A eller F – ett lotteri! 

Eleven kan inte förmå sig att göra tilldelade uppgifter under lektionstid trots att hen verkar vilja. Hen sitter och ritar på i stort sett alla lektioner. Läraren försöker med allt – att utgå från elevens intresse, sitta bredvid eleven, ge tydliga instruktioner, ge en instruktion i taget, ge instruktionerna via filmer, se till att digitala hjälpmedel finns, prata med föräldrarna, försöka motivera och så vidare.

Eleven har åtgärdsprogram, men vill inte ta emot hjälp. En diagnos finns och inom diagnosen ryms svårigheter att komma igång och att sedan slutföra påbörjat arbete. Under årskurs åtta gjorde eleven gamla nationella prov i engelska. Redan då hade eleven A på alla delar.

Under årskurs nio har eleven skrivit ett par halvfärdiga texter på ungefär en trefjärdedels A4-sida och utöver det inte någonting mer än nationella provet i engelska. Där fick eleven klockrena A på alla delar. Inga uppgifter fungerar att göra, så vida det inte handlar om en särskild genre som eleven är nästintill besatt av. Eleven gör i stort sett bara uppgifter som eleven vet är NP.

Det andra elevexemplet är en elev som tidigare under högstadiet visat kunskaper på C–A-nivå, men som nu under vårterminen i åttan drabbats av psykisk ohälsa. Eleven har hög frånvaro och klarar inte längre av den stress och press som hen utsätts för i skolan. De få gånger eleven är närvarande under lektionstid visar eleven på att hen har vissa kunskaper, men har ju naturligtvis inte gjort samma uppgifter som övriga elever. Läraren menar att eleven bör få F i betyg.

Ovanstående är ett hopplock av olika elevers svårigheter som jag mött i under åren och som jag satt ihop till två fiktiva elever. Fiktiva eller inte, elever med sådana här svårigheter möter vi dagligen i våra verksamheter.

Den intressanta diskussionen är vilket betyg dessa elever bör få? Ska elev 1 ha A eller F? Hen visar tydligt att hen kan uttrycka sig på en mycket hög nivå och utan problem kan kommunicera med en engelsktalande person. Det gör hen varje dag bland annat via Discord och i de spel som hen spelar. Eleven pratar och skriver helt obehindrat med flyt och med ett väldigt avancerat ordförråd.

I kunskapskraven i engelska för år 7–9 för A står bland annat: ”I muntliga och skriftliga framställningar i olika genrer … ” och ”Eleven diskuterar utförligt och nyanserat några företeelser i olika sammanhang och områden där engelska används och kan då också göra välutvecklade och nyanserade jämförelser med egna erfarenheter och kunskaper.”

Det är i dessa kunskapskrav jag som lärare stöter på patrull. Olika genrer? Hur många är olika? Räcker det, för betyget A, med en uppsats på A-nivå inom NP och två halvfärdiga texter som förvisso håller mycket hög kvalité så långt hen har skrivit?

Eleven ska göra jämförelser med egna erfarenheter – hen vet att man dricker te i England och dricker Guinness på Irland och att man inte gör det i samma utsträckning i Sverige. Är det att göra jämförelser? Ja, möjligen med god vilja väldigt enkelt.

Nationella prov är inte detsamma som slutbetyget, det är vi nog alla överens om. NP testar heller inte alla kunskapskrav. Realia och olika genrer kan inte testas via NP. Det är vi också överens om. Diskussionen uppstår kring ovanstående citerade kunskapskrav.

Jag ställde frågan: ”Kan eleven få A i engelska om eleven haft A på NP men i övrigt nästan inga resultat ?” i min favorit-Facebookgrupp ”Engelska för år 6–9”.  En lång diskussion, som pågick i flera dagar, tog fart och deltagarna var inte överens om vilket betyg eleven borde få.

I diskussionen deltog alltifrån mycket rutinerade lärare till lärarstudenter. Ganska snart delades tråden i två läger. Det ena, som tyckte att eleven skulle få F, då hen inte visat prov på alla kunskapskrav och det andra som tyckte att eleven självklart skulle få A då förmågorna läsa, tala, lyssna och skriva befinner sig på den nivån. Mycket intressant tycker jag.

Flera ansåg att ett F var självklart att sätta då eleven inte visat prov på varken realia eller att skriva i olika genrer. ”Varför ska vi ha alla kunskapskrav om vi inte testar dem?” var det återkommande argumentet för att sätta F. Att ha kommunikationen i centrum, det vill säga att läsa, tala, lyssna och skriva på en avancerad nivå, vägde över för många. De ansåg inte att realia- kunskapskravet vägde lika tungt (eller alls) som att kunna uttrycka sig flytande på engelska och därmed skulle eleven få A i deras klassrum.

Det är här det uppstår problem. Ur elevens synvinkel blir det helt avgörande för elevens framtid beroende på vilken åsikt läraren har. Ett F i engelska kan innebära att eleven inte kommer in på det gymnasieprogram som eleven sökt.

Vad beror det på att synsättet är så olika? Hur kan det vara så olika tolkningar? Strikt tolkat så har ju F-gänget rätt. Du måste ha visat prov på alla kunskapskrav för att betyg ska sättas. Moraliskt och empatiskt har A-gänget rätt. Men är det med empati vi ska sätta betyg i Sverige?

När det gäller elevexempel två där eleven varit frånvarande på grund av sjukdom måste läraren fundera kring vad eleven faktiskt KAN och hur läraren vet vad eleven kan. Vi kan inte fastna i vad eleven har gjort eller inte lämnat in och att det är orättvist mot övriga elever som gjort den och den uppgiften.

Du behöver som lärare hitta former för att ta reda på elevens kunskaper. Kan eleven spela in sig själv? Kan du passa på att prata med eleven när den är på plats?

På Skolverkets hemsida kan vi läsa att:

”Betyget ska spegla elevens kunskaper vid tiden för betygssättningen. När du bedömer elevers kunskaper i förhållande till kunskapskraven, ska du utgå från all tillgänglig information till och med den aktuella terminen. Det betyder att även underlag från tidigare terminer kan vara relevanta. Bedömningen gäller alltså de delar av kunskapskraven i ett ämne som har behandlats i undervisningen, fram till och med den aktuella terminen och betygssättningstillfället. Men de kunskaper eleverna har visat den senaste terminen kan ofta väga tyngre vid betygssättningen, eftersom deras kunskaper ofta fördjupats genom undervisningen.”

”Det är ett lotteri för dessa elever”

I fallet med den frånvarande eleven kan du alltså titta på vad eleven tidigare presterat och värdera det mot vad du vet att eleven kan idag.

Det är ett lotteri för dessa elever vilket betyg det kommer att bli. Riktlinjerna måste alltså bli tydligare. Eller är det så att riktlinjerna är glasklara och A-gänget i exemplet med engelska begår tjänstefel?

Om eleverna i exemplen ovan varit mina hade jag verkligen försökt få engelskeleven att visa prov på realia-kunskapskravet och jag hade haft en tät dialog med den frånvarande eleven och hemmet för att lägga upp undervisningen och bedömningsuppgifterna så att de är rimliga utifrån elevens sjukdomsbild. Självklart hade jag också använt mig av alla anpassningar som jag kunde komma på. Det är svårt och klurigt, men vi måste i alla fall försöka, eller hur?

Denna text publicerade jag första gången 2015. Det är inte klokt att texten, med några mindre ändringar, håller för att sex år senare publiceras igen.

Nu när vi ska implementera LGR 22 har vi världens chans att ta ett omtag om synen på undervisning, bedömning och betygssättning. Jag hoppas verkligen att lärare runt om i landet får tid att ingående diskutera de förändrade skrivningarna i LGR 22 och att skolledningar inte bara ser det som att det räcker med ett par enstaka konferenser och sedan är det klart.

Även om betygsättningen inte är likvärdig i hela Sverige så måste väl ett minimikrav ändå vara att det är likvärdigt på den enskilda skolan?

Tänk nu tillbaka på texten och sätt er in i elevernas bekymmer. Handen på hjärtat. Vilket betyg skulle du sätta?