Annons

Vi har mycket att lära av andra länders lärarutbildningar

Nyanlända lärare ska äntligen få ett snabbspår in på arbetsmarknaden. Stockholms stad vill att nyanlända med lärarbakgrund ska kunna få fasta lärartjänster inom en tid på två år. Stockholms stad satsar friskt på ett snabbspår med språkstudier, praktik och validering. Skolborgarrådet i Stockholm Olle Burell har presenterat en samlad satsning på nyanlända lärare som snabbt ska få arbete. Det är ett mycket lovvärt initiativ av Stockholms stad. Jag diskuterar modellen och belyser ett par problem i anslutning till Stockholms stads satsning.

Om en lärare kommer till Sverige med utländsk bakgrund så kan det ta hela 6-7 år att ta sig igenom hela svenska utbildningssystemet, innan man blir legitimerad lärare. Jag har själv hjälpt många utländska akademiker och sett detta personligen. Det är förödande för individer och för vårt samhälle. Det är inte rimligt att det får ta så lång tid.

Utbildningen som Stockholms stad anordnar bygger på parallella intensiva studier i svenska med skuggning av en modersmålslärare som undervisar i personens modersmål. Sedan följer auskultation och seminarier. När den nyanlända läraren börjar känna sig hemma i svenskan kan han/hon praktisera och vikariera i en av kommunens skolor. Stockholms stad visar en tilltro till utländska lärarutbildningar, vilket är ovanligt idag i Sverige. Uppläggningen ser bra ut. Den misstänksamhet som finns mot utländska lärarutbildningar har förvånat mig oerhört. Hur kan vi tro att vi är världsbäst? Vi har inte så mycket att slå oss på bröstet för i jämförelse med andra länders lärarutbildningar.

Parallellt med studierna och praktiken ska lärarens utländska utbildning valideras. Här måste tiden för validering kortas väsentligt. Jag har hjälpt många nyanlända lärare med validering och haft underlaget klart på någon vecka under förutsättning att man kan få kontakt med det universitet som utfärdat examen. Sedan tar UKÄ flera år på sig innan beslut kan fattas? Effektiviteten måste öka. Det är inte rimligt.

Satsningen är alltså beroende av att regeringens planerade snabbspår också kommer ner i att validering och vidareutbildning ska ta som högst två år. Stockholms stads mål är att kunna tillsvidareanställa så många det bara gå. Stockholms stad har inlett ett samarbete med ett flertal myndigheter inom ramen för projektet: Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, SKL, Stockholms universitet, Universitets- och högskolerådet, Skolverket och Länsstyrelsen Stockholm.

I Stockholms stad finns mellan 100 och 120 nyanlända lärare. Satsningen ska från start omfatta 30 personer per termin. Stockholms stad behöver anställa mellan 1 000 och 1200 nya lärare om året, så ett tillskott på 60 lärare per år skulle motsvara 5 procent av dem. Ju fler som kommer hit med den bakgrunden, desto bättre för oss. Vi har även mycket att lära oss av deras erfarenheter, där de kan bidra med ett utifrånperspektiv på den svenska skolan, säger skolborgarrådet.

Det låter verkligen bra. Lite ödmjukhet inför andra lärarutbildningars kvalitet är ovanligt.

Satsningen som Stockholms stad gör är mycket lovvärd. Jag har hjälpt många invandrarakademiker som varit högutbildade, som det svenska utbildningsystemet helt tagit lusten av. De har varit mycket välutbildade, men deras utbildning räcker inte i Sverige. Vi accepterar inte andra lärarutbildningar.

Hur kan vi ha hamnat så snett kan man undra. Jag arbetar såväl på europeisk och global nivå och vi har mycket att lära här.

Reagera på inlägget:

Sverige står inför ett vägskäl

Först hade Sverige en starkt centralstyrd skola med hög likvärdighet och en respekterad och autonom lärarkår.

Om denna skola sade Göran Persson i kommunaliseringspropositionen:

”Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.

Det som varit avgörande för att vi i detta avseende lyckats så väl är enligt min mening några olika faktorer. För det första har vi sedan länge haft för hela landet gemensamma läroplaner för resp. skolform. Härigenom har det varit möjligt att garantera en grundläggande mål- och värde‐ gemenskap i arbetet i olika skolor över hela landet. För det andra har lärarutbildningen varit utformad så att den, tillsammans med behörighets‐ regler för lärartjänster, medfört att vi över hela landet i stort sett haft tillgång till väl utbildade lärare. För det tredje har staten genom betydande statsbidrag till kommunerna för skolan gett förutsättningar för undervisningsinsatser på i huvudsak likvärdig nivå i alla kommuner.

Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell, utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. Härigenom har svensk skola kommit att bli organisatoriskt lika i hela landet. Det innebär att skolan inte bara är likvärdig utan i stor utsträckning också likformig i bemärkelsen likadan.”

Sedan genomfördes kommunalisering, målstyrning, avreglering, marknadifiering, nedtoning av lärares undervisning med mera och nu är skolan mer olik i både betydelsen olikvärdig likväl som i o-likadan. Som ett resultat börjar Göran Perssons beskrivning stämma allt sämre. PISA och TIMSS med flera mätningar pekar helt i fel riktning.

Panik uppstår på 2000-talet bland politikerna och alla verkar få vädra sina käpphästar och ingen vill återställa. I stället hämtar man sin inspiration från väster (USA och England). Det som ska rädda skolan är ansvarsutkrävande (accountability).

In kommer en skolinspektion som bara fick påtala fel; ett system av nationella prov som ödelägger all undervisning i åk 9; och eftersom lärarna och eleverna är så lata så skriver man nya kursplaner – de ska tvingas upp på banan och allt detta i ett system där kunden hela tiden alltid har rätt (att byta skola) och entreprenörerna att bygga skolor när och var de vill.

För det kan ju inte vara systemet som är fel – det måste vara individerna, de där lärarna. Man fortsätter sedan på samma sätt. Lärarna ska lyftas individuellt och sedan ska skolan räddas genom att de skickliga individerna ska ha högre lön. Vad de dåliga lärarna riktigt ska göra är oklart.

Samtidigt som detta pågår gör man det precis motsatta i ett antal länder på jorden. Man bygger där på likvärdighet och på att bygga lärares kollektiva ansvarstagande och gemensamma kunskapsproduktion.

Det är ingen tvekan om vilken väg som leder till bäst skola. McKinseyinstitutet skriver om dessa länder att det de har det gemensamt att oavsett i vilken kultur de verkar så har de utvecklat en kollegial praxis. Man samarbetar och utvecklar undervisningen och man har gott om tid för det (i Sverige får inte lärare nämna tid för då är de naiva och bakåtsträvande).

McKinsey skriver att det är ”anmärkningsvärt” denna kollegiala praxis i dessa länder har ersatt yttre ansvarsutkrävande. Det behövs inte där – precis som i Finland – som inte har nationella prov eller skolinspektion. Man litar nämligen på sina lärare (sedan har Finland mycket att lära om skolutveckling och fortbildning).

Det är två helt motsatta tankesystem som manifesterar sig i den USA-inspirerade accountability-rörelsen jämfört med tillitsrörelsen i de bästa systemen. Skillnader som är avgörande. Medan accountability-rörelsen vilar på tanke på straff och ekonomiska belöningar bygger tillitsrörelsen på professionell etik, moral och gemensamt ansvar.

Den stora anledningen till accountability-rörelsens misslyckande ligger också just här. Det är en rörelse född bland ekonomer som tror att ekonomiska belöningar eller straff är den enda drivkraften för människor. Men det finns gott om forskning som visar att de har fel – grovt fel. Professioner som arbetar med människor har inte pengar som drivkraft. Drivkraften för en lärare är det meningsfulla mötet med eleverna. Accountability-rörelsen bygger helt enkelt på en helt felaktig premiss om vad det är som motiverar professionella och det är därför som den misslyckas så kapitalt.

Sverige har ett val mellan att fortsätta dansa efter accountability-rörelsens pipa eller börja arbeta mot det som på riktigt fungerar: att återupprätta lärarskickligheten och lärarkårens professionella och kollegiala ansvar för undervisningen och undervisningens resultat.

Niklas Vestin på Skolverket inspirerade mig att tänka vidare kring det här häromdagen. Han påminde mig om att variationen mellan klassrum är större än variationen mellan skolor. (Det här är något som accountablity-människorna brukar använda som ett argument för att man ska göra sig av med de dåliga lärarna och behålla de bra; gärna genom tuffa resultatbaserade kriterier och lönestrategier).

Men det är ju precis på grund av detta som de länder som använder sig av kollegial praxis och kollegialt lärande är så effektiva och varför de också så påfallande ofta har hög likvärdighet. Genom att kollegor samarbetar kring undervisning minskar variationen mellan klassrummen.

Karin Berg som är lärare och skolutvecklare i Göteborg kom hem från Kina för några veckor sedan (Läs om det här). När jag pratade med henne beskrev hon att hon upplevt de skickligaste lärarna hon någonsin hade sett. I klasser med över 50 elever bedrev de avancerad undervisning med i allra högsta grad engagerade och medverkande elever.

Hon beskrev också hur de här lärarna sade att de aldrig skulle gå in och hålla en lektion som de inte hade kollat av med sina kollegor. Men hur hade de blivit så skickliga och hur hann de kolla med sina kollegor? Jo – de undervisade 10 timmar i veckan. Övrig tid förberedde de lektionerna individuellt och samarbetade kring undervisningsutveckling. De var kollegialt gemensamt ansvariga för den undervisning som pågick.

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Tilliten skulle staten kunna manifestera till exempel genom att omedelbart göra alla nationella prov frivilliga och ge lärare rätt att ordinera särskilt stöd.

Det vore inte svårt att få Sveriges lärare med sig på ett återuppbyggande. Alla vill det – alla vill ha och ta revansch. Vi som jobbar med skola gör det för att vi tycker att det är en viktig plats och ett viktigt uppdrag!

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Reagera på inlägget:

Forskare som ämneslärare – bra eller dåligt?

Lärarbristen blir större och större och påverkar hela samhället. Olika prognoser ger olika scenarier. Om tio år beräknas Sverige sakna mer än 65 000 lärare. Det här blogginlägget handlar om regeringens förslag att omskola forskarutbildade till lärare i skolväsendet. På så sätt ska en del av vakanserna besättas. Det här är ett förslag som absolut inte är oproblematiskt.

Fördelarna är att vetenskapliggörandet av den svenska skolan påskyndas, genom att forskarutbildade kommer att anställas. Det är verkligen på tiden.  Lärare i skolan har inte alls fått huvudmännens stöd för att forskarutbilda sig. Lektoraten som skulle inrättas är inte många, trots ambitiösa intentioner. Nackdelen är att forskarutbildade ska forska, det vill säga verka i den profession som man utbildas till, och inte undervisa i skolväsendet. Det är inte att ta tillvara forskarutbildade. Vi har inte ett sådant forskaröverskott att vi behöver bli av med verksamma forskare, däremot behöver skolan lärare och forskarutbildade sådana. Det är ställt utom allt tvivel. Vi förlorar duktiga forskare, men vinner vi duktiga lärare, kan man undra?

Ett problem är forskarutbildades lämplighet. Vad är det som talar för att forskarutbildade är lämpliga att vara lärare? Att antas till forskarutbildning och att antas till lärarutbildning är två skilda saker och kräver olika kompetenser. Forskare trivs oftast med sin forskning. De har hög vetenskaplig kompetens, en nyfikenhet som driver dem framåt och en ambition parad med forskarlust. De är också ofta påfallande analytiska. Lärare behöver ha social kompetens, goda ledaregenskaper, god kommunikationsförmåga, god kontaktförmåga och dessutom ska de kunna engagera barn och unga. Goda relevanta ämneskunskaper likaså.

Kort om vad förslaget innebär: Regeringen har beslutat om en särskilt kompletterande pedagogisk utbildning för personer med forskarutbildning. Utbildningen ska leda till en ämneslärarutbildning för skolväsendet.  Den föreslagna satsningen ska pågå under fem år med start 2016 och anordnas vid de högskolor/universitet som regeringen beslutar. Utbildningen till lärare ska genomföras på ett år och den ska innehålla en utbildningsvetenskaplig kärna och en verksamhetsförlagd utbildning i ett ämne förlagd till en relevant verksamhet. Det är precis som den äldre ämneslärarutbildningen var upplagd, med ett praktiskt pedagogiskt utbildningsår efter avklarade ämnesstudier. Inget nytt under solen. Den lärarutbildningen avskaffades av kvalitetsskäl för att integration mellan ämnen, utbildningsvetenskap och verksamhetsförlagd del var nödvändig för att utveckla goda ämneslärare. Nu har man dammat av reformen igen och tagit den till heders, men den har väl inte blivit så mycket bättre av att ligga i malpåse, antar jag. Integrationsproblemen kvarstår.

Utbildningen ska nu anordnas för personer med forskarutbildning (licentiatexamen eller doktorsexamen) och som har ämneskunskaper relevanta för ett undervisningsämne där det råder brist på sökanden till ämneslärarutbildningen. De ämnen som är aktuella är i första hand matematik, biologi, kemi, fysik eller teknik. Den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen ska också regleras i förordning. Ett tillfälligt utbildningsbidrag ska införas 2016–2021 för att attrahera personer som har en examen på forskarnivå att påbörja och slutföra den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen.

Den här reformen kan bli riktigt bra om forskarutbildade har goda läraregenskaper och verkligen vill bli lärare. De kan göra underverk för att skapa en vetenskapligt grundad skola. Den här reformen kan också bli riktigt dålig, om forskarutbildade som saknar ett intresse för undervisning och lärande går in i en lärarutbildning.

Jag har mött många lärare som älskat sitt ämne, men som inte alls varit vare sig lämpade för läraryrket eller intresserad av undervisning. De har längtat bort från skolan och gjort allt för att ta sig därifrån.  När de lämnat skolan har det var en lättnad för eleverna.

Reformen ”Forskare till lärare” behöver utvärderas och följas upp.

Reagera på inlägget:

Utbilda Sveriges lärare nu!

Programmering eller inte i svenska klassrum är en het fråga just nu. Jag befinner mig i Barcelona och har gjort skolbesök, då jag deltar i ett forskningsprojekt. Projektet förkortas KONECT och vill du veta mer om vad det går ut på kan du läsa HÄR.

På skolan har varje elev en dator och inga läromedel alls syns till. Skolan anses som väldigt innovativ och framåt. De pratar mycket om hur digitala de är och vad eleverna skapar. Det jag slås av är att jag tycker att de överlag inte alls är särskilt digitala. De har flyttat in stencilerna i datorn. I övrigt är undervisningen hur traditionell som helst. Ett fåtal lärare är väldigt digitala och det är dessa som står för skolans digitala rykte. De har tre stycken 3d-skrivare på skolan som eleverna skapar väldigt häftiga saker med och i teknikkurserna arbetar de med programmering.

En av lärarna visade mig hur även de yngre barnen lär sig bygga och programmera ganska avancerade saker som tex Lego Mindstorm i bilden.

Lärarna här menar att elevernas motivation, och även deras resultat, ökar när de får göra praktiska saker av det abstrakta tänkandet. En av lärarna anser att det inte är någon större skillnad att lära sig programmeringsspråk mot att lära sig ett vanligt språk.

Det de har här i Katalonien är ett styrdokument som berättar om vilka digitala kompetenser som eleverna ska lära sig. Katalonien har en lite annorlunda läroplan än resten av Spanien. I Katalonien har man bestämt sig för att satsa på dessa 11 digitala kompetenser, där programmering är en. Om du kan katalanska och vill veta mer kan du läsa här:  Digitala baskomptenser. (Jag reserverar mig här för att jag inte fattat allt i dokumentet då katalanska inte ingår i min repertoar av språkkunnande!)

Detta är precis den sortens dokument som vi skulle behöva ha för skolorna i Sverige. Jag tror att vi skulle behöva ha ett förtydligande styrdokument som faktiskt pekar ut den digitala lägsta nivån. Därför välkomnar jag regeringens satsning på nationella IT-strategier.  Det är en bra början. Det jag dock saknar i skrivelsen är ett tydligt krav på att kommunerna måste utbilda sina lärare när det gäller IT i skolan.

Ett sådant här dokument från Skolverket måste också ställa krav på att kommunerna ger sina lärare adekvat fortbildning och inte bara köper in teknik. Jag är övertygad om att många lärare känner en stress över programmeringsdiskussionen och tänker ”hur fasen ska jag kunna lära eleverna det?” Personligen kan jag se kopplingen och vinsten med programmering inom teknik och matte, medan jag har svårt att se det i språkundervisningen. Läraren på skolan jag är på nu menade att man kan skriva instruktioner och muntligt berätta om vad man programmerar eller designar till 3d-skrivaren och visst det kan man, men det är en försvinnande liten del av LGR 11  i språk där du kan få in det.

När jag är runt och utbildar skolor i hur man kan använda digitala verktyg ser jag hur dåligt många lärare mår av att känna sig kassa på att hantera tekniken. Fantastiska lärare tappar nu självförtroendet och tror att de inte är värda nåt för att de inte behärskar en surfplatta. Så får det inte vara. Hur ska man kunna en surfplatta om den bara sticks i händerna på dig utan utbildning eller max nån timmes “inspirationsföreläsning” av nån sån som mig ? Hur ska man kunna lära eleverna programmering när man själv inte har en aning om hur det funkar?

Ett skräckexempel har jag från en kommun jag kommit i kontakt med. Där har man gett alla elever i årskurs ett vars en surfplatta. Samtidigt har man tagit bort alla vanliga läromedel. Det man missade var dock att ge lärarna utbildning på hur surfplattan fungerar. “ Jag vågar inte säga det till nån men HUR laddar jag ner en app” skrev en av lärarna till mig. Lärarna jag pratade med var otroligt stressade över det faktum att de inte behärskade surfplattan. Dock vet jag att de löser det ändå då de är rutinerade och skickliga lärare.

Det är trots allt inte rimligt att du som lärare ska förväntas att ta hem din surfplatta eller dator och lära dig själv hemma. Du måste få fortbildning av din arbetsgivare. Sedan måste du självklart också träna själv. Det är samma sak att träna för att kunna springa 5 kilometer utan att stanna. Du måste träna. Om du inte tränar så tappar du kondition och du klarar inte det.

Att hitta olika appar och program som ser roliga ut är dock ingen match. Det kluriga är att hitta den pedagogiska kopplingen till HUR webbsidan eller appen kan användas för att stödja och utveckla elevernas lärande.

Det krävs utbildning av Sveriges lärare i digital kompetens och den måste börja nu.

/ Sara

Reagera på inlägget:

Legitimationskravet – ett spel för gallerierna?

Betänk följande scenario: Ett barn kommer till akuten med häftiga buksmärtor och blod i avföringen. Barnet får då träffa en vaktmästare som tror att det kan vara lunginflammation. Men eftersom vaktmästaren inte är läkare får hen inte bestämma om några åtgärder (naturligtvis inte!).

En läkare rådfrågas därför. Denne läkare är specialist på hjärnskador men har bara grundläggande kunskaper om vanliga magåkommor. Vaktmästaren och läkaren diskuterar en stund men kan inte komma överens om det är en hjärnskada eller lunginflammation. Barnet skulle väl egentligen skickas till en specialist som kan allt om just buksmärtor, men eftersom ingen sådan finns tillgänglig av olika skäl skickas barnet till sjukhuschefen.

Sjukhuschefen som är oerhört kompetent inom området ekonomi och ledarskap bedömer att barnet har brusten blindtarm och skickar det direkt till operation. Operationen utförs sedan av vaktmästaren.

Hur det gick för barnet? Det får bli en slutsats för läsaren att dra.

Visst låter det ovanstående scenariot helt absurt? Så här skulle det aldrig få gå till inom sjukvården. Men om vi byter ut personerna som är inblandande så har vi helt plötsligt en alldeles verklig bild.

Betänk istället detta: Ett barn ska få betyg i ämnet svenska. Barnets lärare är obehörig och får därför inte sätta betyg (naturligtvis inte tänker du, legitimationskravet går ju igenom i år!). Den obehöriga läraren får därför rådgöra med en legitimerad lärare. Den legitimerade läraren är dock bara legitimerad i ämnet matematik.

Då den obehöriga läraren och den legitimerade matteläraren inte kan komma överens om vilket betyg eleven ska få borde rimligtvis en lärare som är legitimerad i svenska sätta betyget, en sådan finns dock inte att få tag i. Det blir därför rektorn som sätter betyget trots att rektorn inte heller har legitimation i ämnet svenska. Faktum är att rektorn inte har någon legitimation alls. 

Ovanstående låter måhända lika absurt som sjukvårdsexemplet men det är faktiskt en sanning med dagens lagstiftning. Enligt skollagen är det senare ett fullt möjligt scenario.

Något man därför kan fundera över är varför vi ämnes(!)lärarstudenter överhuvudtaget läser ämnen? I den nuvarande lärarutbildningen läser ämneslärare till gymnasiet 120 högskolepoäng i sitt huvudämne och 90 högskolepoäng i sitt andraämne (om man inte läser vissa kombinationer som kräver 120 högskolepoäng i båda ämnena). I dessa djupa ämnesstudier ingår förutom speciell ämnesdidaktik oftast (det varierar på olika lärosäten och i olika ämnen) speciella kurser inom betyg och bedömning i det ämne man läser.

Varför läser vi dessa kurser?

Om ämneskunnande och bedömning i ett ämne är så oviktigt från skollagens sida sett, varför läser vi inte bara generella betyg- och bedömningskurser och byter ut ämnena mot fem års studier i allmändidaktik och pedagogik?

Personligen tycker jag att svaret på frågan är självklart. Utan djupa ämneskunskaper och goda kunskaper om bedömning i just det ämnet blir undervisningen mångfalt sämre och bedömningen oprofessionell och rättsosäker.

Vet exempelvis en matematiklärare vad som menas med kunskapskravet ”god språklig variation, välutvecklad textbindning samt väl fungerande anpassning till texttyp, språkliga normer och strukturer” som gäller för C-nivån i svenska för årskurs 9?

Eller vet bildlärare vad som menas med att ”eleven använder fysikaliska modeller på ett väl fungerande sätt för att förklara och generalisera kring partiklar och strålning” vilket krävs för A-nivån i fysik för årskurs 9?

Kan en rektor utan lärarlegitimation på ett rättssäkert och professionellt sätt bedöma samtliga kurser?

Jag personligen skulle inte kunna göra en säker tolkning av kunskapskraven i annat än de ämnen jag läser oavsett hur goda mina kunskaper i ämnet i sig är. Inte ens inom ämnena, med enbart legitimerade lärare, är man helt överens alltid. En mattelärare kanske är en hejare på svenska och en bildlärare kanske har läst massvis med kurser inom fysik på universitetsnivå, det innebär inte att de är kompetenta att tolka kunskapskravens specifika uttryck eller bedöma en elevs representationer av sin kunskap i förhållande till dessa krav.

Det är i detta som den ämnesspecifika kompetensen när det gäller bedömning ligger. Inte huruvida man läst samma kurser i allmän läroplansteori eller har samma goda kunskaper om litteratur eller fysikaliska modeller.

Nej, vi kan fortsätta låtsas som om legitimationsreformen innebär att alla elever får behöriga lärare och rättssäkra bedömningar, att den lyfter skolresultaten och sänker betygsinflationen. Eller så kan vi börja diskutera hur vi ska lösa det uppenbara problemet med att skolan i dag är olikvärdig och att det så kallade legitimationskravet inte gör ett dugg för att förändra det.

Källor:
Skollagen (2010:800). http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag-2010800_sfs-2010-800/
http://skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/grundskoleutbildning/grundskola/fysik
http://skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/grundskoleutbildning/grundskola/svenska

Reagera på inlägget:

Sidor