Annons

Första året som lärare får man inte le

Relaterat

Jag har stött på liknande argumentationer tidigare. Första tiden med en ny grupp ska man vara fyrkantig och konsekvent. Kort och koncis.  Att hålla sin kontakt till eleven professionell så man inte blir för mycket kompisar. Annars blir det svårt att hålla ordningen i undervisningssalen. Man behöver vara skådespelare, ryta ifrån och visa sig arg innan man själv kommit till den nivån för att markera.

Saken är den att jag vet att detta fungerar. Jag ryter till ibland när jag måste få uppmärksamheten, ibland låter jag väldigt arg och förbannad. Då blir det riktigt tyst och eleverna spänner sina ögon mot mig. Jag har fått beskrivet från andra att jag kan gå från 0 till 100 och sedan tillbaka till 0 igen.

Jag har sett goda exempel under min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) under min studietid. Jag har även sett goda exempel på detta från militären. Om det där hårda befälet som aldrig log, som inte var rädd för att ge en känsla av obehag för grupp eller individ som inte lyckats lösa uppgiften. Ett av mina starkaste minnen från militären är dessutom när jag fick beröm av detta befäl i storforum. Ett befäl som aldrig ger beröm. Tror inte jag har varit så lyrisk i mitt liv tidigare.

Men jag fungerar inte så. Jag vill att det ska finnas en positiv atmosfär i min idrottshall. Jag hatar när den enda metoden jag har är att höja rösten och ryta till bestämt. Hejlskov skulle benämna detta som att man når sitt metodtak.

Jag vill inte leda mina grupper med rädsla. För jag vet hur den känslan känns hos en själv. Det var den känslan som gjorde att jag inte ville gå till idrotten när jag gick i lågstadiet. Jag vill kunna bemöta elevens bekymmer och behov och då tror jag att man måste våga knyta en bra relation till varandra.  

Ändå så händer det att jag höjer rösten och markerar. Kanske hade det varit bättre ifall eleverna hade den respekten för mig som lärare, att de vet att det blir jobbigt för dem om de inte lyssnar. Det jag funderar kring är ifall det jobbiga måste vara präglat av känslor, går det inte att påvisa konsekvenser på ett annat sätt. Måste jag skrika åt eleverna för att de ska lyssna på mig?

Jag vill ändå tro att det går att skapa en tydlig ram och dessutom ha en god relation med eleven. Att vara konsekvent måste inte kopplas till en känsla utan snarare till tydlighet. På gruppnivå tror jag det är svårare att göra en konsekvensanalys som omfattar alla elevers perspektiv så de känner sammanhang. Där kanske det är en tidigare tydligt kommunicerad ram som behöver präntas in. Gärna framtagen i samspel med eleverna. För att sedan på individnivå bemöta eleven genom att reda ut situationen tillsammans:

”Vad var det som hände?”

”Jag tänker, om du gör så här blir det den här konsekvensen, Kan jag göra något annorlunda som hjälper dig? Finns det något i vår gemensamma struktur vi kan ändra på?”

Problemet jag upplever som idrottslärare är att elevernas struktur ofta tas med från klassrummet. Finns en god struktur där brukar det även kunna fungera bra i idrottshallen. Är strukturen otydlig i klassrummet blir det ofta även oreda i idrottshallen.

Mina grupper träffar jag så lite som 40 minuter, två gånger i veckan. Så hur stor möjlighet har jag att påverka denna gruppdynamik på den tiden? Måste jag förhålla mig till den metodiken de redan känner till, även fast den inte stämmer överens med min ledarstil?

Miljön som vi lärare kan befinna oss i kan sätta så höga krav på vår förmåga att det ibland inte går att förhålla sig till bättre metoder än de som är nedärvda. Dessutom finns ramar vi behöver förhålla oss till som gör att våra metoder helt enkelt inte fungerar fullt ut. 

I många fall kan man förbättra och förfina sitt ledarskap men någonstans finns en gräns för min kapacitet. En gräns där mina inlärda, pedagogiska metoder med stöd från aktuella teorier och forskning kommer övergå till nedärvda metoder laddade med känslor.

Första året som lärare får man inte le. Min förhoppning är att skolan framöver ändrar riktning och lyckas förkorta detta år snarare än att förlänga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Inträdesprov löser inga problem

Relaterat

Nu är det dags igen. Högskoleministern Helene Hellmark Knutsson föreslår lämplighetsprov för intagning till lärarutbildningen. För vilken gång i ordningen? Jag har tappat räkningen. Inträdesprov löser inte vare sig skolans eller lärarutbildningens kvalitetsproblem.

Först en tillbakablick: Inträdesproven upphörde 1968, då seminariet ersattes med lärarhögskolan. Det har förekommit lokala inträdesprov sporadiskt och det förekommer även idag, 2018, exempelvis vid några universitet och högskolor.

Dessa inträdesprov arrangerades lokalt och de ägde rum under en till tre dagar. Seminarierna fylldes ett par gånger per år av nervösa blivande seminarister, som fått en inbjudan att delta. Inträdesprov genomfördes både till höst- och vårintag. Upp till fem delprov kunde förekomma.

Ett exempel från Folkskoleseminariet i Gävle, sensommaren, 1964: En lärare i pedagogik samtalade med den blivande seminaristen om varför han/hon ville bli lärare och vilken bakgrund den sökande hade, och om den lämpade sig för att studera till lärare. Därefter kom två lektionsliknande prov, som handlade om förmågan att kunna berätta och beskriva. Ibland engagerades övningsskolans elever, men lika ofta var det seminariets lärare som var åhörare.

Seminaristerna fick ett ämne och endast en kort stund att förbereda sig på, för att sedan framföra denna presentation. Seminaristerna fick också prov i övningsämnena och de fick såväl sjunga upp, som spela upp, eftersom musik var obligatoriskt för småskollärare. Det samlade resultatet av inträdesprovet vägdes samman med examensbetyg från realskolan eller från gymnasiet. Några motiveringar gavs inte till de bortsorterade.

Dessa inträdesprov sades mäta ”lärarlämplighet”. Ett begrepp som är synnerligen svårdefinierat och svårt att mäta.  

Om inträdesproven över huvud taget mätte någonting diskuterades, eftersom olämpliga studenter ändå kom in och dessvärre kom de också ut som lärare. (I vilken yrkesutbildning går detta att förhindra, förresten?)

Någon utvärdering fanns inte, för dessa inträdesprov, och tilltron till inträdesprovens sorteringsförmåga var högeligen blandad. Det var rutinerade lärarutbildare som administrerade proven. De hade sett många blivande lärare och de hade naturligtvis erövrat en viss förmåga att se om en person hade förutsättningar att utbildas till lärare eller inte. Det man förmodligen tittade på var kontaktförmågan, kommunikationsförmågan och intresset och engagemanget. Inträdesproven avvecklades och antagningen blev mer enhetlig i högskolan 1977.

Lärarlämplighet, eller förutsättningar för att utvecklas till en god lärare, är ett komplicerat begrepp. Man kan inte mäta det som krävs genom några hemsnickrade inträdesprov. Det finns inte heller så många rutinerade lärarutbildare idag som har förmåga att sortera bort olämpliga lärarstudenter. Idag finns förresten inga lärarutbildare alls. Det finns lärare i högskolan med tjänstgöring på lärarprogrammet och det är något annat än en rutinerad lärarutbildare.

Förr fanns det krav på lärarutbildare att de skulle ha egen lärarutbildning och egen erfarenhet av skolan, men några särskilda krav finns inte på högskolan idag. Lärarprogrammet har blivit hela högskolans program med allt vad detta innebär.

Det är viktigt att först och främst se problemet ur studenternas perspektiv. Det handlar om att hjälpa de studenter som inte platsar i läraryrket. Att vara lärare och inte ha förutsättningar för läraryrket är en ren katastrof såväl för individen själv, som för alla som individen möter.  

UKÄ menar att det idag finns en hel rad olämpliga studenter, som borde avskiljas från lärarutbildningen. Många auktoriteter anklagar lärarutbildningarna för att de inte har fullgjort sin uppgift när de examinerat lärare som absolut inte borde ha blivit lärare. Kanske ligger det något i anklagelserna. Men det gäller andra utbildningar också, förstås.

Vad kommer återinförandet av inträdesprovet till lärarutbildningen att betyda? Idag finns det knappast någon möjlighet att kasta ut dem som arbetar i skolan utan någon som helst utbildning. Om det inte finns tydliga krav på att lärare ska ha adekvat lärarutbildning, så hjälper det knappast att avhysa lärarstudenter från lärarutbildningen, då de utan vidare kan börja arbeta som outbildade och obehöriga lärare istället.

De flesta människor anser sig dessvärre vara experter på skolan. Alla vuxna har gått i skolan i många år och tycker sig veta vad de pratar om. Dessa ”kvasiexperter” är förödande för skolan. Det finns ett politiskt tyckande på en mycket svag grund, om hur vi ska göra för att komma till rätta med skolans problem. De som egentligen borde tillfrågas om skolans problem är de utbildade och utexaminerade professionella lärarna som arbetar i skolan.

Till skillnad från andra verksamheter, exempelvis vårdområdet, betraktas lärarna snarare som en del av skolans problem, än de experterna på skolans område som de faktiskt är. Lärare hörs inte och de tillfrågas inte.  Det har att göra med att lärarna också sitter på de anklagandes bänk och utgör skolans problem, enligt många kvasiexperter. Skolans lärare är de som ställs inför detta politiska tyckande som resulterar i ständiga omorganiseringar efter vad som för tillfället är politiskt korrekt. Nu är det exempelvis politiskt korrekt att tycka att inträdesprov är en bra modell för ”att skilja agnarna från vetet.” Inträdesprov är absolut ingen som helst garanti för att vi inte får in mindre lämpliga lärarstudenter i lärarutbildningen.

Jag instämmer till fullo i före detta kanslern Anders Flodströms yttrande i LR:s tidning: ”Alla ska komma in på lärarutbildningen - men alla ska inte komma ut.”

Relaterat

Reagera på inlägget:

Ge lärarkåren större inflytande över sin egen professionsutbildning

Jag skulle vilja kommentera två trender i skoldebatten idag. Den ena är att vissa friskoleföreträdare försöker tona ner likvärdighetsproblemen i den svenska skolan. Låt mig bara kort få säga att jag tycker att det är magstarkt när en man vars familj på ett bräde tjänade 700 miljoner kronor på att sälja delar av sin skolkoncern till riskkapitalister uttalar sig om detta. De driver ett företag som har som affärsidé att plocka russin ur kakan och startar bara skolor när de är säkra på fulla klasser och lämnar kommuner och skolor med Svartepetter i form av dyra lokaler, halvfulla skolor och segregation.

De kan göra så för att vi har det mest extremt marknadsorienterade av alla skolsystem i världen. Vi behöver ett samtal om detta men i det samtalet ger de enorma vinster som dessa människor gör en bismak och man kan anta i viss mån påverkar både deras omdöme och deras vilja att spegla verkligheten rättvist.

Den pågående segregationen och minskade likvärdigheten i skolan är något som har blivit en del av verkligheten för Sveriges lärare och rektorer. Vi är inte betjänta av att det sprids dimridåer om detta. Vi behöver en verklig diskussion om skolans roll i ett demokratiskt samhälle. För den som vill fördjupa sig i detta finns en fantastisk liten bok skriven av Per Molander: ”Condorcets misstag”. Det är en bok som utifrån upplysningsfilosofi och bland annat utbildnings roll i ett demokratiskt samhälle på att kraftfullt sätt argumenterar för varför skola måste vara något annat än en pengamaskin eller utsatt för marknadsstyrning. Per Molander skrev också ESO-rapporten ”Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet” som jag kan rekommendera.

Att man från de vinstdrivande företagen och deras lobbyverksamhet och inflytande i olika nätverk försöker styra bort från likvärdighetsdebatten är naturligt eftersom det är där vårt marknadssystem så grovt fallerar. Kan de få fokus bort från det och det som bland annat Skolkommissionen föreslår så säkrar de ett fortsatt uttag av skattemedel till sina aktieägare. Det ligger i aktiebolagens logik att arbeta på det sättet.

Det andra jag skulle vilja kommentera är den debatt som dragit i gång kring pedagogik och lärarutbildningar. Också i den debatten finns det övertoner som jag tror att professionerna i skolan ska se upp med. Låt mig för det första direkt säga att jag är den förste som vill ha en utvecklad lärarutbildning och att jag tycker att den pedagogiska ideologi som odlades på svenska lärosäten och som kommit att forma våra lärarutbildningar, läroplaner, myndigheters arbete etc behöver diskuteras, omvärderas och bitvis direkt skrotas. Jag tycker fortfarande att OECD hade massor med poänger i det de skrev om detta i sin rapport 2015.

Men samtidigt är det inte okej när skolans uppdrag beskrivs som att det bara handlar om att förmedla kunskap eller när dagens lärarutbildningar beskrivs som en värdelös verksamhet befolkad av losers som varken kan läsa eller skriva. Den senaste artikeln från Linköping till exempel. I den fanns inget empiriskt underlag och en direkt felaktig beskrivning av varför många högskolor har naturvetenskapliga basår till exempel. Det är uppenbart att det finns en lätt väg in på många tidningars debattsidor för att ge sig på lärarutbildningarna. Och att den vägen finns beror på att någon/några bedriver politisk kampanj för att utsätta lärarutbildningarna för konkurrens och gärna också bli av med den jobbiga lärarlegitimationen som ställer krav på att lärare ska vara utbildade för sitt yrke.

Det finns all anledning för lärarkåren att vara försiktig och orolig när detta sker. Vi är på väg in i den mest allvarliga lärarbrist vi någonsin sett. Nu är det dags att göra positiva förstärkningar av lärarrollen och utbildningarna – inte att devalvera dem. Och jag har full förståelse för de många skickliga och hårt arbetande lärare som finns på våra lärarutbildningar när de aldrig får en chans att berätta om allt vad bra de faktiskt också gör. Vi har arbeten med övningsskolor som ett exempel. Det är också väldigt bekymmersamt när alla som går på lärarutbildningarna utmålas som obegåvade nästintill-analfabeter. För det är verkligen inte hur det ser ut. De lärarstudenter jag träffar är precis som de flesta lärare människor som på grund av ett engagemang för andra människor har valt att ge sig på en lång utbildning. De flesta har trots all negativitet valt ett av världens roligaste och viktigaste yrken. De behöver lyftas och förberedas för sitt jobb.

Jag tycker att de behöver en utbildning som bättre än vad som varit och ofta är fallet förbereder dem för sitt yrke. Jag skulle önska att lärarkåren fick ett betydligt större inflytande över sin egen professionsutbildning men jag tror inte att skolan eller samhället skulle vara förtjänta av att friskoleföretagen slipper kravet på legitimation och lärarutbildningar startas utanför det gemensamma samhällets hägn.

Skolan finns till för att ge kommande generationer kunskap men också fostra dem och förvalta vårt samhälles traditioner och demokratiska principer. Skola är en central del av en demokrati byggd på gemensamma värden om alla människor lika värde. Den marknadsskola vi skapat har redan ersatt en del av drivkrafterna i samhället med egoism istället för samhällsbygge. Men det kan vara hög tid att stoppa den utvecklingen. Och för att återigen vara tydlig. De människor jag träffar från andra länder som förfasas över vårt skolsystem och vad som händer här är inte kommunister och socialister. Man är lika förvånade i konservativa kretsar över hur lättvindigt vi verkar ta på skolans roll i ett demokratiskt samhälle.

Reagera på inlägget:

Dalamodellen är inte ny – men mycket bra

Det råder stor lärarbrist, framför allt i grundskolan (Skolverkets statistik 2016/17). Nu satsar Dalaregionen stort för att få flera behöriga lärare. Det blir möjligt för lärarstudenter att finansiera sina studier genom en kombination av arbete och lön från och med hösten. Deltidsstudier (75%) ska kombineras med arbete (50%) som lärare.  

Initiativet till modellen kommer från Dalarnas skolchefer, lärarutbildare vid Högskolan i Dalarna och PUD, pedagogiskt utvecklingscentrum i Dalarna. Det är nu främst två målgrupper som är aktuella, dels grundlärare mot åk 4–6 med naturvetenskap och teknik, dels personer som redan har ämneskompetens och som vill komplettera pedagogisk utbildning.

Detta är mycket bra. Huvudmännen väntar inte på statliga initiativ, utan de tar ett eget ansvar för kompetensförsörjningen. De menar också att det är ett sätt att höja kvaliteten på utbildningen, vilket jag instämmer i. Det är för lite praktik i lärarutbildningen och praktiken är dessutom både alltför tillrättalagd och även övervakad av så kallade curling-handledare, så att kvaliteten blir lidande.  

Det här med studier i kombination med arbete är egentligen inget nytt. Under lärarhögskoletiden 1968–1977 fanns det möjlighet att praktisera under sin praktiktermin med lön. En handledare hade ansvar för två klasser och sedan hade handledaren en lärarstudent i varje klass. Handledaren arbetade heltid under den första delen av praktikterminen, sedan ökade lärarstudenternas arbetstid succesivt och handledarens arbetstid minskade. Det blev en termins praktik kopplat till tjänst som lärare. Utbildningen med en betald praktiktermin var mycket effektiv och bra. Systemet gav kvalitativt goda och självständiga lärare som klarade sin ”praktikchock” bättre än de som enbart praktiserade utan att arbeta.

Det här systemet är absolut ett sätt att komma till rätta med lärarbristen. Det finns för övrigt andra akademiska yrkesutbildningar som utvecklas och stöds på liknande sätt, exempelvis sjuksköterskor. Det finns också många studenter som arbetar vid sidan av studierna, utan att det är satt i något system och har gjorts ”rumsrent”. Sådana kombinationer har alltid funnits i det tysta. I dagens konkurrensutsatta arbetsmarknad är det fler och fler som både arbetar och studerar samtidigt för att utveckla sina kompetenser samtidigt som de får praktisk erfarenhet av sitt blivande yrke.

Även den mest hängivna och motiverade lärarstudenten kan bli överväldigad av att plötsligt studera och arbeta samtidigt. Med rätt inställning, tidsplanering och stöd är det möjligt att utveckla sina färdigheter, utan att sätta resten av livet på paus.

När det gäller lärarförsörjningen blir det fortsatt brist på yrkeslärare inom gymnasieskolan, förskollärare och specialpedagoger. De närmaste 5–10 åren kommer även grundlärare i årskurserna 1–6 att vara eftertraktade på grund av ökade elevkullar. I årskurserna 7–9 minskar antalet elever ytterligare några år, för att därefter öka, vilket betyder att behovet av lärare också ökar. Det skulle gå att pröva modellen för flera lärarkategorier.

De fackliga organisationerna är inte speciellt glada åt den är modellen, enligt tidningsartiklar. De har antagligen inte varit med i diskussionerna från allra första början, vilket är en brist. Lärarfacken måste givetvis också hävda att utbildning är utbildning och arbete är arbete. Det ligger i sakens natur. Jag tror ändå att de lärarfackliga organisationerna kan se dalamodellen som ett lovvärt initiativ.

Reagera på inlägget:

Välkommen till världens bästa yrke

Hej och välkommen till lärarutbildningen.

Du har valt en utbildning som har varit i slagfältet länge. Lärarutbildningen diskuteras ständigt, precis som skolan. Alla har erfarenheter av skolan, lärare och lärande och det kommer du att märka eftersom många är kvicka på att dela med sig av sina erfarenheter och inte allt för sällan dessutom har diverse lösningar på problemen.

Partierna tycks inte komma överens om hur skolan bör se ut och de är inte försiktiga med att skylla de problem som uppstår i skolans värld på varandra.

Lärarutbildningen får ständigt kritik för dess låga nivå och du kommer säkerligen få höra att fler söker till ”Paradise Hotel” än till vår utbildning, precis som att det går att komma in på utbildningen med 0,05 poäng på Högskoleprovet.

Under utbildningens gång kommer det säkerligen förekomma dåliga föreläsare, få antal lektionstimmar och tvivel huruvida det är rätt utbildning.

Under mitt första år kände jag ofta att jag fick försvara min utbildning eftersom den ständigt kritiserades och nedvärderades av andra studenter men också från personer i min omgivning. Jag kände en stor press på mig att prestera bra eftersom jag hade hört så många gånger om hur lätt det var att komma in och att det därför inte borde vara några problem att klara kurserna.

Visst kommer det säkerligen vara så att vissa kurser kommer kännas väldigt enkla och att det inte krävs så mycket av dig som student men jag är helt övertygad om att du kommer känna dig utmanad och tycka att det håller en hög och akademisk nivå där du måste studera hårt för att ta dig genom.

Det kommer vara dåliga perioder under utbildningen, precis som det kommer att vara bra perioder. Du kommer säkerligen tvivla huruvida du har valt rätt och om det verkligen är lärare som du vill bli.

När du kommer ut på VFU och hamnar hos en handledare som inte har genomgått en handledarutbildning eller ens har tid att ta emot dig så kommer du säkert att känna en uppgivenhet som gör det enkelt att vilja ge upp. Men sen när du kommer ut och har en bra VFU hos en helt fantastisk handledare som utmanar dig och får dig att nå din fulla potential, då kommer du känna något annat än uppgivenhet.

För oavsett hur mycket politikerna pratar om att reformera skolan och hur mycket kritik lärarutbildningen får så är det vi som vet. Vi vet vad vi kan och vad vi behöver.

Under utbildningens gång kommer du att märka att du tar ansvar för din kunskapsinhämtning och helt plötsligt så har du lärt dig hur mycket som helst på en utbildning som utmålas som värdelös.

För när du sen arbetar i klassrummet och upplever hur bra lektioner du håller och hur mycket du älskar att undervisa, samtidigt som du ser att eleverna lär sig något och du känner att du når dem, då kommer jag att hälsa dig välkommen till världens bästa yrke.

Reagera på inlägget:

Sidor