Annons

7 steg: Så skapar du mer meningsfulla möten

Hur många meningslösa möten har du suttit dig igenom? Tid som du kunde lagt på att planera, bedöma eller hänga vid kaffemaskinen, går istället till att lyssna på ändlösa diskussioner om sådant som för länge sedan lämnat dagordningen. 

Vi känner igen de mötena. Vi känner igen dem eftersom vi förstås (eller förhoppningsvis) också deltagit på de motsatta. Alltså möten där alla får komma till tals, där vi löser klassrumsnära svårigheter eller skapar undervisningsupplägg. 

Men är det lättare sagt än gjort att få till meningsfulla möten? En gång höll jag själv i ett möte där vi skulle forma nya arbetsgrupper. Efteråt sa en lärare till mig att hon kände att jag lett processen på ett sätt så att hon hamnade utanför. Det gav mig en rejäl tankeställare.

När jag pratar med lärare på andra skolor och vänner i andra yrken, verkar just möten upplevas som en tidstjuv. På min skola har uppfattningen om möten förändrats genom åren och skattningen av mötens effektivitet har gått upp i medarbetarenkäter. Jag tror att åtminstone en anledning till det är att vi mer eller mindre uttalat tagit oss an frågorna nedan. Hur skulle du besvara dem utifrån hur det är på din skola idag?

1. Har ni tydliga syften med era möten? Vet ni som är där på förhand vilka frågor som det ska informeras, diskuteras eller fattas beslut om? Håller ni er sedan till just de frågorna?

2. Har ni många informationspunkter som lika gärna kunde skickats ut på mejlen? För mycket information kan suga energin ur vilket möte som helst.

3. Hur långa är era möten och varför är de det? Parkinsons lag säger något i stil med att allt innehåll kommer att komprimeras eller utvidgas till den tid man satt till att ägna åt det. Istället för att ha alla möten på en eller två timmar, kanske ni kan prova att sätta lite mer udda mötestider, utifrån vad som faktiskt behöver avhandlas. 

4. Har ni mötesformer där bara en eller ett fåtal kommer till tals? Ingen lärare skulle (väl?) ha enbart helklassdiskussioner på sina lektioner. Möten behöver också vara pedagogiskt upplagda för att stimulera och inkludera alla. Så varför inte använda till exempel Check in-frågor, EPA, gamla hederliga bikupor eller Exit tickets. Du kanske har mer kreativa förslag än så. Säg det till de som kallar till era möten, om du inte själv gör det.

5. Kan det ibland bli mer prat än verkstad? Hur kan ni göra för att komma till skott under möten så att det blir en balans mellan diskussion, beslut och skapande?

6. Har ni konstruktiva konflikter där lösningar argumenteras och diskuteras fram? För mycket konflikt där några dominerar och tar allt talutrymme kan rent av bli ett arbetsmiljöproblem. Men möten kan också bli i det närmaste verkningslösa om vi alla är för välvilliga och inte säger emot av rädsla för att stöta sig med någon. 

7. Genomför ni det som bestämts till nästa möte? Om det inte är väldigt tydligt vem som ska göra vad och när, är risken stor att samma punkt dyker upp möte efter möte. Det om något ger mig en känsla av mötens meningslöshet.

Hoppas att frågorna ger någon ny tanke, eller bekräftelse på hur du redan tänker kring möten. På min skola undervisar vi utländska akademiker som vill ut i arbetslivet. De elever som har sett den här filmen om möten och konsensuskultur i Sverige undrar hur sann bild den ger. Vad tycker du?

Reagera på inlägget:

En skoldag betyder så mycket

En skoldag, en skolvecka, ett skolår. Oändligt med möten, samtal, kunskapsutbyten och erfarenheter.

Vissa stunder tänker jag: ”Varför gör jag det här?”.

Speciellt i de stunder när fokuset och kärnan i uppdraget känns väldigt långt borta. Havererad kopieringsmaskin, insamling av papper, översvämmade toaletter, trasig elkontakt, skåpförvirring, skolplattform och arga tonåringar.

Så kommer de där stunderna som ett vackert band guldklimpar. Stunder som jag önskar kunde stanna kvar som ett rus i ens närvaro när saker och ting inte alls känns på topp.

De där stunderna som inte riktigt kan beskrivas men ändå verkligen måste berättas om. De där stunderna som kanske bara varade ett ögonblick men påverkar lång tid framöver.

”Saknade dig på lektionen idag.” Plötsligt en blick, en inbjudan och en historia. Det där lilla mötet i vardagen som lika gärna kunde blivit ogjort men som känslan ser och vet att det här är just nu det viktigaste. Och det ger resultat varje gång. Nästa gång det blir tufft så kommer våra möten kunna bli av alla slag men när förtroendet infunnit sig så kan jag i min roll markera och eleven vet att jag bryr mig och visar det i vad jag gör.

En annan stund när en elev som helt oväntat tar till orda och visar en kunskap ingen anat. Kunskapen startar en kedjereaktion av samtal som ger så mycket. Gruppen binds samman, förtroende växer och nästa gång vi ses har ett betydelsefullt kit lagts till. Kunskapen kommer garanterat vara i fokus.

Just dessa band av guldklimpar är det som gör att yrket är så lockande. När jag radar upp dem sida vid sida, om jag på så sätt kunde visa dem för resten av världen vad det verkligen är. Ett vackert och mycket exklusivt band av guldpärlor. Då skulle det här vara det mest eftertraktade yrket i hela världen och inte bara för oss redan övertygade, utan för alla andra också.

Reagera på inlägget:

Vi behöver fler dåliga exempel

En torsdag i slutet av november för sex sju år sedan. 15.40. Jag var helt utpumpad. Trött från terminens slit. Sjukt barn hemma. Dessutom klassiskt småländskt novemberväder ute. Mörkt, kallt och ett regn som föll närmast vertikalt.

När jag ramlade in i arbetsrummet efter en 60-minuterslektion kände jag mig extraordinärt värdelös. Det hade varit en sån där lektion där ingenting fungerade. Jag tappade bort mig i min genomgång, blev lite för irriterad på någon pratig elev och fräste lite för mycket. Dålig stämning spred sig i klassrummet. Uppgiften vi skulle jobba med efter min genomgång var en katastrof. Ingen fattade. Alla missförstod mina instruktioner och det var bara mitt fel, tyckte alla utom jag.

Där och då ville jag mest åka hem och glömma jobbet, glömma att jag behövde arbeta även dagen efter.

Dessutom verkade mina kollegor helt oförstående över min frustration.

Gör si... Gör så... Tänkte du på att… 

Jag hade inte jobbat mer än något enstaka år på dåvarande skola, men det hade varit ganska turbulent. Jag hade bytt arbetsplats och gått från att vara en uppskattad lärare till att vara en problemlärare. En som inte eleverna gillade. En som inte föräldrarna gillade. En som krävde för mycket, men lärde eleverna för lite. Jag fick stå på föräldramöten och försvara mig och varför jag gjorde som jag gjorde. Motivera mitt lektionsinnehåll i relation till kursplan, motivera min bedömning utifrån den läroplan som nyligen införts, försöka övertyga om att jag kunde mitt jobb. Men ändå. Jag kände mig sämst och nästan ingen hade min rygg.

Identitetskrisen var ett faktum.

Men just den där torsdagen var en sån där vändpunkt.

Dagen efter var uppgiften fortfarande densamma, jag var densamma. Ändå gick allting mycket bättre. Skillnaden var att klassen var en annan.

Där och då slog det mig att den som i en klass kan vara en katastrof kan vara fantastisk i nästa. Det blev en vändpunkt.

Med tiden insåg jag också att jag inte var så extraordinärt värdelös som jag faktiskt trodde under ett par års tid.

Men jag funderar över det rätt mycket idag. För det var rätt mycket den här perioden som fick mig att ge mig ut på sociala medier, framförallt Twitter. De som då var ”Skoltwitter” var mycket färre än idag och hade på många sätt ett mycket mer generöst innehåll.

Till skillnad från idag var det ett mycket mer spretigt innehåll. Debatter, personliga relationer, lektionstips om vartannat. Det som saknades var dock det utstuderade varumärkesbygget. Detta ständiga mantra om att visa de goda exemplen. Att lyfta, hylla och hurra över den enskilde läraren. Individen före kollektivet. Evangelisten före församlingen. Det saknades.

Nog fanns de som inte ville att man skulle problematisera för mycket, men de var snarare undantag än regel.

Sen kom förstelärarreformen. Sen kom lärarlönelyftet. Sen kom galor, priser, böcker. Successivt förändrades narrativet.

Jag är naturligtvis en del av allt det där. Prisad, författare, debattör. Jag vill inte avsäga mig något ansvar, samtidigt som jag tror att orsakerna är strukturella snarare än individuella.

Oavsett tänker jag på det.

Vad hade jag gjort om jag känt mig på det viset idag? Hade jag orkat sätta mig ner och tänka om. Känna att jag inte var värdelös? Kanske.

Troligen inte.

Berättelsen om den lyckade läraren, det goda exemplet, gör något mot de som inte känner sig lyckade. Den som känner att den inte orkar eller kan följa med i tempot.

Bidrar det till att vi inte orkar? Bidrar det till att någon annan känner sig värdelös? Får jag någon att känna sig värdelös?

Troligen.

Jag har många gånger hävdat att vi behöver färre goda exempel, fler dåliga. Jag tror på det ännu mer när jag tänker tillbaka.

Det är inte de som det går bra för vi behöver prata om, det är de som inte orkar eller de som känner sig dåliga. Och vi behöver inte ge dem fler inspirationsföreläsningar eller lärargalor.

Vi behöver ge dem en känsla av att de duger.

Inte en känsla av att vara

Extraordinärt.

Värdelösa.

Reagera på inlägget:

En dag satt nyhetsläget i mitt klassrum

Skolan är samhället i miniatyr. Det som sker utanför kommer in i vårt klassrum. Med nyhetsläget i fokus vandrar tanken till de lärare som i veckan plötsligt måste hantera när nyhetsrapporterna sitter i klassrummet.

Oavsett vad som hänt i Sverige, Europa eller världen i stort så är vi där, öppnar dörren till vårt klassrum och släpper in våra elever med sina historier och erfarenheter.

Tsunamin i Indiska oceanen 2004, flyktingströmmarna från bland annat Afghanistan och Syrien, terrorattentatet på Drottninggatan eller skjutningar i grannförorten. Händelser som sker i vår omvärld sätter sina direkta spår i våra klassrum och i undervisningen.

Plötsligt en dag är det inte bara rubriker att diskutera eller ett ämne att ta upp. En dag sitter nyhetsläget i klassrummet.

Hur väl förberedd är din skola, eller för den delen du, på att det kan hända?

Själv bär jag fortfarande med mig en lektion med ett möte för några år sedan som satt djupa spår.

Medierna var då fyllda med rapporter om röda räddningsbåtar på Medelhavet. I Globen talade Hans Rosling om kriget i Syrien samt tackade alla som varit modiga att fly och tagit sig till Sverige. På Centralstationen i Stockholm stod frivilliga och hjälparbetare redo att möta flyktingar.

En dag fick vi en ny elev till vår skola. Ett nytt namn, en ny person. Eleven kom från ett annat land men kunde engelska och ville gärna börja sina studier så fort det bara gick. Egentligen inget konstigt men den här personen kom med en historia som jag i efterhand hade hoppats aldrig hade behövt skrivas.

Plötsligt satt eleven där i mitt klassrum, världsläget var plötslig där i rummet.

Vad gör jag nu?

Allt vi pratat om i klassrummet, diskuterat och försökt förstå kring flyktingströmmarna – nu är det en person i klassrummet som har upplevt allt. Gruppen arbetade med historia och efterkrigstiden. Vi hade precis börjat diskutera folkmordet i Rwanda. Eleven pratade god engelska och skulle delta på alla mina lektioner med gruppen. Historia, alla kan delta.

En vecka går, vi ska se Hotell Rwanda. Ska eleven vara med?

Jag pratade med eleven och förklarade vad vi skulle göra. Jag förklarade historien och vad som hänt i Rwanda. Eleven var en mogen person och resonemanget vi förde kändes djupgående och förtroligt. Filmmomentet var inget måste, det fanns andra uppgifter att göra. Eleven ville vara med och se filmen.

– Det är ingen fara, det går bra, säger eleven.

Lektionen för filmvisningen började. Filmen rullade igång och historien bakom folkmordet berättades. Jag tittade ut över klassen och såg hur historien verkade landa hos eleverna. Där borta i hörnet såg jag att den nya eleven grät. Tyst förbannade jag mitt beslut att ha tillåtit min elev att se filmen. Jag gick fram till eleven som torkade sitt ansikte med en medhavd välanvänd näsduk av tyg.

– Kom, du ska inte se det här, sa jag.

Jag ledde eleven bort till det angränsande grupprummet. Väl där rann inte tårarna stilla hos eleven utan en ofattbar förtvivlan brast ut hos den unga människan. En förtvivlan bortom ord och rum. Jag höll elevens axlar i ett fast grepp. Någonstans kom minnet till mig att ta ett fast tag i väldigt ledsna personer och låta dem känna att deras kropp är där och ändlig.

Jag satt helt tyst bredvid eleven och bara var vid dennes sida. Det fanns inga ord för en stund som denna. Till slut sa jag:

– Förlåt, du skulle inte sett det här.

Eleven torkade sig med sin välanvända näsduk av tyg och svarade:

– Det här är inget mot vad jag varit med om.

Eleven tog fram sin mobil och började bläddra bland sina bilder. Till slut sa eleven:

– Det här är min yngsta släkting. Visst är barnet fint? 

Bilden visade ett litet barn som såg ut att sova. Eleven förklarade att de dödade barnet, med de så menade eleven Al-Qaida. Världsläget gjorde sig absurt påmint i detta lilla grupprum i en skola bland många. Jag förstod tydligt att barnet på bilden inte sov, barnet var dött.

Eleven fortsatte bläddra i sin telefon. Visade en bild av något som liknade rester av ett fordon. Bussen blev attackerad, förklarade eleven.

– Alla dog, sånt här händer hela tiden. Ingen hjälper oss.

Fler bilder på döda människor. Eleven berättade och visade, visade och berättade. Jag förblev tyst, hade inga ord som passade.

Gruppen utanför gjorde sig påmind. Jag gick ut och tittade till de andra. De såg att jag var tagen av stunden och samtalet i grupprummet. Klassen var helt tyst och fokuserad på filmen men även tagna av stundens allvar. De visste, trots min tystnad, att det hände svåra saker i grupprummet.

Fler bilder och en historia om ett hastigt uppbrott från en familj långt borta. En saknad och sorg som eleven berättade med hjälp av bilder i sin telefon. Bilder från en värld som jag bara läst om i tidningen eller flyktigt sett på nyheterna. En historia som är så tung att gråten och orden stockade sig hos mig.

Lektionen var slut. Eleven satt i grupprummet. Djupt rörd av berättelsen från grupprummet avslutade jag lektionen. Utan ord visade mina elever att de förstod att en historia långt bortom deras verklighet hade berättats i grupprummet. En elev stannade kvar och kom fram till mig och frågade:

– Får jag ge vår nye klasskamrat en kram?

– Jag vet inte, svarar jag. 

Jag tänkte samtidigt ”hur gör vi när vi träffar någon som förlorat allt och sett det vidrigaste av vidrigheter? Har det här barnet fått en kram av en jämnårig manlig person tidigare? Betyder en kram samma sak för den frågande eleven som den förtvivlade?”

– Jag vet inte om det är en bra idé just nu, kanske senare. Vi får lära känna varandra lite bättre först.

Eleven kom ut från grupprummet med den välanvända näsduken av tyg i handen. I ensamheten i grupprummet hade eleven samlat sig och var lugn.

– Hur går det? Frågade jag. Väl medveten att frågan är platt men tusen gånger bättre än en fråga om eventuellt mående skulle ha varit.

– Det är ok, svarade eleven samlat.

Eleven gick ut och stoppade sin välanvända näsduk av tyg i fickan. Jag samlade förvirrat ihop mina saker, gick till mitt arbetsrum helt tom i blick och tanke.

I arbetsrummet var jag inte ensam. Kollegorna på plats såg min tomma flackande blick och lade bort vad de hade för händerna. De ställde om fokus till att lyssna på mig.

– Hur ska vi hantera det här? frågade jag dem. Vad gör jag nu?

Veckorna som följde blev omtumlande både i klassrummet och ute i Europa. Flyktingströmmarna fortsatte till Sverige. Frivilliga mötte på Centralstationen. Diskussioner i riksdagen om flyktingkrisen. Eleven ville få klasskamraterna att förstå sin historia. Klasskamraterna ville välkomna och visa sin vardag. Min närmaste rektor tog sig an uppgiften att skaffa stöd till mig som medarbetare.

Det här var något helt nytt för vår skola och samhället. Diskussionen fortsätter – vad gör vi nu?

Reagera på inlägget:

En bra skola är ingen slump

Relaterat

Jag sitter med i redaktionskommittén för en europeisk hemsida för skolor, The European Toolkit for Schools. Det är en hemsida som är tänkt som en kvalitetssäkrad databas för den som söker information om olika projekt inom inkluderande undervisning samt hur man motverkar skolk och avhopp.

Med kvalitetssäkrad menas att det så långt som är möjligt ställs krav på att projekt som finns med är utvärderade och helst vetenskapligt så.

Som en del av det arbetet skulle vi ta fram filmer som beskriver olika skolor eller projekt vi tycker var värda att lyfta. Min tanke gick direkt till Malmaskolan i Kolsva. Jag har (på avstånd) följt rektorn Johan Hallberg och hans kollegor och det arbete de har gjort. De blev också utvalda tillsammans med den skola i Barcelona som jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg.

Filmerna både från Malmaskolan, Barcelona och en berörande film från Manchester finns nedanför den här texten.

Malmaskolans elevhälsoteam: Ann-Cathrin Jansson, föreståndare Ungdomsgården, Maria Hemström, skolsköterska, Johan Hallberg, rektor, Eva-Lena Arvidsson, specialpedagog, Henrik Zarins, studie- och yrkesvägledare och Josefine Göransson, högstadielärare.

Första gången jag träffade Johan Hallberg tror jag var på en fortbildningsdag anordnad av Skolverket någonstans och för många år sedan. Han beskrev hur man på Malmaskolan arbetat med en modell för elevhälsa som innebar en kontinuerlig och kollegial fortbildning för lärare tillsammans med ett helt team av specialister.

Skolan var enligt Johan Hallberg helt uppbyggd kring elevhälsan dit lärare kom med små såväl som stora problem och de hade som princip att inte skriva ner vad de kom överens om utan göra det.

Johan Hallberg har själv beskrivit att han hamnade i den modellen när han tillsammans med en kollega bestämde sig för att de verkligen ville ta skollagen på allvar; att alla elever verkligen skulle få det stöd de behövde. Detta har bland annat lett till att man vid en tid anställde en socionom som bland annat hade till uppgift att åka och hämta vissa elever till skolan och se till att de fick frukost. Man har under många år lyckats få alla elever som kommer till skolan i mål.

För ett tag sedan fick jag se en effekt av deras arbete men i en helt annan kommun. Jag hade tillfälle att se en fantastisk lektion i ett heterogent mellanstadieklassrum. Med respekt och fantastisk fingertoppskänsla ledde läraren lektionen och engagerade än den ena än den andre eleven i vad som pågick. Klassrummet var helt ordinärt möblerat med undantag för två bänkar som var precis vid läraren. Efteråt frågade jag hur hen tänkte kring det. Svaret blev: ”Ja, de två måste jag kunna röra vid ibland”.

I den efterföljande diskussionen framkom att hon hade jobbat på Malmaskolan. Hon sa att det som var nästan det viktigaste var just att de också hade gått till elevteamet med småsaker. Man fångade upp saker innan det blev stora problem och man hade hela tiden stöd för sina tankar och beslut. Att hon var skicklig var ingen slump eller begåvning, utan resultatet av en lång utvecklingsprocess.

Men hur får man lärare att verkligen komma till ett sådant, också om det är saker som de lärarna tycker att de borde klara av själva? Då kan det krävas lite list i början.  

Gun-Marie Persson och Johan Hallberg, rektorer på malmaskolan.Johan Hallberg och hans rektorskollega Gun-Marie Persson satte upp en regel. Man var tvungen att komma om man hade någon elev som kunde misstänkas inte nå målen i något ämne. Och det gällde ju alla. Det var inte regeln i sig som var det viktiga eller ens målet utan att bryta en ensamhetskultur bland lärarna.

Som alltid kan vi se betydelsen av en klok skolledning och vuxna som arbetar tillsammans och aldrig ger upp. Men botten i detta är en moralisk övertygelse om skolans uppgift, en övertygelse som är så stark att man gör vad som behövs och inte nöjer sig förrän man lyckas.

Med detta vill jag återigen säga: hatten av till alla de som arbetar varje dag med att se till att barn och ungdomar skapar sig en framtid, och speciellt så denna gång till Johan och hans kollegor på Malmaskolan.

* * *

Någon har frågat om skolan jag nämnde i mitt förra blogginlägg, skolan som bara har två (och bra regler). Den skolan är Brevik skola på Tyresö som leds av rektor Anna Bandelin-Bittar.

* * *

Malmaskolan: https://www.youtube.com/watch?v=5bx-6ZeBXAA

Malmaskolan teaser: https://www.youtube.com/watch?v=Tl0xfnTiQi4

Manchester: https://www.youtube.com/watch?v=PB0Akm5yjfc

Manchester teaser: https://www.youtube.com/watch?v=d22wM6RHVFg

Barcelona : https://www.youtube.com/watch?v=yFTI-U2aUCQ

Barcelona teaser: https://www.youtube.com/watch?v=Gqaq0skqKjo   

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor