Annons

Lågaffektivt bemötande har kört i diket

Relaterat

Eleven tar fram sin mobiltelefon och spelar spel. Läraren ber vänligt eleven att lägga undan sin telefon och påminner om att på skolan råder mobiltelefonförbud och att mobilerna ska ligga i lådan på katedern lektionstid.

Eleven går muttrande och motvilligt och lämnar sin telefon för att sätta sig på sin plats. Läraren återgår till sin genomgång och ger instruktioner kring vad eleverna ska göra. Eleven avbryter läraren, pratar rakt ut i luften, tar sina nycklar och skramlar med dessa. Läraren säger till eleven igen. Lite skarpare denna gång och markerar att det räcker nu.

Eleven tystnar för stunden och läraren vänder sig om till en grupp elever som behöver mer hjälp för att förstå uppgiften. Läraren märker att det är nåt som händer då flera elever plötsligt fnissar. Läraren tittar upp och se hur eleven har rest sig från sin plats och gått bort till några kompisar. Läraren går bort till eleven och säger nu till på skarpen om vad som gäller:

”Din plats är där. Nu går du dit och sätter dig och är tyst. Jag vill att du sitter på din plats och gör den uppgift du fått.”

Eleven tittar lite lojt upp och svarar:

”Eh, vad fan tror du att du ska göra åt saken? Jag sitter var jag vill. Du bestämmer inte över mig.”

Nu blir läraren riktigt arg och ryter åt eleven att sätta sig på sin plats eller lämna klassrummet. Eleven välter en stol och går ut ur klassrummet, för eleven tänker fan inte  vara kvar hos idioten till lärare som bara säger till just den eleven hela tiden. Så sjukt orättvist.

Läraren går efter lektionen till lärarrummet och berättar om händelsen och möts då av följande:

”Du måste bemöta eleven lågaffektivt. Du får inte bli arg på eleven eller markera var skåpet ska stå. Hade du bara avlett eleven tidigare eller anpassat undervisningen så att eleven fick en enklare uppgift hade du nog lyckats bibehålla lugnet.”

Ofta hör och läser jag om dessa råd. Bara jag är lågaffektiv så löser sig allt.

Jag blir lika irriterad varje gång. Jag menar att det lågaffektiva “snacket” har dragit som en löpeld över landet. Alla ska nu arbeta lågaffektivt och absolut inte säga till någon elev på skarpen. Lågaffektivt tolkas på många ställen som att du som lärare bara ska tala lugnt med eleven och att det är eleven själv som avgör var elevens egna gräns för ett gott uppförande finns.

Min åsikt är att dessa missförstånd runt vad lågaffektivt bemötande innebär har blivit en katastrof för svensk skola. Att använda sig av tydlighet och regler och ibland säga till en elev riktigt på skarpen har i vissa läger blivit förknippat med att du är en dålig lärare som inte har vett att bemöta dina elever korrekt.

Med detta menar jag naturligtvis inte att du ska ha ett ledarskap i ditt klassrum där du hela tiden gapar och skriker och spottar och svär som en gammal pirat. Det fungerar dock inte att hela tiden gå runt i ditt klassrum med mjuka filttofflor och prata vänligt med eleverna. Det är inte heller tanken bakom begreppet lågaffektivt bemötande.

Min uppfattning är att vissa personer endast har gjort en quick-fix och bara läst och plockat ut vissa delar av det som bland andra Bo Hejlskov Elvén förespråkar runt lågaffektivt bemötande.

Som lärare är du oftast ensam i ditt klassrum med uppåt 30 elever i samma rum. Du förväntas vara lågaffektiv, ha anpassat din undervisning med individuella uppgifter till 6–7 elever i varje klass som har olika diagnoser, du förväntas även ha tagit fram språkstöd till de som inte talar svenska i klassen och samtidigt utmana de elever som är på A-nivå och därutöver.

Det finns ingen hjälp att få utöver möjligen ett handledande samtal med en specialpedagog som ger råd. För det är du som måste förändra dig och din undervisning. Om du bara hade gjort si eller så hade konflikten inte uppstått och så vidare…

Exemplet i början av texten är något som händer ofta i ett klassrum och som nog inte ses som särskilt allvarligt. Eleven sa ju varken hora, fitta eller försökte använda våld. Dock menar jag att det är oerhört viktigt att se till att även “små” orosmoment stävjas i tid. I exemplet med eleven ovan så menar jag att det faktiskt är helt ok och även nödvändigt att ryta till på eleven. Helt vanliga svenska medelklassbarn där vissa tror att de kan göra precis som de vill, behöver mycket tydliga riktlinjer för vad som gäller. Denna elevgrupp talas det sällan om. De har alla förutsättningar för att sitta på sin plats och arbeta med tilldelad uppgift, men de vill inte för det är tråkigt. De tycker att de är kungar och drottningar och att de får göra som de vill.

Inte sällan får läraren även frågan vad läraren har tänkt göra för att eleven ska få betyg. Jag brukar svara att hos mig får man inga betyg. Man arbetar och lär sig olika saker och visar att man kan det som förväntas av dig.

Vad hände med att kavla upp ärmarna och faktiskt anstränga sig? Det är en egenskap som jag menar är på väg att försvinna idag.

Det är absolut inget fel med att ryta till på skarpen ibland och markera var ordningsgränsen är i klassrummet. Det är heller inget fel att visa ut elever som satt i system att störa undervisningen för att det är roligare så. Det är dock en balansgång och det går inte att tro att auktoritet är den enda vägen.

Här måste vi hjälpas åt och backa upp varandra. Man känner sig som den sämsta läraren i världen när det blir konflikter i klassrummet och du tappat humöret och blivit riktigt arg. Jag garanterar att du inte är ensam om att ha konflikt med just den eleven eller den klassen. Våga prata om det och öppna upp dörren till ditt klassrum. Du är absolut ingen dålig lärare för att du ibland ryter till och har tydliga gränser, däremot kan det kännas så då hypen just nu är att allt ska vara lågaffektivt och det är universallösningen på alla skolans problem.

I olika sammanhang möter jag lärare som tycker detta med ordning i klassrummet är svårt och det är svårt. De känner att de saknar verktyg för hur man kan göra samt oroar sig för vad som är okej och var gränsen går.

Det absolut viktigaste för att upprätthålla och bibehålla ordning i ditt klassrum är att arbeta med din relation till eleverna. Hur du gör det är olika från lärare till lärare, men viktigt är att det känns rätt för dig. Ett råd är att tänka: ”fem gånger mer kärlek” ,där tanken är att du behöver sätta in fem gånger på elevens och ditt relationskonto för att kunna plocka ut en gång och ha effekt av det. (Forster, 2009)

Lyft upp dessa frågor på personalkonferensen. Våga prata om de elever du känner kränker dig eller som inte gör vad som förväntas av dem. Jag lovar att du inte är ensam med dina funderingar. Tillsammans kan ni hjälpas åt och hitta lösningar. Tänk dock på att inte bara ha ett ”gnällmöte” utan leta efter lösningar. Vad är det som gör att eleven beter sig på ett visst vis? Kanske behöver du och eleven en paus från varandra? Kan eleven vara i en kollegas klassrum under en tid så att ni kan bryta ett mönster?      

Vill du lära dig mer om hur du kan tänka kring ledarskapet i klassrummet kan jag rekommendera att läsa och lyssna på John Steinberg eller Stefan Hertz. De är författare och föreläsare som har tydliga och konkreta knep för att du ska lyckas med ditt ledarskap.

För oss lärare är det viktigt att ha en chef som backar upp ordning och reda och inte viker sig så fort det ringer en upprörd förälder.

Eleverna behöver dock ingen lärare som är ilsk och tjatig hela tiden eller en som inte är tydlig alls. De behöver en lärare som ser dem, är tydlig med vad som förväntas av dem och så långt det går faktiskt försöker vara rättvis.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolan kan inte bygga på tävlan mellan lärare

Relaterat

När jag var 11 tog jag för första gången ställning politiskt. Det var 1988 och Miljöpartiet kom in i riksdagen för första gången. Bara något år senare blev jag medlem i ett politiskt ungdomsförbund och var politiskt aktiv i 26 år. Jag upplevde hur solidaritet och gemenskap kunde skapa framgång och förändring.

För mig var det därför också ett självklart val att bli medlem i ett fackförbund när jag började arbeta. Under åtta år, mer än halva mitt lärarliv, var jag lokalombud och skyddsombud för Lärarnas Riksförbund och har gjort många olika saker inom ramen för mitt fackförbund. Jag la både avlönad och oavlönad tid för att förändra och förbättra för den kollektiva saken. För solidariteten med kollegor och hela mitt yrke, om man så vill.

Men under min tid som lärare har det ändå funnits en trend som jag kunnat göra väldigt lite åt: individualiseringen. Från de avtal som gjort oss till tävlanden om lönekronor till regeringars lönelyft och karriärreformer som skjutit solidaritet och yrkesheder i sank.

”Du ska återerövra din lön varje läsår” sa en rektor till mig för inte så länge sedan.

Många lärare går till jobbet varje dag med en känsla av att de går till en tävling. Som att det är en löpartävling eller ett cykellopp som ska genomföras. Allt för att inte hamna längre ned i rankingen hos rektor inför “lönesättande samtal”. Att halka ner, prestera sämre eller – GUD FÖRBJUDE – ha missnöjda kunder kan kosta tiotusentals kronor om året. Miljoner under ett yrkesliv.

Under mina 15 år i skolan har jag upplevt en trend där fokus på alla plan gått från att  handla om vad vi kan göra tillsammans till att handla om vad den enskilde ska prestera. Och som vi sväljer det när vi marknadsför oss, bloggar och twittrar om allt som är bra och fantastiskt. Hur vår skolkoncern möjliggör våra drömmar eller att just mina elever minsann presterar fantastiskt mest hela tiden. Vilket värde vi skapar när vi hela tiden syns. Men vi berättar aldrig om baksidan. När vi går in i väggen, vilka som inte orkar eller hamnar efter, om någon elev faktiskt misslyckas, om vi var dåliga just den där lektionen med 8C när vi skulle förklara hur den transatlantiska slavhandeln gick till. För att berätta om baksidorna kostar.

Ingen vill vara den svage läraren i ett system där den individuella prestationen är det som belönas. Och bestraffas.

Så där står den enskilde läraren med tvättad hals, med mössan i handen och tvingas anpassa sig efter individualiseringens stenhårda ranking. I bästa fall har hen en chef som ser igenom fasaden, i sämsta fall en chef som gör sitt bästa för att spika fast ytterligare brädor.

Den individualiserade lärarkåren är en av så många pusselbitar som måste lösas om vi ska kunna få en bra skola igen. Men det krävs ansträngningar. Det krävs läraravtal som bryter den och lyfter upp de som varit minst gynnade och det krävs politisk vilja att se att läraryrket och skolan inte kan bygga på tävlan mellan lärare.

Men det krävs också tillit. Tillit till att lärare kan sitt jobb, vill göra sitt jobb och faktiskt försöker göra sitt jobb. Utan att återerövra sin lön, eller berätta hur fantastisk man är på sociala medier.

För även en lärare utan en blogg kan faktiskt vara alldeles fantastisk!

 

 

Relaterat

Reagera på inlägget:

8 saker jag önskar jag hade vetat om lärarutbildningen

Hej, kära och älskade lärarstudent.

Välkommen till en utbildning fylld med tuffa utmaningar och jobb. Välkommen till en utbildning som är fantastiskt rolig att läsa och välkommen till en värld fylld med möjligheter!

När jag påbörjade min lärarutbildning hösten 2015 gav min omgivning mig bara kommentarer som ”det är en bra utbildning eftersom du garanterat får jobb” och ”5 och ett halvt år kommer gå fort, lärarutbildningen är ju enkel!”. Jag har önskat många gånger under min lärarutbildning att det senare hade stämt, för det är inte alltid så enkelt. Lärarutbildningen har/har haft låga antagningspoäng och den generella uppfattningen är därför att det är en enkel utbildning. Men det ÄR inte det. Många avhopp från landets lärarutbildningar vittnar om att lärarutbildningen kräver en del som man inte är beredd på.

Och jag vill att du som ny lärarstudent förstår att det krävs en del jobb för att ta sig igenom en lärarutbildning. Därför har jag nu listat 8 saker som jag önskar att jag som nybliven lärarstudent hade vetat om lärarutbildningen den där hösten 2015:

1. Något jag önskar att jag visste i början av min lärarutbildning var hur mycket fokus som skulle ligga på ämneskunskaper framför förberedelserna inför att stå i ett klassrum och vara lärare. Hur man faktiskt möter elever i klassrummet får helt stå tillbaka till förmån för ämneskunskaper. På den lärarutbildning som jag går har vi åtta kurser som förkortas UVK (utbildningsvetenskaplig kärna), det vill säga åtta kurser som ska behandla skolans historia, allmändidaktik och annat som är rent professionsrelaterat.

Och visst, det låter ju jättebra med UVK. Jag vet att jag såg fram emot dessa kurser just på grund av att jag såg fram emot didaktik- och pedagogikkurser. Men istället är UVK-kurserna någonting som man enkelt tar sig igenom för att de är flummigt uppbyggda samtidigt som ämneskurserna mer handlar om att möta en massa höga krav.

MEN! Här vill jag förbereda dig som ny lärarstudent på att om du går in på en UVK-kurs med rätt inställning så kommer du faktiskt lära dig någonting; även om UVK-kurserna tenderar att bli flummiga så ta dem ändå på allvar och ta reda på vad i varje sådan kurs du själv vill och behöver lära dig i det område kursen behandlar. Det finns egentligen väldigt mycket att hämta ur UVK-kurserna, men de tenderar vara förslappade och inspirationslösa.

2. Jag önskar också att jag hade vetat att lärarutbildningen praktiskt taget förutsätter att alla som läser lärarutbildningen förstår redan från början vad didaktik, metodik och pedagogik faktiskt innebär. Föreläsarna rabblar igenom dessa begrepp som om det är självklart och som om alla vet hur det ska hanteras och hur det kan ta sig uttryck. Hade jag vetat om att lärarutbildningen räknade med att jag som ny lärarstudent bara skulle begripa allt vad didaktik och pedagogik innebär, så skulle jag varit mer förberedd på att jag hade behövt läsa rätt mycket vid sidan om och att jag framför allt hade fått lära mig det mesta av det under min VFU.

3. I början av utbildningen så är man väldigt ivrig. Man vill vara på hugget, plugga i tid och ha läst allt inför alla föreläsningar. Därför köper man också på sig alla böcker så fort kurslitteraturlistan kommer ut på högskolans eller universitetets hemsida.

GÖR. INTE. DET.

Jag la oerhört mycket pengar på böcker som jag inte ens behövt öppna. Många gånger fokuserar en kurs nästan mer eller mindre helt på bara en enda bok, och att då ha lagt 2 000 kronor på tio böcker är väldigt onödigt. Avvakta med att köpa boken tills du haft din introduktion i varje kurs, där går de alltid igenom vilken bok som är viktigast (även om de alltid försöker lura i en att alla böcker kan vara bra att ha).

OBS! På ett och ett halvt år har jag i princip inte köpt en enda ny kursbok; kolla alltid på Campusbokhandeln, Studentapan eller Kurslitteratur ifall det finns något begagnat. Eller ännu bättre; LÅNA PÅ STADSBIBLIOTEKET ELLER SKOLANS BIBLIOTEK!

4. När det var dags för mig att gå ut på min första VFU (verksamhetsförlagd utbildning, aka praktik) var jag väldigt nervös. Jag var ute på min första VFU under min sjätte termin, det är väldigt sent och förhoppningsvis har du som läser en tidigare VFU. Man är ju väldigt nervös för att träffa en massa elever, men jag var även orolig för att jag kanske skulle inse att läraryrket inte var något för mig. Nu blev det ju inte så, tack och lov, men det jag vill säga är helt enkelt att man har väldigt många känslor i kroppen när man ska ut på VFU. Och jag vill att du som ny lärarstudent ska vara förberedd på hur en VFU-process kan se ut (och yet again, jag talar utifrån min egen utbildning).

Min skola arrangerade en introduktionstimme om VFU:n, där vi fick reda på vilka handledare vi skulle ha, att det fanns en lapp vi skulle fylla i innan VFU:n, och… Ja, det var det. Helt ärligt, inget mer än så. De var sena med att skicka ut information och många fick sina platser bara några dagar innan, det var många lärarstudenter som blev utan VFU och uppföljningen efter VFU:n var också fattig. Jag önskar att jag hade vetat att hjälpen från universitetet/högskolan skulle vara avlägsen, för då hade jag varit mer beredd på att hitta annan vägledning.

Och bli inte rädda av det här. Det händer inte alla och det händer inte på alla universitet och högskolor, men jag vill att du är förberedd. För du kommer bli frustrerad och du kommer ifrågasätta om det är värt det; och det är det.

5. Jag inser att jag låter otroligt cynisk i det här inlägget, så jag ska försöka bryta den trenden nu. Det är också många saker som är väldigt bra med att gå på lärarutbildningen. Till exempel om du tycker det är svårt att lära känna de andra lärarstudenterna när ni bara ses korta stunder på föreläsningar så finns det ofta organisationer eller kårer som arrangerar roliga saker. På vissa lärosäten arrangeras det särskilda lärarsittningar till och med. Gå på dessa och ha kul!

Eller om du brinner för utbildningspolitik, fackliga frågor och vill engagera dig i ditt framtida läraryrke så finns det ofta en lokalförening från Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening att gå med i. Såna föreningar arrangerar också roliga evenemang för lärarstudenter så som valvakor, pizzakvällar, workshops, föreläsningar, osv. Gå på allt! Nätverka!

6. Gå med i studiegrupper! Som sagt, att läsa lärarutbildningen är tuffare än man tror men det kan bli enklare om man gör det ihop. Bilda egna studiegrupper eller gå med i redan befintliga. Dra ihop ett gäng från din klass och läs inför en tenta, varva med kaffe och skratt. Lös tentaproblem ihop och filosofera tillsammans. De gånger jag studerat i studiegrupp med mina klasskamrater är de gånger jag presterat som bäst på mina tentor.

7. Lärarutbildningen är en helt fantastiskt rolig och bra utbildning också, framför allt på grund av föreläsarna. Nu ska jag inte säga att alla föreläsare är bra, men i alla fall 85 % av de föreläsarna jag har haft hittills har varit otroliga. Ibland undrar jag om jag kunde någonting alls innan jag började läsa till lärare bara på grund av allt jag lärt mig av mina föreläsare inom de ämnen jag har valt.

8. Sno allt du kan från din VFU-plats och utnyttja den. Visa framfötterna, ta plats, var drivande, spendera mycket tid på skolan du hamnar på, häng med eleverna i korridorerna, häng med lärarna inne i lärarrummet, gör kaffe, bred ut dig, passa på att pröva alla olika idéer du har, testa olika gruppkonstellationer. Be om att få gamla lektionsplaneringar, få se gamla prov, vara med i bedömningar, hålla i prov och bedömningar. Våga be om råd och hjälp, våga samtala med din handledare. Kom tidigt på morgonen och gå sent på kvällen för att inte missa någonting. Följ med på utflykter, studiebesök och annat. Gör ALLT under din VFU för det är under din VFU du lär dig mest om din roll som lärare.

Jag hoppas och önskar att din tid på lärarutbildningen blir fantastisk, att om du börjar tveka så hör av dig till någon organisation eller lokalförening. Jag önskar att du tar dig igenom den och att du får ta del av lärarutbildningens alla delar, både bra som mindre bra. Alla som har läst utbildningen har varit där du är idag och i princip alla har känt samma sak. Men det är värt det. Jag lovar.

Med vänliga hälsningar,
Din fellow medlärarstudent,
Rebecca

Reagera på inlägget:

Stackars de lärare som inte är starka nog

Relaterat

Som verkande i skolbranschen känns det nästan lite surrealistiskt att följa turerna i läraravtalsrörelsen. Vi har enligt OECD:s TALIS den lärarkår som mest av alla lärarkårer i OECD ångrar sitt yrkesval. Vi vet att de jobbar för mycket och med fel saker. På grund av detta har vi en av västvärldens allra allvarligaste kriser vad gäller lärarförsörjning. Det är en katastrofal situation som även om vi börjar göra bra saker nu kommer att påverka vårt samhälle i decennier framåt.

Under samma tid läser jag Michael Fullans självbiografi ”Surreal change” Michael Fullan var arkitekten bakom delstaten Ontarios mycket lyckosamma skolreformer. Han lade grunden för de strategier som vände situationen i Ontario, där ett offentligt skolsystem på nedgång blev ett av de skolsystem man åker till från hela världen för att lära sig något om hur man återbygger förtroendet för ett skolsystem, ökar likvärdighet och resultat samt hur man skapar strategier för utveckling av skolans professioner. I boken beskriver han hur ett av de första stegen de tog var att de slöt fred med lärarfacken. De insåg att utan att ha lärarna med sig på tåget kunde de inget göra.

Det blir surrealistiskt att då i den svenska situationen inse att arbetsgivarparten i Sverige, istället för att dramatiskt förändra lärares vardag, bråkar om smådetaljer. Det är som om de hamnat i autorepeat. Oavsett läget ska förhandlingar drivas på samma sätt. Det är faktiskt skamligt.

Men med det sagt kan jag kanske tycka att det också är skamligt att inte Sveriges lärare genom sina fackföreningar skickar en starkare signal om den oro man bör känna för situationen. Vi behöver kraftfulla förbättringar för lärarkåren – och det snabbt – för att vända på situationen på lång sikt. Och då går man med på ett avtal där det hänger på arbetsgivarnas goda vilja om det ska bli bättre.

Man frågar sig vad det finns för anledning att samma arbetsgivare helt plötsligt ska komma på bättre tankar efter 25 år? Som jag förstår det betyder avtalet att man nu, utan någon egentlig styrning ska se över alla lärares arbetsbörda lokalt. Det vill säga: Det blir upp till varje individuell lärare att vara påstridig.

Jag lyfte detta till Johanna Jaara Åstrand på Facebook. Hon svarade mig att: ”Nej, avtalet ålägger kommunerna att vidta de åtgärder som krävs för att minska arbetsbelastning och sänka sjuktal. Dessutom ska arbetstidens innehåll på individnivå åskådliggöras och praktiska metoder användas för att skapa balans mellan arbetsuppgifterna inom arbetstiden.”

På vilket jag svarade: ”Det är precis vad jag sade på individnivå”.

Resultatet är inget som får Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas riksförbund att jubla. Hon säger till Skolvärlden:

– Man gör inte vågen över det här avtalet, så är det inte. Men det innehåller tillräckligt många bra delar för att jag tror att det kan göra skillnad.

Hon menar att avtalet är en medlarprodukt, och därmed en kompromiss, men att facken fått gehör för en hel del av sina synpunkter. 

– Menar man allvar från SKL:s sida att man vill göra någonting åt det här så är det upp till bevis nu. Det här avtalet ger goda möjligheter.

Individ istället för kollektiv. Stackars de lärare som inte är starka nog. Vad har vi då fackföreningar till egentligen? Det här är ju en medveten strategi från arbetsgivaren för att minska fackföreningarnas makt. Det är i kollegiala och gemensamma regler som varje lärare skulle kunna få stöd. Men nu ska varje lärare på varenda en av de 8 000 skolor vi pratar om i 290 kommuner ta en kamp med luddiga skrivningar som hjälp. Hur troligt är det att det hjälper oss med lärarkrisen? Vad finns det för grund att hoppas?

Ärligt?

Här är en av de viktigaste anledningarna till att staten måste bli en part i detta. Vi kan inte låta vår gemensamma framtid bestämmas av snäva kommunala budgethänsyn eller friskolevinstmarginaler.

(Att låta friskolorna bara få göra vinst på något annat än lärarlöner kanske vore en bra idé förresten?).

 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Varför är statligt ansvar så viktigt?

Både väljare i allmänhet och LR:s medlemmar i synnerhet anser att vi måste förändra hur skolan styrs och finansieras. Det visar vår senaste undersökning, genomförd av Novus. Så nu, efter valet, är det dags för den nyvalda riksdagen att ta sitt nationella ansvar och se till att något händer.

Undersökningen visar att 64 procent av väljarna anser att skolan ska finansieras av staten, inte av kommunerna. Bland medlemmar i Lärarnas Riksförbund är motsvarande siffra hela 96 procent. Det finns alltså ett mycket brett stöd för statlig finansiering såväl bland allmänheten som i lärarkåren.

Jag får ibland frågan ”Varför driver LR frågan om ett statligt ansvar så hårt? Varför är det så viktigt? Det gör väl inte arbetsmiljön eller löneläget bättre för lärarna och studie- och yrkesvägledarna?”.

Det är viktigt för att det handlar om att skapa förutsättningar att göra något åt de problem som finns i svensk skola. Staten har sett det som nödvändigt att genomföra en mängd reformer på skolområdet, som nya läroplaner, ny lärarutbildning, lärarlegitimation, finansierade karriärtjänster och lärarlönelyft. Mängden riktade statsbidrag ökar. Ingenting tycks riktigt hjälpa. Allmänheten och lärarna vet vad som är grundproblemet medan politiker tycks både blunda för och slå dövörat till för det som är roten till problemen, nämligen att ansvarsfördelningen mellan stat och kommun inte fungerar. 

Den svenska skolan dras med stora systemproblem. OECD:s analys av det svenska skolsystemet, som bekräftades av Skolkommissionen, visar att ansvaret för den svenska skolan är mycket splittrat och att skolans huvudmän många gånger saknar den kapacitet som krävs för att genomföra uppdraget i de nationella styrdokumenten. Sveriges 290 kommuner och 800 friskoleföretag har olika kapacitet, förutsättningar och inte minst olika ambitioner. 

På många skolor fungerar det riktigt bra (läs till exempel om Västangårds skola i Umeå), såväl lärare som elever trivs. 

Många kommunpolitiker pratar om att de vill ha en bra skola. Men trots detta ser vi att lärar- och studie- och yrkesvägledarbristen ökar och likvärdigheten minskar. Den bistra sanningen är att dagens ansvarsfördelning mellan stat och kommun gör att staten, läs riksdagen, har mycket begränsade möjligheter att göra det som behövs för att alla skolor ska vara bra skolor. 

Jag menar att det är upp till bevis för den nya regeringen att ta det politiska ansvaret för skolan i Sverige och lägga fram tydliga förslag om framför allt ansvaret för skolans finansiering. För att klara av det behövs regionala statliga skolmyndigheter.  

  • Snabbutred och inför statlig finansiering av skolan. Resurserna till skolan, oavsett huvudman, måste användas effektivare.
  • Inför en nationellt reglerad resursfördelning som tar hänsyn till en skolas elevsammansättning.
  • Inrätta regionala skolkontor som hanterar finansieringen och resursfördelningen. 

Det är bara genom statlig finansiering som vi på allvar kan vända utvecklingen i svensk skola.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2018

Reagera på inlägget:

Sidor