Nuförtiden verkar det som att lärare inte kan genomföra bra lektioner och god undervisning om dom inte använder bildstöd i form av widigitsymboler. Jag har under en längre tid funderat över varför en modell plötsligt blir helgonförklarad och det som ska lösa elevers svårigheter?

Just nu verkar förklaringsmodellen vara att läraren måste lära sig använda så kallade widgitsymboler. Dessa sägs underlätta lärandet för alla elever.

Widgitsymboler kan se ut som dom ni ser i bilderna nedan. 

(Källa:symbolbruket.se)

Widgit online är ett företag som verkligen lyckats slå sig in på skolmarknaderna i många olika länder och det är bara att gratulera företaget till briljant marknadsföring. Det är inte det jag vänder mig mot, utan det är hypen och masshysterin som vissa lärare och specialpedagoger uppvisar i förhållande till att övriga lärare ”måste” lära sig att använda bildstöd.

När jag, i sociala medier, ser lärare som frågar efter bildstöd i form av widigitsymboler till skönlitterära böcker blir jag mörkrädd. Då har det gått för långt.

Jag märker framförallt hypen i sociala medier, i kommentarsfält, på Instagram och i samtal med lärare runt om i landet. Det verkar som att när konton med många följare på Instagram plockar upp en modell eller produkt och matar ut inlägg efter inlägg som ser väldigt flashiga ut, då känner andra lärare sig manade att härma och följa efter. Det kan ju naturligtvis vara bra inlägg att härma, men om du inte reflekterar över hur till exempel widigitsymboler kommer att tas emot och göra skillnad på elevernas lärande i just din klass är det mycket bekymmersamt.  

Det råder ingen tvekan om att bilder och filmer/filmklipp är viktigt stöd för att vi, oavsett om vi är i skolan eller hemma, ska minnas olika saker bättre, men kan vi inte enas om att vi byter ut det förenklade begreppet bildstöd mot visuellt stöd för att göra begreppet bredare? Vi får inte fastna i att bildstöd per automatik betyder avskalade streckgubbar. 

Ett visuellt stöd kan till exempel vara fotografier, ritade bilder på tavlan, diagram, tabeller och modeller. Genom att använda bilder och filmklipp så kan vi använda flera uttrycksätt, skapa associationer och öka elevernas förståelse.

I min egen undervisning använder jag mig ofta av filmklipp, bilder och begrepp, gärna i förväg och innan vi till exempel inleder gemensam läsning av en skönlitterär bok. Jag använder inte widigitsymboler om det inte är en specifik elev som tydligt behöver det och jag skriver inte upp på tavlan allt vad vi ska göra lektionstid. Jag vill vara lyhörd för vilken väg min lektion tar och lyssna in eleverna. Ibland tar en muntlig diskussion en helt annan väg än vad jag trott den skulle göra och då behöver jag kunna följa med i den.

Som lärare måste du vara disciplinerat flexibel. Naturligtvis ska du ha en planering att luta dig mot, men den kan inte följas slaviskt. Undervisning och lärande är inte instrumentellt och följer ingen check-lista. Lärande är böljande och formbart och du måste som lärare vara tydlig, men även följa gruppens svängningar. 

I samband med ovanstånde har jag också funderat på om vi i Sverige har hamnat där vi är då vi inte har tillräckligt många speciallärare som kan intensivarbeta med elever? Blir införandet av bildstöd en stresslösning och ett råd om extra anpassning istället för att det sätts in särskilt stöd? Det kanske inte ens blir en extra anpassning om det ges till hela klassen och ingår i lärarens vardagliga undervisning? Vet vi egentligen att det är just bildstöd i form av widgitsymboler som kommer hjälpa den specifike eleven att förstå innehållet i undervisningen eller ges det som ett trendande slentrianråd? Ges råd som att eleven behöver bildstöd just för att speciallärare inte har tid att arbeta med eleverna eller är det faktiskt det bästa för just den eleven? Är råd som bildstöd ett sätt att undvika diskutera lärarens undervisning på gruppnivå? Många funderingar som jag har klurat på, men inte har något vidare bra svar på. 

Jag menar att det inte finns en allenarådande undervisningsmodell som funkar i alla klasser. Just nu har jag till exempel två sjuor i engelska. Det är som att undervisa natt och dag. Jag måste i den ena gruppen verkligen fundera över hur jag ska presentera lektionsinnehållet, om jag har varit tillräckligt tydlig, hitta engagerande innehåll och framför allt vara en extremt tydlig ledare. Den andra gruppen hade jag kunnat undervisa ute i skogen med förbundna ögon! 

Allmängiltiga råd som man, svepande, ska tro fungerar i alla klasser måste gå i graven. Jag menar att det inte går. Du måste analysera vad som behövs i just den klassen, om det behövs olika sätt att undervisa beroende på när på dagen du har dom och vilket innehåll du tänker använda.  Undervisning fungerar inte i stuprör. 

Jag vill lyfta fram det oreflekterade användandet av olika modeller och produkter. Jag är starkt kritisk mot den förenklade världsbilden att alla måste göra likadant för att eleverna ska lära sig mer.

Absolut kan du använda widgitsymboler om du identifierat att det är det som dina elever behöver, men tänk först.

Kommentera

Tänk att åsikten att ungdomar måste läsa böcker är så kontroversiell att jag förknippas med att vara nazist, att jag vill skicka barn till arbetsläger och piska dom till döds. Då mitt efternamn är Bruun måste det ju betyda att saken är biff? Jag tycker att ungdomar kan ha krav på sig att läsa även om dom inte vill och då är jag tydligen en ond människa som har bruna värderingar. 

Upphovet till ovanstående är att jag höll med Expressens krönikör, Jens Liljestrand, när han skrev att vi behöver sluta gulla med barnen och tvinga dom att läsa. Liljestrand menar att: 

”Läsningen är ett vaccin mot dumhet och faktaresistens, mot empatilöshet och ytlighet, i förlängningen mot barbariet självt. Det är helt enkelt en fråga om flockimmunitet.”

I samma text menar han att föräldrar behöver ta sitt ansvar och faktiskt tvinga barnen och ungdomarna att läsa och att det är vårt ansvar som föräldrar att se till att de läser. Jag håller med. Ordet tvinga fick dock en hel del personer på, främst, Twitter, att bli mycket upprörda. Hur kan jag som lärare tycka att barn och ungdomar ska tvingas till saker? De måste lockas och inspireras. Ja, det är alldeles självklart och det är det vårt jobb går ut på.

Personligen har jag en knasig hobby och det är att leta reda på just exakt den där boken som jag tror att just den klassen ska gilla att läsa. Jag och många kollegor med mig, arbetar hela tiden med att hitta litteratur som tilltalar ungdomar och låter även dom själva vara med och ta fram vilken bok vi ska läsa. Jag undervisar i engelska och mina elever läser skönlitteratur, på engelska, varje termin. 

Läsningen som sker i skolan räcker tyvärr inte och om våra ungdomar i Sverige ska hänga med och kunna vara en del av samhället krävs att dom även läser på fritiden. Det är här vi som föräldrar kommer in i bilden. En god läsförmåga är av stor betydelse för både samhällets och individers utveckling på många olika plan, men främst skulle jag nog säga för att säkerställa våra demokratiska styrelseformer. Att kunna läsa på djupet och ha en god läsförståelse är av yttersta vikt för att kunna agera och ta olika välgrundade beslut i dagens samhälle.

Om du inte kan läsa ordentligt och inte har en grundläggande omvärldskunskap, hur ska du då kunna tolka och avgöra om en källa är tillförlitlig eller inte? Du riskerar att bli grundlurad. Vi vill att våra ungdomar ska kunna fatta välgrundade beslut om sina liv och då behöver dom ha en god läsförståelse.

Vi föräldrar måste här stötta och hjälpa dom till detta. När inte inspiration och yttre eller inre motivation lockar ditt barn/ungdom till att frivilligt läsa måste vi ställa krav på att läsning ska ske. Det är inte konstigare än att ställa krav på att dom ska borsta tänderna eller städa sitt rum. Tyvärr verkar det, i vissa läger, som att ställa krav är lika med att man är en ond människa, men det är faktiskt precis tvärtom. 

I rapporten ”Läsandets årsringar” (15 september, 2020, Svenska förläggareföreningen) har Anna Nordlund, universitetslektor vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet, och Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet analyserat hur läsutvecklingen/läsförståelsen utvecklat sig i Sverige under senare år. Dom konstaterar att läsandet minskar och att “de verkligt regelbundna vanorna gällande litteraturkonsumtion håller på att eroderas i den yngre delen av befolkningen” (s.32) 

Jag menar att boken, hur bra den än är, har svårt att konkurrera med Youtube, Netflix och Snapchat. Snabba klipp, rörliga bilder och ljud tilltalar ungdomarna mer än att att sätta sig ner och läsa en bok. Läsa en bok, oavsett om den är tryckt på papper eller en e-bok, är oerhört mycket mer ansträngande än att kolla olika klipp på Youtube eller lyssna på en ljudbok. Det säger sig självt vad ungdomen väljer om den kan. 

I Läsandets årsringar kan du även läsa att forskare har pekat på att läsning på nätet främjar icke-linjär avskannande skumläsning. Forskarna menar att förmågan till eftertänksam och långvarig linjär djupläsning kan vara i fara och behöver försvaras. Forskningen på området också är tämligen överens om djupläsningens positiva effekter på emotionell och kognitiv förmåga – och alldeles särskilt då läsning av skönlitteratur. (s.63) Denna sista mening är oerhört viktig. Läs den igen. 

Vi i skolan och vi föräldrar behöver hjälpas åt för att se till att ungdomar läser böcker. Inte bara för den enskilde individens skull utan för hela samhällets skull.

Om vi inte lyckas inspirera, motivera eller locka till frivillig läsning, ja, då måste vi sätta ner foten och faktiskt tvinga dom.

Kommentera

Vem kan man lita på?

”Jag hittar inget när jag googlar och jag är säker på att eleven inte skrivit sitt arbete själv. Har någon Urkund?” 

Ovanstående fras är vanligt förekommande i olika Facebook-grupper och inte bara nu i coronatider utan även annars. Jag menar att vi lärare måste sluta ge eleverna uppgifter som ska genomföras hemma och som du sedan bedömer. Ge gärna eleverna uppgifter som träning och för att befästa moment du gått igenom, men bedöm inte det eleven gjort hemma. 

Genom att vissa lärare låter eleverna göra bedömningsuppgifter hemma bidrar lärare till att öka de socioekonomiska klyftorna i samhället. Eleverna som har högutbildade föräldrar får och tar hjälp till sina uppgifter på ett sätt som andra elever inte kan och får då betyg de inte förtjänar. Elever som inte har högutbildade föräldrar måste stå på egna ben och klara sig själva. Lärare måste alltså konstruera uppgifter som elever ska klara av att lära sig i skolan. Elever ska inte vara beroende av högutbildade vuxna i sin närhet för att lyckas väl med sin skolgång. 

I LGR 11 kan vi i kapitel 1 och under rubriken ”En likvärdig utbildning” läsa att Skollagen föreskriver att utbildningen inom varje skolform och inom fritidshemmet ska vara likvärdig, oavsett var i landet den anordnas.

En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla. Skolan ska aktivt och medvetet främja elevernas lika rättigheter och möjligheter. 

Om vi låter elever göra uppgifter hemma, kan vi då säga att vi följer läroplanen och skrivningarna om en likvärdig utbildning? Jag tycker inte det. För mig är det självklart att allt som ska bedömas av mig görs i mitt klassrum.

I vår kommun har vi tillgång till ChromEx, ett program som låser datorn så att eleven inte kan komma åt internet. Alla skriftliga uppgifter som jag har tänkt bedöma skriver mina elever i en låst skrivyta. Har du inte tillgång till det, menar jag att det är mer rättssäkert och likvärdigt att låta eleverna skriva för hand.

Jag försöker tänka på vems kunskaper det är jag bedömer. Är det datorns, elevens förmåga att googla eller förälderns? Mitt uppdrag är att veta vad mina elever kan. Orden ”kan” och ”kunnande” är mycket viktiga. När vi bedömer elever handlar det inte om vad eleverna har gjort och hur många uppgifter eleven har lämnat in utan det handlar om att vi ska veta vad eleverna faktiskt kan.

Hur många texter måste en elev skriva i svenska för att nå E? Hur många arbeten måste eleven ha lämnat in i historia för att nå E? När du läser läroplanen ser du att det faktiskt inte står specificerat. 

Mitt råd är som vanligt att ni behöver diskutera detta i ämneslaget och är du ensam i ditt ämne på din skola så gå med i Facebook-grupper och ställ frågan i det utvidgade kollegiet. 

Jag är så otroligt tacksam över samarbetet i mitt eget ämneslag i engelska. Vi stöter och blöter frågor både högt och lågt.

Under våren åkte jag på covid-19 och var hemma och sjuk i fyra veckor. Genom att vi i ämneslaget är så samspelta, vet hur vi resonerar och ställer upp för varandra i vått och torrt, kunde jag vara hemma och känna mig helt lugn.

De bedömningsuppgifter (gamla NP) som vi planerade att göra genomförde kollegorna ändå och även med mina nior. Jag var pigg nog att kunna rätta och vi valde att inte rätta våra egna elevers prov. Vi är noga med att de skriver uppsats i låst yta och vi sambedömer ofta. Vi har en chatt där alla i laget är med. Den som behöver hjälp med bedömning skriver i chatten, och den som har tid hjälper till.

Det är en oerhörd styrka att kunna hjälpas åt med sambedömning. Vi använder våra tio förtroendetimmar till detta och ser verkligen att ensam inte är stark. 

Nu är det bara några dagar kvar tills det är dags för sommarledighet. Tur är det för jag är faktiskt helt slut i år.

Lova att ni fortsätter tvätta händerna och hålla avstånd för Covid-19 vill ni inte åka på. Det kan jag lova er. 

Ha en riktigt skön sommar och vila ut. Det tänker jag göra. 

Vi hörs till hösten.

Kommentera

Jag sjunker ner i soffan här hemma och är helt slut. Ni vet så där trött så att det ringer i öronen och man knappt orkar resa sig. Ändå har jag en så go känsla i kroppen och ett leende på läpparna. Vilka dagar det har varit. Alla sluter verkligen upp och hjälps åt, vilket är fantastiskt att se. 

Igår hörde vikariesamordnaren av sig och undrade om någon kunde vikariera i spanska i sexan. Ingen personal fanns att tillgå så jag pratade med mina engelskelever i årskurs åtta och förklarade läget:

”Jag behöver ha både er och spansk-sexan samtidigt för det finns ingen som kan ta hand om sexan.” 

”Men, hallå! Kan du spanska också??” 

”Nä, men jag kan lite så jag kan väl låtsas!” 

”Herre gud, det kan du inte göra. Jag och X är rätt bra på spanska så vi måste ju hjälpa dig. Vi kan ta hand om sånt som att läsa högt och prata bara du styr upp så dom håller käf… eh… är tysta och lyssnar! Sen så sitter ni andra kvar här inne o har engelska. Det fixar ni, eller hur? Det är viktigare att dom små har Sara än att vi har det!” 

Jag kan knappt hålla mig för skratt. Den vanligtvis ganska vilda, men charmiga gruppen föreslår alltså att det är viktigare att jag är med dom små. Men vi provar. Självklart ägde vi spansklektionen och engelsk-åttorna hade också ägt sin egen lektion, enligt sig själva i alla fall.

Sara Bruun med sina elever under den kombinerade spansk-engelska-lektionen.
Sara Bruun med sina elever under den kombinerade spansk-engelska-lektionen.

Jag är ju inte bara lärare utan också utvecklingsledare och idag var vi tvungna att arbeta med att rigga ett digitalt läromedel för hela kommunen så vi kan tillhandahålla distansutbildning för årskurs 4–9 om vi måste stänga. Enda tiden vi hade var under min första lektion idag. Kollegan kommer och vi sitter sida vid sida i klassrummet och arbetar samtidigt som tysk-nian arbetar på. Eleverna hjälper varandra och hjälper även oss. Vi testkör det nya läromedel vi satt upp och eleverna kommer med råd och frågor om hur det funkar.

Mitt i alltihop ringer en rektor från grannskolan och jag säger till eleverna att jag behöver svara. En elev utropar: 

”Hälsa henne från hennes gamla elev!”

Vilket jag gör och rektorn hälsar tillbaka. Det är sån skön stämning och alla elever och personal vill verkligen hjälpas åt. Jag är så glad över att majoriteten av mina elever steppar upp och visar ett sånt ansvarstagande i denna svåra situation. 

Det är många som tagit ansvar just nu och ett projekt som jag vill lyfta fram är skolahemma.se som tagits fram av RISE i Göteborg. På denna sida hittar du bra stödmaterial som du dessutom kan vara säker på är vettig och som du kan lita på. Kolla också i sociala media efter #skolahemma för flera tips. 

Jag vill också tipsa om min egen klassblogg där jag samlat de läromedel, program och ideér som är gratis och frisläppta just nu.

Många digitala läromedel och program är gratis, och det kan te sig mycket lockande, men jag vill ändå mana till lugn. Begränsa de digitala verktyg ni använder och diskutera detta på skolan. Ta på er elevens glasögon och fundera över hur det blir för eleven om det blir för många olika verktyg. Kom också ihåg att ge eleverna extremt tydliga instruktioner även med tidsangivelser. 

Jag vill med denna text egentligen inget mer än att rikta ett stort tack till alla er, oavsett yrkesgrupp, som sliter där ute. Det är tufft som tusan just nu och tuffare tror jag att det kommer att bli, men återigen visar det sig att ensam inte är stark. Tillsammans fixar vi detta också. Vi hjälps åt! 

  • Ps. Om du har någon händelse likt mina ovan kan du gärna berätta om den i kommentarsfältet. #hjälpasåt 
Kommentera

Trenden just nu är att skolor ska ”NPF- säkras” (NPF=Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hela klasser ska ha tillgång till saker som hörlurar, stressbollar, skärmar och tugghalsband. Checklistor över extra anpassningar ska upprättas och bockas av och var tjugonde minut ska eleverna ha brain breaks. Detta ska skolor ha oavsett om alla elever har en NPF-diagnos eller inte, då det anses vara bra för alla elever.

När jag googlar uttrycket ”NPF-säkra skolor” och om dessa har effekt på elevernas lärande hittar jag ganska lite. De sidor som jag hamnar på förespråkar att elever med ADHD ska prestera bättre när de får vara fysiskt aktiva under inlärningen och att elever inom autismspektrat behöver fingra på något för att kunna fokusera.

Gemensamt för sidorna är att de säljer just dessa produkter. Dyrt är det också.

Jag menar att ”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av elever med olika svårigheter i skolan, men även för undervisningen som helhet. Genom att köpa in prylar som hela klasser ska ha tillgång till tror man att man har en tillgänglig lärmiljö på sin skola. Det man då missar är att analysera individens faktiska behov.

En farhåga jag har är att prylar som till exempel hörselkåpor målar över ett i grunden stökigt klassrum. I stället för att arbeta med sin undervisning och att det ska råda lugn och ro i klassrummet väljer läraren att låta elever använda hörselkåpor. Ibland väljer läraren också att sätta eleven bakom en skärm så att den inte ska se andra elever och störa eller bli störd.

Frågan läraren glömmer att ställa sig är varför eleven stör? Är uppgifterna för svåra? Har eleven förstått vad den ska göra?

Vi ska naturligtvis analysera varför en elev uppvisar olika svårigheter med att klara av sin skolgång och anpassa vår undervisning. Vi har alla varit i svåra undervisningssituationer och då behöver vi fråga oss: vad kan jag som lärare förändra i min undervisning? Har jag pratat med klassen och frågat vad dom tycker? Har jag varit tydlig med mina instruktioner, det vill säga: vet eleverna var dom ska vara, vad dom ska göra, när dom ska göra det och hur dom ska göra? Har jag tydliga rutiner för start och avslut av min lektion?

Om du kan svara ja på dessa frågor och du har anpassat din undervisning behöver du ta hjälp av kollegor och ert elevhälsoteam. Det finns såklart en gräns för hur mycket som kan anpassas inom ramen för vad helklassundervisning innebär. Lärare kan inte slå knut på sig själva hur hårt trycket än är utifrån.

”Det är jobbigt för både elev och lärare”

Jag vill även poängtera att anpassning av undervisningen inte betyder att jobbiga delar ska tas bort. Extra anpassningar betyder inte att vi ska sänka nivån på undervisningen utan just göra något extra.

Sedan vill jag också trycka på elevens egna ansvar. Vi kan anpassa hur mycket som helst men om eleven inte gör sin del av överenskommelsen går det inte. Kunskap regnar inte in i huvudet. Det krävs ansträngning och det är jobbigt för både elev och lärare.

Som med så mycket annat gäller det att ha ett kritiskt förhållningssätt till trender och verkligen fundera över varför vi väljer att haka på den ena eller andra trenden. Hur påverkar detta våra elever? Varför väljer vi att arbeta på detta sätt? Vet jag om trenden vilar på en vetenskaplig grund?   

En skola som lyfts fram som att ha ”Det perfekta klassrummet” är Källbrinksskolan i Huddinge. Källbrinkskolan går i bräschen för att NPF-säkra skolan och skolpersonal står i kö för att besöka den. Jag har själv inte varit där och jag tvivlar inte på att studieron har ökat och att det är lugn och ro, men det jag tycker är anmärkningsvärt är elevernas resultat.

Senaste slutbetygen avviker markant mot resultaten på nationella proven. Bland annat kan man se att vid betygen som sattes i somras för årskurs nio har 70,8 % av Källbrinksskolans flickor fått ett högre slutbetyg än provbetyg på de nationella proven i matte. I engelska är det 49 % och i svenska 43,8 % som fått ett högre betyg. Pojkarna sticker ut i matte med 56,5 % (skolverket.se).

Intressant att veta kan vara att flickorna i hela landet hade en avvikelse i engelska med 15,1 %. Dessutom skulle resultaten på de nationella proven, från 2019, särskilt beaktas.

Målet med en NPF-säkring borde väl vara att eleverna ska kunna fokusera och även lära sig mer? I detta fall verkar dom, enligt ett flertal artiklar, kunna fokusera bättre, men kunskaperna ser inte ut att ha hängt med. Kan man då säga att man har ”det perfekta klassrummet?”

Det jag främst vänder mig mot med trenden att NPF-säkra skolor och köpa prylar är att det blir en dyr, kollektiv lösning. Det är helt självklart att elever med olika svårigheter ska få hjälp, men det finns en risk att individens behov försvinner.

Skolorna bredspacklar över sprickorna i dess organisation, i ledarskapet och undervisningen. Man hoppas att det inte ska synas, men det som göms i snö kommer upp i tö.

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm