”Jag satte B på eleven för den hade 80 % rätt.”

”Min elev vill inte skriva och jag kan inte få hen till det så jag pyser eleven och sätter E.”

”Eleven kan inte problemlösning, så det räknar vi inte.”

”Vi har 17 kunskapskrav och eleven klarar 9 så då måste hen få D.”

Ovanstående är citat som jag hört eller läst under förra veckan. Jag skulle kunna fortsätta rada upp citat som visar på en osäkerhet hos många runt bedömning och betygssättning. Jag skulle faktiskt drista mig till att mena att det begås många direkta felaktigheter när det sätts betyg till jul. Jag menar att Sverige är i stort behov av ett Bedömningslyft som snarast bör införas.

Många lärare vittnar dessutom om att de känner sig pressade av elever, föräldrar och skolledningar till att sätta högre betyg än vad de egentligen vill göra.

”Du måste se till helheten hos eleven och sätta E. Hen jobbar ju så hårt.”

”Du sätter för många F, hur tänker du kring det?”

”Jag kräver att mitt barn får E. Hen har ju haft alla rätt på glosorna varje vecka.”

Om lärarna var helt säkra på hur bedömningen skulle göras med allt från styrdokumenten till undervisning och till sist betygsättning skulle det vara mycket svårare att kunna utöva press på dem. Naturligtvis är det inte så enkelt och jag har tidigare bloggat om att jag också blivit hotad och pressad till att sätta betyg på elever. Pappan kom in i mitt klassrum och konstaterade:

”Jo, jag konstaterar att Bruun har förmågan att upprätthålla ordningen. Nu förväntar jag mig att Bruun också har förmågan att sätta betyg på mitt barn.”

Jag tycker att pressen på oss lärare att sätta vissa betyg har ökat och jag retar mig oerhört på att det ses som mitt ansvar och endast mitt att alla elever ska nå minst E. Jag är trött på curlingskolan där jag ska fixa allt. Elevernas eget ansvar då? Vad hände med det? Mig veterligen är det inte så att det flyger runt moln med olika betyg som sedan bara regnar rakt in i huvudet utan att man behöver anstränga sig ett endaste dugg. Det krävs att man kavlar upp ärmarna och faktiskt kämpar. De elever som kämpar och sliter så svetten lackar och som ändå inte når upp till E är det jäkligt synd om och jag skulle önska att jag på något sätt kunde markera detta i betyget. Jag skulle vilja att det fanns olika grader av F och att ”slitgraden” av F faktiskt lönade sig och gav poäng.   

Ett av problemen som Skolsverige brottas med, och där betygssättningen spelar en stor roll, är det fria skolvalet. Jag är absolut för att vi har ett fritt skolval i Sverige, men jag inser också vilka problem det blir när skolor konkurrerar med meritpoäng. Detta är också en av anledningarna till att lärare pressas till att sätta högre betyg. Dåliga meritvärden blir dålig publicitet och elever väljer bort den skolan. Detta trots att det kanske är just den skolan som har den mest trovärdiga bedömningen och betygsättningen. Den enda riktlinjen vi egentligen har för att veta någorlunda hur det står till på en skola är avvikelsen mellan de nationella proven och slutbetygen. Den statistiken kan du hitta här. Jag menar att de skolor som avviker kraftigt från nationella proven inte kan lämnas ifred. Det måste vara jobbigt att avvika med över 70 % från nationella proven. Jag tycker att de skolorna automatiskt skulle granskas av Skolinspektionen som sedan ger förslag på hur dessa skolor skulle förbättras.

Det har i dag, tyvärr, gått troll i detta med att sätta F på elever. Lärare våndas och har ångest och undrar vad som ska hända. Kommer läraren bli utskälld av vårdnadshavare? Kommer rektor se till att du inte är med i lönelyftet? Det är inte lätt att sätta F, men jag menar att med kunskap om bedömning och betygsättning blir allt enklare.

Jag sätter F på vissa av mina elever och jag gör det med gott samvete då jag vet att jag har gjort det som förväntas av mig. Jag skulle hellre säga upp mig än att sätta ett betyg som jag inte kunde stå för. Vi lärare måste stå upp för vår yrkesheder. För att kunna hävda detta måste vi faktiskt se till att vi följer LGR 11 och gör det som förväntas av oss. Det går inte att ha prov på glosor, grammatik och översättningsmeningar sätta poäng och betyg på detta och samtidigt hävda att du följer Lgr 11.

Nu blir jag väl lynchad av alla er som anser att vi ska låta lärare vara i fred och faktiskt lita på deras profession. Jag anser att kunskapen om Lgr 11 på många ställen är för dålig och att den måste höjas. Vi kan inte längre prata om ”den nya” läroplanen. Den är fem år gammal. Jag tycker att politikerna snarast borde besluta om och införa ett Betyg- och Bedömningslyft även om jag kan tycka att det är knasigt att det ska behövas. Det skulle vara enkelt att göra då det finns en fantastiskt bra kurs som Skolverket har tillsammans med Karlstad universitet. Jag menar och har i flera tidigare blogginlägg hävdat att Skolverket och Karlstad universitet måste öppna upp Betyg och bedömningskursen de har tillsammans. Kursen för år 4–6 är helt stängd och kursen för år 7–9, gymnasiet och vuxenutbildningen stänger den 30 juni 2017. På två skolor jag arbetat på har vi nu genomfört största delen av kursen för år 7–9 med ett kanonresultat. I stort sett alla som genomgått kursen känner att de blivit mycket säkrare på bedömning och betygssättning. Kursen stängs ju inte förrän till sommaren och vill ni ta del av vårt upplägg kan ni läsa om det här.

Du som sätter dina betyg nu och känner dig pressad till att sätta något du egentligen inte vill, om du vet att du följt Lgr 11 och gjort vad som krävs av dig och det ändå inte går – sök stöd. Vi är många i det utvidgade kollegiet i olika Facebookgrupper och på Twitter som stöttar dig.

Med kunskap blir det lättare att stå upp för sig själv. Stå på dig!

Lärare runt om i landet genomför just nu muntliga nationella prov i svenska, engelska och matte. Många lärare undervisar i både svenska och engelska och de vittnar nu om hur de fullkomligt går på knäna:

”Sitter och scrollar Platsbanken efter något annat att göra. Funderar seriöst på att ta ett truckkort och omskola mig till något helt annat. Det är den nivån nu.”

Läraren i citatet ovan berättar att hon ska bedöma 60 nationella prov och sambedöma 100 betyg, utöver sina egna, då det inte finns behöriga lärare att få tag på. De har krävt att vikarie ska sättas in och undervisningen brytas under två dagar för att de ska hinna göra klart proven och se till att det går rättssäkert till. Inte förrän läraren och kollegorna drog i handbromsen och vägrade jobba mer än vad de mäktar med sattes vikarie in. Till dess skulle alltså all bedömning av nationella proven ske runt om deras ordinarie lektioner, vilket är helt vansinnigt.

Om vi i skolan ska vara någorlunda trovärdiga i vår myndighetsutövning, som betygsättning faktiskt är, måste vi ges förutsättningar att göra bedömningarna rättssäkert. Vi måste sambedöma och ha tid avsatt för detta. Språklärarna lägger otroligt mycket tid just nu på att genomföra dessa prov och jag vill inte vara utan dem – det är inte det jag säger. Jag gillar de nationella proven och tycker egentligen att de skulle tillmätas en mycket större vikt än vad som görs i dag. I dag kan skolor ha i stort sett hur hög differens som helst mellan slutbetyg och provbetyg på nationella proven utan att något händer. Att sätta höga betyg är busenkelt: barnen blir glada, är barnen glada är föräldrarna glada och är de glada är rektor glad! En glad rektor kan visa på ett högt meritvärde. Och det säger ju sig självt – har en skola högt meritvärde måste det ju vara en toppenskola, eller?

Nej, en skolas meritvärde säger inte ett smack om elevernas verkliga kunskaper. I takt med att lärarbristen ökar, måste organisationen för att säkerställa en rättssäker bedömning också öka. Huvudmännen måste avsätta tid i tjänsterna för att det ska gå att lösa. Låt lärarna slippa en massa arbetsuppgifter som att rast- och matvakta, förlåt, vara rast- och matvärd, så frigörs en hel del tid. De huvudmän som inte har tänkt på att på olika sätt frigöra tid står nu med skägget i brevlådan och försöker panikartat skapa lösningar. Läraren i exemplet ovan blev beordrad av chefen att utföra bedömningarna av NP trots att hen inte undervisar klasserna och att hen tvingas göra sina ordinarie uppgifter samtidigt. Bara för att det sätts in en vikarie på själva lektionen betyder ju inte det att arbetsuppgifterna försvinner, vilket resulterar i att den behöriga läraren går på knäna och funderar på att omskola sig. Snacka om att skolan är inne i en negativ spiral. Vi måste satsa på att behålla befintlig personal samtidigt som vi försöker locka unga till att vilja jobba som lärare. Det borde vara lätt gjort för det är faktiskt ett toppenjobb. Jag tror inte att det är först och främst hög lön som krävs för att få lärare att stanna i yrket, komma tillbaka till yrket eller att utbilda sig, även om det naturligtvis är en viktig faktor. Jag är övertygad om att arbetsmiljön är den just nu viktigaste faktorn. De skolor som kan erbjuda en lugn skola där läraren ges förutsättningar att utöva sitt jobb, satsar på fortbildning och även ger lite guldkant i tillvaron tror jag kommer att lyckas behålla sina lärare och locka fler till yrket.

Sist men inte minst, kommer nu ett tips till de huvudmän som inte tänkt på att organisera sina skolor för att genomföra NP:

De dyker upp nästa termin också och de är flera stycken!

Kom ihåg var ni läste det först!

Pojkarna står i korridoren och stirrar tomt framför sig. En av dem möter mig och säger: Du hjälpa oss? Vad är det?

Pojkarna visar en nyhetsartikel från svt.se om ”Avtal om återsändande av afghaner klart”. De pekar på meningen:

”– Det är en framgång för Sverige. Det innebär att takten i återvändandet kommer att kunna öka, säger justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S).” 

Pojkarna fortsätter fråga: “Sara, vad menar han? Vad betyder ordet framgång?” Jag försöker förklara, men orden fastnar i halsen när pojkarna förstår att det verkligen betyder att Sveriges ansvarige minister inte vill att de ska få bo kvar i Sverige och att det är bra att det ska gå snabbare att låta människor återvända till Afghanistan. Pojkarna sjunker ner på golvet i korridoren. Jag sätter mig bredvid dem och där sitter vi sida vid sida. Jag som var på väg hem till fredagsmys med min familj och pojkarna som hjälplöst tittar på mig och säger: “ Vi åka tillbaka nu? Vem åka? Alla? När, vi åka?” Vi kan inte hålla tårarna tillbaka. Där sitter vi mitt i korridoren och tårarna trillar på oss alla tre. “Vem hjälpa oss? Kan du hjälpa oss?” Frustrationen skriker i min kropp. Vad kan jag göra för att hjälpa?

Texten ovan skulle kunna vara hämtad från vilken skola som helst. Nej förresten, inte vilken skola som helst. Vissa kommuner väljer ju att inte ta emot mer än ett fåtal nyanlända och väljer således att inte vara solidariska med övriga kommuner. Förlåt, inte alla skolor alltså, men de som gör det vittnar om liknande berättelser som den jag var med om. Skolan blir den enda tryggheten dessa ungdomar har och vi lärare har ett enormt uppdrag i att finnas där för dem. Det är svårt och tungt uppdrag för oss, men ingenting i jämförelse med vad de ungdomar som avvisas känner.

Åldersbestämning

Lärare i olika delar av landet berättar också om att de blivit ombedda att hjälpa Migrationsverket med åldersbestämning av eleverna. En del Gode män berättar om samma sak fast då gäller det att de HVB-hem som ungdomarna bor på “hjälper” Migrationsverket med åldersbestämningen genom att uttala sig om hur gamla de tror att ungdomarna är. Enligt Rättsmedicinalverket finns inga säkra medicinska metoder för att åldersbestämma människor däremot finns det en del metoder för att uppskatta ålder:

”Metoder som används i olika länder och sammanhang är till exempel tandmognadsbedömningar och röntgen av skelettdelar i hand, handled och nyckelben”. 

Åldersbestämning kan vara viktigt av olika skäl. För kommunerna blir det en kostnadsfråga då åldern avgör om det är kommunen eller staten som ska stå för kostnaderna och för rättsväsendet spelar det naturligtvis roll om personen är 15, 18 eller 21 år. En principiellt viktig dom har avkunnats av förvaltningsrätten i Härnösand. I domen framgår det att enskilda kommuner inte kan åldersbestämma personer.

Jag förstår absolut vikten av att åldersbestämma människor, men jag tycker att det är totalt vansinnigt att skolor och HVB-hem ens tänker tanken att försöka sig på att göra det. Jag blir så otroligt upprörd över dessa gissningslekar som avgör unga människors liv och framtid. Varken skolor eller HVB-hem ska syssla med att åldersbestämma människor och om chefen tycker ni ska det – tänk själva och vägra.

Nu kommer säkert många läsare ropa att jag är naiv och “hur ska vi kunna hjälpa dessa afghaner när vi inte ens har råd att hjälpa våra gamla på äldreboenden?” ”Klart att de måste skickas tillbaka – vi ser ju tydligt att de är över 18. De har ju skäggväxt”, och så vidare och så vidare…

För mig är det självklart att vi i Sverige kan och ska hjälpa till. Vi har råd och möjlighet om vi prioriterar och prioriterar om våra resurser.

Samtidigt som Migrationsminister Morgan Johansson citeras i media kring att det är  “En stor framgång för Sverige” och att “takten i återvändandet nu kommer att kunna öka” kan man på Utrikesdepartementets hemsida läsa att svenska medborgare avråds från att resa till Afghanistan:

”Svenska medborgare i Afghanistan erinras om den generella risken i hela landet för kidnappningar och andra terrordåd. Risken för sådana dåd bedöms hög.” [..]

”Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet. Allmänna råd är att vara påläst och medveten om de hot och risker som finns. Man bör vara uppmärksam på sin omgivning och på det som verkar udda eller avvikande i sammanhanget, särskilt på platser med folksamlingar som offentliga platser eller i och omkring offentliga byggnader.”

Tydligen är det en stor framgång för Sverige att skicka tillbaka människor till detta land som svenska medborgare inte ska vistas i. Hur tänkte ministern nu?

Det många inte känner till är att en stor del av de ensamkommande afghanska barnen/ungdomarna tillhör en minoritetsgrupp som kallas Hazarer och som under en längre tid utstått förföljelse av talibanerna och Islamiska Staten (IS). Många av hazarerna från Afghanistan har varit på flykt under en längre tid och bott i till exempel Pakistan eller Iran innan de kom till Sverige. (migrationsverket.se, 21/1 2016) Vilket land tycker ministern att de ska de skickas tillbaka till?

Pojkarna och jag kramar om varandra i korridoren. Försök nu ha en bra helg säger jag i något försök att trösta. Du också, säger de. “Du känna många. Du känna någon som förstår? Finns någon som förstå att vi måste göra kaos nu? För oss fängelse många år bättre än åka tillbaka. Finns någon som förstå?”

Jag svarar pojkarna att vi är många som bryr oss om dem och förstår dem här och nu, men om de som bestämmer förstår vet jag inte.

Jag lovade pojkarna att jag ska göra vad jag kan för att sprida deras ord. Finns det någon som bestämmer som förstår? Finns det någon som bestämmer som kan hjälpa?

/ Sara

– Är du nöjd med ditt nuvarande jobb eller kan du tänka dig att jobba på vår skola? Vi har fina lokaler och snälla elever. Det är sällan slagsmål och du kommer få bra betalt.

Under sommarlovet har både jag själv, vänner och kollegor blivit uppringda av mer eller mindre desperata rektorer som söker efter personal med ljus och lykta. Rektorer verkar göra vad som helst för att åtminstone ha en fysisk person framför eleverna när terminen drar igång om ett par veckor. Så många av mina vänner och kollegor som faktiskt byter jobb inför detta läsår har jag aldrig tidigare varit med om. I år har det, under våren och sommaren, varit ett lärarnas silly season och transferfönstret har varit vidöppet!

Konkurrensen om legitimerade lärare är stenhård och lärarbristen har slagit till med full kraft. I skrivande stund (2/8) får jag via Platsbanken 2 924 träffar på lediga jobb som grundskollärare och 577 gymnasielärare. Socialsekreterare, som också anses vara ett bristyrke, ger 1 460 träffar.

Rekryteringen har också nått nya höjder som lärare inte är vana vid. Det rings, skickas mail, skrivs i facebookgrupper och skickas meddelande på facebook och twitter. De rektorer som tror att de kan rekrytera endast genom att låta annonsen finnas på Platsbanken blir utan tvekan sist på bollen och får ofta noll sökande till sina tjänster. Det verkar dock finnas någon form av hederskodex bland rektorerna. De raggar inte folk inom samma kommun – i alla fall inte inom samma område. Där verkar gränsen gå. Däremot hör jag många rektorer säga: “Men jag kan ju inte hindra mina anställda från att locka hit lärare de känner, även om det är grannskolan”. Så hur är det med rekryteringsmoralen? Kan rektor ens ha någon moral i detta läge? Jag avundas verkligen inte rektorerna. Hur ska de kunna ha semester och koppla av när de vet att flera klasser står utan lärare till hösten? Ett flertal som jag pratat med har fått avbryta sin semester för att försöka ro rekryteringen i hamn.

Risken blir att rektor blir så desperat efter personal att det missas att tas referenser och att nästan vem som helst anställs. Det kan få långtgående konsekvenser. Det är absolut inte så att vem som helst kan hoppa in och lära barn läsa och skriva, men det begriper vi nog alla?

Att vara lärare har idag blivit något som många 19-20-åringar gör i väntan på att utbilda sig “på riktigt”. Jag förstår att obehörig personal anställs då det faktiskt inte finns legitimerade lärare att få tag på. Men det gör att arbetsbelastningen på oss andra ökar, då vi måste handleda och hjälpa dem med arbetet och ansvara för betygsättningen. Här måste befintlig personal få nedsättning i tid för att detta ska kunna genomföras. Det är inte rimligt att handledningen läggs utanpå allt annat arbete.

Det är av yttersta vikt att det satsas på de lärare som väljer att vara kvar på sin arbetsplats. Många lärare som erbjudits ett nytt jobb har gått tillbaka till sin arbetsplats och sagt att de kan tänka sig att stanna kvar om arbetsgivaren på den befintliga skolan kan matcha den nya lönen. Hittills har jag aldrig hört att någon rektor betalt sin lärare för att faktiskt stanna kvar. Händer det? Att få högre lön på ett nytt jobb är så klart bra, men verkligen inte allt. En dräglig arbetsmiljö där du får uppskattning är minst lika viktigt. En arbetsmiljö där slagsmål inte är vardagsmat och det finns ett fungerande elevhälsoarbete som kan avlasta läraren är också av vikt. En skola utan ett fungerande elevhälsoteam är ett sjunkande skepp. En arbetsmiljö där du har förutsättningar att bedriva en fullgod undervisning är det viktigaste. Jag har sett exempel på lärare som blev hotade och slagna, lärare som inte hade möbler till sina elever förrän runt novemberlovet, whiteboarden var monterad så att läraren endast kunde se halva klassen om hen stod och skrev på tavlan, lärare som inte fick köpa in tryckta böcker då alla pengar gått till digitala läromedel. Detta trots ett icke fungerande nätverk. Listan kan göras lång på idiotsaker som inte ska behöva ske i svensk skola 2016. Inte konstigt att man väljer att byta jobb under sådana förutsättningar. Förutsättningar som många gånger är ganska enkla att lösa om man bara vill. Rektor måste dock få förutsättningar att göra den miljön fungerande av politiker, som i sin tur måste inse att rektors arbetsmiljö är orimlig. Rektor är bakbunden av kravet på att till varje pris hålla budget.

Det blir många måsten i texten, men nu måste verkligen kommunerna inse att de är tvungna att se till att arbetsmiljön är bra. Frågan jag ställer mig är om kommunerna verkligen klarar detta uppdrag?

Läsåret 2016/17 måste bli året då politiker både nationellt och ute i kommunerna inser att de måste satsa på att behålla sina lärare och rektorer. Det måste bli året då vi gemensamt kämpar för en fungerande arbetsmiljö och då kanske kan locka tillbaka några av alla de lärare som faktiskt valt att lämna läraryrket. 2016/17 måste bli året då politikerna lyfter blicken och inser att de måste ta ett helhetsgrepp om svensk skola. Det tog tydligen lite mer än 100 dagar att fixa till den…

/ Sara

I november 2014 började en elev från Syrien i vår klass. Ashrf kunde inte ett ord svenska, men kunde kommunicera väl på engelska.

Min kollega Maria Ekelund har varit ansvarig för hans undervisning i svenska och även varit handledare åt övrig personal på skolan i hur man kan arbeta språkutvecklande och strukturerat med nyanlända.  Ashrf har haft tillgång till en iPad med översättningsappar, men viktigast av allt: han har haft en mycket duktig studiehandledare. Med hjälp av studiehandledaren har Ashrf kunnat tillgodogöra sig undervisning i SO och NO på ett sätt som han inte klarat utan.  Idag, ett och ett halvt år senare, pratar Ashrf i stort sett flytande svenska!

Jag menar att duktiga studiehandledare, som kan hjälpa till på elevens modersmål, är av yttersta vikt. Jag ser  exempel i en grannkommun till oss hur de nyanlända sätts rakt ut i klasserna i vissa ämnen utan hjälp av varken studiehandledare eller iPads med översättningsappar. Hur ska du som lärare ha tid att hjälpa dessa elever? Och hur känner eleverna sig när de inte förstår ett enda ord av vad som sägs? Det gör mig frustrerad att det är så olika för våra elever och det gäller absolut inte bara nyanlända.

Jag är imponerad av hur min kollega, Maria, lyckas ha en helt individanpassad SVA- undervisning där varje elev undervisas på sin kunskapsnivå. Maria handleder oss kollegor och visar hur vi kan arbeta med dessa elever. Hon har även ett djupt engagemang i att varje elev ska lyckas och hennes coachande förhållningssätt blir avgörande för många elevers utveckling. Maria, studiehandledaren och Ashrf har arbetat hårt och målmedvetet. Detta samarbete är otroligt viktigt för de nyanländas utveckling. Vi som inte är lika insatta i hur vi bör tänka för att få framgång i undervisningen med nyanlända måste våga ta hjälp av SVA-läraren och öppna våra klassrum. Det är en ny situation för många av oss där vi behöver hjälpas åt.

I fredags,på skolavslutningen, blev Ashrf tilldelad Skolans pris för bästa prestation. Han hade höjt sina betyg med 87,5 poäng och går ut grundskolan med 207,5 poäng! Ett enastående resultat. Kom ihåg att han kom till Sverige från Syrien för ett och ett halvt år sedan! Jag var så stolt i kyrkan att jag nästan sprack!

Han har betyg i allt utom SVA, vilket han bedöms klara inom en snar framtid. Tyvärr innebär detta att han, trots sin prestation,  inte kan komma in på Natur. Det krävs att han måste ha godkänt i SVA. I kommunen är det också så att du kan komma in på gymnasiet och inte vara godkänd i engelska och då läsa grundskoleengelska parallellt. Jag hoppas att vår kommun och många med den inser att de måste se över dessa bestämmelser. Låt de elever som har fullgoda betyg och endast saknar sitt SVA-betyg  läsa in grundskolesvenskan parallellt med sina gymnasiestudier. Det är möjligt att göra och görs ibland. Eleverna ska inte behöva stanna upp i sina studier och gymnasieskolan måste hänga med. Alla måste ta sitt ansvar.

Skolpolitiker runt om i landet- ni måste nu våga tänka utanför boxen och våga prova olika lösningar. Ni måste våga vara flexibla för ungdomarnas skull.

Vi vill att eleverna ska lära sig svenska, integreras, få en utbildning och ett jobb. Skolpolitiker – utred inte frågan i all evinnerlighet! De börjar i augusti så sätt fart!

Stoppa inte deras drömmar och planer utan se till att agera för de ungdomar som verkligen vill.  

/ Sara

(Ashrf har godkänt att jag skriver om honom)