Annons

Forskning är inte alla gånger forskning

Det här inlägget är lite längre än vanligt. Det rör en viktig fråga kring hur skolpolitik förs i Sverige och hur debatten sker och frågor kring källkritik och vad som får kallas forskning.

Svenska lärare arbetar med att lära barn och ungdomar vikten av källkritik. Något som blir allt viktigare med den utveckling vi ser inom medievärlden. Det hade ju då varit snyggt om den vuxenvärld som vi utbildar till också då ibland visade exempel på grundläggande källkritik (vilket kan vara svårt – vilket jag själv vet).

Innan jag kommer in på ämnet vill jag förklara ett par saker. Jag är inte emot friskolor och definitivt inte alls emot de som varje dag arbetar i sådana. Jag har genom åren arbetat med en mängd fantastiska människor som arbetat på friskolor och i deras organisationer. Jag handleder nu till exempel ett gäng rektorer inom Pysslingen skolor, ett uppdrag som jag ser som ett hedersuppdrag på grund av den skicklighet och engagemang som dessa uppvisar.

Men jag känner naturligtvis också fantastiska lärare och ledare på kommunala skolor och inom kommunala förvaltningar. Jag brukar säga att alla som jobbar i skola och tar sitt uppdrag på allvar är mina vänner. Men jag är ändå ytterst tveksam till det skolsystem vi har, som är det mest extrema experimentet med marknadslösningar någonstans i hela världen. Och effekterna av det menar jag avskräcker. Olikvärdigheten och segregationen galopperar och kunskapsresultaten har sjunkit kraftfullt. Alltså jag är emot systemet men inte mot duktiga skolmänniskor!

Så till saken:

Ett påstående från mig som var ett svar på ett twitterinlägg från en känd skoljournalist väckte viss irritation, bland annat hos Friskolornas riksförbund och från en av dem som skrivit en rapport. En rapport som utger sig för att visa att svenska friskolor är bättre än svenska kommunala skolor i PISA-studierna. Jag skrev på Twitter: ”Är det bomber när tobaksindustrin släpper rapporter om lungcancer också?”. Rapportförfattarna och Friskolornas riksförbund (vilket som bekant är de vinstdrivande skolornas riksförbund, de idéburna har ett eget) anklagade mig för att jag inte betedde mig som en forskare borde. De menade att min kritik inte var saklig eftersom jag inte kommenterade själva rapporten utan bara dess avsändare.

Jag håller inte med. Men jag ska för deras skull i slutet av den här texten också kritisera själva rapporten. Både inom journalistisk källgranskning och inom forskning är det viktigt att fundera över jävsförhållanden, alltså över vem avsändaren är och om denne är någon som kan tjäna på publiceringen. Om det till exempel finns tydliga ekonomiska intressen bakom bör man vara mer försiktig med resultaten så klart. Precis som det klassiska exemplet med forskning om cancer som sponsrades av tobaksindustrin. I det här fallet handlar det om en rapport som presenteras som forskning. Jag återkommer som sagt till det men låt oss först titta på avsändaren.

Rapporten publiceras av något som kallas ECPR. Man behöver inte mer än en snabb titt på deras hemsida för att se att det är en organisation som bedriver opinionsbildning för marknadsmodeller och mot till exempel vinstbegränsning och med en tydlig riktning mot den svenska debatten. Det är heller ingen stor organisation. Medgrundaren och vice direktör är Gabriel Heller Sahlgren som är en doktorand som är väldigt aktiv i den svenska skoldebatten och ofta (alltid?) med inspel som tydligt stödjer marknadsmodeller. Detta är inte så konstigt för på ECPR:s hemsida framgår det med all önskvärd tydlighet att Sahlgren också är knuten till tankesmedjan CMRE (Centre for the Study of Market Reform of Education) där han är ”forskningsansvarig”.

CMRE är inte en oberoende fristående forskningsorganisation. De har ett mycket tydligt och uttalat mål med sin verksamhet. De skriver: ”We believe that the main problem in education is the lack of incentives to improve pupil performance. We also believe that the incentive structure cannot be fundamentally changed for the better without a move towards a more market-based education system that gives parents the freedom to choose the education that best suits their children, and providers autonomy to tailor their services in response to demand.” Alltså de tror inte att skolan kan bli bättre om man inte rör sig mot mer marknadsinslag inom skola och utbildning. CMRE är alltså en organisation som har som mål att få mer marknad och medlet för detta är naturligtvis bland annat de rapporter de producerar. Så här långt tycker jag att en erfaren journalist med lång erfarenhet från bevakning av skolsektorn borde ha tittat, vilket var anledningen till mitt twitterinlägg riktat till honom. Jag tycker han borde veta bättre.

Men en annan anledning till mitt twitterinlägg är också Svenskt Näringslivs tidigare trackrecord när det gäller saklighet. Jag har skrivit om detta här tidigare. Jag har också i min bok om korruption beskrivit hur de under lång tid behöll en rapport på sin hemsida som skulle visa att friskolor hade bättre resultat än kommunala skolor. Detta trots att rapportförfattaren själv gång på gång försökte få dem att ta bort eller ändra i rapporten eftersom den inte på ett korrekt sätt tog hänsyn till bakgrundsvariabler.

På samma bedrägliga sätt agerade de kring den sk. Östersundsstudien där två identiska äldreboenden byggdes som ett kvasiexperiment där det ena drevs i kommunal regi och det andra i privat. Detta presenterades av bland annat Svenskt näringsliv som en forskningsstudie och skulle enligt dem visa att kvaliteten blev densamma men kostnaderna lägre för det privata alternativet. Problemet var bara att det inte var en forskningsstudie. En i början påstådd koppling till Karolinska institutet gick till exempel upp i rök när institutet tog avstånd från studien. Den sista spiken i kistan kom när det nu visar sig att efter att studien är klar och den privata koncernen tar ut vinst så visar sig konsekvenserna. Det finns en oerhörd naivitet och brist på källkritik bland både media och politiker i förhållande till dessa så kallade ”forskningsprojekt” och rapporter som skapas av lobbyister med tydliga agendor och som är backade av organisationer som har mycket att tjäna på ”rätt” politiska beslut.

Men så till själva sakfrågan. Är rapporten bra? Stämmer slutsatserna? Låt oss börja med frågan om det överhuvudtaget är forskning. Ett av de kvalitetskrav som finns inom forskning är det man kallar kollegagranskning. Detta innebär att man låter kollegor inom fältet läsa igenom det man skrivit och en vetenskaplig tidskrift släpper helt enkelt inte fram en rapport som inte gått igenom en sådan granskning och där författarna har bemött den kritik som de kan ha fått. Vad jag kan se har den här rapporten inte genomgått någon sådan granskning. Det här är viktigt eftersom det inte är lätt för en inte insatt person att hitta eventuella fel i databehandling eller i den metod man använt. Vi som inte är experter på ett område behöver helt enkelt andra experter för att hitta felen i det som presenteras.

När det gäller metoder finns det ingen beskrivning av metoderna de har använt så att man kan bedöma kvaliteten, vilket också är ett krav på en vetenskaplig publicering. De beskriver att de stoppat in olika variabler i sin analys men de gör det utan att på ett acceptabelt sätt förklara varför de har valt just dessa. Man undrar vad som skulle hända om man stoppar in andra än dem de har valt. Med tanke på den tydliga avsändaren väcks misstanken att man helt enkelt har provat med olika variabler till dess man har hittat det utfall man vill ha.

Så verkar utan tvekan vara fallet med en av de variabler som de väljer att ha med, nämligen utländsk bakgrund. Där skriver de: ”Samtidigt har fristående skolor också en något högre andel elever med utländsk bakgrund.” Redan här skulle de om de var forskare inse att deras metod inte går att använda för att säga något om Sveriges skolor på det dataunderlag de valt. PISA: underlag är helt enkelt för litet för att mäta skillnaden mellan fristående skolor på ett säkert sätt i ett enskilt land och det visar sig också här. I hela landet är andelen utrikes födda mycket högre i kommunala skolor. Urvalet av friskolor är alltså inte typiskt för landet som helhet. Det är också så att i det urval som skett till PISA så har de utländska eleverna en högre socioekonomisk status än genomsnittet vilket också är väldigt otypiskt för den gruppen nationellt sett. Och det är det som antagligen är anledningen till deras resultat.

Det ser helt enkelt ut som om man har letat efter variabler som ger signifikans. Det är så att en vanlig gräns inom statistik för signifikans är 0,05 % vilket innebär att bara en gång på tjugo så förklaras utfallet av slumpen. Men det är viktigt att det också innebär att om man har 20 sådana test med olika variabler så börjar sannolikheten för att man slumpmässigt ska hitta ett signifikant i en av dem närma sig 1. Det är därför det är av yttersta vikt att veta varför de har valt de variabler de har valt och vad som händer om man väljer andra.

Eftersom man inte har använt en neutral metod eller redovisar utfall med andra variabler och använder tveksamma variabler kan man helt enkelt inte säga som de gör att: ”Det kan däremot fastslås att elever i fristående skolor generellt presterar bättre än elever i kommunala skolor i PISA även när hänsyn tas till en rad andra relevanta variabler, inklusive socioekonomisk bakgrund och utländsk bakgrund.” För att sammanfatta tydligt: I det fallet litar jag mer på PISA-systemets egna analyser (som inte visar på någon skillnad mellan privata skolor och offentliga) än på en undersökning med fritt valda variabler från aktivister med en tydligt uttryckt målsättning bakom sin verksamhet.

Man gör också andra felaktiga jämförelser som inte skulle gå igenom en kvalificerad läsning som till exempel när man avslutar en jämförelse med forskning från Stockholms universitet med:

”Samtidigt finner de att elever i fristående gymnasieskolor presterar något sämre på̊ externt rättade nationella prov, jämfört med elever i kommunala skolor. Eftersom vi tvärtom finner att elever i fristående skolor presterade bättre i PISA 2012 än elever i kommunala skolor, indikerar allt sammantaget att skolsystemets design i sig kan vara viktig för hur fristående aktörer presterar mer generellt.”

Man kan inte jämföra äpplen och päron på det här sättet. Framför allt eftersom fristående skolor på grundskolan har en stark positiv segregation – det vill säga har en stor övervikt för barn från socioekonomiskt starka hem, medan det motsatta sant inom gymnasieskolan. Man skulle kunna fortsätta så här men jag tror jag har visat Friskolornas riksförbund med flera att det finns också andra sakliga skäl än avsändaren för att ifrågasätta rapporten, både dess metodik, påstådda status av forskning och dess resultat. Det jag har visat så här långt är något som en kollegagranskning inte skulle släppa igenom på ett forskningsseminarium och än mindre för publicering i en bra vetenskaplig tidskrift.

Jag har träffat en del ledande företrädare för svensk industri, framförallt inom tekniksektorn, i olika sammanhang. Jag har upplevt dem som väldigt intelligenta, kompetenta och påfallande trevliga människor. Det jag inte kan förstå är varför de låter sin organisation Svenskt Näringsliv bedriva den här typen av populistiska kampanjer på felaktiga underlag. Är pengar viktigare än andra värden i samhället, värden som rationalitet, ärlighet och ytterst demokratin och det goda samhället?

Reagera på inlägget:

Sommarläsning: Barnbarnens århundrade – berättelser om en ny framtid

Sommarläsning av det mer ovanliga slaget finns i boken ”Barnbarnens århundrade – berättelser om en ny framtid”.

Hur kommer världen att se ut 2100? Vi kan inte veta det, men framtiden kommer inte bara, utan den skapar vi alla tillsammans. Framtiden är intressant att fundera över och en utmaning för alla, inte bara för lärare, förstås. En grupp forskare/experter har utifrån sin forskning i sina discipliner tänkt hur det skulle kunna se ut vid nästa sekelskifte dvs. 2100. I korta essäer i den populärvetenskapliga genren berättar de om hur ”barnbarnens århundrade” troligen kommer att te sig utifrån den forskning de hitintills genomfört. Arton forskare har tecknat och berättat om möjliga framtidsbilder. De berättar på ett fascinerande och inspirerande sätt.

Projektet är unikt i sitt slag. Lärare som ska arbeta med elevers livsmod och framtidstro har en riktig guldgruva att ösa ur för den egna undervisningen i skolans olika ämnen.

Hur kommer världen att se ut 2100? Det kan Du som lärare få en uppfattning om, om Du läser boken. Boken är utgiven av Strömstads Akademi. ”Barnbarnens århundrade” var titeln på ett tvärvetenskapligt projekt inom Strömstads Akademi, Institutet för avancerade studier, som bildat utgångspunkt för forskarnas texter. Det ligger naturligtvis i vår generations intresse att världen fram till nästa sekelskifte utvecklas så att våra barnbarn kommer att kunna leva ett gott liv hela livet och att vår planet då är i så bra skick så att kommande generationer kan leva ett människovärdigt liv.

Ju mer vi vet om historien dess mer kan vi säga om framtiden. Vi behöver historien för att förstå vilka vi är, vart vi är på väg och varifrån vi kommer. Vår historia säger mer om oss än vad vi kan ana, därför är historien ett av forskarnas viktigaste verktyg för att vi ska kunna förstå vår nutid och sedan skapa vår framtid. I barnbarnens århundrade ser forskarna bakåt, för att kunna studera framtiden.

Strömstads Akademi består av forskare och experter inom många vetenskapsområden. Tvärvetenskap är en förutsättning för att vi tillsammans ska kunna resonera kring olika utvecklingslinjer för vår planet och dess människor.  Boken är indelad i fyra teman: utbildning, miljö, hälsa och demokrati och kultur. Utbildningstemat tecknar den svenska skolan år 2100 och diskuterar vilken kunskap som ger bäst beredskap för de utmaningar barnbarnen står inför. Det finns också en filosofisk berättelse om framtidens utbildning, liksom ett individperspektiv på vilka möjligheter vi har som individer att påverka.

Miljötemat startar med oceanografi, dvs. hur de stora haven kommer att se ut 2100. Det finns också ett avsnitt om klimat-hotet och hur vi trots goda kunskaper inte riktigt förmår agera. Miljötemat handlar också om flöden i atmosfären och om energisystem, allt i perspektivet av hållbar utveckling. Hälsotemat belyser barnhälsovård, barnsjukvård och munhälsa i ett framtidsperspektiv, liksom orsaker till olika sjukdomstillstånd. Framtida behandlingsstrategier av sjukdomar tas också upp.

Demokrati och kulturtemat reser frågan om det kommer att finnas någon demokrati år 2100. Det finns också ett intressant avsnitt om Wallraffare, Whistleblowers och Wikileaks, dvs. om våra informationssystem. Det finns också en intressant essä med rubriken: Hoppar grodan till den önskade framtiden? Stormaktsdrömmar och sönderfall belyses också, liksom gravminnen och kulturarv inför framtiden.

Genom den kunskap framtidsstudierna i Barnbarnens århundrade genererar är det möjligt både att påverka utvecklingen och att skapa bärkraftiga strategier för att möta framtidens utmaningar.

Reagera på inlägget:

Efter OECD-konferensen: Lärarna har störst betydelse för skolresultaten

Utbildningsminister Gustav Fridolin deltog nyligen i en OECD-konferens i Berlin med fokus på lärarprofessionens betydelse för goda resultat i skolan. Konferensen ägde rum 3-4 mars och diskussionerna rörde lärarprofessionens stora betydelse för skolan och skolresultaten. International Summit on the Teaching Profession", (ISTP) var det sjätte toppmötet i sitt slag där den politiska, den akademiska och den fackliga nivån var representerade på samma möte. Ländernas respektive ministrar, experter och ordförande för lärarfacken diskuterade läraryrkets professionella utveckling och lärarnas betydelse för skolresultaten. Det är mycket glädjande.

Det är verkligen intressant att en hel konferens ägnas åt en sådan självklarhet. Jag har tagit fasta på lärarnas betydelse för elevernas skolresultat i den här bloggen. Skolans i särklass viktigaste resurs är självklart lärarna och så har det varit över tid.  Därför är skolans största utmaning nu att råda bot på bristen av professionella lärare och det kan säkert motivera en OECD-konferens. Om inte lärarbristen hejdas är risken stor att alla reformer och alla utvecklingsprojekt för att förbättra skolresultaten faller platt till marken. Lärarna har den allra största betydelse för skolresultaten.

Kvalitativt god undervisning av kunniga och engagerade lärare är den viktigaste faktorn för elevers lärande. Det har vi vetat länge, men detta beläggs nu också i en intressant bok som heter ”Utmärkt undervisning: Framgångsfaktorer i svensk och internationell belysning (2012). Boken är skriven av två pedagogikforskare, Jan Håkansson och Daniel Sundberg från Linnéuniversitetet. Det är en slags översikt över de två senaste decenniernas skolforskning, såväl nationell som internationell forskning, Boken ger forskningsbaserad vägledning för att utveckla god undervisning. Undervisningen ska vara välorganiserad. planerad, präglad av engagemang och samarbetsvilja och baseras på evidensbaserad forskning för att skapa bästa tillgängliga kunskap. Det nya är evidensbaserad forskning. Resten har vi både läst och hört förr.

Begreppet ”evidens” började användas någon gång under 1990-talet som ett nytt begrepp inom det medicinska fältet. Alla behandlingsåtgärder skulle bygga på bästa möjliga tillgängliga kunskap för att garantera alla patienters bästa möjliga vård. Inom utbildningen har liknande tankar formulerats som innebär att läraren på golvet i klassrummet ska ta beslut utifrån den bästa tillgängliga kunskapen på området. Skollagens text att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är ett sätt att ge tyngd åt en sådan inställning. Användning av vetenskaplig kunskap i skolans vardag förutsätter att man använder sitt professionella omdöme. Det räcker absolut inte att ställa frågan ”vad fungerar?”. Man måste också fråga sig ”vad fungerar för vem och i vilket sammanhang?”.

Resultat av forskning formuleras ofta i generella termer. Resultaten gäller nästan alltid på gruppnivå också. Därför krävs även en annan yrkeskunskap när en lärare ska fatta beslut i klassrummet. Läraren måste väga in sådant som elevens erfarenheter och förväntningar, elevens situation och det sammanhang som man står i just då. Det är just det professionella omdömet som alltid  måste finnas med och användas.

Lärarnas kompetensutveckling är mycket viktig, liksom tid för reflektion kring lärandeprocesser och analys av i vilken grad läraren når målet med sin undervisning. Kvalitativt god undervisning handlar om att skapa goda lärandemiljöer som kännetecknas av meningsfullt och aktivt lärande och förtroendeingivande relationer.

Lärares professionella yrkeskompetens är den absolut viktigaste kvalitetsfaktorn för barns lärande och det gör att det även ur ett ekonomiskt perspektiv är mest gynnsamt att satsa på lärares kompetensutveckling, om man vill förbättra skolresultaten.  Det borde ha framgått vid OECD-konferensen. Det handlar om att utveckla lärares ämneskunskaper och läroplanskunskaper, liksom såväl pedagogiska som ämnesdidaktiska och allmändidaktiska kunskaper, men på lärarnas egna villkor. Klåfingriga politiker ska inte diktera vad lärare ska göra och hur de ska göra. De ska överlämna till de professionella lärarna att själva ha makten över sin profession. Politiker ska ge vida ramar och bra ekonomiska förutsättningar för lärares arbete.

Elever lär sig...

  • ...mer och bättre om deras professionella och yrkeskompetenta lärare varierar metoder, arbetssätt och arbetsformer.
  • ...bättre om läraren lyckas att vara tydliga ledare i klassrummet och har en förmåga att skapa bra relationer med eleverna och driva arbetet framåt.
  • ...bättre om läraren kan variera undervisningsmetoder med hänsyn tagen till individuella behov.
  • ...om läraren kan visa tilltro till att alla elever kan lära sig och inte bara vissa duktiga elever.
  • ...bättre om läraren är duktig på att låta eleverna själva vara med och utforma undervisningen i klassrummet.

När man studerar innehållet i en OECD-konferens, läser en någorlunda nyutkommen bok om forskningsbaserad (evidensbaserad) undervisning så är det förvånansvärt lite nytt. Det mesta känner vi faktiskt till sedan tidigare.  Är det då en sämre sorts kunskap för att vi har hört detta förr? Nej, det är en poäng att visa rent vetenskapligt vad vi visste erfarenhetsmässigt långt tidigare. 

Reagera på inlägget:

Forskare som ämneslärare – bra eller dåligt?

Lärarbristen blir större och större och påverkar hela samhället. Olika prognoser ger olika scenarier. Om tio år beräknas Sverige sakna mer än 65 000 lärare. Det här blogginlägget handlar om regeringens förslag att omskola forskarutbildade till lärare i skolväsendet. På så sätt ska en del av vakanserna besättas. Det här är ett förslag som absolut inte är oproblematiskt.

Fördelarna är att vetenskapliggörandet av den svenska skolan påskyndas, genom att forskarutbildade kommer att anställas. Det är verkligen på tiden.  Lärare i skolan har inte alls fått huvudmännens stöd för att forskarutbilda sig. Lektoraten som skulle inrättas är inte många, trots ambitiösa intentioner. Nackdelen är att forskarutbildade ska forska, det vill säga verka i den profession som man utbildas till, och inte undervisa i skolväsendet. Det är inte att ta tillvara forskarutbildade. Vi har inte ett sådant forskaröverskott att vi behöver bli av med verksamma forskare, däremot behöver skolan lärare och forskarutbildade sådana. Det är ställt utom allt tvivel. Vi förlorar duktiga forskare, men vinner vi duktiga lärare, kan man undra?

Ett problem är forskarutbildades lämplighet. Vad är det som talar för att forskarutbildade är lämpliga att vara lärare? Att antas till forskarutbildning och att antas till lärarutbildning är två skilda saker och kräver olika kompetenser. Forskare trivs oftast med sin forskning. De har hög vetenskaplig kompetens, en nyfikenhet som driver dem framåt och en ambition parad med forskarlust. De är också ofta påfallande analytiska. Lärare behöver ha social kompetens, goda ledaregenskaper, god kommunikationsförmåga, god kontaktförmåga och dessutom ska de kunna engagera barn och unga. Goda relevanta ämneskunskaper likaså.

Kort om vad förslaget innebär: Regeringen har beslutat om en särskilt kompletterande pedagogisk utbildning för personer med forskarutbildning. Utbildningen ska leda till en ämneslärarutbildning för skolväsendet.  Den föreslagna satsningen ska pågå under fem år med start 2016 och anordnas vid de högskolor/universitet som regeringen beslutar. Utbildningen till lärare ska genomföras på ett år och den ska innehålla en utbildningsvetenskaplig kärna och en verksamhetsförlagd utbildning i ett ämne förlagd till en relevant verksamhet. Det är precis som den äldre ämneslärarutbildningen var upplagd, med ett praktiskt pedagogiskt utbildningsår efter avklarade ämnesstudier. Inget nytt under solen. Den lärarutbildningen avskaffades av kvalitetsskäl för att integration mellan ämnen, utbildningsvetenskap och verksamhetsförlagd del var nödvändig för att utveckla goda ämneslärare. Nu har man dammat av reformen igen och tagit den till heders, men den har väl inte blivit så mycket bättre av att ligga i malpåse, antar jag. Integrationsproblemen kvarstår.

Utbildningen ska nu anordnas för personer med forskarutbildning (licentiatexamen eller doktorsexamen) och som har ämneskunskaper relevanta för ett undervisningsämne där det råder brist på sökanden till ämneslärarutbildningen. De ämnen som är aktuella är i första hand matematik, biologi, kemi, fysik eller teknik. Den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen ska också regleras i förordning. Ett tillfälligt utbildningsbidrag ska införas 2016–2021 för att attrahera personer som har en examen på forskarnivå att påbörja och slutföra den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen.

Den här reformen kan bli riktigt bra om forskarutbildade har goda läraregenskaper och verkligen vill bli lärare. De kan göra underverk för att skapa en vetenskapligt grundad skola. Den här reformen kan också bli riktigt dålig, om forskarutbildade som saknar ett intresse för undervisning och lärande går in i en lärarutbildning.

Jag har mött många lärare som älskat sitt ämne, men som inte alls varit vare sig lämpade för läraryrket eller intresserad av undervisning. De har längtat bort från skolan och gjort allt för att ta sig därifrån.  När de lämnat skolan har det var en lättnad för eleverna.

Reformen ”Forskare till lärare” behöver utvärderas och följas upp.

Reagera på inlägget:

"Höga förväntningar är inte ett trollspö"

Ett mail från en bekant som arbetar i en kommun fick mig att aktualisera frågan om förväntningar. Förväntningar är något som enligt till exempel Skolinspektionen och SKL är en viktig faktor för att förbättra undervisningen. Det låter ju underbart. Om vi bara har ett annat förhållningssätt så få vi en bättre skola. Då behöver vi ingen kompetensutveckling, inga nya kunskaper eller metoder – och sådant kostar pengar. Men är det sant?

För det första är det svårt att riktigt ringa in vad man menar med förväntningar. Man kan lätt blanda ihop det med engagemang och entusiasm till exempel. Just lärares engagemang verkar för övrigt som att det har stor påverkan på elevers lärande och att lärare som får lära sig att visa mer engagemang verkar också få bättre resultat av sin undervisning.

När det gäller förväntanseffekter citeras ofta enstaka studier med förvånansvärt kraftfulla resultat, men den samlade bilden verkar mycket mer modest. Ändå hävdas att höga förväntningar kännetecknar skolor som lyckas med sitt uppdrag. Det finns viktiga saker att säga om förväntningars betydelse för undervisning och undervisningens resultat, men vi måste börja med att moderera bilden lite. Förväntningar är inte ett trollspö som man kan vifta med och trolla bort effekten av otillräckliga resurser eller dålig metodik. 

Att säga till en lärare att felet på dennes undervisning är låga förväntningar är som att be hen att likt baron Münchhausen dra hårdare i sina skosnören för att kunna flyga. När lärare gör så gott de kan inom ramen för de förutsättningar och den kunskap de har, är det ganska cyniskt och oförskämt att säga till dem att om de bara tror att deras elever ska lyckas bättre så kommer de också att göra det. 

En av de viktiga saker som framträder i forskning kring förväntningar är att man ofta blandar ihop förväntanseffekter med lärares självbedömning. Det visar sig nämligen att de det finns en sak som kännetecknar de lärare som har höga förväntningar, nämligen att de har mer varierad undervisning, de är skickligare lärare helt enkelt. Och det är därför de också har förväntningar  - eftersom de är vana vid bra resultat.

Lee Jussim skriver i en genomgång av meta-analyser av forskning om förväntanseffekter (1) att ”lärare borde kunna känna tröst i att förväntanseffekter i forskning har visat sig vara svaga och inte särskilt hållbara”. Förväntningar kan höja resultaten, men bara om lärare får stöd genom de resurser och organisatoriska förändringar som behövs.

Jussim ger följande råd utifrån forskning om förväntanseffekter: 

•  Var flexibel. Du kan ha fel om en elev och elever förändras. 

•  Att ha höga förväntningar utan en varm omhändertagande miljö är bara grymt. Om du kan koppla ihop förväntningar med omsorg mår alla elever bra av det. 

•  Att ha höga förväntningar betyder olika saker för olika elever. Om man vill arbeta medvetet med förväntningar måste de vara olika för olika elever. 

Det finns ett område där förväntningar kan ha en stor betydelse och det är lärares förväntningar på sig själva. Här finns det en viktig skillnad mellan högpresterande och lågpresterande lärare, en skillnad som mer ligger i förväntningarna på effekten av ens egen undervisning än i förväntningarna på eleverna.

Den lärare som tror att det enda som betyder något för en elevs framgång är dennes begåvning och ambition förväntar sig inte att den egna undervisningen ska spela någon större roll för elevens lärande. En sådan lärare producerar visserligen undervisning, men ser ingen tydlig koppling mellan denna aktivitet och elevernas olika nivåer av lärande. En sådan lärare söker inte nya metoder och försöker inte hitta fram till olika elever, eftersom hen inte upplever det som varken möjligt eller rimligt. En lärare däremot som förväntar sig att det spelar roll hur hen undervisar, prövar olika sätt till dess att eleverna lär sig vad de ska. 

En lärares förväntningar på sig själv och på effekten av hens undervisning är viktig. Det är också vad forskning som till exempel John Hatties lär oss. Lärare har en stark påverkan. En bra lärare kan kraftfullt påverka elevers lärande. Det är stor skillnad mellan vad elever lär sig med olika lärare.

Det spelar roll vad man gör i klassrummet men det är inte alla lärare som på djupet förstår det. Men detta handlar som sagt mindre om förväntan på eleverna än vad det handlar om förväntan på effekten av ens egna undervisningshandlingar.

Den lärare som har tro på sin egen påverkanskraft lägger mer tid på eleven som alla andra har gett upp hoppet om.

(1) Jussim, L. (2013). Teachers’ expectations. In: Hattie & Anderman (Ed.) (2013). International guide to student achievement. New York, N.Y.: Routledge. (Detta är en mycket bra bok där redaktörerna Hattie och Anderman har låtit en mängd olika experter kommentera forskningsläget på olika områden som fans med i John Hatties “Visible learning”).

Reagera på inlägget:

Sidor