Annons

Ta bättre hand om vikarierna – de höjer intresset för läraryrket

Under en föreläsning förra veckan frågade läraren hur många av oss som vikarierat i skolan någon gång. Av cirka 60 studenter räckte nästan alla upp handen. Vi hamnade sedan i en diskussion om vad som är svårast med att vikariera och varför, samt hur det relaterar till sociala relationer (vilket är ämnet för kursen).

En förenklad version av slutsatsen är det är väldigt tufft att vikariera. Oftast tuffare än att gå in i klassrummet som lärare eller vfu-student.

Det pratas mycket om vikariebrist i skolorna vilket ofta kan leda till att lärare får gå in och vikariera för frånvarande kollegor, på bekostnad av deras eget arbete och då framför allt på bekostnad av planeringstiden. Samtidigt finns det inget samtal om hur situationen för lärarvikarier ska förbättras. Jag har vikarierat en del på olika skolor och det är stor skillnad i hur man blir bemött som vikarie, vilken lön man får och vilka förutsättningar det finns för att göra ett gott arbete.

Man brukar skämtsamt säga att elever brukar ”testa” vikarier, på olika sätt beroende på ålder. I yngre åldrar handlar det enligt min erfarenhet mest om att se vilka av skol- eller klassrumsreglerna som kan brytas. Då vikarien aldrig eller ytterst sällan får någon information om vilka regler som gäller på skolan finns det naturligtvis utrymme för eleverna att förhandla fram nya regler. I äldre åldrar handlar det oftare om att bryta sociala normer, som exempelvis hur man beter sig i klassrummet eller mot läraren (vikarien). Det är dock inte ett skämt för vikarien utan innebär ytterligare osäkerhet, både i relationen med eleverna och inför arbetsgivaren. Information till vikarier om vilka regler som gäller, vilka som vikarien själv beslutar om och vilka eleverna kan besluta om skulle inte bara underlätta personligen för vikarien utan även ge hen bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.

En klass med många elever med svåra hemförhållanden, många nyanlända elever eller många elever med funktionsnedsättningar samt klasser med pågående konflikter och mobbning är en utmaning för vilken lärare som helst. Att sätta in en vikarie ensam i en sådan klass är inte bara oansvarigt mot vikarien utan även mot eleverna. Relationerna med eleverna är ännu viktigare i svårare klasser, och någon utan kännedom om elevers olika möjligheter, bakgrund eller relationer inbördes riskerar att förvärra situationen för klassen och förstärka redan förekommande konflikter. Därför är det oerhört viktigt att vikarier får stöd i dessa klasser eller att man ger vikarien en bättre fungerande klass så att någon lärare som känner eleverna kan gå in för den frånvarande läraren i stället.

Nödvändig information från den frånvarande läraren är självklart viktigt, även om det innebär ett merarbete från hens sida. Det är personligt hur mycket information man som vikarie känner att man vill ha, men viss nödvändig information bör vara med. Inloggningar på nätverk, var man hittar material samt vem man kan fråga om hjälp bör alltid finnas med. En del skolor arbetar fram vikarieformulär som kan användas av både lärare och vikarie, där läraren kan skriva in information utifrån vissa specifikationer och där vikarien kan skriva in en rapport om hur det har fungerat. Rutiner för detta skulle göra vikariernas arbete bättre och undervisningen för eleverna mer konsekvent.

Ett annat problem som finns för vikarier är att de inte alltid känner till lagar och rutiner för arbete i skolan och inte heller informeras om detta. Skolledningen kan inte ta för givet att vikarier förstår vilket ansvar som vilar på dem vad gäller exempelvis anmälningsplikt, tillsynsplikt, kränkningar och mobbning. Dessutom bör varje skolledning fundera över hur man informerar vikarier om rutiner vid exempelvis brand, om en elev skadar sig eller andra akuta händelser inträffar.

Hur man blir bemött av arbetslag och kollegor är naturligtvis oerhört viktigt för trivseln. Även om det är många olika vikarier som cirkulerar och ibland endast är på arbetsplatsen några timmar i taget, är ett välkomnande och hjälpsamt bemötande väl investerad tid. Dels ger det vikarien bättre trivsel vilka ökar möjligheterna för att hen ska komma tillbaka och dels gör det att hen känner större möjligheter att be kollegorna om råd och hjälp vilket gynnar eleverna.

Med tanke på den lärarbrist som gör sig påmind på skolor runt om i Sverige är det förvånansvärt att inte lärarvikariernas situation har lyfts ännu. Många lärarstudenter testar på yrket genom vikarierande och riskerar att bli avskräckta då de ofta riskerar att möta nonchalanta skolledningar, likgiltiga kollegor och misslyckade lektioner. Dessutom är det många unga som efter gymnasiet tar några lärarvikariat innan de väljer yrkesbana. Att så få söker lärarutbildningen kan inte förklaras enbart av detta, men goda förutsättningar för vikarier skulle kunna skapa ett intresse för läraryrket hos de som är nyfikna men vill testa på verkligheten innan de ger sig på en lång utbildning.

Reagera på inlägget:

Jag blir tokig på dumheterna kring de nationella proven

Jag hade bestämt mig. Men det gick inte! Jag skulle inte skriva något upprört om de nationella proven i år. Det fick räcka med att jag gjorde det 2014 och 2015, men jag blev tvungen att återigen belysa problemen. Jag är för upprörd för att låta bli.

Skolverket har hittat på att bedömningsanvisningarna inte skickas ut förrän efter det att sista delprovet skrivits. Detta för att det inte ska läcka ut. Vid det här laget vet ni hur det gick för oss som har engelska. Facit försvann på grund av ett allvarligt fel i Postnords hantering. Skolverket har dock lovat att facit ska vara skolorna tillhanda senast 29/4. Med tanke på de frustrerade kommentarerna som florerar under fredagen (29/4) i olika Facebookgrupper har Posten inte lyckats med uppdraget! Att bedömningsanvisningarna inte kommer leder till galenskapen att vissa lärare har konstruerat egna “facit”. Jag blir tokig! Hur svårt kan det vara att hålla sig till givna spelregler? Hur rättssäkert är det?

Även om det är oerhört frustrerande för oss engelsklärare att anvisningarna kommer sent så är det ingenting emot vad grundskolans SO-lärare känner. Deras prov ligger den 17 och 19 maj. Sista delprovet är på en torsdag. Om bedömningsanvisningarna skickas ut efter sista delprovet går de ut på fredagen och är lärarna tillhanda på måndagen den 23.

För gymnasiet är det samma sak och nästan värre, då till exempel Engelska 5 ligger 4 och 10 maj och Engelska 6 den 3 och 12 maj. Ska de lärarna arbeta med alla dessa prov efter den 10/12 maj och inte kunna göra något mellan de olika delproven? Gymnasielärarna har ännu fler prov att ta sig an än vad vi på grundskolan har. På vår skola ska betygen dessutom vara satta och rapporterade den 30 maj. Visst, NP är ett prov i mängden men det är trots allt kanske det sista “stora” bedömningstillfället som finns i det SO-ämnet för år 9. Hur i hela friden är det tänkt att SO-lärarna ska hinna rätta dessa prov på ett rättssäkert sätt? Om bedömningsanvisningarna hade skickats effektivt, det vill säga digitalt och direkt efter genomfört prov, hade SO-läraren kunna börja rätta under tiden eleverna skriver delprov 2.

Att kunna göra så underlättar väldigt mycket. Som det är nu kommer SO-lärarnas och gymnasielärarnas arbetsbelastning vara enorm i slutet av terminen. Om materialet hade skickats på samma sätt som för oss som har moderna språk vore det, enligt mig, inget problem. De nationella proven i tyska ligger under Bedömningsportalen där det krävs lösenord som du måste kvittera ut hos din rektor.

Ni som läser och inte är lärare kanske tänker: “Jisses, vad spelar några dagar för roll?” Men det gör det faktiskt. I dessa tider jobbar vi väldig mycket och där är några dagar hit eller dit väldigt viktiga. Observera att detta inte är något gnäll över hur jobbigt läraryrket är. Det är bara ett konstaterande och fakta att vår arbetsbelastning varierar stort under året. Tanken att förebygga att bedömningen läcker ut är säkert god, men det fungerar inte i praktiken. Tänk om!  

Problem nummer två är att många skolor inte visste om att bedömningsanvisningarna skulle komma senare och hade bokat in sambedömningsdagar där vikarier kallats in. Självklart ligger ansvaret här på skolans rektor då Skolverket gett ut informationen på sin hemsida. Här upplever en hel del lärare nu en stor frustration. De får inga nya bedömningsdagar utan förväntas göra arbetet på sin fritid.

Det kostar tydligen för mycket att omarrangera. De vikarier som var inkallade kunde man inte ställa in.

Detta är ju inget som ska drabba den enskilde läraren. Vi ska få tid till att bedöma de nationella proven. En organisation kan inte vara så stelbent. Det måste gå att vara flexibel när förutsättningarna ändras. Ni lärare som inte får tid måste tydligt sätta ner foten. Rektor måste se till att arbetssituationen är hållbar och det är absolut inte meningen att vi ska arbeta dygnet runt. Våga vägra rätta på er fritid!

Problem nummer tre, som jag inte heller skulle skriva om, men fingrarna ändå knattrar iväg kring, är den otroligt låga kunskapsnivån som krävs för betyget E, nedre skiktet i engelska. För mig är det vansinne att en text där eleven inte ens behärskar punkt och stor bokstav kan nå E. Tyvärr är texten under sekretess så jag kan inte visa den.

När jag ändå är igång kan jag konstatera att trots att vi engelsklärare, både på grundskolan och gymnasiet, har protesterat i många år ser bedömningen exakt likadan ut. Det är fortfarande F, E-, E+, D-, D+, C-, C+, B och A  som texterna ska bedömas enligt. Det värsta av allt är nog att det inte ens finns en exempeltext att utgå ifrån när det gäller D övre skiktet. Vi sätter aldrig annars dessa betyg på uppsatser, så hur i hela friden ska vi veta vad som är ok för D+? Hur ska helt nyutexaminerade lärare kunna bedöma NP? Ska vi gissa? Jag begriper det verkligen inte. Dumt är det så det förslår.

För att inte tala om dumheten i att eleven kan bli underkänd på ett helt delprov som till exempel uppsatsen och ändå få E trots att det absolut inte fungerar så när eleven får sitt slutbetyg.

Jag är arg. Det framgår nog. Nu går jag ut och rensar ogräs i stället – det är nog bättre för hälsan.

/Sara

Reagera på inlägget:

Slitna lärare ska få lärarassistenter

Nu är det åter dags för lärarassistenter i skolan.  Det har funnits satsningar på assistenter tidigare. Den här gången är det lärarassistenter till skolor med många nyanlända elever.

Regeringen avsätter hela 300 miljoner kronor extra om året fram till 2019 för detta ändamål. Utbildningsministern säger att med lärarassistenter blir det mera tid för eleverna med sina lärare. Pengarna bör kunna räcka till 600 nya lärarassistenter. Åtgärdspaket räknas in i den s.k. lågstadiesatsningen, som blir 2,3 miljarder, istället för 2 miljarder. Förslaget om fler lärarassistenter känns igen från Moderaterna, som kom med samma förslag för bara några veckor sedan. Sist i Bloggen finns ett citat från Anna Kinberg Batra som stöder förslaget.

I den här bloggen propagerar jag för lärarassistenter till alla lärare. Jag förordar också utbildning till lärarassistenter. Jag förordar en utbildning som ska vara påbyggbar till lärare. Lärarassistenter ska inte lockas in i återvändsgränder.

I stort sett alla lärare har drömt om eller drömmer om att kunna ägna sig åt viktigare uppgifter än att exempelvis kopiera, uppdatera hemsidan och skriva frånvarolistor. En lärarassistent kan hjälpa till och ge tiden tillbaka till lärarna.  När jag började arbeta som lärare i skolan fanns det gott om så kallade kittyrken: vaktmästare, tillsynslärare, kanslister, ämnesansvariga, studierektorer och rektorer. Idag är det möjligen skolledningen som finns kvar intakta. Övriga stödfunktioner är bortrationaliserade och alla arbetsuppgifterna faller på något sätt tillbaka på lärare. Att sätta in lärarassistenter i skolan betyder att avlasta lärare.

Lärarassistenter, så kallade teacher’s assistents, är tämligen okänt i Sverige, men vanligt i exempelvis Nederländerna och Storbritannien. Det finns också en utbildning för teacher’s assistents.

Tanken med lärarassistenterna är att de ska kunna ingå i arbetslag och kunna stödja lärare i de flesta uppgifterna, även leda grupper och kanske vikariera. De ska dock inte planera undervisningen.  De ska inte heller ha ett övergripande ansvar. Det är lärarens uppgift. De ska inte heller vara elevassistenter. Lärarassistenterna servar enbart de vuxna i arbetslaget, inte eleverna. Det är elevassistenternas uppgifter. Det behövs ytterligare ett så kallat kittyrke, som bistår med rutinuppgifterna. Principen är att lärarna får mer tid till undervisningen och eleverna. Lärarassistenterna är absolut inga lärare. De ska frigöra resurser så att lärarna kan göra det som de är utbildade för.

Huvudmännen behöver på olika sätt förbättra villkoren så flera lärare stannar kvar i yrket. Precis som polisen har civilanställda tror Universitetskanslersämbetet (UKÄ) att man även inom skolan behöver anställa andra yrkeskategorier. De skulle exempelvis kunna användas för att minska lärarnas administrativa uppgifter, vara extra hjälp i klassrummen eller rastvakter så lärarna kan fokusera på undervisning. Även UKÄ stöder användningen av lärarassistenter i skolan.

Anna Kinberg Batra menar att lärarna drunknar i administration och uppgifter relaterade till ordning och omsorg. Det kan leda till eleven kan gå miste om tillräckligt stöd för att nå kunskapsmålen.

Anna Kinberg Batra säger: ”För att ge lärare mer tid för att exempelvis förbereda lektioner samt fokusera på undervisning vill vi satsa på att införa lärarassistenter i skolan. Lärarassistenternas uppdrag ska vara att assistera och avlasta lärarna med uppgifter av administrativ karaktär.”

Det är bra tänkt och bra sagt.

Reagera på inlägget:

Policyidéerna för skolan är värda att spridas överallt

Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos lämnade i förra veckan ifrån sig en av de senaste årens bästa och viktigaste rapporter om den svenska skolan. Den heter ”Policyidéer för svensk skola” och jag uppmanar varje person som läser det här inlägget att ladda hem och läsa den (författarna beskriver också rapporten i korthet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Till skillnad från så många andra rapporter som haglar över oss från höger och vänster är den här inte skriven av en intressegrupp som representerar ett smalt intresse. Inte heller är den skriven bara från till exempel en nationalekonomisk, eller bara en pedagogisk horisont, utan är en balanserad produkt som bygger på både mycket empiri. Men – vilket är viktigt – också har en djup förankring i den svenska skolans grundläggande värderingar. Just det senare är något som jag verkligen uppskattar; man lyfter frågan om vad vi har skola för – egentligen – och hur en skola med det syftet bör gestaltas.

Rapporten som innebär slutet för ett flerårigt forskningsprojekt inom Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) ger både en bakgrundsbild och slutar med ett antal rekommendationer. Jag tar mig friheten att citera dessa ur deras debattartikel:

1. Lärarna.

I nuläget är lärarprofessionen den viktigaste av Sveriges utbildningsfrågor. Denna grupps eftersläpning och statustapp är en nationell olycka. Både kommunaliseringen och friskolereformen har bidragit till detta, men också högskolepolitiken har bidragit. På senare tid har insikten vuxit om lärarnas betydelse, men tempot och ambitionsnivån i åtgärderna måste höjas.

• Utveckla lärarlegitimationen. I sin nuvarande form är den delvis missriktad. Den bör istället fungera som en validering för att öka tillflödet av kompetens från andra kompetensområden och andra länder.

• Stärk lärarutbildningens attraktionskraft genom förstärkt forskningsanknytning, ökning av de praktiska inslagen i utbildningen och resursförstärkningar.

• Satsa långsiktigt och kraftfullt på fortbildning och kompetens hos lärarna, knyt fortbildningen till volymförändringar i elevkohorterna, dvs fortbilda extra mycket under år när elevkullarna minskar.

• Anpassa lärarnas löner till andra högutbildade tjänstemannagruppers.

2. Kunskapsuppföljningen.

Betygsinflation, ett förvirrande och dysfunktionellt betygssystem och systematiska orättvisor i kunskapsbedömningen undergräver moral och framtidstro i svensk skola. Följande åtgärder bör övervägas.

• Inför en nationell resultatuppföljning.

• Ge lärarprofessionen huvudansvaret för sammanvägningen av betygssättningens kriterier.

• Kvalitetssäkra betygen på skolnivå genom att koppla dem till skolans genomsnittliga resultat på nationella prov.

• Ge lokal beslutanderätt över betyg före högstadiet. Detta skulle en gång för alla desarmera den skadliga debatten om betyg i de lägre stadierna. Ingen forskning kan visa att dessa betyg gör någon nytta, men troligen gör de heller ingen större skada.

• Ersätt gymnasiets kursbetyg med ämnesbetyg.

• Ge alla elever tillgång till goda gymnasieutbildningar, oavsett eventuella icke godkända grundskolebetyg.

• Minska tröskeleffekten i meritvärderingen mellan de lägsta betygsstegen (F och E). Idag ger det större effekter på en skolas samlade meritvärde att höja från F till E än att satsa på att nå bättre resultat.

3. Myndighetsstrukturen.

Styrsystemet för svensk skola är otillräckligt. Skolverket och Skolinspektionen gör i och för sig nyttiga analyser. Men mot de stora förändringskrafter som påverkar svensk skola negativt saknar man strängt taget instrument. Kommunernas roll är central, men mycket litet kan i praktiken göras för att kommunerna skall göra rätt. Alltför litet fokus läggs på att stödja förbättringsarbete.

• Ge kommunerna ett bindande uppdrag att aktivt nedbringa bristande likvärdighet (det vill säga ett ansvar för att skollagen efterlevs).

• Se över myndighetsstrukturen med sikte på att skapa regionala stödorganisationer – av typen ”länsskolnämnder” – för skolornas kvalitetsutveckling och fortbildning av lärare.

4. Marknadisering och skolval.

Friskolereformen 1992 styrdes av marknadsfrämjande värderingar med en stark betoning av elevers och föräldrars fria val. Mångfald, pedagogisk förnyelse och konkurrens förutsattes leda till högre utbildningskvalitet men reformen gjordes inte utvärderingsbar eller politiskt prövbar i framtiden.

Idag är det tydligt att marknadslösningar på flera sätt är svårförenliga med skolans uppdrag. Likvärdighet syftar till att stödja svagpresterande enheter medan marknadslogikens förhoppning är att dessa slås ut. Vi har alltså ett system som försöker dra åt två håll samtidigt. På motsvarande sätt skapar marknadslösningar segregationstendenser som man på politisk väg försöker motverka. Det finns även myndighetsaspekter inom skolväsendet som är svårförenliga med en kommersiell logik.

Vi kan därför inte se annat än att en ansvarsfull utveckling av svensk skola inte i samma grad som hittills kan förlita sig på marknadsbaserade lösningar. Istället krävs ett förtroendefullt och likvärdighetsskapande samarbets- och resursfördelningssystem, vilket bland annat rimmar illa med möjligheten att föra resurser ur verksamheten. Samtidigt finns ett värde av mångfald. Våra förslag är därför:

• Inför en nationell skolpeng, viktad efter elevernas förutsättningar och behov, liksom efter andra strukturella kostnadsskillnader.

• Skärp etableringskraven för fristående utbildningsanordnare.

• Begränsa kraftigt möjligheten till vinstutdelning för privata utbildningsanordnare.

• Komplettera vinstutdelningsbegränsningar med en offentlig infrastruktur för lån till godkända utförare.

• Inför lottning som metod att fördela översökta friskoleplatser, exempelvis genom lottning inom kvotgrupper som motsvarar kommunens genomsnittliga elevsammansättning.

• Utveckla nya, icke-kommersiella modeller för skolval som tar tillvara kombinationer av geografisk närhet och mångfald.

Allt är kloka och genomtänkta förslag. Jag hoppas att dessa kan få genomslag och ett politiskt moment.

Min uppmaning till alla är: Läs dem och sprid dem. Bilda en studiegrupp kring deras förslag + OECDs rapport från förra året och börja jobba på en förändring! Tala om för politiker hemma och i Stockholm att det här är något du som lärare tycker är klokt!

Reagera på inlägget:

”Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”

Debatten kring appen Periscope går varm i lärarkretsar. Varje dag filmas lärare och elever i smyg och sänds live via Periscope. Elever skriver “ Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”, “ Vid 30 likes ska jag se till att min lärare får ett flipp” och så vidare. Vem som helst som zoomar in just den skolan kan se vad som pågår.

Eleverna är snabba att gömma sina telefoner så att läraren inte ska upptäcka vad som pågår. Igår såg jag ett inslag där en elev gömde telefonen i blomkrukan och sedan filmade ett prov. Läraren samlade in allas telefoner, men eleven sa att hen inte hade någon. Detta är bara ett axplock av vad som händer i skolan och jag tänker inte gå in mer på den biten i detta inlägg. Vill ni läsa mer om hur jag har arbetat med appen lektionstid kan ni läsa det här: Elevers tankar kring Periscope, smygfilmning av lärare och livesändning.

Att bli smygfilmad är oerhört jobbigt för oss lärare och man känner sig otrygg. Det finns elever som medvetet går in för att “sätta dit” sin lärare. Jag kan själv ha en jargong med mina elever där jag skojar rått. Vad händer om det jag säger tas ur sitt sammanhang? Vad händer om eleven tar hem det klippet och visar för sina föräldrar eller lägger ut på sociala medier? Vad ska jag som förälder tro?

Svaren är inte enkla, men mitt råd till dig som förälder är att själv ladda ner appen och faktiskt hålla koll. Här kommer ett tips som kanske inte ungdomarna gillar att jag ger, men man kan faktiskt skapa ett fejkkonto och följa sitt eget barn.

Samtalet förälder - barn/ungdom tror jag är den enda framkomliga vägen. Att diskutera kring fördelar och nackdelar med vad som faktiskt kan hända. Ett par ungdomar som har fest och livesänder det så att alla kan se var festen är riskerar att det dyker upp hur många som helst utan att man vet om det. Det är ju inget nytt fenomen att oinbjudna gäster kommer, men det riskerar att bli så mycket större nu.

Mina elever pratade mycket om faran med att “gubbar” som gillar småtjejer mycket lättare kan hitta var tjejerna bor. Många tjejer lägger upp “ För 50 likes ser ni mig i BH” och så vidare. Jag tror inte att det finns något viktigare än att prata och åter prata om konsekvenser av sitt handlande. Det som är “inne” bland en del killar är att filma rena kränkningar och slagsmål. Detta har även polisen gått och varnat för: Obehagliga trender på sociala medier

I skolan tror jag att vi behöver lyfta dessa nya trender inte bara i klassrummet utan även på föräldramöten. Här nedan kommer ett förslag till hur man kan arbeta med detta på föräldramöten:

I inbjudan till föräldramötet ber man föräldrarna att i förväg ha laddat ner appen Periscope. Den är gratis och fungerar på alla enheter.

När föräldrarna är på plats visar ni en kort genomgång av hur appen fungerar. Visa både fördelar och nackdelar.
Be föräldrarna diskutera med sin granne eller runt bordet de sitter

  • Vilka fördelar och nackdelar kan ni se med en app som Periscope?
  • När ni var tonåringar - vad var “farligt” då och vad förfasade sig era föräldrar över?  
  • Hur pratar ni med era barn/ungdomar om dessa trender?
  • Hur ställer du dig till att ha ett “fejkkonto” så att du kan ha koll? Är det moraliskt riktigt eller följer du dina barn med ditt eget namn? Fördelar/ nackdelar med detta?
  • Samla ihop diskussionen och be varje bord redogöra för sina samtal.
  • Diskutera: Vad skulle du som förälder göra om du såg någon annans barn/ungdom i en olämplig/farlig situation? Är det ett sådant klimat i den här klassen att det är ok att ringa den förälder det berör?

Jag tror att det är väldigt viktigt att inte ropa förbud i dessa frågor. Tänk efter själv: När dina egna föräldrar förbjöd dig något vad gjorde du då?!

I mitt länkade inlägg om elevernas tankar kring detta så hänvisar jag till Elza Dunkels. Hon är docent vid Umeå Universitet och har många kloka tankar kring hur man ska bete sig på nätet. Här kan ni läsa mer : Det finns ingen quickfix mot näthat .

Hon har också skrivit en bok i ämnet: Nätmobbing, näthat och nätkärlek där även ni föräldrar kan fördjupa er i hur ni ska hantera detta.

Om du är förälder och läser detta så börja med att ladda ner appen och lära dig hur den fungerar. Be gärna ditt barn/ungdom att visa dig så att ni kan ha koll tillsammans. Tipsa gärna lärarna på er skola om att ni behöver diskutera ämnet på föräldramötet. Det är inte längre “bara” farorna med alkohol och droger vi måste prata om, nätetik är precis lika viktigt.

Känns det jobbigt med allt att sätta sig in i? Ja, det är skitjobbigt att vara förälder, men vad gör vi inte för våra barn?

Hoppas att ni får givande diskussioner!

Lycka till!

Sara Bruun

Reagera på inlägget:

Sidor