Annons

Vad bestämmer en lärares status?

Jag förstod sent att för många har läraryrket låg status. Ovetskapen kan ha berott på min egen skolgång, där ingen av killarna i min gymnasieklass läste vidare på universitet. Och jag minns att jag skämdes när en av dem sa att jag skröt när jag pekade ut min universitetsbyggnad i Göteborg. Det var skryt att läsa till lärare.

Färska studier visar att svenska lärare anser att yrket inte har hög status i samhället. Det har visserligen gått från 5 procent 2013 till 11 procent idag, men internationellt sett ligger vi ändå relativt lågt. I Finland anser 57 procent av lärarna att deras yrke har hög status. Hur kan vi ligga så långt efter?

Jag har hört många lärare nämna till exempel arbetsmiljön, lönerna och skolmarknaden som orsaker till den låga statusen. Vissa av de sakerna har blivit bättre på sina håll, men mer behöver göras. 

Men är status ens något att bry sig om? Jo, status är viktigt för det kan påverka de som går och väger mellan vilket yrke de ska utbilda sig till. Statusyrken tenderar att locka högpresterande studenter.

Status är också viktigt för hur det känns att vara lärare. Du håller kanske inte med om det, men för många är status en del av att känna yrkesstolthet, även i sociala sammanhang. 

När ens väns vän frågar “så, vad sysslar du med då?”, hur tycker du det känns att svara “jag är lärare”? Om du tillhör de 89 procent som inte tycker att läraryrket har hög status, påverkas kanske din känsla. Möjligen påverkas den också om du möter en medlidsam reaktion i stil med “Oj, är inte det tufft?”

Under min egen universitetstid skojade lärarstudenter om att under rätt förutsättningar, det vill säga hög musik och några glas innanför västen, kunde ordet lärare misstas för läkare, om någon frågade vad man studerade till. Jag undrar om någon läkarstudent någonsin hoppats på det motsatta. 

Slutligen tror jag också att statusen hänger ihop med hur vi ser på vad man kan som lärare. Och hur användbart det kunnande anses vara i andra sammanhang. En lärarvän som sökte ett jobb utanför skolans värld frågade mig “Vad kan jag egentligen, förutom att bara undervisa?”. 

Men att kunna undervisa är verkligen inte så “bara”. Att få en grupp med 30 individer att dra åt samma håll, vilja lära sig något som de inte visste att de ville lära sig och att skapa en positiv lärmiljö är ovärderliga färdigheter i de flesta yrken som handlar om att leda människor. Bra lärare är experter i ledarskap, lärandeprocesser och relationsskapande. Inom vilka andra yrkesområden tror du själv att dina lärarerfarenheter skulle komma till användning?  

För mig är läraryrket ett statusyrke, oavsett vilka ämnen du har eller i vilken skolform du undervisar. Och andra delar av arbetsmarknaden ska vara mycket glada om de lyckas anställa en lärare för att leda och lära ut på deras arbetsplats.

Vad upplever du att läraryrket har för status och vad påverkar statusen? 

Reagera på inlägget:

Vi måste värna den professionella friheten

”Skolan är till för eleverna. För att verksamheten ska kunna fungera måste lärare och studie- och yrkesvägledare ha goda villkor. Samhället måste ha tillit till skolans professioner och professionernas bedömningar och beslut måste alltid stå över skolmarknadens nycker. Lärare och studie- och yrkesvägledare måste vara autonoma i sin yrkesutövning. De måste utifrån sina professionella bedömningar få fatta beslut om de insatser som eleverna behöver.”

Så inleder förbundsstyrelsen sin utbildningspolitiska proposition till kongressen 2020. Detta är målet, så här vill vi att det ska vara. Propositionen sätter en tydlig agenda för förbundet och visar vad vi vill uppnå. Lärare måste ha bestämd undervisningstid och tid till för- och efterarbete måste garanteras. Det är ett mödosamt arbete, men vi måste få våra motparter att förstå detta.

Lärares arbetsbelastning måste minska, vilket kan ske på flera sätt. Dels genom att bestämma lärares undervisningstid, dels genom att andra yrkesgrupper än lärare gör sådant som lärare inte ska ägna sin tid åt.

Reglerna för extra anpassningar och särskilt stöd måste förändras. Vi måste få regeringen att förstå att dagens system inte fungerar. Både elever och lärare blir åksjuka i den ändlösa karusellen av extra anpassningar. Lärare måste få en förskrivningsrätt av speciallärarstöd till eleverna.

Politiker, tjänstemän, föräldrar, ja hela samhället måste börja lita på oss lärare! Vi har en lång akademisk utbildning och en massa erfarenhet. Nu ser Skolverket över vilka arbetsuppgifter som lärare enligt författningarna måste göra, för att på så sätt identifiera vilka uppgifter andra yrkesgrupper kan göra i skolan. Vid en första anblick kan detta låta bra, men det är otroligt viktigt att vi står upp för lärarprofessionen. Vi lärare vet vad vårt uppdrag är och vad som behöver göras. Ge oss professionellt friutrymme och rätt förutsättningar för uppdraget så löser vi det.

Precis som lärarna behöver studie- och yrkesvägledarna en bättre arbetssituation och ökad autonomi i sin yrkesutövning. Men för att det ska fungera krävs tydliga ramar för uppdraget. Ett tak för antal elever att vägleda måste införas. Detta är i dag helt oreglerat och kvaliteten i vägledningen har lämnats vind för våg av huvudmännen. Det är dags att detta styrs upp med centrala riktlinjer. Målsättningen måste också vara att varje studie- och yrkesvägledare inte ska behöva dela sin tjänst på flera skolor. På sikt måste en syv-legitimation inrättas.

Vi vann en stor delseger när studie- och yrkesvägledningen i grundskolan utreddes, men utredningen gick inte alls så långt i förslagen som vi hade velat se. Examenskrav i skollagen för anställning som studie- och yrkesvägledare är ett första viktigt steg vi vill ta.

Alla elever ska mötas av höga förväntningar och utmanas att nå randen av sin förmåga. Detta gäller alla elever, oavsett vilken bakgrund de har eller var i landet de bor. Skolan ska vara likvärdig och ha en kompensatorisk effekt. Skolan ska präglas av ett tydligt kunskapsfokus och starka bildningsideal. Eleverna ska få professionell studie- och yrkesvägledning och alltid utbildas av kunniga och legitimerade lärare som har tid att förbereda och genomföra högkvalitativ undervisning.

Då måste vi ha starka lärar- och studie- och yrkesvägledarprofessioner.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #2 2020

Reagera på inlägget:

Forskarnas slutsats om förstelärare och löner stämmer inte

Det uppsalabaserade statliga utredningsinstitutet IFAU släppte nyss en både bra och spännande rapport om effekterna av förstelärarreformen. De kan visa att de skolor som fått förstelärare verkar ha påverkats positivt på flera sätt. De får en stabilare lärarkår och statistiskt signifikant högre elevresultat.

Vad som är hönan och vad som är ägget här är kanske inte helt självklart, men det viktiga budskapet är att förstelärarreformen verkar ha påverkat skolor positivt. Att förstelärarreformen varit positiv för lärarna är också något man kan se i boken ”Lärarkåren och förstelärarna” som forskarna Alvehus, Eklund och Kastberg släppt på Studentlitteratur nyligen.

Det här är också mitt intryck från de skolor jag arbetat med eller besökt genom åren sedan reformen. Förstelärarreformen har lett till positiva saker för professionen på flera sätt. Dels har det gett en grupp lärare ett tydligt och starkare mandat. Det vill säga att även om man skulle kunna klumpa ihop lärarna i en hög och avfärda dem kan man inte göra det med dem man utsett till förstelärare. Det finns helt enkelt en statusnivå i titeln.

En annan effekt ligger på det personliga planet. För många förstelärare har det varit ett erkännande att få titeln och det har gett dem ”tillåtelse” att ta det ansvar för utveckling av ämnen och skola som de kanske annars inte riktigt känt sig bekväma att ta utan stöd i en formell roll.

Men det finns en sak IFAU skriver i sin rapport som jag har lite svårt att smälta. De skriver att resultaten är ett bevis för att prestationsbaserade lönesatsningar kan ge skolutveckling. Något de menar de är de första att kunna visa.

Och det är ju sant. För forskning är annars rätt tydlig med att prestationsbaserad lön inte ger positiv effekt på elevers lärande. Ett enkelt exempel är införandet av individuella löner för lärare i Sverige på 1990-talets början. Om det var så att individuella prestationsbaserade löner hade den verkan skulle ju Sverige då börjat utvecklas positivt.

Men det var ju inte vad som hände. Jag tror att de är fel ute i sin analys och att de här är lurade av sin egen bias. (Det känns mer som något man skrivit för att få bli publicerade i ekonomiska tidskrifter än något som faktiskt följer av resultaten om man ser till systemet reformen gjordes i).

Jag tror den stora skillnaden i det svenska systemet som skedde med förstelärarreformen inte handlar om en effekt av prestationsbaserad ersättning och isärdragna löner utan om något helt annat.

Låt mig först säga att oftast när man pratar om prestationsbaserad lön menar man löner med en direkt koppling till resultat. Något sådant system har vi aldrig haft i Sverige, varken förr eller senare.

Sedan är det viktigt att se att man har blivit utvald till att bli förstelärare utifrån en mängd olika aspekter beroende på huvudman. De som har blivit utvalda var också typiskt sett redan ganska välbetalda.

Den stora skillnaden tror jag inte ligger i att man för in mer pengar i ett system med individuella löner, vilket är den slutsats IFAU:s författare verkar vilja dra. Den stora skillnaden med förstelärarreformen i det svenska systemet är inte ersättning baserad på prestation utan att man skapade en statligt erkänd karriär- och lönestege i ett system som i tjugo år saknat det. Det skapade ansvar och roller som påverkat skolan positivt.

Så ja, jag håller med IFAU om att förstelärarreformen varit positiv för skolan. Men inte av de skäl som de anför. Jag är mer inne på Alvehus m.fl:s resultat att det positiva här är en ökad grad av organisation, som påverkat professionen positivt. Därför ser jag också med glädje att regeringen nu tar initiativ till att börja göra verklighet av tankarna om professionsprogram.

Vi behöver brådskande en nationell struktur för lärares karriärs- och kompetensutveckling. Det är vad resultaten från förstelärarreformen visar, inte att det är bra med individuella löner i sig.

Reagera på inlägget:

Att lappa är inte alltid att laga

Relaterat

Liberalerna går nu ut med ett förslag som innebär att skolor i utanförskapsområden ska tas över av staten samtidigt som de ska tillföras 30 000 kronor per elev och år. Förslaget väcker en stor mängd frågor och känns inte riktigt genomtänkt. 

Låt mig först ändå säga att jag tycker att ambitionen är god. Man vill göra något åt det faktum att det finns många skolor i Sverige där eleverna inte får den undervisning de enligt skollag har rätt till. Och staten måste göra något åt det. Staten kan inte, för att citera kommunaliseringsutredningen, abdikera från sitt ansvar för skolväsendet och dess demokratiska fundament.

Men vad händer om vi ovanpå ett dels kommunaliserat system och dels friskolesystem lägger på ännu en nivå, en statlig. Då kommer vi att få friskolor med de väletablerades barn, kommunala skolor med lite av varje, och så får vi statliga skolor för invandrare och arbetarklass. Det skulle för det första innebära en total institutionalisering av det parallellskolesystem som redan genom världens mest neoliberala skolsystem har utvecklats till. 

Innebär detta att Liberalerna nu överger sitt krav på att återföra skolväsendet till staten?

Problemet i vissa skolor uppstår ju dels på grund av att kommunerna inte tagit ansvar för vissa skolor, dels på grund av marknadsmodellen i skolan där frånval skapar segregation (ovanpå den bostadssegregation som ingen verkar vilja ta tag i). Att staten tar över vissa skolor löser inte detta problem – det bara cementerar segregation och utanförskap. 

En av anledningarna till att kommunerna inte tar ansvar är ju att de vet att varje krona de lägger på elever på skolor som behöver stöd ska matchas med samma pengar som ska gå till de privata skolornas aktieägare i vinst. Varje krona till elever som behöver det blir ytterligare en, men en som försvinner ut ur systemet.

Förslaget som det ser ut skapar också en hel mängd gränsdragningsproblem. Vilka skolor ska bli utvalda till att bli övertagna? Vad är bra nog för att staten inte ska ta över? Vad händer när man vänt på resultaten? Försvinner staten och pengarna då? På vilket sätt raderar det här grundproblematiken. 

Jag ser det här mest som ett förslag för att försöka komma bort från de allvarligaste konsekvenserna av en kommunaliserad marknadsskola utan att behöva ta tag i de svåra frågorna om likvärdighet och segregation på allvar (och inte behöva stöta sig med friskolekoncernerna och priviligierade föräldrar). 

Staten har ett ansvar för hela skolsystemet. Det är dags att staten tar hela det ansvaret (i samverkan med kommunerna). Jag välkomnar ändå förslaget i och med att det är en offensiv kommentar som visar på behovet av mer statlig styrning och vi kan heller inte sitta och se på när barn inte får sin lagliga rätt till likvärdig utbildning.

Relaterat

Reagera på inlägget:

2020: Ett år av handling – inte prat

Nu när vi kliver in i ett nytt årtionde hoppas jag att alla lärare och studie- och yrkesvägledare gör det med råg i ryggen. Vi ska vara stolta över att ha lyckats vända de nedåtgående kunskapsresultaten i Pisa i rätt riktning. Jag vet att vi lärare och syv-are kämpar stenhårt för våra elever och det är roligt att se att det hårda arbetet ger utdelning. 

År 2020 kommer, precis som varje nytt år gör, med en rad tuffa utmaningar. Det är utmaningar som kräver att vi i Lärarnas Riksförbund gemensamt och fullt ut engagerar oss. Det finns ett stort arbete att göra innan vi har en likvärdig skola som inte sviker de svagaste, och innan våra medlemmar är rätt värderade och har rätt förutsättningar. Så låt oss kavla upp ärmarna och kraftsamla för skolan och för hela förbundets bästa.

Förra året präglades av nedskärningar i skolan, runtom i landet. Antagligen har vi bara fått försmaken av dem. Under 2020 måste vi ta kampen för att få kommunerna att överge sina nedskärningsplaner som riskerar att ytterligare urholka likvärdigheten och dra undan mattan för den positiva kunskapsutvecklingen.

På kort sikt behövs det nu snabba statliga tillskott till skolan. Sedan måste det till en hållbar och långsiktig lösning som avslutar de irrfärder som den svenska skolan sedan trettio år befunnit sig i. 

Att staten tar över ansvaret för svensk skola kommer förstås inte med ett trollslag kunna lösa alla problem, men det är en alldeles nödvändig förutsättning för att skolan ska kunna bli mer likvärdig i hela landet. Det är glädjande att det börjar röra på sig i rätt riktning. Då menar jag januariavtalets punkt om ett beslutsunderlag för statlig skola, liksom att två statliga utredningar snart ska lämna slutrapporter med förslag på hur staten ska kunna öka sitt ansvarstagande för grundskolan och för gymnasieskolan.

Men vi är långt ifrån nöjda. Den riktigt stora utmaningen blir att få till politiskt agerande. Det är nog med utredningar som blir hyllvärmare. Det är nog med vackra ord om hur viktigt det är att satsa på skolan. För ord betyder väldigt lite om de inte leder till politisk handling. 

Så om jag får önska mig något av det nya året, önskar jag att 2020 blir ett år som präglas av politiskt mod som leder till handling och förändring i rätt riktning. Lärarnas Riksförbund kommer att jobba hårt för fortsatt genomslag för våra tankar om hur svensk skola ska förändras och utvecklas. 

Arbetet för ett ännu starkare förbund tar inte heller paus. Nu är det fyra månader kvar till kongressen och förberedelserna inför den är i full gång.  Kongressen är Lärarnas Riksförbunds högsta beslutande organ och hålls vart fjärde år. Den är viktig på många sätt. 

Den beslutar om förbundets långsiktiga mål, det vill säga färdriktningen i framtiden. Det handlar om förbundets strategiska utveckling, vart vi siktar, hur vi ska ta oss dit och vilken ledning som ska driva arbetet framåt. Så vi har onekligen börjat på ett spännande år, både för skolan och för Lärarnas Riksförbund.  

Välkommen att följa med på den resan!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #1 2020

Reagera på inlägget:

Sidor