”Grundenten” – ett sånt trams!

Det är maj månad och solen skiner ute. Skolavslutningen närmar sig med stormsteg och alla borde vara glada och förväntansfulla inför det stundande sommarlovet. Det är dock inte killen i nian som ber mig stanna kvar efter lektionen.

– Du… kan vi snacka?

– Klart. Vad är det?

– Njäe.. inget särskilt, men…

– Säg nu… jag ser att det är något som du vill säga.

– Jo, alltså. Det är ju snart bal, eller avslutningsmiddag som ni lärare säger och jag vill inte gå.

– Nähä. Har det hänt något? Kan jag hjälpa dig med något?

– Jag vet inte om jag kan gå. Jag har bara dessa kläderna. Jag har alltid samma och morsan har inga pengar. Hon sparar och sparar och de pengarna vi har måste vi köpa käk för. Jag kan inte gå i dessa jeansen för där är hål och det står att man ska vara hel och ren. Jag har inte hela kläder och jag hinner inte heller klippa mig så det får morsan göra och jag kommer se för jävlig ut. Plus att dom andra har redan bestämt vem som ska gå med vem och jag har ingen att gå med.

Killen tittar ner och ser helt förkrossad ut. Han menar att han arbetar extra och försöker hjälpa sin mamma att få ihop pengar, men att det ändå inte räcker. Jag lovar att jag ska se vad jag kan göra för att hjälpa honom.

Någon vecka tidigare stod jag i kön i affären och överhörde en mamma som troligen pratade med en väninna. Mamman berättade med inlevelse hur fantastiskt roligt det var att hennes dotter nu faktiskt tog grundenten.

Själv hade jag aldrig hört uttrycket och spetsade öronen. Grundenten – vad i hela friden kunde det vara? Det var väl inte…?

Mamman fortsatte att högljutt berätta om att hon och dottern varit och köpt en Filippa K klänning för 2000 kr, vilket tydligen var ett klipp då det var rea, hade bokat tid för håruppsättning samt frågat en bekant med cabbe om han kunde skjutsa dottern med kavaljer till balen. ”Man måste ju ställa upp nu när hon är i innegänget och man slutar ju bara nian en gång i livet”.

Grundenten. Jag har nog aldrig hört ett dummare uttryck. Eleverna slutar nionde klass. Det gör alla i Sverige.

Det är något år sedan jag stod där i kön och hörde detta, sedan har jag sett uttrycket dyka upp i olika forum och tycker det är lika dumt varje gång. Lika dumt är det att man på en skola, bland föräldrarna, har som tradition att eleverna ska samla ihop pengar så att barnen kan åka limousin till skolavslutningen i sexan. Alltså i sexan…

Vad är det vi lärare och skolor gör när vi arrangerar avslutningsmiddagar som blir upphaussade så att föräldrar och elever känner, tror, tycker att det ska ska vara som att ta studenten? Skollagen är tydlig kring att skolan ska vara avgiftsfri:

”Även obetydliga kostnader kan vara betungande för hushåll med svag ekonomi om de förekommer vid upprepade tillfällen. Därför måste skolan ta hänsyn till det när man planerar sådana aktiviteter.” (skolverket.se)

Kan man med gott samvete hävda att skolan är avgiftsfri om grundskolan är arrangör till en avslutningsmiddag där eleverna förväntas vara finklädda?

Om vi nu har sådana middagar arrangerade av skolorna behöver vi i personalen vara oerhört tydliga med att det på grundskolan absolut inte är en bal. Det är absolut inte så att det krävs en klänning för tusentals kronor eller en kostym för liknande summor.

Vi behöver också se till att eleverna inte själva ska välja vem man ska gå med. På den skolan jag arbetade tidigare hade vi avslutningsmiddag och elevrådet samt ansvarig lärare ställde upp klasserna på led och blandade vilka som skulle gå in med vem. De såg till att ingen behövde känna sig utanför eller ensam, vilket blev hur bra som helst.

Vi vuxna behöver ta ansvar och se till att vi faktiskt inte spär på klyftorna i samhället. Vi som skola måste tänka till både en och två gånger kring vad vi faktiskt förmedlar för budskap till våra elever. Är vi tydliga kring att det faktiskt är helt ok att komma till skolavslutningen och avslutningsmiddagen i jeans och t-shirt? Förmedlar vi genom anslag och affischer att det är en helt vanlig middag och faktiskt ingen bal?

Jag lider med alla de föräldrar och elever som ska ta sig igenom detta. De som inte har någon att gå med och inte heller har råd. Jag vädjar till skolor som arrangerar avslutningsmiddagar och andra aktiviteter att ta ansvar för att alla elever ska känna sig välkomna och att skolavslutningen ska bli ett trevligt minne istället för en plåga.

/ Sara

PS. Dialogen med pojken i början av texten är inte från min nuvarande skola.