Annons

Tre reflektioner – om löner, autonomi och tv om skolan

Den svenska lönesättningen av lärare

Jag har haft anledning att läsa en del jämförande material om europeiska skolsystem. En mening i en rapport fick mig att studsa till lite. I rapporten ”OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education, Sweden” från 2011 står det: ”A unique feature of the teaching profession in Sweden is its individual-based pay system”.

Det är lite intressant hur hemmablind man blir. Hur många svenska lärare vet om att de arbetar inom ett lönesystem som är unikt i Europa? Ett där det inte finns en centralt fastställd lönestege efter fasta meriter eller tjänsteår? Ett där de för sin lönesättning helt är i händerna på en enskild rektor och lönekriterier som sätts upp lokalt?

För någon fackförening någon verklig diskussion om detta? Har man problematiserat lönebildningsmodellen? Har den verkligen utvärderats i jämförelse med vad den gett och en annan skulle ge? Det är ju en drömmodell för en arbetsgivare som vill hålla nere lönerna eftersom varje lön blir individuell och effekterna blir i någon mån oöverskådliga.

I samma OECD rapport skriver man: ”The teching profession would benefit from a system of teacher appraisal for registration at key stages in the teaching career to formalise the principle of advancement on merit”. Man rekommenderar alltså ett lönesystem med tydliga formella trappsteg.

Dessa skulle man kunna uppnå mot bakgrund av till exempel formella fortbildningsmeriter och vitsord från kollegor och rektor. Hur mycket säkrare skulle inte det vara för individen och hur mycket tydligare skulle inte lönebildningen bli?

I ett sådant system borde förstelärarreformen kunna bakas in och en hel del av det godtycke som präglar dess utnyttjande kunna byggas bort. Kanske dags att börja diskutera om vi på allvar ska komma åt problemet med lärares löner och status med en annan lönebildningsmodell?

Frånta lärare ämbetsmannarollen?

Linda Skantze skrev en bra artikel i Skolvärlden om det faktum att svenska lärare själva rättar sina nationella prov. Det är som hon skriver ovanligt. Sedan är jag tveksam till slutsatserna som hon drar. Jag håller med henne om att ” …målrelaterade och subjektivt tolkningsbara mål och ett skolsystem med fritt skolval, där konkurrensutsatta skolor slåss om elevpengen, som varit förödande för kunskapsnivån i svensk skola.”. Men är mycket tveksam till om lärarautonomi ska finnas med på den listan. Det måste hon motivera mer för att jag ska köpa det!

Är det verkligen en rimlig slutsats att det är lärarnas rättning som är problemet? Ligger inte problemet i systemet? Varför vill jag problematisera detta - Jo, för att det finns forskning som visar att extern rättning inte löser problem, samt att svenska lärares betygsättning ganska väl förutsäger elevers framgång i vidare studier mm. (I den ovan nämnda OECD-rapporten nämns förresten det svenska systemets tilltro till lärarna som en styrka, men man skriver också om det stöd som lärare behöver för att det ska fungera).

Linda skriver ”De flesta politiker och debattörer i skolfrågor verkar ha skygglappar i frågan om att minska skol- och lärarautonomin i betygsfrågan.” Det är inte alls min bild. Jag tror det finns rätt många aktörer som skulle vilja ha ett annat system. Inte minst finns det företag som gärna skulle ge sig in i en sådan marknad som skulle kunna skapas. Och de inom New Public Management-falangen som vill fortsätta detronisera lärarkåren.

Vad som är risken med Lindas resonemang är en vidare avprofessionalisering av lärarkåren i Sverige. Om de inte ens ska ha ämbetsmannauppdraget att rätta och sätta betyg kvar finns det stor risk för att utvecklingen för lärarkåren fortsätter neråt. Det finns andra vägar att komma åt rättningsproblem till exempel genom organiserad sambedömning och en högre autonomi i och bra fortbildning av lärarkåren. Sedan kanske det vore på sin plats med någon typ av studentexamen av andra skäl.

För problemet är inte lärarna utan faktiskt systemet. I ett system som Linda korrekt beskriver får betyg och nationella provresultat en kraftig high-stakes karaktär. Då kanske det istället är systemet för finansiering som ska ändras och incitamenten för betygsinflation som ska ändras?

För där är vi ju ännu mer unika! Nu när Chile kommer att lägga om sitt skolsystem på grund av de problem de upplevt med segregation (bland annat) kommer Sverige att vara ensamt i världen om att ha en kombination av skolval, skolpeng och offentligt finansierade skolor drivna i vinstintresse. De som hävdar att man inte kan ha friskolor utan dessa incitament har uppenbarligen aldrig varit utanför Sveriges gränser.

Världens bästa skitskola

URs Världens bästa skitskola var ett riktigt bra program. Det säger jag inte bara för att jag fick vara med utan för att jag tycker att det speglade några viktiga problem i svensk skola och det absurda sätt som kommunaliseringen genomfördes på. Sedan fick man verkligen sitta och hålla sig i stolskarmarna när några svenska kommunpolitiker avslöjade sin okunskap och inkompetens. Hur kan det vara att de professionella i skolan i 25 år har lämnats i händerna på ett sådant system?

Redan första programmet satte oss på det sluttande planet och nästa vecka kommer programmet om friskolreformen … Lita på att friskolelobbyister kommer att försöka skademinimera framöver.

Det är svårt att hitta exempel på en så vittgående reform med så stora konsekvenser för en så stor samhällssektor som genomförts på så lite underlag. Och de som skrev reformen var ett litet gäng (då) yngre män, som sedan dess gjorts sig hundratals miljoner i privata förmögenheter på det lagförslag som de totade ihop …

För övrigt anser jag att Sverige behöver en riktig skolkommission.

Reagera på inlägget:

Talis: Förhoppningsvis sista spiken i den svenska skolkistan

Den 25 juni, med resultaten från Talis, kom förhoppningsvis den sista spiken i den svenska skolkistan.
Det vill säga den som kanske gör att vi till slut kan få politiker att reagera.

Men detta är bara en i raden av extremt tydliga indikationer på att experimenterandet i den svenska skolan har gett oacceptabla konsekvenser. De signaler vi fått innan har inte lett till en sjukdomsinsikt. Så sent som för några dagar sedan publicerades två debattartiklar i DN om hur bra skolval, vinster och privat läxhjälp är…

Den internationella mätningen av lärares villkor, "Talis", är en mycket bekymmersam läsning. Och återigen en rapport som bekräftar det lärare och andra förgäves har försökt få gehör för under lång tid. Villkoren för svenska lärare och rektorer är inte OK.

Egentligen innehåller inte rapporten något som inte alla redan känner till. Redan Niklas Stenlås rapport "En kår i kläm", Johanna Ringarps avhandling, Johanssons och Nihlfors SNS-rapport, Lewins utredning och Skolverkets analyser med flera rapporter har redan visat det.

Svenska lärare och rektorers arbetsförhållanden är usla. De arbetar mest, de arbetar dessutom mest med fel saker, de får inte vettig utvärdering av det de gör och för lite kompetensutveckling som är bra.

Men nu har Talis också visat det i en internationell jämförelse. Än en gång visar en internationell undersökning hur oerhört viktiga sådana analyser kan vara för att få syn på problem och brister i ett skolsystem. Egentligen skulle jag inte behöva orda så mycket om rapporten. Skolverkets pressmeddelande gör jobbet utmärkt:

  • Fem procent av de svenska lärarna upplever att deras yrke har hög status i samhället. I Finland är motsvarande siffra 59 procent. Genomsnittet i Talis är 31 procent.
  • Bara drygt varannan svensk lärare uppger att de skulle välja att bli lärare igen och det är den lägsta siffran bland alla länder i undersökningen.
  • Svenska lärare får mindre kompetensutveckling och deltar sällan i introduktions- och mentorskapsverksamheter.
  • Ogiltig frånvaro, sen ankomst och hot och glåpord bland elever är vanligare i Sverige. När det gäller ogiltig frånvaro ligger Sverige i topp tätt följt av Finland.
  • I jämförelse med andra lärare i undersökningen uppger svenska lärare att de arbetar fler timmar i veckan och att de ägnar sig åt undervisning i mindre grad och administration i högre grad.
  • Svenska rektorer har lite tid att vara pedagogiska ledare. Svenska rektorer hör till dem som använder mest tid till administration.
  • Sannolikheten är hälften så stor att svenska lärare med lång yrkeserfarenhet arbetar på en skola med hög andel elever från socioekonomiskt mindre gynnade hem.
  • Svenska lärare får i mindre utsträckning återkoppling på sin undervisning. Fler än genomsnittet uppger att de aldrig fått återkoppling.

Jag vill ändå kommentera två bilder och göra en annan kommentar. Det här är naturligtvis en av rapportens mest tragiska bilder:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I inget annat land ångrar lärarna i så hög utsträckning sitt yrkesval.

Vad ska man säga?

Och i vårt land finns det ändå politiker och andra som försöker skylla skolkrisen på att lärarna inte gör vad de ska. Det är INTE lärarna som är problemet.

Problemet är att huvudmännen inte gör/gjort vad de ska. Nämligen ge förutsättningar för lärare och rektorer att göra ett bra jobb.

När huvudmännen nu efter 25 år av kommunalt huvudmannaskap och 20 år av friskoleexperiment inte tagit det ansvaret så kan inte staten längre vara avvaktande. Staten kan, för att låna Lewins ord, inte abdikera från sitt ansvar för detta.

En annan bild som jag tycker är viktig är denna:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är av denna anledning som jag i föreläsningar, i det arbete i den kommun jag arbetade i och i min senaste bok "Alla i mål" tjatar om några saker – vikten av ge lärare och rektorer rätt förutsättningar och betydelsen av återkoppling och kollegialt lärande.

Det visar sig också i Talis att vi är ovanligt dåliga på det. Svenska rektorer besöker också lektioner i låg omfattning och har inte tid med det pedagogiska ledarskapet.

Den tredje jag vill kommentera är det faktum att Talis bekräftar vad Pisa redan visat. Att svenska rektorer och lärare i mer utsatta skolor har mindre utbildning och mindre erfarenhet. Detta är ett svek mot dessa barn och ett brott mot den grundprincip som svenska skolan bygger på.

Det är också detta som jag och Bo Jansson pekade på i vår debattartikel i Aftonbladet häromdagen. Mängder av svenska skolor är helt enkelt olagliga på grund av huvudmännens agerande eller brist på agerande och fler blir det hela tiden.

Om detta ska kunna förändras finns det bara en väg framåt och det är att staten nu mycket tydligt tar hand om situationen och visar svenska lärare och rektorer att det är de som är de viktiga i skolsystemet.

Det viktiga är inte en imaginär valfrihet, ett marknadssystem, inte friskolornas möjligheter till vinster på offentliga medel, inte skolkonkurrens genom nationella provresultat och pennalistisk inspektionskultur utan kloka genomtänkta system där professionella människor vill och kan arbeta med det viktigaste vi har – det uppväxande släktet.

Lärare och rektorer behöver stabila system där förutom resurser att möta elevers behov, också möjlighet till utveckling och kollegialt lärande är deras rättighet. Där det finns ett regelverk som skyddar professionernas möjligheter till ansvarstagande och ger de utsatta barnen lika bra lärare som de som har det bättre förspänt.

Jag tycker man ska återinföra USK men jag tycker att det är minst lika viktigt med en KKUSK, det vill säga en garanterad rätt och skyldighet att arbeta med kollegial kompetensutveckling för alla lärare i alla skolor.

Det är dags för svenska politiker att se hur verkligheten verkligen ser ut. Men kanske de inte vågar.

Makten och den med den medföljande härligheten är kanske viktigare än barnen och deras möjligheter?

S, Mp, V och Fi: Här har ni vid ett maktskifte en verklig uppgift och möjlighet. Ni skulle kunna bli ihågkomna som de som ställde svensk skola på fötter igen. Men då måste ni faktiskt bli mycket modigare!

(Vad gäller alliansen så får ni ursäkta men efter era partikamraters agerande mot mig i Upplands Väsby har jag inte så mycket hopp om att ni vill veta något om verkligheten. Men ni får gärna bevisa att jag har fel.)

/Per

Ett litet PS:
Jag har ofta funderat över vad som skulle kunna vara anledningen till Finlands fallande resultat i Pisa. Med min rätt begränsade kunskap om finska skolan var det inte lätt att ha någon klok tanke om det, men jag hade en misstanke. För i det jag har sett av finsk skola har jag sett ganska lite av pedagogiskt målinriktat ledarskap bland rektorer och fått intrycket av att fortbildningen av lärare inte är särskilt bra. Det verkar som om Talis ger mig rätt i det.

Det räcker inte med en bra lärarutbildning och hög status. Man måste också ha system för kontinuerlig utveckling av klassrumspraktiken. Här har Finland en del att lära av många andra länder och frågan är om inte en del av det som sker i Sverige kring formativ bedömning, learning studies, matematiklyft med mera är något som Finland faktiskt skulle ha nytta av?

Reagera på inlägget:

Apropå läxförbud - är nästa steg att politiker bestämmer läkares ordinationer?

Om ambitiösa och kämpande elever lär sig mindre, minskar skillnaderna i skolan. Är det en eftersträvansvärd form av jämlikhet? Frågan måste tydligen ställas, trots att Skollagen säger att alla elever ska få utvecklas så långt som möjligt. 

Debatten om läxförbud i skolan har seglat upp igen, i en ny kommun. Det anmärkningsvärda är att det är röda partier som driver frågan. Partier till vänster skapades ur insikten att de fria marknadskrafterna måste tyglas. Dessa partier såg också till att använda skolan som ett bildningsprojekt för arbetarklassen. Istället för att livschanser skulle styras av medfödd klasstillhörighet, skulle flit och begåvning premiera dem som slet. Personer skulle kunna klättra på samhällsstegen. Vägen dit gick genom en högkvalitativ skola för alla – och möjligheter att lära. 

Det tragiska med idén om att förbjuda läxor är att idén går hand i hand med den genomträngande marknadifieringen av den svenska skolan. Om läxorna tas bort, kan detta användas i marknadsföringen av skolan för att locka elever. Därför finns det redan ett mer eller mindre outtalat tryck på lärare att minska på läxorna. (Precis som det finns ett tryck om att sätta höga betyg.) Det är tragiskt att personer som förmodligen menar väl argumenterar för att ta bort läxor av något slags jämlikhetssträvan, eftersom risken är stor att det blir en särskild grupp elever som söker sig till läxfria skolor – just de personer som mest skulle behöva en skola som faktiskt ställer krav. Repetition är kunskapens moder. Den uppenbara risken med att ta bort läxor är att eleverna helt enkelt lär sig mindre.

Läxor är ingen separat sidoverksamhet som lärarna tvingar sina elever till för att plåga dem. Läxor ges som en naturlig del av undervisningen och förbereds och följs upp i klassrummet. Då är de mycket effektiva och bidrar till bättre inlärning. Dessutom bidrar de till att hjälpa ungdomar att skapa studievanor och att organisera sig. Då förbereds de för högre studier. Lite tillspetsat rosenskimrande kanske man också kan säga att de förbereds för livet, och det ligger faktiskt något i det.

Det kan också påpekas att traditionella läxor med läxförhör inte ska ses som en disciplinerande rest från den tidens skola som kan ses i Alf Sjöbergs ”Hets”. Faktum är att svaga elever genom enklare läxor och läxförhör ges en chans att visa att också de, med en begränsad plugginsats, kan få många poäng på ett test. Detta kan stärka deras självförtroende. Skickliga lärare använder läxor på olika sätt med olika syften i olika grupper. 

”Läxor” kan för övrigt betyda många saker, allt från traditionella glosläxor och matteuppgifter, till intervjuer med bekanta eller referat av en händelse på fritiden, till varianter som snarast är prov, som inlämningar och hemtentor. Kanske bör man därför snarare tala om hemuppgifter, som är ett mindre laddat ord. Exakt vad som åsyftas i debatten är ofta oklart. Ska allt hemarbete förbjudas? 

Tillfälliga politiska majoriteter bör knappast detaljstyra lärares arbete och bestämma huruvida de ska kunna ge eleverna hemuppgifter. Eller ska landstingspolitikerna börja bestämma vad läkarna ska ordinera sina patienter? Sådana här idéer bryter direkt med det löfte som politiker tvärs över det politiska spannet gett: att lärarprofessionen ska ges mer autonomi och tillit från samhället, eftersom det gagnar eleverna. Pedagogiska frågor bör hanteras av den pedagogiska professionen.

Reagera på inlägget:

Skola på (o-)vetenskaplig och (o-)beprövad grund?

I min bok Barnexperimentet skriver jag på sidan 42-43: ”Hur kan man vara så styv i korken att man tror sig veta vad som ska bli bra för 1000 eller 100 000 barn och genomföra genomgripande förändringar i ett skolsystem utan att ha några påtagliga bevis för att det man gör kommer att fungera och sedan inte utvärdera det man gjort?”

Det är inte riktigt bra skrivet. Det borde ha stått 1 000 000 barn för det är ju faktiskt så många som finns i systemet hela tiden.

Nu tillsätter Björklund en utredning som ska titta på ordningen i skolan och det efter att i 8 år regerat med det som huvudfråga. Tomas Tobé (M) gick i tidningen ETC ut och pratade om att Moderaterna haft kunskaper i fokus i sitt skolarbete samtidigt som PISA 2012 visar att det svenska fria fallet inom just kunskaper fortsätter. Men i sitt förnekande av verkligheten och sitt eget ansvar verkar de vandra i en god svensk tradition.

Den sista tiden har det, förutom Leif Lewins kommunaliseringsutredning, tillkommit ytterligare två rapporter som styrker det jag skrev i min bok. Den ena är SNS-rapporten ”Likvärdig kunskapsbedömning i och av den svenska skolan – problem och möjligheter”.

I inledningen beskrivs kortfattat de ideologiskt motiverade förändringar som skedde i den svenska skolan under 1990-talet och sedan kommenteras de senaste reformerna med det något lakoniska ”För flera av dessa åtgärder saknas dock forskningsunderlag som ger grund för att förvänta sig positiva effekter på elevernas resultat. Det är också osäkert i vilken utsträckning det finns information som gör det möjligt att utvärdera effekterna av de vidtagna åtgärderna”. Rapporten är annars en väldigt bra genomgång av bristerna i det svenska uppföljningssystemet och innehåller kloka förslag om hur uppföljningen av den svenska skolan skulle kunna göras bättre och bredare. Men det slående med rapporten är något som saknas i den, nämligen huvudmannanivån.

Det finns nämligen en helt obesvarad fråga i det svenska skolsystemet: Vilket incitament har en huvudman eller skola att upprätthålla en likvärdig betygssättning? Svaret är inget, eftersom nationella prov och betyg är det främsta konkurrensmedlet och varje elev som kan lockas med ett bara lite friserat betygssnitt är värd 70 000 kronor.

Den andra rapporten är den mycket läsvärda ”Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer” som är slutbetänkandet från Per Thullbergs utredning om skolreformers effekter. Man skriver: ”… skolpolitiska reformer skulle vinna på att beslutas efter mer noggrann prövning” (s.15), ”Sverige saknar vidare en tradition att utvärdera reformer på skolans område” (s.15), ”Inte heller för de reformer som genomförts de senaste åren, finns något utvärderingsprogram…” (s15).

Detta trots att regeringen själva skrivit in i skollagen att ”Utbildningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det som ska gälla för skolor gäller inte regeringen själv kan vi konstatera. Men utredningen konstaterar också att detta uppmärksammades redan på 1970-talet så Urban Dahlöf skrev: ”Systematiska uppföljningar som syftar till att följa upp och utvärdera skolreformer lyser ännu med sin frånvaro. Det går i dagens läge inte att få en samlad bild av läget vare sig på kunskapssidan eller i andra avseenden.” (s.82). Blir man inte nästan lite uppgiven av att läsa sådant?

Är det konstigt att jag kallade en av avdelningarna i min bok för vanmakt just på grund av det huvudlösa, outredda och o-utvärderade sätt som svensk skolpolitik bedrivits? Nu har jag dessutom en statlig utredning som håller med mig om precis som en som håller med mig om att kommunaliseringen var ett misslyckande.

När vågar man tillsätta en riktig och bred utredning av skolmarknaden, av elevpengssystemet, den fria etableringsrätten och det sk. fria skolvalets effekter på skolsystemet? För det måste vara det som det handlar om. Man vill inte bli upptäckt.

Mitt i detta spottar nu politikerna inför stundande val ur sig det ena efter det andra av vallöften som är svåra att förstå vad de ska leda till eller ens hur de ska kunna genomföras. Genomgående för alla förslag är att de inte på något vis rör vid grundläggande resursfrågor, vid hur likvärdighet ska uppnås mellan skolor, hur vi ska komma åt segregeringen, de generella lärarlönerna eller den kommande lärarbristen.

Jag tycker att det är på gränsen till stötande.

Läget är skarpt. PISA 2012 innehåller siffror som skulle få vilket annat land som helst att reagera mycket, mycket kraftigare än vad Sverige nu gör. Men här är politiker fastlåsta vid ideologiskt motiverade val, vid sina egna dåliga (och outvärderade) reformer sedan decennier tillbaka. Reformer som införs på ett sätt som är raka motsatsen mot den vetenskaplighet och beprövade erfarenhet som man samtidigt menar ska gälla i skolan.

Det finns all anledning för politiker att backa, att säga förlåt, att säga ”nu tar vi ett omtag”. Det finns nu mer än tillräckligt mycket information, forskning och rapporter för att en opolitisk skolkommission skulle kunna leverera en analys och inleda en diskussion om svensk skolas framtid. En kommission som skulle kunna ge vägledning till en politik som utan tvekan helt har gått vilse i det dåligt hopsydda och smått kaotiska lapptäcke som svensk skola tenderar att bli på systemnivå.

I ett sådant arbete är det mer än hög tid att lyssna på lärare och skolledare. De som faktiskt vet vad som händer i skolorna och som trots systemet gör ett fantastiskt arbete i de flesta fall.

Reagera på inlägget:

Jag kräver en nationell strategi för skolans digitalisering

En kollega, som jag stött och blött texter med under drygt tio års arbete med läroböcker i religionskunskap, fick en gång Bildkälla: Photo by Sannse at the City of Birmingham Championship Dog Show, 30th August 2003frågan om hur jag är som samarbetspartner. Han svarade ”som en byracka, en blandning mellan terrier och labrador. En terrier som aldrig ger sig och en labrador som är pålitlig och stabil.”. Det är nog det finaste omdöme jag fått.

Jag lever kanske inte alltid upp till det omdömet – men jag vet att just nu behövs mer än någonsin en terriers envishet för att få till förändringar av skolsituationen i Sverige. Inte alla skolors situation i Sverige, för i många skolor är det på många sätt väldigt bra. Men det är alldeles för stor skillnad mellan olika skolors förutsättningar, och med terrierns envishet måste vi vara många som säger DET ÄR INTE OK. Och vi får inte bara säga det, vi måste faktiskt få till förändringar.

En av de saker som måste förändras är den svenska skolans arbete med digitala verktyg. Återigen, som en helhet. Enskilda skolor har goda förutsättningar, genomtänkta strategier, tydliga strukturer. Andra har knappt något. Och den enskilda eleven drar vinst- eller nitlotter för sin egen utveckling. Somliga har vinstlotter i bagaget redan, förutsättningar hemifrån, och för dem spelar en nitlott kanske inte så stor roll. Men för den som inget har – och inget får?

IT i skolan handlar inte om skojjsigheter och muntrationer. Det handlar inte om flashiga presentationer och färgglada tillägg. IT i skolan handlar om demokratiska rättigheter, förutsättningar att kunna förhålla sig till informationsflöden, sätt att påverka och sätt att uttrycka sig i en digitaliserad samtid. Dessutom ger IT i skolan möjlighet till nya typer av interaktion i klassrummet och till kollaborativt arbete och samspel långt utanför det. Men bara där det finns förutsättningar i form av vettiga redskap, kunniga lärare och strukturer som stödjer arbetet.

Man hade kunnat hoppas på att det här skulle liksom lösa sig av sig själv. Det har det inte gjort. Och jag tror att de flesta inser att det gör det inte framöver heller. Till en del beror det på att det inte verkar finnas tillräckligt tydligt incitament för att skolor och kommuner ska uppfatta det tvingande i skrivningarna i läro/ämnes/kursplanerna. Men det beror också på att de svårigheter som finns kring strukturer och verktyg är komplicerade, och kräver förändring – kanske till och med på lagstiftningsnivå. Det är inte rimligt att det som är lagligt i en kommun är olagligt i en annan, och det är inte heller rimligt att pedagogiskt arbete inte diskuteras utifrån sina egna förutsättningar, vad gäller de viktiga integritets- och säkerhetsfrågorna. Allt kan inte vara tillåtet – men allt kan inte heller vara förbjudet. Och det bör kunna råda samsyn om både vad vi kan och vad vi ska göra.

Därför behöver vi en nationell strategi för skolans digitalisering. Nu. Likvärdig och relevant skola – med en terriers envishet kommer jag, och många med mig, kräva det. Arbetet måste ta fart NU!

/Katarina

Reagera på inlägget:

Sidor