Annons

"Högkvalitativ undervisning kräver bra undervisningsmaterial och modeller"

Det här blir ett längre blogginlägg än vanligt (men allt kan ju inte sägas på 140 tecken…). Det beror på att det är ett område där jag känner att jag trevar mig fram. Innan jag skriver det jag vill säga att jag har ganska dålig koll på hur den senaste lärarutbildningsreformen har påverkat lärarutbildningarna. Men jag skulle ändå vilja lyfta en diskussion kring detta.

Linda Darling-Hammond skriver i en mycket intressanta bok om lärarutbildning (1) att det finns en internationell trend, framförallt i länder vars skolsystem utvecklas väl, att man stärker den skolbaserade delen av lärarutbildningarna. Det tycks också känneteckna några av de mer framgångsrika länderna att man i nära koppling till skolpraktiken medvetet tränar lärarstudenter i ämnesdidaktik, eller om man så vill i metodik.

När det gäller den aspekten gick de svenska lärarutbildningarna i flera decennier snarare i den rent motsatta utvecklingen. Skolhistorikern Hans-Albin Larsson har skrivit om 1974 års lärarutbildningskommitté:
För att passa till det då aktuella synsättet på skolans roll föreslogs en utbildning för de blivande lärarna med en ökad tyngdpunkt i läraransvaret för elevens totala personlighetsutveckling och en minskning av den kunskapsförmedlande rollen. Elevernas lärande förutsattes bygga på eget kunskapssökande varför läraren skulle vara mer av en stödjande resursperson.

Forskarna Kirsti Hemmi och Andreas Ryve har i en artikel som är en jämförelse mellan svenska och finska lärarutbildares attityder och arbetssätt skrivit att:
We would like to suggest that the Swedish discourse on classroom teaching builds on a rather extreme interpretation of constructivism (cf. Jaworski 1999) and student-centered teaching (Wilson et al. 2005). This is in line with the results of a recent large-scale analysis of Swedish classroom practices (Boesen et al. 2014) showing for example that teachers are passive when it comes to introducing new mathematical topics. In the Finnish TEs’ discourse, a balance between routines and variation, as well as homework, is stressed as important for quality mathematics teaching, and several recurring routines are advocated as favorable (cf. Franke et al. 2007).

Eller med andra ord: De svenska lärarstudenterna lämnas åt sitt öde att uppfinna bra undervisning medan de finska lärarutbildarna är ganska tydliga med olika element som de menar är viktiga för att undervisningen ska bli bra. Hemmi och Ryves resultat liknar på ett lite oroväckande det resultat som Barbro Westlund kommer fram till i en jämförelse mellan kanadensiska lärare och svenska. Hon säger i en intervju i Lärarnas Nyheter förra året att:

– De kanadensiska lärarna undervisar verkligen 
i läsförståelse. De är tydliga med att 
läsförståelse handlar om att tänka och att vara 
medveten om sitt tänkande. Lärarna visar hur
 de själva bearbetar en text för att förstå den.
 Det kan handla om svåra ord och sammanhang eller att läsa mellan raderna. Eleverna får sedan successivt ta över ansvaret för inlärningen, genom att arbeta med rollspel där de omväxlande är lärare och elev.
– I Sverige är undervisningen mer mekanisk. Eleverna arbetar mycket på egen hand. De läser korta texter i en lärobok och svarar på 15 till 20 frågor. Om det är något en elev inte kan stryker läraren ibland frågan, eller pekar ut rätt svar i texten. Läsförståelsen problematiseras inte.

En (mycket) klok och forskande vän till mig skrev om det här till mig på följande vis:
När vi sedan jämförde med två andra svenska studier av lärarstudenter var det som om de alla var klonade. De svarade samma saker fast de fick olika frågor. Överlag lyfte de fram en starks visionär bild av ”modern” matematikundervisning. Mycket likriktad. Samtidigt, om de fick frågor om de kunde exemplifiera sådan undervisning så kunde de endast ge ”icke-exempel” dvs de beskrev undervisning de sett och förklarade att det i alla fall inte var så de skulle se ut”. Det visade sig sedan att det mer eller mindre kraschade när de kom ut i verkligheten eftersom de ju helt enkelt inte kunde undervisa som de ville. De hade varken förebilder eller metoder.
Jag tror gör övrigt som Ryve & Hemmi att en sak som ”gick fel” var att de konstruktivistiska tankarna om undervisning (som ju har visat sig vara bra) felaktigt spillde över till att även lärarna liksom skulle leva som de lärde och ”hitta på” sin undervisning själva. Detta är naturligtvis en dålig idé. Lärare måste givetvis ha stor professionell frihet över hur de undervisar, men det är ett orimligt krav att alla lärare skall kunna genomföra högkvalitativ undervisning utan stöd från bra undervisningsmaterial och tydliga undervisningsmodeller.
Personligen är jag absolut inte någon traditionalist här. Men jag är helt övertygad om att en avsevärt starkare metodikprägel på lärarutbildningen skulle vara bra. 

Att det har blivit så här tror jag beror på flera olika saker. Dels en i någon mening felaktigt tänkt forskningsförankring av lärarutbildningen. I syfte att akademisera lärarutbildningen, vilket var vällovligt, menade man att den skulle ”forskningsanknytas”.

Men vad händer när en yrkesutbildning forskningsanknyts med forskning som är fjärran från yrkets praktik? Det skapar en alienation mellan praktikerna och forskarna. De teoretiskt missionerande lärarutbildningarna har också sett sina lärarstudenter som förändringsagenter (2). Med hjälp av dem skulle skolans ”traditionella” prägel brytas. Men detta skedde samtidigt som lärarna ute i de mottagande skolorna såg att lärarstudenterna inte fick med sig något som gjorde dem användbara i skolans verkliga situation och uppdrag. Här skapades mycket spänningar och många är de lärarstudenter som har upplevt lärarutbildningarna som ett nödvändigt men inte särskilt meningsfullt ont. Det handlar om unga människor som kommer från gymnasieskolan och som måste få verktyg med sig som gör att man kan hantera en mångfald av olika klassrumsverkligheter och undervisningssituationer.

Eller som en annan klok människa sade: Det handlar kanske inte så mycket om att forskningsförankra lärarutbildningen som att skapa en lärarutbildning som bygger på vetenskap om lärarutbildning och dess effekter? Den viktigaste aspekten av en skola på vetenskaplig grund är ju att dess lärarutbildning är uppbyggd på det sätt som tjänar skolsystemet bäst. Inte att den enskilde lärarstudenten träffar en professor som forskar om något som är fjärran från studentens kommande verklighet. Något som också Högskoleverket var inne på i sin rapport 2008(3).

Som sagt: Det som kännetecknar några av de mer framgångsrika skolsystemen i världen verkar vara att de har en lärarutbildning som ganska starkt betonar den verksamhetsförlagda delen av utbildningen och den sker med stark handledning och i nära samspel mellan forskning och lärarprofessionen.

Det innebär att man inom lärarutbildningarnas forskningsavdelningar där arbetar konkret med att utveckla undervisning i olika ämnen och då inte bara på övergripande teoretisk nivå utan i praktisk metodik. I sådana miljöer testas och utprövas också olika stödjande artefakter, dvs läromedel.

Jag skulle önska vi kunde få en diskussion och en utveckling av detta i Sverige. Det vore väl till exempel rimligt att vi hade minst ett forskningsprojekt knutet till varje del av det centrala innehållet i alla ämnen (detta förutom den utveckling av den beprövade erfarenheten som vi skulle behöva inom lärarkåren).

Men min oro är att det kommer att ta väldigt lång tid eftersom jag inte vet om de som arbetar med lärarutbildningarna för den här diskussionen. Hur mycket tar de intryck från de internationella erfarenheterna? Jag tycker till exempel att övningsskolorna skulle kunna vara en sådan mötesplats där professionen och forskningen verkligen kan mötas. Det här är i linje med den danska forskaren  Mogens Niss tankar (4).

Jag tycker inte att lärarutbildningarna borde bli föremål för någon ny statlig utredning eller reform. Det här handlar delvis om ändrade attityder och det finns ett stort frirum för akademin. Jag tycker den här diskussionen skulle äga rum inom den och i dialog med lärarprofessionen.

Kanske lärarutbildningarna och lärarfacken som start skulle bjuda in till en gemensam forsknings- och samtalskonferens med några internationella talare och sedan vidare tillsammans utveckla lärarutbildningarna?

(Jag vill gärna ha återkoppling från dig som läser det här. Speciellt du som har färska erfarenheter från lärarutbildningen. Skicka gärna kommentarer till per@kornhall.se och skriv gärna lärarutbildning i ämnesraden på mailet.)

(1) Darling-Hammond & Liebermann (2012) Teacher education around the world. Changing Policies and Practices. Routledge.

(2) Högskoleverket (2005) Utvärdering av den nya lärarutbildningen vid svenska universitet och högskolor. Del 1: Reformuppföljning och kvalitetsbedömning. Högskoleverkets rapportserie 2005:17 R. http://www.hsv.se/download/18.539a949110f3d5914ec800089184/0517R_1b.pdf

(3) Högskoleverket (2008) Uppföljande utvärdering av lärarutbildningen. Högskoleverkets rapportserie 2008:8 R.

(4) http://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/ledarskap-organisation/strukturella-faktorer/vetenskaplig-grund-1.179695

Reagera på inlägget:

Lärarutbildare en nyckelgrupp i USA enligt Obama

ATE:s konferens 13-17 februari, 2015
Jag har besökt ”The Association of Teacher Educators”, årlig kongress på Hyatt Regency Hotel i Phoenix, Arizona. Konferensens titel var ”Advocating the Silenced: The Educators Vocation”. ATE:s årliga konferens är en gigantisk kongress med ofantligt många deltagare från hela USA i alla åldrar. Kanske tusentalet?  

ATE samlar lärarutbildare från hela USA och det är en syster-organisation till ATEE ”Association of Teacher Educators in Europe”. Den andra systerorganisationen är ATEA ”Association of Teacher Educators in Australia”. Jag är Vice President i ATEE och representerade tillsammans med Presidenten Joana Nogera Salazar, från Palma de Mallorca.  Systerorganisationerna håller samman och har bildat en världsorganisation för lärarutbildningar, WFATE. 

ATE är en imponerande stor organisation och ATE är en maktfaktor som politikerna i USA verkligen räknar med i samhällsutvecklingen. Presidenten Obama skrev ett fint brev till ATE-kongressen och lyfte fram lärarutbildare som en viktig nyckel-grupp i det amerikanska samhället och önskade dessutom lycka till med konferensen. 

Vad är på gång i USA? Vilka trender märktes?
Att delta i den här konferensen ger en möjlighet att få reda på vad som rör sig inom skola och lärarutbildning i hela USA. Jag ska berätta om detta, för vi är alltjämt starkt influerade av det som händer i USA, i Europa, och i Sverige, förstås.

I ATE talar man om ”fattigdoms-kris” och inte om ”skol-kris”
Det är verkligen intressant att notera att man inte vill tala om en skolans kris i USA. Istället talar man om en fattigdomskris i det amerikanska samhället. Skolan gör så gott den kan utifrån de förutsättningar som ges. Fattigdomen i USA är stor och svår. 

”Put the teacher back in teaching” drivs som tes i ATE
Detta är en tes som i princip alla drev, på såväl presentationer som föreläsningar som jag besökte. Det är uppenbart att även i USA gör lärare mängder av annat än undervisar.  Administration tar för mycket plats. Det här syns också när man talar om lärarutbildningen där det betonas hur viktigt det är att lärarstudenternas undervisningsförmåga och undervsiningsutveckling är i fokus under hela utbildningen. Classroom management ligger i topp.

Högljudda protester mot test och mätningar görs av ATE
Närhelst test och mätningar nämndes och de nämndes ofta med kritiska kommentarer och den som talade illa om test och mätningar fick applåder och stående ovationer. Det finns ett stort missnöje bland lärarutbildare för det som man benämner test-raseriet. Mät inte. Undervisa. Lita på lärares förmåga att bedöma. 

Multikulturell undervisning i fokus för blivande lärare
Att undervisa i USA innebär att man måste kunna hantera multikulturella barn-och ungdomsgrupper av olika slag. Det ska genomsyra all lärarutbildning. Indian-reservaten är bara ett multikulturellt område, men det finns många, många flera att hantera. Navaho-indianer medverkade vid konferensens öppnande och detta gav konferensen en multikulturell prägel. Försöken med olika integrationsprojekt var många gånger mycket imponerande. Flyktingar är också i fokus för blivande lärare.

Bygg på det som barnen/ungdomarna är bra på och satsa på att skapa god kontakt med barnens/ungdomarnas föräldrar
Om man ser till det inre arbetet i skola och lärarutbildning så betonas att vad man än ska göra i skolan ska man bygga på det som barnen/ungdomarna är bra på.  Det redovisades många arbeten där dessa två faktorer framstod som de allra viktigaste. Lärarutbildningen genomsyras också av detta. Vad är Du bra på? Lär Dig samarbeta med föräldrar. 

Sustainable development kommer starkt
Man kan inte säga att USA:s lärarutbildningar kommit särskilt långt med detta område, men viljan finns och man tar ett steg i taget.  Sustainable development nämns frekvent och olika exempel gavs på hur man i lärarutbildningen försöker att ge en utbildning för ett hållbart samhälle.

Det finns mycket mer att säga, men jag stannar här. Att resa till USA för en kort konferens innebär problem med jet-leg och den här tiden på året med mellanlandningar på östkusten löper man stor risk att bli försenad. Jag blev försenad ett dygn, men det var det värt! Jag är inspirerad och har laddat batterierna. Man tänker bra på resor.
 

Reagera på inlägget:

Vet Björklund skillnaden på metodik och didaktik?

Visste du att Jan Björklund beslöt att föra in metodik i examensordningen på alla lärarprogram den 1 februari 2014? Ett snabbt och oväntat ministerbeslut.  Varför valdes metodik egentligen? Beslutet föregicks inte av någon som helst diskussion, så vi får kanske aldrig veta det. Frågor som väcks är: Vad var orsaken till ett så snabbt beslut? Vad är det för metodik som förts in? Hur kan begreppet metodik förstås i examensordningen? Och vem ska arbeta med metodik?

Eftersom min doktorsavhandling ("Ämnet som nästan blev – en studie av metodiken i lärarutbildningen 1842-1988", Stockholm: LHS-förlag) handlar om metodiken i lärarutbildningen så fångade beslutet min nyfikenhet. En av orsakerna var säkerligen de sjunkande elevresultaten. Det finns naturligtvis en tydlig koppling till lärarens undervisning. Skolan syna ha nedvärderat metodiken, säger före detta ministern. Ett påstående som jag inte instämmer i. Lärare har alltid värnat om metodiken som praktiskt yrkeskunnande, men vissa, bland annat ämneslektorer, har nedvärderat metodiken, ett erfarenhetsbaserat och icke högskolemässigt ämne, det vill säga den vetenskapliga grunden saknades.  

Björklund ville nog återupprätta katederundervisningen med metodikens hjälp. Han menar nog inte att lärare bokstavligen ska stå i katedern, utan att lärare ska berätta, instruera, repetera och diskutera med eleverna och absolut inte ge ansvaret för lärandet till eleverna. (Kan lärare verkligen ansvara för elevers lärande? Elevers lärande är oftast dolda processer.) Kanske syftar detta beslut egentligen på att ett tydligare ledarskap behövs för lärare och då instämmer jag helt i hans tolkning.

Metodiken hade, enligt min tolkning av äldre stadgor och styrdokument (1846-1988), fokus på lärares undervisning. Under lång tid har ”katederundervisningen” varit den främsta metoden. En modernisering började först genom 1946 års skolkommissions betänkande av skolans metoder. Det yrkespraktiska i lärarutbildningarna har skurits ned under de senaste reformerna, där den teoretiska delen istället utökats. Detta trots att det är det yrkespraktiska man går bet på, när man inte klarar av läraryrket. Metodik ersattes med didaktik, det vill säga undervisning och lärande på vetenskaplig grund.

Beslutet att återinföra metodiken syns som ett tecken på att det inte blivit så bra efter de senaste lärarutbildningsreformerna.  Det ser också ut som ett olycksfall i arbetet. Metodik valdes istället för didaktik. Jag har skrivit brev till nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin och undrat vad han tänker göra. Ingenting var aktuellt just då, direkt efter valet.

Varför valdes då metodik och inte didaktik? Det äldre metodikämnet var erfarenhetsbaserat, med sparsam forskningsanknytning. Metodiken var normerande och föreskrivande och personligt buren med personligt utvecklade metoder. Högskoleförordningen föreskriver att utbildningen skall bedrivas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.  Visste dåvarande ministern skillnaden?

Vilka ska nu undervisa i metodik och när ska det ske? Metodiklektorer finns inte längre. Metodiklärarna på seminariet förr var lärare i övningsskolan, samtidigt som de undervisade i metodik. Dessa lärare var trovärdiga, eftersom de kunde visa sin lärarkompetens på övningsskolan. De hade aktuell praktisk erfarenhet genom kombinationen både lärare och metodiklärare.

Metodiklektorerna var vanliga lärare som ”headhuntades” in på metodiklektorstjänster. I lärarhögskolan anställdes ämneslektorer som hade disputerat och i ett sådant kollegium blev metodiklektorernas kompetens tunn och de betraktades som ett akademiskt problem. Metodiklektorerna hade skoltjänstgöring på Försöks- och demonstationsskolor. De hade fyra veckotimmar hos någon försöks och demonstrationslärare. De fick också visa att de var duktiga lärare.

Vilka skall undervisa idag i metodik? Den vetenskapliga grunden är det viktigaste för att få anställning i akademin. Visserligen finns det universitetsadjunkter, men de sitter löst eftersom lärosätena prioriterar disputerade lektorer. Högskolans lärare i gemen har ingen lärarutbildning, än mindre egen erfarenhet av förskola/skola och lärarutbildning. De har kanske ingen erfarenhet alls av undervisning, utöver de obligatoriska 10 veckorna i högskolepedagogik, enligt SUHF:s överenskommelse, som är obligatoriska för anställda inom akademin.

Det är väl knappast dessa lärare som ska axla metodikuppdraget? Så kan det väl ändå inte vara tänkt? Här behöver de praktiskt arbetande lärarna på fältet komma tillbaka in för att undervisa i metodik, antingen inom ramen för VFU eller också genom andra konstruktioner, exempelvis genom att anställas som adjungerade adjunkter med den ena foten i skolan och den andra foten i akademin. Ska man undervisa om ett praktiskt yrkeskunnande måste man själv ha ett sådant.  Det ska dessutom vara ett aktuellt praktiskt yrkeskunnande. Man blir snabbt passé, om man inte är praktiskt verksam i läraryrket. Den nya övningsskolan kanske kan vara rekryteringsbas för, de nya metodiklärarna?

Då är cirkeln sluten och vi går tillbaka till en äldre utbildningsmodell för att garantera att lärarstudenterna får en yrkespraktisk lärarutbildning. Välkommen tillbaka in i lärarutbildningen borde vi också säga till alla duktiga och yrkespraktiska lärare!

Reagera på inlägget:

Hoppas vi når dit då lärarna säger till eleverna: bli lärare!

Och så då. Till sist. Längst fram vid tavlan, framför klassen. Inte som kandidat eller som vikarie, utan som lärare. L-Ä-R-A-R-E. Ett nytt kapitel ska skrivas och således har den här studentbloggen snart gjort sitt. 

Jag har fått en del positiv respons på mina blogginlägg, liksom en del frågor och påpekanden. En del andra åsikter har framförts. Och nog är det väl tur att lärare tycker olika om saker och ting! Fast något som jag fortfarande har svårt att begripa mig på är idén om läxförbud (eller hemuppgiftsförbud, eller hemarbetesförbud, eller vad man nu menar). Man kan undra om den extrema idén om ett förbud mest är ett sätt att skapa kontrovers och uppmärksamhet. Det är få personer som, från andra hållet, argumenterar för att alla lärare ska tvingas ge sina elever hemuppgifter. Båda dessa tankesätt förefaller mig lika orimliga. Det finns mängder med uppgifter som bäst och enklast görs utanför klassrummet, utan att det för den sakens skulle behöver bli så komplicerat. Gott så. 

Hur sammanfattar man då tre terminers påbyggnad till lärare? Jag tycker att min tid på Blåsenhus i Uppsala var givande. Jag hade den stora förmånen att få dela min tid med engagerade, intelligenta och roliga klasskamrater. Eleverna som får dessa personer som sina framtida lärare kan känna sig lyckligt lottade. Jag lärde mig mycket av att läsa all kurslitteratur, vilket periodvis var en hel del, men jag lärde mig än mer av att gå på seminarierna. Där kunde nuvarande, framtida och före detta lärare (seminarieledarna) drabba samman om allt från skolans styrsystem till detaljfrågor om hur det ska fungera i klassrummet. Men det är ju så: ofta sitter nyckeln till framgång i detaljerna. Och stora frågor kan man prata om, men sällan påverka. De små frågorna kan man påverka, och dessutom få resultat genom, varje dag. 

Samtidigt kan jag känna att det gärna hade fått vara mer undervisning. Förhoppningsvis kommer snart de utlovade pengarna som ska säkra undervisningstiden även för lärarna. Jämfört med prestigeutbildningar som för läkare och civilingenjörer är det i dagsläget skralt med tid i skolan för lärarstudenterna (ironiskt nog).  

Decemberöverenskommelsen säkrade regeringen Löfven och skolminister Fridolin. Låt oss nu hoppas att de utlovade satsningarna kommer, och att det politiska trycket i skolfrågan hålls uppe, trots att den mediala agendan nu börjar fyllas av annat. Ingen fråga kan dominera den politiska diskussionen hur länge som helst, så det gäller att smida medan järnet är varmt. Men man får också hoppas att skolan fortsatt får en framskjuten position. Inga fler förlorade decennier. Det har vi inte råd med. Det är kostsamt att spara på fel saker, väldigt kostsamt. Nu väntar vi på besked om vad som händer med den statliga lönesatsningen. Skulle den kunna utformas som ett tariffsystem vid sidan av de individuellt satta lönerna? Borde den göra det? 

Jag inledde den här bloggen med att berätta om den lärare som rådde mig att inte bli lärare. En del bra saker har glädjande nog genomförts politiskt för att vända den negativa trenden för yrket. Och om det blir verklighet med mer undervisning på lärarprogrammet, intagningsprov och poänggränser för antagning, kan det kanske vända också för lärarutbildningen. De engagerade lärarstudenterna skulle med glädje se en sådan utveckling. Och då kan den positiva spiralen komma igång: fler sökande ger högre status för programmet, och högre status ger fler sökande. Färre avhopp, fler som tar examen. Och inga utrotade undervisningsämnen i skolan för att det saknas utbildade lärare. Låtom oss hoppas! Kanske når vi då till sist en situation där lärarna faktiskt börjar säga till sina elever: bli lärare! 

Frågor? 

Tack för idag!

/Håkan

Reagera på inlägget:

Det är inte så dumt att läsa lite empirisk forskning

Man kanske ska börja med varifrån vi kommer. Under lång tid var policyn att gränserna mellan olika lärarkategorier skulle suddas ut och att ”undervisning” inte skulle förekomma i skolan. Det ledde under en period till vad vissa beskriver som ett slags institutionaliserat vansinne på svensk lärarutbildning.
 
Exempelvis betydde det att personer som skulle arbeta som lärare på lågstadiet inte behövde gå kurser i hur man lär barn att läsa. (Man skulle kunna raljera över hur effekterna av detta nu syns i Pisa, men det här är för sorgligt för att skämta om.) Samtidigt kunde personer som läste till ämneslärare ha praktik på förskolor. Framtida gymnasielärare i fysik, samhällskunskap och matematik fick spela in film och läsa kurser med inslag av drama. Alla lärare läste gemensamma kurser där man till exempel skulle lära sig om jordens uppkomst, eftersom ”eleverna kan komma att fråga om det”. (Tänk att ingen av mina elever ännu har frågat om detta.) Samtidigt sänkte man kraven på ämnesfördjupning för ämneslärare.
 
Det här skrämde naturligtvis bort duktiga ungdomar från lärarprogrammet. Många började aldrig läsa där trots att de var intresserade av lärarbanan, eftersom det blev helt otänkbart att sätta sin fot i en miljö där ämneskunskaper och en vilja att aktivt undervisa sågs som belastningar. Jag känner också personer som desillusionerade hoppade av lärarprogrammet.
 
Lärarutbildningen som inrättades 2011 innebar en återgång till indelning i olika ingångar för förskollärare, grundskollärare, ämneslärare inriktning 7-9, och ämneslärare inriktning gymnasiet. Ämnesfördjupningen betonas nu igen för ämneslärarna, och tramsinslagen i utbildningen har tagits bort. Under min tid på utbildningen har jag också mött föreläsare som talat om att det är dags att återupprätta undervisningsbegreppet. Yes!
 
2011 års lärarutbildning innebar att det utskällda Allmänna utbildningsområdet (AU) ersattes med en ”utbildningsvetenskaplig kärna”. Tanken är att den här delen av utbildningen nu ska vara mer vetenskaplig än tidigare. Och det är den. Men i synnerhet på vissa, specifika sätt.  
 
Nu för tiden läser man som ämneslärare kurser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan som tar upp skolans och lärarutbildningarnas historia, ledarskap, specialpedagogik, med mera. Det här är sammantaget på många sätt en bra utbildning, och varje kurs har sitt existensberättigande. Men det som studenterna aldrig tillfrågas om, är om de kanske istället för vissa saker borde få läsa någonting annat?
 
Flera av de kurser som vi läser har sin vetenskapliga bas i en akademisk tradition som är väldigt teoretiserad. För en statsvetare och litteraturvetare är det fascinerande att se hur delar av utbildningsvetenskapen tycks ha utvecklats någonstans i gränslandet mellan humaniora och ”mjuk” samhällsvetenskap som sociologi. För naturvetarstudenterna blir däremot livet inte så enkelt när de med viss förvåning för första gången får möta begrepp, metoder och ett sätt att skriva som hämtats från bland annat filosofi och sociologi.
 
Såna här akademiska traditioner kan ses som en reaktion mot vetenskap definierad som naturvetenskapliga (och i viss mån samhällsvetenskapliga) synsätt och metoder. Men man skulle ju också på lärarprogrammet kunna få möta forskning som är vetenskaplig på ett helt annat sätt, till exempel i studier om skola och undervisningsmetoder. Vilka metoder fungerar för vilka elever, när? Hur kan man använda digitala verktyg i undervisningen? Hur bör kollegialt lärande utvecklas? Vilka erkänt effektiva metoder finns på skolor med många nyanlända elever? Vad kännetecknar organiseringen av bra skolsystem? Det finns mängder av material att titta på.
 
Man kan aldrig läsa kvantitativa studier, metastudier, eller genomarbetade fallstudier som direkta manualer för hur man ska göra i ett klassrum, på en skola eller i ett skolsystem. Men ibland är det inte så dumt att läsa lite empirisk forskning. Har man tur så kanske man till och med lär sig nåt.

Reagera på inlägget:

Sidor