Annons

”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av eleverna

Relaterat

Trenden just nu är att skolor ska ”NPF- säkras” (NPF=Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hela klasser ska ha tillgång till saker som hörlurar, stressbollar, skärmar och tugghalsband. Checklistor över extra anpassningar ska upprättas och bockas av och var tjugonde minut ska eleverna ha brain breaks. Detta ska skolor ha oavsett om alla elever har en NPF-diagnos eller inte, då det anses vara bra för alla elever. 

När jag googlar uttrycket ”NPF-säkra skolor” och om dessa har effekt på elevernas lärande hittar jag ganska lite. De sidor som jag hamnar på förespråkar att elever med ADHD ska prestera bättre när de får vara fysiskt aktiva under inlärningen och att elever inom autismspektrat behöver fingra på något för att kunna fokusera.

Gemensamt för sidorna är att de säljer just dessa produkter. Dyrt är det också.

Jag menar att ”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av elever med olika svårigheter i skolan, men även för undervisningen som helhet. Genom att köpa in prylar som hela klasser ska ha tillgång till tror man att man har en tillgänglig lärmiljö på sin skola. Det man då missar är att analysera individens faktiska behov. 

En farhåga jag har är att prylar som till exempel hörselkåpor målar över ett i grunden stökigt klassrum. I stället för att arbeta med sin undervisning och att det ska råda lugn och ro i klassrummet väljer läraren att låta elever använda hörselkåpor. Ibland väljer läraren också att sätta eleven bakom en skärm så att den inte ska se andra elever och störa eller bli störd.

Frågan läraren glömmer att ställa sig är varför eleven stör? Är uppgifterna för svåra? Har eleven förstått vad den ska göra? 

Vi ska naturligtvis analysera varför en elev uppvisar olika svårigheter med att klara av sin skolgång och anpassa vår undervisning. Vi har alla varit i svåra undervisningssituationer och då behöver vi fråga oss: vad kan jag som lärare förändra i min undervisning? Har jag pratat med klassen och frågat vad dom tycker? Har jag varit tydlig med mina instruktioner, det vill säga: vet eleverna var dom ska vara, vad dom ska göra, när dom ska göra det och hur dom ska göra? Har jag tydliga rutiner för start och avslut av min lektion?

Om du kan svara ja på dessa frågor och du har anpassat din undervisning behöver du ta hjälp av kollegor och ert elevhälsoteam. Det finns såklart en gräns för hur mycket som kan anpassas inom ramen för vad helklassundervisning innebär. Lärare kan inte slå knut på sig själva hur hårt trycket än är utifrån.

Jag vill även poängtera att anpassning av undervisningen inte betyder att jobbiga delar ska tas bort. Extra anpassningar betyder inte att vi ska sänka nivån på undervisningen utan just göra något extra.

Sedan vill jag också trycka på elevens egna ansvar. Vi kan anpassa hur mycket som helst men om eleven inte gör sin del av överenskommelsen går det inte. Kunskap regnar inte in i huvudet. Det krävs ansträngning och det är jobbigt för både elev och lärare. 

Som med så mycket annat gäller det att ha ett kritiskt förhållningssätt till trender och verkligen fundera över varför vi väljer att haka på den ena eller andra trenden. Hur påverkar detta våra elever? Varför väljer vi att arbeta på detta sätt? Vet jag om trenden vilar på en vetenskaplig grund?   

En skola som lyfts fram som att ha ”Det perfekta klassrummet” är Källbrinksskolan i Huddinge. Källbrinkskolan går i bräschen för att NPF-säkra skolan och skolpersonal står i kö för att besöka den. Jag har själv inte varit där och jag tvivlar inte på att studieron har ökat och att det är lugn och ro, men det jag tycker är anmärkningsvärt är elevernas resultat.

Senaste slutbetygen avviker markant mot resultaten på nationella proven. Bland annat kan man se att vid betygen som sattes i somras för årskurs nio har 70,8 % av Källbrinksskolans flickor fått ett högre slutbetyg än provbetyg på de nationella proven i matte. I engelska är det 49 % och i svenska 43,8 % som fått ett högre betyg. Pojkarna sticker ut i matte med 56,5 % (skolverket.se).

Intressant att veta kan vara att flickorna i hela landet hade en avvikelse i engelska med 15,1 %. Dessutom skulle resultaten på de nationella proven, från 2019, särskilt beaktas. 

Målet med en NPF-säkring borde väl vara att eleverna ska kunna fokusera och även lära sig mer? I detta fall verkar dom, enligt ett flertal artiklar, kunna fokusera bättre, men kunskaperna ser inte ut att ha hängt med. Kan man då säga att man har ”det perfekta klassrummet?” 

Det jag främst vänder mig mot med trenden att NPF-säkra skolor och köpa prylar är att det blir en dyr, kollektiv lösning. Det är helt självklart att elever med olika svårigheter ska få hjälp, men det finns en risk att individens behov försvinner.

Skolorna bredspacklar över sprickorna i dess organisation, i ledarskapet och undervisningen. Man hoppas att det inte ska synas, men det som göms i snö kommer upp i tö. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lägg av med att skicka dickpics!

Dickpics. Läs ordet igen. Dickpics. Vet du vad det är? Nä, det visste inte jag heller tills för några månader sedan.

Tydligen är det ett vanligt fenomen bland ungdomar och dina elever vet med största sannolikhet vad det är. Vissa killar tar foto på sin snopp i olika tillstånd och skickar till tjejer. Man skickar oftast inte bilden för att tjejen efterfrågat bilden och sagt att hon väldigt gärna vill ha olika bilder på snoppar utan man skickar bilderna för att kränka tjejen eller för att man upplever en känsla av makt. Man skickar också bilden för att man tror och hoppas att tjejen man skickar till ska tycka att snoppen är toppen och då slänga av sig kläderna och skicka tillbaka bilder på sig själv. 

På några skolor som jag har kommit i kontakt med visar det sig att flickor så långt ner i åldrarna som i årskurs fyra har tagit emot dickpics. Flickorna på högstadiet vittnar om att det är vanligt förekommande och att det kvittar hur dom gör så kommer dom inte ur det.

Dessutom menar några att det också har blivit en statusmarkör. Du är mer populär om du får många dickpics jämfört med om du aldrig fått någon. Flickorna menar också att vissa av deras föräldrar och en del lärare verkar tycka att det är ”pojkstreck” och sånt som pojkar gör och inget de ska bry sig om. 

Jag håller verkligen inte med om detta utan menar att det är mycket viktigt att vi vuxna sätter ner foten runt detta beteende. Vi behöver diskutera med pojkarna om att det är ett oacceptabelt beteende att skicka oönskade snoppbilder.

Vi behöver också prata med flickorna om att de behöver sätta gränser för sig själva och berätta för dem hur de ska hantera detta. Att skicka oönskade bilder på sitt kön är faktiskt brottsligt. Om bevisningen är tillräcklig kan den som skickat såna bilder dömas för sexuellt ofredande. Då kan det vara aktuellt med böter – eller fängelse.

Min uppmaning till er ungdomar och till er föräldrar som får kännedom om att era ungdomar fått bilder är att polisanmäla. Vi måste stå upp för vad som är rätt och fel oavsett om det är på nätet eller i verkliga livet. Jag tror inte att någon av er som menar att det är ett pojkstreck hade tyckt samma sak om ni sett killen visa snoppen för er på stan? 

Däremot betyder det inte att vi unisont ska ropa efter att förbjuda alla telefoner. Vi behöver hjälpa våra ungdomar att hantera sin telefon och jag menar också att vi behöver hjälpa dem att begränsa sitt användande. Mycket av kommunikationen ungdomar emellan sker nattetid och flera ungdomar jag pratat med uppger att de har svårt att lägga ifrån sig telefonen för att man är ”helt lost” annars på morgonen och har inte hängt med i vad som hänt i chattgruppen. 

Här behöver vi föräldrar ta vårt ansvar och prata med våra ungdomar och sätta gränser. Jag är helt medveten om att en del förespråkar att ungdomar själva ska känna sin gräns och att de behöver lära sig var gränsen går och självmant lägga den ifrån sig.

Jag jämför det med att jag behöver lära mig att kunna ha mörk choklad hemma och inte äta upp allt samma dag. Finns det så äter jag. Jag tränar dock på att inte äta upp allt samma dag och man kan ju äta det på förmiddagen nästa dag istället.

Min egen dotters telefon har jag ställt in på skärmtidsbegränsning, vilket innebär att telefon stängs vid ett visst klockslag och öppnas igen dagen efter. Det är olika tider beroende på om det är vardag eller helg. Inte roligt tycker hon, men nödvändigt tycker jag. 

Pratar du med dina elever om sådana här saker när ni har klassföreståndartid eller tycker du att det är det är föräldrarna som ansvarar för att deras ungdomar uppför sig både i verkligheten och på nätet?

Personligen tycker jag att vi, i den bästa av världar, ska samarbeta runt värdegrundsfrågor och att det är viktigt att vi i skolan diskuterar värdegrund regelbundet.

Har ni ett systematiskt arbete med värdegrundsfrågor på din skola och hur gör ni i så fall? Kommentera gärna i bloggen.

Reagera på inlägget: