Annons

Det är dags att slakta några heliga kor

Relaterat

Ingen har undgått att höra att vi har en brist på lärare i Sverige och att den kommer att öka under de närmsta åren. Samtidigt är alla rörande överens om att det är viktigt att barn möter lärare som är utbildade i de ämnen de ska undervisa i. I vissa kommuner är dock färre än 50% av lärarna legitimerade. I genomsnitt är ungefär 70% av de som innehar en lärartjänst legitimerade och behöriga i minst ett ämne. Trots detta har skolans uppdrag och skyldigheter inte minskat i omfång, snarare tvärtom.

När andelen behöriga lärare på en skola endast är 50% måste fortfarande 100% av elevernas betyg sättas. En skola kan inte planera undervisning till 50% eller ha 50 % av utvecklingssamtalen.

Ekvationen går inte att lösa då många lärare i en ansträngd tid inte längre orkar och hinner genomföra alla uppgifter. Lärares skyldigheter har ökat, endera utifrån i lag fastställda krav på skolan eller genom kommunala och lokala påhitt som tyvärr ofta går under samlingsnamnet “systematiskt kvalitetsarbete”. Det som i lagar formuleras ”skolan ska…” tolkas i praktiken som ”lärare ska…”.

Det är trots allt vi lärare som är utförare längst ned i ledet och får bära hundhuvud för skolans tillkortakommanden. Slutsatsen är att lärares skyldigheter/uppdrag behöver minska i omfång.

Det finns många heliga kor i lärarkåren. Det finns nästan inget vi kan enas om att vi är beredda att plocka bort. Men vill vi ha en bättre arbetssituation är det nödvändigt.

Inte heller från politiskt håll verkar det finnas en tanke om att vi i en tid av lärarbrist behöver reducera lärarnas ansvarsområde. Läser vi tidningsrubriker är det snarare tvärtom. Lärare måste enligt rubrikerna bli bättre inom allt från sex och samlevnadsundervisning till att arbeta mot extremism och bemöta diskriminering.

Samtidigt talar många i politiken om vikten av tillit, att lita på lärarna. För att tillit ska växa fram behöver förutsättningar finnas för lärarna och uppdraget vara rimligt. En förbättrad arbetsmiljö genom att skära i antalet uppgifter är ett logiskt sätt att bota lärarbristen.

Jag tillhör de som inte tror att idén om lärarassistenter är lösningen då det, vad det låter, verkar vara ytterligare en kontaktyta för läraren att ansvara för.

Att administrera dokumentationen för elevernas kunskapsutveckling är något som läraren behöver fortsätta göra för att kunna planera fortsatt god undervisning och att sätta betyg. Men kraven kring hur sådan dokumentation ska se ut behöver minska i omfång. Lita på att lärarna kan det.

Till politiken vill jag föreslå att istället ta itu med skolmarknadens påverkan och tilltron till läroplanens i skrift formulerade kunskapskrav som i ett gemensamt plundringståg minskat likvärdigheten. Detta har det senaste decenniet lett till att man försökt parera bristerna med en gigantisk kontrollapparat som enbart resulterat i brist på tillit, ökad dokumentation och utbrända lärare.

Jag tror att vi lärare, likväl som människor utanför skolan, behöver utmana våra tankar om vad skola måste innehålla och ta bort några heliga kor.

Vad skulle exempelvis hända…

…om inte alla elever hade ett utvecklingssamtal varje år?

…om inte veckobrev eller pseudoämnet “elevens val” fanns?

…om USK:en återinfördes?

…om ingen dokumenterade extra anpassningar?

…om de förpliktelser en skola har när en elev riskerar att inte nå godkänt betyg förbjöds påverka lärares arbetsbelastning?

…om lovskola slopades?

…om lärare inte agerar rast-/bussvakt?

…om elevhälsan byggdes ut med fler anställda (t.ex. speciallärare och kuratorer/socionomer) och ett utvidgat uppdrag kring elevers hälsa?

…om lärare fick mandat att välja bort dåliga tidsslukande lärplattformar och andra kommunala dokumentationspåhitt?

Jag tror vi behöver tänka tankar vi inte tidigare tänkt, förslag i smått och stort. Jag tror att med en minskad lärarkår behöver saker tas bort för att de lärare som slutat ska komma tillbaka. Lärarassistenter riskerar att bli en ytterligare kontaktyta som lärare tvingas ha för att de dokument som behövs för att hålla ryggen fri ska bli ifyllda, till ingens nytta.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolan behöver inte mer kunskap om NPF

Relaterat

Det är en provocerande titel. Och den säger faktiskt väldigt mycket om vad vi läser in som normativt. Precis det jag tänker demonstrera här.

Det är inte ett enkelt beslut att utbilda sig till lärare. För mig innebar valet 4,5 år på högskola och några hundratusen i studieskuld. Det blir då inte ett yrkesval, det blir ett livsval.

Vi har en lärarutbildning vars omfattning redan är på en bristningsgräns, att lägga till fler delar i utbildningen bör inte göras lätthjärtat. Och att lägga till något så specifikt som kunskap kring vanligt förekommande npf-diagnoser skulle inte enbart riskera att förlänga lärarutbildningen. Det skulle även riskera att konkretisera och kategorisera osynlig problematik så att elever som inte matchar denna kategorisering faller mellan stolarna.

Dessutom ska en elev kunna få stöd i skolan oavsett diagnos eller inte. Därför bör fokus snarare ligga på att skapa en förståelse för olika och annorlunda. Utbildning kring npf kan vara en väg för att konkretisera detta, men det är viktigt att tänka på att det bara är en del av en mycket större helhet. En elev är inte adhd. En elev är inte autism. En elev är inte dyselexi. Skillnaden inom en grupp med en diagnos är lika stor som skillnaden hos neurotyper. 

Så ska man då inte lära sig något om npf eller hur andra tänker och fungerar? Jo, det är precis det man ska.

Skolan behöver ett nytt förhållningssätt, där olika och annorlunda har en plats. Där en elevs upplevda bekymmer tas på allvar och pedagogerna i skolan förhåller sig professionellt till svårigheten och har konkreta verktyg att kunna bemöta det som inte upplevs som normativt.

För vad som är normalt är subjektivt. Annars är risken att ansvaret skjuts på något eller någon annan. För det är så vi fungerar som människor när det är något vi upplever som jobbigt, svårt och inte förstår eller kan hantera. Detta behöver man förstå, det går att utbilda kring. Det är detta förhållningssätt man behöver få med sig. ”Alla tänker och fungerar inte som jag gör.”

En lärare kan inte förväntas besitta expertis inom dessa områden. Jag anser att lärare jag träffar har goda kunskaper i att känna av när något är ett bekymmer. Så det läraren behöver är konkreta kanaler att vända sig till som kan ge expertis i individuella fall. För även om situationer kan korrelera är de individuella. För vi jobbar med individer, människor. 

Skolan behöver således inte mer kunskap om npf, per se. Skolan behöver en bättre förmåga att bemöta det som inte är normativt.

Kanske framför allt det som inte är visuellt synligt. Och precis som vi lär våra elever att utveckla olika förmågor behöver blivande lärare utveckla sin förmåga att förstå, acceptera och bemöta det som faller utanför ens egen bild av vad som är normativt.

På så vis kan alla elever i skolan ges möjligheten till ett bra och rättvist bemötande. Inte bara de som har en diagnos.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Passa, heja på, driv – och ta plats

Skolorna har startat här i Umeå. Det är pirriga magar och springiga ben som befolkar skolorna. Själv har jag en som börjar tvåan och en som börjat trean i år. Den yngre är en flicka och den äldre är en pojke. Något som förstås lätt blir avgörande för deras framtida val och förutsättningar.

Båda har sedan de var relativt små ägnat sig åt sport. Det började med dans, blev sedan gymnastik och nu är det fotboll på somrarna och basket respektive innebandy på vintrarna.

När de var små och skulle börja i sina bollsporter var båda två nervösa och hade ganska dålig koll. Såklart, de var ju kring fem/sex år. Ingen av dem hade någon aning om hur de skulle passa, eller än mindre skjuta mål. Men så hände något ganska snart. Min son började ägna rasterna på skolan åt att spela fotboll eller innebandy, tillsammans med sina killkompisar. Min dotter tittade på, tillsammans med sina tjejkompisar, eller gick och gjorde något annat.

Könssegregerade miljöer

Som de flesta av oss vet är skolgårdar ganska tuffa miljöer. Det är mycket att förhålla sig till om man vill passa in. Skolgårdar är dessutom tämligen könssegregerade. Sonen lärde sig tidigt att vara med i sporten, dottern att titta på, eller göra något annat. Och de är tillsynes nöjda med det.

Tillbaka till fotbollsträningen. Där kommer den ena av dem ganska snabbt att bli allt duktigare. Han utmanar sig själv på träningarna genom att driva och dribbla. Ta plats och skjuta. Hon väljer att fortsätta passa bollen. I och för sig inte rakt ut i ingenstans, som tidigare. Men ändock, i stort sett direkt bollen landar vid fötterna för hon den vidare till en lagkamrat. Hon är dessutom en ivrig påhejare av de andra.  

En spelare som alltid passar vidare är kanske en god lagspelare, men får inte möjlighet på att själv träna på att dribbla och driva den framåt. Hon tränar inte på att ta plats på plan och våga skjuta mot mål. Således blir det ju svårt att knäcka koden för själva spelandet. Det blir en balansgång mellan att passa, heja på, driva och ta plats.

En balansgång

Att använda sportmetaforer är kanske uttjatat, men detta passar verkligen in på själva livet. Livet handlar ofta om denna balansgång. Att heja på andra och att delta själv. Vi som vuxna lärare i skolan – oavsett årskurs, måste nog hjälpa våra elever med detta. Vissa behöver träna på att driva framåt och ta plats. Att delta. Andra behöver träna på att stanna upp, se sig om, passa till någon annan och heja på.

Så till alla klassrum, skolgårdar och spelplaner, nu när skolorna kommer igång. Se till att peppa alla att delta, oavsett kön. Inte bara med ord, utan också genom att strukturera raster och lektioner så alla får prova på. Se till att lära vissa stanna upp, se sig om, passa och heja på. Inte bara med ord, utan också genom att strukturera raster och lektioner så alla får prova på. Låt det finnas en genusmedvetenhet kring både klassrumssituationer och raster. Hjälp barnen prova på många olika saker. Hjälp dem bryta begränsande normer.

Det som är viktigt är att aktivt och systematiskt arbeta för att det faktum oavsett om ett barn är en flicka eller pojke, eller något annat, ska inte könstillhörighet styra deras chanser och förutsättningar. Alla barn behöver verktyg för att kunna passa, heja på, driva och ibland ta plats.

Reagera på inlägget:

Hur kan vi som nation tillåta detta att pågå?!?

Inför en tv-debatt tittar jag genom lite statistik om hur det ser ut med legitimerade lärare i landets kommuner. (Skolverket har ju bland annat interaktiva kommunkartor bland sin statistik för den som är intresserad).

Debatten ska hållas i Borlänge. Där är en tredjedel av lärarna i kommunen inte behöriga att undervisa i det de undervisar. När det gäller åk 7–9 är det ungefär hälften.

Min fråga är den här till rikspolitikerna som har ansvar för skolfrågor: Tycker ni att en tredjedel av ungarna i Borlänge inte är värda en utbildad lärare? Eller att högstadieundervisning generellt är så oviktigt att hälften av den kan göras av outbildade?

Det är viktigt att notera att Borlänge är ingen ovanlig kommun. Det är långtifrån heller där situationen är som värst. I Ragunda är 36 % av mattelärarna behöriga, i Överkalix 45 %, i Laxå 55 % och i Norberg 41 %.

Tittar vi på fristående huvudmän är situationen ännu mycket värre. I Nynäshamn är 33 % behöriga som undervisar i matematik på friskolor, i Lilla Edet 16,7 % och i Söderhamn 20 %.

Börjar man titta på moderna språk och tyska, franska, kemi, fysik och teknik blir man nästan förtvivlad över hur situationen ser ut.

Vi vet dessutom om att situationen blir värre. Vi är bara i början på den prognosticerade lärarbristen. En lärarbrist jag lyft gång på gång både här och i andra sammanhang.

Hur kan vi som nation tillåta detta att pågå? Hur tänker våra rikspolitiker egentligen? Är inte alla svenska barn berättigade till en bra undervisning? Hur kan det komma sig att vi år ut och år in stannar kvar i ett uppenbart dysfunktionellt decentraliserat system både för lärarförsörjning och lönemodeller med mera?

Sanningen är ju att staten inte har någon möjlighet att ingripa som systemet ser ut idag. Det är 290 kommunala huvudmän och tusentals fristående som har ansvaret, plus 28 lärarutbildningar. Och när de inte har tagit det ansvaret, år efter år efter år efter år – är det då inte dags att skrota det decentraliserade ansvaret?

Med ett statligt skolsystem skulle staten snabbt kunna förändra systemet så att läraryrket blev attraktivt. Man skulle snabbt kunna fastställa villkor för yrket och ett löne- och karriärsystem som lockade unga människor att söka sig till yrket eller äldre lärare tillbaka.

Men nu hamnar alla initiativ i långbänkar och halvmesyrer eftersom staten har frånhänt sig makten över en av de viktigaste nationella institutionerna. Och det medan allt fler elever går till klassrum utan lärare som är utbildade för sitt jobb.

Alla svenska barn har enligt skollagen rätt till likvärdig utbildning och undervisning av utbildade lärare* (se nedan). Och det nuvarande systemet levererar inte det. Upp på banan politiker – det här är annars kulturskymning i ordets rätta bemärkelse.

För vad leder situationen till? Vad blir synen på kunskap och bildning? Hur blir synen på vår demokrati när vi på ett så uppseendeväckande vis skiter i att en stor del av ungarna i Borlänge får en undervisning av hög kvalité? Och detta sker medan flera partier på riksplanet verkar tycka att välsituerade föräldrars och barns rätt att rösta med fötterna och riskkapitalisters rätt att tjäna pengar är viktigare frågor.

Det är dags att vända åter till demokratins rötter.

* Ur skollagen:

  • 8 § Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.
  • 9 § Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.
Reagera på inlägget:

Vad gör den som saknar förutsättningar att göra rätt?

Idrott påverkar elevers självbild. Vare sig det är på rasten, lektion, fritid eller inom föreningslivet. Alla barn stöter på idrott i någon form. I vårt samhälle har idrottandet blivit ett sätt att bli validerad och uppskattad. Egentligen har det varit så rätt länge att människor mäter sig inom sport och spel för att se vem som är starkast. Att bli bekräftad att man duger är en av våra drivkrafter som brukar gå under benämningen status.

Exempel på idrotten som status går att återfinna hos elitidrottare. Det kan ses i våra nyhetstidningar och på tv. Sporten har länge haft en helt egen sektion. Finns det något annat forum där en person kan bli så uppmärksammad? Förutom att många av barnens förebilder är idrottare är idrott något vi utövar med kroppen. Således är det påtagligt när något jag gör blir bra kontra dåligt. Jag ser det, andra ser det. Denna exponering i utförande bidrar till min självbild.

De flesta med grovmotorik på en normalnivå, om man får kalla det så, får lyckas då och då. De får känna sig duktiga, andra ser när de lyckas. De blir bekräftade. Har man nedsatt motorik får man kämpa hårt för detta. Tillfällena kommer inte lika ofta. Om ens alls.

Det är inte uppskattat på samma sätt som barn med någon som är duktig på matematik, struktur eller historia. Intressant, men inget som vi mäter oss mot andra som barn på samma sätt. Hur många barn känner till någon arkitekt, matematiker eller historiker?

Därför är det så viktigt för dessa barn när de väl lyckas i sitt idrottande att så många som möjligt ser detta. Att uppbringa uppmärksamhet. Detta däremot leder till omvänd effekt, för vi lär oss att det är fult att vara nöjd över sig själv.Och här befinner sig många med autism och andra begåvningar som saknar motoriken. Utan samma förutsättningar att få bekräfta att man duger.

Och här befinner sig många som saknar motoriken. Utan samma förutsättningar att få bekräfta att man duger. Vad gör man om man inte har förutsättningarna för att göra rätt? Jo, man tar kontroll över situationen och gör fel med flit. Något Ross Greene skriver endel om. Även fast det inte är en hjälp just nu kan jag lova att det blir bättre med tiden. De egenskaper som de besitter kommer tids nog att uppskattas.

Reagera på inlägget:

Sidor