiktighet och envishet. Det vet Lärarnas Riksförbund. Vi började driva frågan om lärarlegitimation 1992 – i dag är det ett krav för att få en fast anställning. Sedan kongressen 2008 har vi verkat för statligt ansvar för skolan – nu har våra krav fått fäste och ska utredas av regeringen. Vi har också under decennier, sedan 1980-talet faktiskt, drivit kravet på en tioårig grundskola. Det är därmed en stor seger att de första stegen nu tas i regeringens budget för att göra den möjlig.

Det är således dags att lämna diskussionen om för- och nackdelar med en tidigare skolstart. Kraften måste i stället läggas på att se till att reformen genomförs på ett sätt som gör den framgångsrik. Det förutsätter att politikerna inser att reformen inte är en gratis ”quick-fix”. För att enbart legitimerade lärare ska ansvara för och utföra undervisningen i det nya fyraåriga lågstadiet krävs det omfattande insatser och därför måste tillräckligt med medel avsättas – det vill säga på en helt annan nivå än de 190 miljoner som regeringen utlovat för 2021. Här pratar vi både om fler lågstadielärare och fler speciallärare.

För trots att det verkar finnas en vilja, blev regeringens budget tyvärr en kalldusch för skolan. Jag menar inte att det saknas satsningar, men de var långt ifrån tillräckliga satt i relation till kommunernas stora underskott. Att verkligheten ute på skolorna kommer att bli ännu tuffare går bara inte, för gränsen är faktiskt redan nådd. Jag har på nära håll mött de drastiska effekterna av nedskärningarna i skolan på de resor jag under hösten genomför runt om i landet. Det är oroade elever, lärare, fackliga ombud och skolledare som berättar om de allvarliga konsekvenserna av ”effektiviseringar” och besparingar.

Dessutom har jag mött pressade och närmast förtvivlade kommunstyrelseordföranden som brottas med att få den kommunala budgeten att gå ihop och kunna tillhandahålla den välfärd som kommunen är skyldig att stå för. Det är nu uppenbart för mig att landets lokala skolpolitiker inte ens själva tror på kommunernas förmåga att klara av att finansiera skolan. En majoritet av de kommunala skolpolitikerna menar rentav att likvärdigheten i skolan skulle förbättras om staten tog över finansieringen.

Skolan måste skyddas från de brutala nedskärningarna som väntar. Detta kan bara göras genom att regeringen tar sitt ansvar och ser till att januariavtalets intentioner vad gäller att ta fram beslutsunderlag för statligt huvudmannaskap för skolan skyndsamt blir verklighet. Att skolans finansiering snarast flyttas från kommunerna till staten är helt avgörande för hela landets framtid. Uppdrag och förutsättningar måste gå hand i hand.

Att ha en likvärdig och högkvalitativ skola i hela landet är också en förutsättning för att kunna ta oss an den största framtidsfrågan, klimatet. Denna viktiga fråga ställer krav på oss alla, givetvis även på Lärarnas Riksförbund. Vi har därför arrangerat en digital manifestation där lärare har fått dela med sig av sin klimatundervisning och visa vilken skillnad lärare gör för klimatet. Utbildning är nyckeln till att nå en hållbar utveckling och vårt arbete tillsammans med alla ungas engagemang kan göra skillnad på riktigt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2019

Reagera på inlägget:

Sidor