Annons

Måtte vi få en minister som kan bromsa reformtakten

Vi väntar med spänning på vem som blir utbildningsminister. Vi kanske får Helene Hellmark Knutsson ännu en gång? Kanske blir det Anna Ekström? Eller kommer Jan Björklund tillbaka? Eller möjligen Tobias Krantz? Eller blir det mer oprövade ministerkort som får ansvar för högre utbildning och forskning? Eller kanske någon lika okänd som Hellmark Knutsson var när hon utnämndes 2014? Vi vet inte vilka som får bilda regering och då vet vi förstås inte vem som får ansvar för högskolepolitiken.

Vem det än blir, så kommer absolut lärarfrågor och lärarutbildningsfrågor högt upp på agendan och blir föremål för åtgärder. Vi har i stort sett haft en lärarutbildningsreform vart tionde år, så det är säkert dags igen. Det finns så många kritiska synpunkter som måste åtgärdas, tycker ambitiösa politiker. Ärmarna kavlas upp direkt och sedan kör ministern igång. Det handlar om den egna politiska karriären framför lärarnas väl och ve.

I Finland, vårt grannland, med så mycket bättre skola och bättre lärarutbildning är det däremot lugna gatan på reformsidan. ”Kritiken mot den svenska lärarutbildningen har varit och är alltjämt stor, men i Finland kritiseras över huvud taget inte lärarutbildningen, därför tillber vi i Sverige också det finska undret”, för att citera Anna Forsell, forskare.

I Finland är lärares status hög och rekryteringen till lärarutbildningen är helt oproblematisk. Läget i Finland är helt unikt i Europa. Mycket av det som görs i Sverige från politikerhåll, verkar i rakt motsatt riktning. Prenumererar man på nyhetsbrev från utbildningsdepartementet så kommer det i stort sett ett brev varje dag med nyheter och reformer som påverkar utbildningssystemet, lärare och lärarutbildning.

Nu ska någon överta ministerposten och med största sannolikhet fortsätta reformerandet. Det måste utbildas flera lärare. Lärarsituationen är katastrofal och det måste skapas flera vägar in i läraryrket.

Förutom att inse att fler lärarutbildningsplatser kräver flera universitetslärare skulle en ny utbildningsminister kunna initiera en omfattande utvärdering av alla åtgärder som hittills har gjorts.

Då skulle kanske reformhysterin stanna av en tid. Jag har aldrig tidigare förespråkat lugn och ro i utbildningsväsendet, men det gör jag nu. Det är inte rimligt att politiker går in och styr så detaljerat och så frekvent som nu skett och sker.

Det måste ges utrymme för de professionella att arbeta utan detaljstyrning. Hindren för läraryrkets professionalisering växer, snarare än minskar, i Sverige. Samtidigt som det talas om nödvändigheten av att höja lärarnas status och öka yrkets attraktionsförmåga. Jag har inte tillhört dem som applåderat finska modellen i alla delar, men jag är vän av den lugnare reformtakten. Måtte vi få en minister som kan bromsa reformtakten. Vi är mycket influerade av den finska skolan och den finska lärarutbildningen alla redan. Vi har importerat övningsskolan exempelvis. Vi har tagit in trepartssamtalen i lärarutbildningen också från Finland.

Jag är ingen vän av importen, men jag anser att reformtakten i Finland är föredömlig och bör importeras! Kanske ska vi önska en minister som är lite latare än tidigare och lugnar ner reformtakten? En minister som stoppar upp flödet av nya direktiv och detaljerade åtgärder. Det skulle gagna läraryrket, de professionella lärarna och därmed lärarutbildningen.

Reagera på inlägget:

Skolsegregation finns i hela landet

För de som inte har tillgång till DN följer här en version av den artikel jag och German Bender, som är programchef på Arena Idé, publicerade på DN Debatt den 26/10.

Vi menar i den att det har utvecklats ett parallellskolesystem i Sverige eftersom välutbildade och svenskfödda familjer väljer bort skolor med barn till lågutbildade och med invandrarbakgrund. Det skriver vi om i en ny rapport från Arena Idé. Vi kan i den också visa att den hyllade Nyköpingsmodellen inte lett till mindre utan snarare ökad segregation – trots de lokala politikernas vällovliga ambitioner.

Med skolsegregationen menas att allt fler barn går i skolor med barn som liknar dem själva, socioekonomiskt och etniskt. Den minskar likvärdigheten i skolan och skapar ett samhälle med etniska och sociala enklaver. När människor har mindre kontakt med varandra ökar risken för motsättningar och polarisering. Det har belagts i forskningsstudier och av Skolverket att den ökade skolsegregationen i Sverige i hög grad beror på det friskolesystem vi har och som består av fyra komponenter:

  • Fri etableringsrätt för friskolor
  • Skolval med kösystem
  • Skolpeng som tillfaller elevens skola
  • Möjlighet till obegränsat vinstuttag för aktiebolagsskolor

I en ny studie för Arena idé kan vi visa att skolsegregationen inte bara är ett storstadsfenomen, utan att den finns i hela landet. Genom att studera de 30 kommuner i Sverige som har 50–100 000 invånare kan vi illustrera det som är lärares, rektorers och kommunala skolförvaltningars vardag i Sverige: en kraftfull segregation.

Den sociala och etniska skiktningen i nästan alla de här kommunerna är ett påtagligt problem som syns i våra bostadsområden och på de platser där barnen rör sig och möts – eller allt oftare – inte möts.

Vi har använt data från Skolverkets databas Siri för samtliga högstadieskolor i dessa kommuner och rangordnat dem efter andelen elever med svenskfödda och/eller högutbildade föräldrar. Resultatet är mycket tydligt och ger en oroväckande bild av det Sverige som håller på att växa fram inför våra ögon.

1) Vi fann skolsegregation i 28 av 30 kommuner.

2) I över hälften (16) av dem fanns en tydlig skolvalssegregation orsakad av friskolesystemet.

3) Segregationens karaktär skiljer sig mellan kommunala och fristående skolor. Friskolor är kraftigt överrepresenterade bland skolor med hög andel svenskfödda och/eller välutbildade föräldrar. Kommunala skolor dominerar stort bland skolorna som har många elever vars föräldrar har lägre utbildningsnivå och/eller är utrikesfödda.

4) Av eleverna i årskurs nio som går i segregerade skolor med hög andel svenskfödda och/eller högutbildade föräldrar, är 49 procent placerade i friskolor. Av eleverna som går i kraftfullt segregerade skolor med hög andel lågutbildade och/eller utlandsfödda föräldrar återfinns endast 6 procent i friskolor och hela 94 procent i kommunala skolor.

Vi lyfter speciellt situationen i Nyköping, där kommunpolitikerna gjort ett också internationellt uppmärksammat försök att bryta segregationen. Den så kallade Nyköpingsmodellen innebar att man la ner fyra segregerade kommunala högstadieskolor och byggde en ny. Där tänkte man sig att alla elever från de nerlagda skolorna skulle gå. Men vår studie visar att ambitionen inte har varit framgångsrik.

Visserligen har man minskat den värsta ”negativa” segregationen – tidigare hade en hög andel av eleverna på framförallt en kommunal skola utländsk bakgrund och lågutbildade föräldrar. Men det som man inte pratat om är att man inte rått på det som inom skolforskningen kallas ”white flight”, det vill säga att välutbildade svenskfödda familjer flyr från denna nu enda och mer blandade kommunala skolan till de fyra fristående skolor som finns i Nyköping.

Utvecklingen i Nyköping kan bättre beskrivas som en resa från en sorts kraftfull segregation till en annan lika kraftfull. Resultatet är faktiskt att fler elever än tidigare befinner sig i etniskt och socioekonomiskt homogena skolor. Segregationen har bara bytt ansikte.

Vårt skolsystem hindrar den kommun som vill motverka segregation och underlättar för aktörer vars affärsidé är att erbjuda skolor med mer homogen elevsammansättning. Som Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson uttryckt det: ”Vi har skapat ett system där individperspektivet – att få välja skola – går före medborgarperspektivet. Vi vet att samhällsnyttan är större om skolorna är mindre segregerade, men det system vi har bidrar till segregationen” (DN 21/3).

Vårt skolsystem sorterar allt mer elever utifrån föräldrarnas inkomst, utbildningsnivå och härkomst. I ett demokratiskt samhälle, där alla barn ska ges möjlighet att utvecklas, är skolan inte bara avgörande för de kunskaper den ger, utan också som en mötesplats för alla barn – oavsett bakgrund. Detta är avgörande för ett demokratiskt samhälle med hög grad av social tillit, som Sverige varit och vill vara. Därför är skolsegregationen förödande.

Vi redovisar även forskning om skolval och segregationens konsekvenser. Skolvalssystem i alla undersökta länder har bidragit till ökad etnisk och socioekonomisk segregation och segregationen har kända negativa effekter på individ- och samhällsnivå. Det gäller skolrelaterade faktorer som kunskapsresultat och likvärdighet, men också elevers framtida utbildnings- och yrkesval, inkomst, hälsa, kriminalitet och attityder mot andra grupper som kan ha betydelse för polarisering och politiskt beslutsfattande.

I en ny rapport, ”Equity in Education” (23/10), konstaterar OECD att skolvalsreformer i Sverige och andra länder har lett till ökad skolsegregation och minskad likvärdighet. Man skriver också om Chile som genomför reformer för att bryta detta. Chile var tidigare det enda land som, jämte Sverige, hade ett skolsystem så helt byggt på Rose och Milton Friedmans principer om en skolmarknad. Där tar man nu bort både skolval och möjligheter till vinstuttag, vilket OECD alltså lyfter som ett gott exempel.

Det bör vara uppenbart, men vi vill påpeka att resultaten i vår rapport går stick i stäv med den svenska skolans lagstadgade kompensatoriska uppdrag, som innebär att skolan ska utjämna skillnader i elevers förutsättningar – inte förstärka dem och kravet på en likvärdig utbildning för alla. Mycket tyder på att dagens svenska skola utvecklas i motsatt riktning och i stället vidgar de socioekonomiska och kunskapsmässiga klyftorna mellan barnen.

Vårt nuvarande skolsystem söndrar och bryter ner mer än det enar och rustar.

German Bender, programchef arbetsmarknad Arena Idé och Per Kornhall, fil dr, oberoende skolexpert, medlem av Kungl. vetenskapsakademiens skolkommitté och EU-kommissionens Education and Training Expert Panel. Denna text är en något förlängd version av författarnas artikel på DN Debatt.

Reagera på inlägget:

En ny variant av ”Det är lärarnas fel”?

Ett av de mest intressanta och för lärare relevanta forskningsresultaten på senare är de som Maria Jarl och hennes kollegor skriver om i boken ”Att organisera för skolframgång” (Natur & Kultur). Det är en studie som på ett ovanligt och tydligt sätt pekar på vad som skiljer väl fungerande från mindre väl fungerande skolor åt.

Det intressanta är också hur väl deras resultat stämmer överens med internationell forskning inom en hel mängd områden. Inte minst visar deras resultat på betydelsen av att lärare och ledning samarbetar. Både på ledningsnivå, mellan ledning och lärare och på lärarnivå är det utmärkande för de mer välfungerande skolorna att de samarbetar. Och bland lärarna är det samarbetet fokuserat på eleverna, men inte på eleverna i sig utan på undervisningen av dem. Man känner också ett stort kollektivt ansvar för alla elever och ett misslyckande med en elev är på dessa skolor ett misslyckande för hela kollegiet.

Det finns massor att säga om deras resultat, men det är inte mitt huvudsyfte med det här inlägget. Till exempel är det slående att man på de mer välfungerande skolorna har ett starkare inslag av lärarledd undervisning än man har på de icke så välfungerande. Detta stämmer väl med analyser av PISA som OECD redovisar för PISA 2012 och som McKinseyinstitutet har sammanfattat på ett effektivt sätt.

Men som sagt, det är inte mitt syfte med det här inlägget. Det jag vill belysa är att deras resultat kan användas som ett inlägg i ”Det är lärarnas fel”-debatten. För om det är så enkelt att bara lärarna samarbetar så löser sig allt. Bara de har höga förväntningar och undervisar och utvecklar undervisningen, vad väntar de på? Och naturligtvis ska vi läsa och göra vad vi kan.

Men så enkelt är det inte. För frågan är – har de här lärarna och skolledarna stöd av det system de jobbar i eller är det kanske så att de trots systemet och styrningen lyckats väl? Det finns rätt så många skäl att tro att det är det senare.

Jag möter ofta rektorer som tvekar i hur mycket de ska sitta med när lärare diskuterar sin undervisning. Varför? De tror att i och med att det är de som är lönesättande chefer så kommer inte lärare att våga säga vad de egentligen tänker av rädsla för att inte få löneutveckling.

Jag träffar också människor i systemet som pekar på att det inte finns någon anledning att samverka med andra skolor – då tappar de ju sin konkurrensfördel. Och i ett system med skolval och skolpeng gäller det ju att vara på tårna. Att locka elever är ju viktigare än något annat. Vi har ett system som är byggt på konkurrens, från hur lärarlöner sätts till hur skolor ska förhålla sig till varandra. Jag säger faktiskt ofta till rektorer, lärare och skolchefer att vi måste göra det rätta för barnen, att vi måste uppfylla skollagen ambitioner i första hand och motverka det destruktiva inflytandet av hur marknadssystemet fungerar.

Vi har nu svensk forskning som visar mycket tydligt på betydelsen av samarbete. Den kan vi lägga till högvis med internationell forskning som visar samma sak. Bör det inte vara politikernas ansvar att se till att systemet stödjer det vi vet fungerar istället för att skapa drivkrafter som leder till demontering av samarbete?

Att skapa ett system som stödjer och leder till det Maria Jarl och hennes kollegor har sett, istället för tvärtom?

Reagera på inlägget:

Nu är det upp till bevis för Sveriges alla kommuner

Relaterat

Det nya treåriga avtalet för 200 000 lärare och studie- och yrkesvägledare inom kommunal sektor är nu äntligen klart.

Det är ett skolavtal, som ska förbättra möjligheterna att arbeta som lärare och studie- och yrkesvägledare på ett kvalitativt sätt. Med bibehållen hälsa! Fokusfrågorna är arbetsmiljö och lönestrukturer. Jag tycker att medlarna har lyssnat på oss och gjort ett bra jobb med det tuffa uppdrag de hade.

Men det är nu det verkliga arbetet börjar, ute i kommunföreningarna och på varje skola. Resultatet av det nya avtalet har förutsättningar att bli bra, men det kommer krävas ett hårt lokalt arbete. Ett arbete som jag lovar ska få starkt stöd från centralt håll. Vi kommer bland annat ta fram stödmaterial och hjälpa våra ombud i det lokala genomförandet. 

När det gäller arbetsmiljön har det aldrig tidigare uttryckligen stått i det centrala avtalet att ett arbete ska göras ute på varje skola. Nu gör det så. Meningen är att det ska få effekt på varje arbetsplats, för varje lärare, för varje syvare. För att säkra att det verkligen sker ska arbetet utvärderas både centralt och lokalt, och i slutet av avtalsperioden ska resultaten analyseras.

Lärares löner har under de senaste åren ökat klart bättre än det så kallade ”märket”. Så länge lärarbristen består lär det fortsätta. Avtalet är därför fortsatt sifferlöst. Lönestrukturerna däremot behöver ses över. I avtalet står att arbetsgivaren ska arbeta strategiskt med lönestrukturen och att erfarenhet och kontinuitet ska värderas, vilket inte alltid skett tidigare. Det står också om en ”positiv livslöneutveckling”, ett begrepp som är otroligt viktigt för yrkenas attraktivitet. Det finns lärare som efter 20 år tjänar mindre än nyutexaminerade, som de dessutom ska handleda. Då är det klart att man inte är så motiverad att stanna i yrket. 

Inom kort startar vi Lönekampen 2018. Där ska Lärarnas Riksförbund visa vilka huvudmän som går från ord till handling och satsar på lärarnas löner 2018. Det måste löna sig att utbilda sig till lärare eller vägledare, oavsett var man arbetar. Vilka ska annars utbilda våra unga?

Det nya avtalet löser inte alla problem på en gång, men vi är otåliga och vill se förbättringar snabbt. Arbetet ska ske lokalt, ute i kommunerna och på skolorna. Ett avtal blir så bra som man gör det. 

Vi kommer att göra vad vi kan för att det här blir verklighet och jag hoppas att kommunerna tar det på allvar. Nu är det upp till bevis!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2018

Relaterat

Reagera på inlägget:

Bara vara lärare – en omöjlig uppgift?

”Bara vara lärare – en omöjlig uppgift?”

Rubriken är ett citat från Skolportens nyligen publicerade temabrev om arbetsmiljö i skolan. Det är ett brev som ger en dyster och ledsam läsning. Det finns belägg för påståendet också i temabrevet. Men kan det verkligen vara så? Är det verkligen så illa? Om det är så illa, vad kan vi göra för skolans lärare?

I Skolportens arbetsmiljöbrev sägs att lärare uppger att de har för många arbetsuppgifter idag i jämförelse med tidigare. Det har ställts ökade krav på lärarna på olika sätt. Reformerna har kommit tätt för skolan och alla reformer har i stort sett inneburit ökade och tuffare krav på lärarna. Nya och förändrade arbetsuppgifter har lagts på lärarkollektivet, men ingenting tas bort, samtidigt som lärarstödet i form av s.k. annan personal minskats. I många skolmiljöer får lärare sköta både ”kanslipersonalens”, “elevhälsans” och ”vaktmästarens” arbetsuppgifter.

Ser vi på situationen för lärarna i Finland, så är den annorlunda. Finland har haft färre reformer och statusen är bättre för de finska lärarna. Det syns exempelvis på att Finland har många sökande till lärarutbildningen, som i stort sett det enda land i Europa. Sverige bör minska reformtakten för skolan. Pressmeddelanden från utbildningsdepartementet påverkar skolans lärare i stort sett varje dag.

Lärare är också den yrkesgrupp som har flest långtidssjukskrivna på grund av psykisk ohälsa, allt enligt Moa Duvarci Engmans ledare i Skolportens forskningsmagasin. Lärare idag får ägna mindre och mindre tid åt att undervisa. De får istället ägna sig åt andra arbetsuppgifter. Att undervisa är en kreativ uppgift som kräver både förberedelser och efterarbete. Om lärare inte kan påverka sin egen tid och inte hinner med kärnuppgifterna, så mår lärare självklart dåligt. Det säger sig självt. Annan personal måste anställas som övertar uppgifter som lärare inte är utbildade för och inte tillhör lärarprofessionen.

Det som också lyfts fram i temabrevet är lärarens ensamhet i själva klassrumssituationen. Arbetslagen finns bara på papperet. Fortfarande är det ensamarbete som gäller. Lärare behöver stöd av kolleger i arbetsenheterna. Föräldrar går idag på offensiven mot skolan och lärarna får backa. Gruppen missnöjda föräldrar ökar.  Det handlar mycket om friskolor och skolpeng. Är föräldrar inte nöjda hotar de att flytta sina barn och ungdomar till andra skolor. Man kan också se på anmälningarna till skolinspektionen som har ökat varje år sedan 2004. I Finland är inte skolan och lärarna så utsatta som här i Sverige. Föräldrarna har stor tilltro till lärarna och utsätter dem inte för motsvarande press.

Arbetsmiljöverket beskriver också i sina rapporter vanliga arbetsmiljöproblem i skolan, som alltför stor arbetsbörda, buller, och hot och våld. Många anställda i skolan känner psykiskt obehag av att gå till jobbet, allt enligt undersökningen Jobbhälsoindex. Hur man ska komma tillrätta med detta är inte lätt att säga?

Kravet på dokumentation av elevernas kunskapsutveckling behöver ses över och minskas ned. Det måste finnas tid för skolans kärnverksamhet som är undervisning. Möten och konferenser har ökat väsentligt och tar tid av undervisningsplanering. Det går absolut att minska möten och konferenser och ge lärare mera tid för kärnverksamheten. Skolan syns ha alltför många chefer som styr och ställer och som alla påverkar lärares arbete. Minska ner antalet chefer i skolan. Lärare behöver inte så många chefer som i dagens skola.

I skolan finns mycket engagemang och god vilja och många idéer hos lärare om vad man kan göra för att förbättra arbetsmiljön, förbättra kvaliteten och uppnå bättre resultat bland eleverna. Lyssna till lärarna själva är viktigt. Om det finns några som vet hur man ska förändra situationen i skolans arbetsmiljö så är det faktiskt lärarna själva.

I Finland är läraren respekterad. Har hög status i samhället. Finska föräldrar har ett starkt engagemang för skolan, och tilltron till lärarprofessionen är så stor, att man inte anser sig behöva vare sig skolinspektion eller nationella prov.

Att stärka, stödja och stimulera lärare är en nationell uppgift. Nätverk är bra där lärare kan dela med sig av sina erfarenheter och lära av varandra. Att ändra attityden till skolan och till lärarna är vår gemensamma uppgift – din och min!

Vi vill alla att lärare ska vara en möjlig uppgift i vårt svenska samhälle och att det ska fungera att bara vara lärare.

Reagera på inlägget:

Sidor