”Jag pluggar. Stör inte”. Du går in på din tonårings rum och tänker: pluggar? Musiken är på, telefonen ligger vid sidan och notiserna på Snapchat trillar regelbundet in. Samtidigt så sitter ungdomen och scrollar planlöst på sin dator.

Du säger att det där omöjligt kan funka och att du inte tror att man kan lära sig något genom att bara glo på en skärm. Framför allt inte om Snap är påslaget och hela tiden pockar på uppmärksamhet. Tonåringen tycker sannolikt att du inte fattar någonting och att det är så man pluggar 2022!

För ovanstående beteende har jag myntat ett uttryck: ”Gloplugga”.

”Gloplugga” är motsatsen till att ta strukturerade anteckningar, gärna för hand, och hålla fokus på inlärningen. Jag menar att 90 procent av ungdomarna idag ”glopluggar.” Jag har absolut ingen evidens bakom uttalandet utan det är helt baserat på min egen, vänners och kollegors erfarenhet.

Jag tror dock att om vi frågar ungdomar hur de gör när de pluggar till ett prov eller en läxa svarar de nog att de ”glopluggar”.

Jag menar att skolorna stimulerar beteendet genom att uppgifterna och texten de ska läsa endast finns digitalt via till exempel Google Classroom, i en Powerpoint-presentation eller i scannade pdf-filer.

Avsaknaden av läromedel och tryckt text att läsa i kombination med att vi ofta inte undervisar eleverna kring hur de behöver plugga och göra när de ska läsa och lära sig något som endast finns digitalt leder till ”glopluggandet”. Läraren tar för givet att eleven förstår hur den ska göra när den läser på skärm och eleven tror att den förstår. Lägg till alla distraktioner i form av notiser och djuplänkar som är frestande att klicka vidare på och ”glopluggandet” skjuter i höjden.

”Anteckningar för hand gör skillnad”

Naturligtvis finns det fördelar med digitala läromedel, men jag tycker vi kan diskutera om diverse länkar, presentationer och pdf:er som läraren bara länkar till kan gälla som läromedel?

Ett läromedel framtaget av ett läromedelsförlag är det jag menar när jag syftar på ett digitalt läromedel. Jag ser vissa fördelar med digitala läromedel jämfört med tryckta böcker, framför allt när det kommer till hur enkelt det är att göra undervisningen tillgänglig för de elever som behöver och hur uppgifter med automatisk rättning underlättar arbetet, men vi kommer inte ifrån att det är skillnad på att läsa på skärm och läsa tryckt text. Det gör även skillnad för elevens lärande om eleven tar strukturerade anteckningar för hand jämfört med att göra samma sak digitalt.

Ett par olika studier visar detta: Flanigan et al. (2022) har genomfört en studie där de tittat på skillnaden i inlärning beroende på om man antecknar på dator eller för hand. Studien visar att de som tog anteckningar för hand hade bättre resultat. Deras råd är att lärare bör uppmana studenterna att ta anteckningar för hand samt att ge tid till att hinna med att anteckna och revidera sina anteckningar.

I en annan metaanalys tittade forskarna Delgado, et al. (2018) på den forskning som, mellan 2000 och 2017, jämfört skillnaderna mellan läsning på skärm och läsning på tryckt papper och kom fram till att läsförståelsen blir bättre på papper än på skärm.

Samma sak menar den svenska forskaren Maria Rasmusson (2015) som gjort en jämförelse av läsförståelse när elever fick samma texter på papper och på skärm. Det visade sig att eleverna klarade dessa traditionella texter något bättre på papper.

”Vi kan inte ta för givet att eleverna kan detta”

Maria Rasmusson menar att en möjlig förklaring kan vara att skärmläsning kräver fler resurser av läsaren, som att hantera datorn och skrolla upp och ner, resurser som skulle behövas för att förstå den text som läses. En annan fördel är processen att hantera ett papper och till exempel vända blad som ger läsaren taktila ledtrådar som hjälper i läsprocessen (skolverket.se. 2022).

Mot bakgrund av bland annat ovanstående forskning är det anmärkningsvärt att en hel del skolor inte har läromedel alls. Otaliga är berättelserna om hur föräldrar försöker hjälpa sina ungdomar hemma att plugga och materialet består av lite webbsidor, foton från tavlan och på sniskan inscannade kopior från läromedel läraren ”fulkopierar” ur.

Det är katastrof för lärandet att göra så mot eleverna. Det är absolut inte lärarens fel som säkerligen försöker se till att eleverna får undervisning. Ansvaret ligger helt och hållet hos rektor och huvudman som inte ser till att det finns en budget avsatt med tillräckliga resurser för att köpa in läromedel.

Vi lärare måste också lägga tid på att undervisa eleverna kring hur man pluggar och lär sig utan att ”gloplugga”. Hur tar man anteckningar, hur stryker man under text, hur sammanfattar man det som är viktigast och hur gör man när man sedan pluggar in det?

Vi kan inte ta för givet att eleverna kan detta och tänka att någon annan ska undervisa om det. Varje lärare i varje ämne och oavsett om det är årskurs fyra eller ett på gymnasiet behöver väva in detta i undervisningen och ställa krav på att vi vill att eleverna använder studietekniken.

När vi gjort detta, och det räcker inte med en gång, är det naturligtvis elevens egna ansvar att använda råden i praktiken och föräldrarnas ansvar att, beroende på ålder, hjälpa till att strukturera veckan och begränsa telefonanvändandet.

”Jag vill inte kasta ut datorerna”

Nu har vi datorer i undervisningen och det kanske låter som att jag vill kasta ut dem. Det vill jag absolut inte! Ni vet säkert att jag är en förespråkare av att vi använder digitala verktyg i klassrummet och har dessutom skrivit två böcker om detta. Men, jag ska ärligt säga att jag har svängt i frågan.

När jag började med digitala verktyg i mitt klassrum runt 2013 ville jag göra allt digitalt. Det var projekt med att bygga städer i Sims och Minecraft och allehanda andra grejor. När jag tänker tillbaka så har jag lite dåligt samvete, för i ärlighetens namn lärde sig eleverna inte så mycket språk. Däremot lärde de sig att samarbeta och hade väldigt roligt.

Idag finns det digitala verktyg som jag absolut inte vill vara utan och jag genomför digitala projekt som gör skillnad för elevernas lärande. Den största skillnaden idag mot då är nog att jag är mycket mer medveten kring när eleverna ska arbeta digitalt och när vi gör det på papper. Det läromedel vi köpt in har till exempel texterna i bokform och uppgifterna digitalt. Många uppgifter är självrättande med direkt återkoppling till eleven. Den medvetna blandningen tror jag på.

När politiker, huvudmän och rektorer nu lägger budget för 2023 – se då till att det finns avsatta medel för läromedel. Det är en mycket viktig fråga.

  • Jag vill slippa se att eleverna får uppgifter från felstavade och pyntade uppgifter från Skolmagi och lektion.se och allt vad det heter.
  • Jag vill slippa se fulkopierade sidor där vissa delar inte går att läsa.
  • Jag vill slippa se inlägg med hänvisningar till länkar och halvtaskiga pdf:er.
  • Jag vill slippa se elever som ”glopluggar”!

Det måste finnas och investeras i läromedel, både digitala och analoga, av hög kvalitet som ger eleverna förutsättningar för lärande.

Du som elev måste ta ansvar för att plugga strukturerat och inte bara glo på en skärm.

Capiche?

* * *

För dig som vill läsa mer om det jag hänvisar till i texten:

Källor:

Kommentera

Hur mycket måste jag som lärare dokumentera egentligen? Ingenting, säger vissa. Du ska publicera allt från planering till hur det gått varje lektion samt göra likadant på skolan, säger andra.

Jag tycker att vi måste resonera om detta och koppla ihop uppdaterade allmänna råd med lärarens vardag och vad som är rimligt utifrån elev och vårdnadshavares rätt till information, lärarens friutrymme och rektors ansvar.

Allmänna råd om betyg och prövning gäller från den 1 juli 2022 och är det som vi i skolan ska förhålla oss till och följa. Det är hit och till läroplanen, LGR 22, vi måste gå för att förstå hur Skolverket tänkt och utifrån råden behöver vi tänka till och organisera vår verksamhet utifrån skolans förutsättningar.

”Detta är viktigt att hålla koll på”

Vad står det i de allmänna råden om dokumentation då? Jag kommer inte ta med allt för då slutar ni läsa nu, men sidan 21 och 22 i allmänna råd är viktiga att ha koll på.

Där kan vi läsa att:

“Läraren avgör utifrån sin yrkeskunskap vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och som är ändamålsenlig för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen. Det finns inga författningskrav på att läraren ska dokumentera alla kunskaper vid både formella och informella bedömningssituationer. Det finns inte heller några bestämmelser om hur dokumentationen ska utformas.”

Aha! Då behöver jag ju inte dokumentera alls. Det räcker att jag klottrar ner i min kalender för mitt eget minne eller om jag har ett grymt minne – inte skriver ner något alls? Kan det verkligen vara så skönt? Bäst att läsa vidare:

“För elevernas rättssäkerhet behöver dokumentationen däremot fungera i de fall en annan lärare tar över undervisningen och sätter betyg” och

“För att utvärdera elevernas kunskaper i förhållande till betygskriterierna kan läraren då och då under kursen eller terminen behöva sammanfatta och dokumentera de kunskaper som eleverna har visat. […] Sådant som eleverna säger eller gör kan dock vara värdefullt att dokumentera så att läraren inte förlorar underlag som är relevanta för betygssättningen.”

Jaha, då behöver jag ju dokumentera en del i alla fall. Om jag bara har mina egna tankar i min kalender eller på post-it lappar, hur ska en kollega kunna ta över, fortsätta undervisa och faktiskt sätta betyg då? Den läraren kommer sannolikt inte förstå så mycket av mitt klotter.

”Vilket ansvar har rektor?”

Jag läser vidare och funderar på vilket ansvar rektorn har?

“Rektorn och lärarna kan tillsammans komma överens om hur en ändamålsenlig dokumentation kan föras, om det görs gemensamt och vad det är lämpligt att den innehåller. Även om rektorn och lärarna beslutar sig för att inte ha gemensamma former för dokumentation är det viktigt att rektorn, så långt det är möjligt, känner till var dokumentationen finns. På så sätt kan det säkerställas att kunskap om eleverna och deras utbildning inte går förlorad vid lärarbyten. Det är den undervisande läraren som har bäst kännedom om elevernas kunskaper, men dokumentationen behöver så långt som möjligt förstås av en lärare som i ett senare skede tar över undervisningen och sätter betyg. Detta är en fråga om rättssäkerhet för eleverna.“

Skönt att inte arbeta som rektor för det där låter ju rätt omöjligt. Hur ska rektor veta var jag har min dokumentation? Rektor har ju inte en aning om jag skriver på post-it lappar, i min lärarkalender, i en pärm eller i Excel eller om jag inte skriver något alls. Det kanske jag bara säger att jag gör, men struntar i det?

”Men vad är rimlig dokumentation?”

Vårdnadshavare och elever då? Måste jag som lärare verkligen publicera och ens berätta min planering med koppling till Lgr 22? Och jag måste väl ändå på något sätt meddela elever och vårdnadshavare om hur det går – i alla fall eleven riskerar F. Eller?

“Det är genom undervisningen eleverna får förståelse för vad som är väsentliga kunskaper i ämnet eller kursen.

Det är inte nödvändigt att ge eleverna specifik information om vad som bedöms i alla bedömningssituationer. Läraren avgör vilken information som kan vara lämplig att ge eleverna i anslutning till en bedömningssituation.”

“F-varning är inte ett begrepp i skolans författningar och det finns därmed inget krav på att förhandsvarna för att kunna sätta ett F eller Icke godkänt. Samtidigt är det angeläget att försöka undvika att ett betyg kommer som en överraskning för en elev.”

Jo, det fattar ju vem som helst. Jag som förälder hade blivit galen om jag inte fått information om att mitt barn sannolikt inte skulle klara E i ett ämne. Klurigt detta!

Vad är då rimlig dokumentation och hur kan det göras?

Rimlig dokumentation är inte enkelt. Jag tänker att vi måste kompromissa och i bilden nedan illustrerar jag, på ett mycket förenklat sätt, ansvaret. Jag tycker det är viktigt att vi har allas ansvar framför oss när vi resonerar om dokumentation. Det går inte att bara ställa sig i lärarens hörn och ropa att vi inte behöver dokumentera för hur ska rektor kunna fullgöra sitt ansvar då? På samma sätt går det inte som rektor att hitta på att allt ska dokumenteras och göras lika. Vi måste hitta en gemensam väg framåt.

Jag har tänkt mycket på detta och även tidigare skrivit om dokumentation i lärplattformar som ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit och mycket av det jag skrev där 2017 håller jag fortfarande med om.

Lärplattformar måste följa intentionerna med läroplan och allmänna råd och måste samtidigt vara användarvänliga och lättarbetade. Om de inte är det förtjänar de inte att användas.

Nu finns det lärplattformar som vinnlagt sig om att följa intentionerna och det finns andra som inte alls verkar ha förstått LGR 22. Jag väljer att inte namnge vilka jag tycker fungerar och inte!

Huvudmän runt om i landet måste ställa höga krav på de lärplattformar som inte förändrats i enlighet med LGR 22 och allmänna råd. Det är trots allt företag och dessa ska under inga omständigheter diktera några villkor för hur vi i skolan ska tvingas arbeta. Det är till exempel inte lärplattformarna som bestämmer hur deras färger ska användas. De gör tolkningar och rekommendationer, men vi avgör hur dessa ska användas.

”Jag erkänner – jag har landat i kompromissen”

Trots att jag tidigare och även nu är ganska kritisk mot lärplattformar så erkänner jag här att jag landat i att välfungerande lärplattformar för dokumentation är den smidigaste vägen för att kompromissa kring dokumentation.

I allmänna råden står det en del om dokumentation i lärplattformar och vilka risker digitala dokumentionssystem (lärplattformar) kan föra med sig:

”Digitala dokumentationssystem kan innebära en risk för så kallad överdokumentation, det vill säga att läraren åläggs att dokumentera och dela mer information än vad som är nödvändigt för att stödja elevernas kunskapsutveckling och att sätta betyg.”

”Dokumentation där markeringar gjorts i betygsmatriser, det vill säga där formuleringarna är direkt hämtade från betygskriterierna och särskilt när de har delats upp i mindre delar, kan också innebära risker. Metoden kan leda till att läraren planerar undervisningen och bedömningssituationer i förhållande till varje enskild del i de uppdelade betygskriterierna och sedan prickar av detaljer i betygskriterierna vid bedömningstillfällena. Det riskerar också att begränsa lärarens möjligheter att vara flexibel och att anpassa sin undervisning efter elevernas behov och förutsättningar.”

”Avprickning utan analys och reflektion kan göra att lärarens olika underlag värderas felaktigt vid betygssättningen. Markeringar i betygsmatriser är därför inte tillräckligt när det är dags för betygssättningen. Risken är att lärarens olika underlag då värderas felaktigt eftersom kortfattade markeringar i betygsmatriser är för informationsfattiga för att kunna ställas i relation till betygskriterierna. Det kan i sin tur leda till att tidiga eller begränsade underlag värderas på samma sätt som senare eller mer omfattande underlag. Markeringar i betygsmatriser är inte heller tillräckliga som underlag för att förklara skälen till ett betyg”.

“Om denna slags dokumentation dessutom delas med eleverna riskerar den att sammanblandas med återkoppling. Som tidigare nämnts är betygskriterierna inte uppgiftsanpassade och därför inte lämpade för framåtsyftande återkoppling.”

”Stanna upp och tänk till”

Här gäller det nu att stanna upp och tänka till kring användandet av lärplattformarna. Planera utifrån betygskriterierna ska vi direkt sluta upp med och fragmentiserade betygskriterier hoppas jag att alla lärplattformar nu fattat att de måste förändra! Jag tänker tillbaka på de jag använt under mina 25 år och vill inte tillbaka till att jaga bevis för att kunna klicka i varje ruta och mening som företaget bakom lärplattformen bestämt att jag behöver göra. 16 olika rutor för E är nog mitt lärplattformsrekord! Stort nej på det!

Nu står det ju dessutom i allmänna råd att det inte ska göras på detta sätt så jag hoppas ni slipper det.

Då räcker det väl med omdömesblanketten tänker ni kanske? Den finns ju i många lärplattformar även för årskurs 6–9 och där kan det anges om eleven inte når godtagbar nivå, når godtagbar nivå, når utöver godtagbar nivå.

Nej, säger jag till det också. Det räcker inte. Många skolor har bestämt att i åk 6–9 betyder når godtagbar nivå E och utöver D–A. Vad gör det med alla elever som faktiskt är D–A? Det säger ingenting för de eleverna. Omdömesblanketten fungerar för att, i kombination med en kommentar om vad eleven behöver göra för att nå godtagbar nivå, tydligt kommunicera att eleven inte når godtagbar nivå. I övrigt fyller den ingen funktion.

”Här är mina diskussionsförslag”

Jag tänker så här när det gäller dokumentation och det finns inget rätt eller fel utan detta är ett diskussionsförslag ni kan ta upp på era skolor om ni vill:

  1. Grundtanken är att lärplattformen används som ett summativt dokumentationsverktyg och det enda kravet att dokumentera där är två gånger per termin för alla årskurser. En gång mitt i terminen och en gång i slutet. Läraren dokumenterar utifrån tanken ”så här har det gått utifrån det jag undervisat om så långt”. Naturligtvis kan det förändras när undervisningen fortskrider. Dokumentationen görs i både omdömesblanketten och i betygsmatrisen för samtliga elever.
  2. Då dokumentationen finns i lärplattformen är det enklare att hålla ett utvecklingssamtal då information från alla undervisande lärare finns tillgänglig.
  3. Formativ och framåtsyftande återkoppling som är tänkt utveckla elevens lärande görs hela tiden, var och när du vill. Det kan vara muntligt i klassrummet, det kan vara skriftliga kommentarer och det kan vara en sammanfattning av något klassen gjort där du visar några exempel på vad majoriteten behöver förbättra. Här för du egna anteckningar för att driva din undervisning åt det håll du behöver. Kanske visar anteckningarna att du inte alls kan gå vidare till algebra utan måste stanna kvar ett tag till i det ni gör nu?
  4. Under terminen gör läraren summativa stopp och kollar om eleverna lärt sig det läraren tänkt. Tänk nu bredare än prov! Hur vet du vad dina elever kan? Kan du veta vad en elev kan genom att du kanske suttit bredvid och sett när eleven löst ett matematiskt problem eller pratat med dig så du inser att eleven kan föra ett uvecklat resonemang om moraliska frågor och livsfrågor? Eleverna har tränat och cyklat med stödhjul fram tills nu och det är dags att se om eleverna kan cykla själva. Om många kör i diket behöver du stanna kvar i momentet och tänka till hur du kan skruva på din undervisning så att fler kan cykla om ett tag. Detta dokumenterar du var du vill och hur du vill. Tänk att detta är en del av ett underlag som ska leda till en helhet.
  5. Utvecklingssamtalet ligger i början av terminen, alla lärare 1-9 dokumenterar i ämnesmatrisen mitt i terminen tex runt v 43 och 14 och gör samma sak när terminen är slut. Då har vårdnadshavare och elev tre informationstillfällen under terminen och får ta ansvar för att ta till sig detta. Då grundtanken är “så långt du undervisat” gör det inget att du inte hunnit med allt i det som står i betygsmatrisen. Vissa lärplattformar har även möjlighet att markera vilket centralt innehåll du arbetat med och då kan du ange det.
  6. Rektor och elevhälsoteamet har då också tillgång till dokumentation och kan enklare få överblick över till vilka klasser insatser måste göras och resurser skjutas till.
  7. Dokumentationen i betygsmatrisen är dold för elever och vårdnadshavare under terminen och öppnas för dem i början, mitten och slutet av terminen. Då kan du som lärare gå in och löpande uppdatera om du vill utan att det går ut en notis till elev och vårdnadshavare. Om du tex undervisar i kemi eller historia så är det ju vanligt att man läser ämnet några veckor för att sedan byta ämne. Läraren kan då uppdatera när ämnet är klart så att allt inte hopar sig mitt i terminen eller i slutet.
  8. Omdömesblanketten är alltid synlig.
  9. Genom att dokumentationen är dold ställer det krav på oss lärare att faktiskt arbeta med vår återkoppling till eleven lektionstid och inte bara förlita oss på kommunikation via en markering och tex ett provresultat i betygsmatrisen. Vem vet egentligen vad en markering på C-nivå i en betygsmatris egentligen betyder? Här måste du aktivt arbeta lektionstid med att modellera och visa dina elever tex en text av denna kvalitét är på C-nivå därför att… ett svar i historia håller A-nivå därför att… Detta ligger linje med skrivningen i allmänna råd att eleven genom undervisningen ska få förståelse för vad som är väsentliga kunskaper i ämnet eller kursen. Det räcker inte att endast kommunicera ett provresultat. Däremot kan markeringar i betygsmatriser i kombination med samtal med eleven visuellt förstärka bilden för eleven hur det går i ett ämne.

Mitt förslag ovan är en kompromiss utifrån dokumentationstriangeln där jag har försökt ta hänsyn till allas perspektiv. Genom att publicera ämnesmatriser i mitten på terminen får elever och vårdnadshavare en prognos kring hur lärandet gått. En risk som jag ser det är att utvecklingssamtalen ligger tidigt på terminen och sedan är det ”tyst” till vårdnadshavare. Läraren pratar kanske med eleven som hemma sammanfattar med ”det går bra”, och vad betyder det? Med information mitt i terminen kan vi komma runt detta.

Jag konstaterar att det varken fungerar med ingen dokumentation alls eller för mycket dokumentation. De rektorer som kräver att lektionsplaneringar, kopplingar till läroplanen och resultat hela tiden ska dokumenteras och publiceras för elever och vårdnadshavare är, som jag ser det, ute och cyklar och behöver tänka om!

Nu börjar ju en ny termin och med det är det också tid att se över sina rutiner. Gör det gemensamt och ha då dokumentationstriangeln i åtanke.

Kommentera

Sedan 1 augusti 2017 är det obligatoriskt för huvudmän att anordna lovskola för de elever i årskurs åtta och nio som riskerar att inte bli behöriga till ett nationellt yrkesprogram i gymnasieskolan. Huvudmannen kan även välja att anordna en frivillig lovskola under läsåret, men om eleven trots detta inte blir behörig till gymnasiet eller inte har deltagit i den frivilliga lovskolan måste huvudmannen ändå ordna Lovskola i juni.

Den obligatoriska lovskolan, som i folkmun kallas sommarskola, äger oftast rum de två första veckorna efter skolavslutningen i juni. Det är svårt att hitta behöriga lärare som vill och orkar arbeta två veckor till i juni. Det är även svårt att hitta lärare som vill arbeta på lovskolan under läsåret. Det leder till att huvudmän inte kan erbjuda både och, så som det var tänkt. 

Jag har letat efter statistik kring hur bemanningen ser ut på sommarskolorna runt om i landet, men inte hittat någon. Huvudmannen är inte skyldig att inrapportera något kring varken bemanning eller resultat på lovskolan. Dock verkar det som att många sommarskolor är bemannade av obehöriga lärare eller lärarstudenter.

Min källa utgör i detta fallet endast olika trådar i sociala medier. I sommar har tongångarna i dessa sociala medier gått höga runt sommarskolan och diskussionerna har låtit ungefär så här: 

”Ordinarie lärare har satt sitt slutbetyg, elevens resultat är sambedömt, har gjort ett nationellt prov och läraren har kommit fram till att betyget är F. Sedan följer två veckor av sommarskola och simsalabim hör eleven av sig och meddelar att: ”Ha! Jag fick E på sommarskolan. Du hade fel. Hade jag bara haft sommarskoleläraren i den vanliga undervisningen hade jag haft godkända betyg.” 

Otaliga är berättelserna kring att eleven lyckats få betyget E på sommarskolan. Självklart finns det elever som lyckas med detta beroende på ”hur nära” dom var vid betygssättningen i juni. Det är trots allt 50 timmars undervisning dom får och det gör absolut skillnad för vissa.

Det debatten gäller är de elever där ordinarie lärare konstaterat att eleven är väldigt långt från att nå E; eleven har kanske haft 7–8 rätt totalt på alla delar av ett nationellt prov, och eleven fixar betyg på två veckor i juni. 

I engelska är gränsen för godkänt på nationella proven oftast runt 30–33 poäng och i matte cirka 20. Har eleven legat väldigt nära E-gränsen och ordinarie lärare bedömt att det inte är mycket kvar att lära sig för att nå E fyller sommarskolan en mycket viktig funktion, där 50 timmars undervisning verkligen gör skillnad. Det är de övriga fallen som väckt ramaskri inom lärarkåren. 

När eleven har gått färdigt lovskolan är huvudmannen skyldig att erbjuda en så kallad prövning (skolverket.se, 2019). En prövning innebär att eleven testas igen för att se om den nu har lärt sig det som förväntas av eleven för E i ämnet. 

Att genomföra en prövning av en elev är en grannlaga uppgift. På Skolverkets hemsida kan man läsa att: 

”Prövningen får inte endast utgöras av kompletteringar. Den lärare som genomför prövningen behöver pröva elevens kunskaper i relation till samtliga delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Detta gäller även om läraren innan prövningen har information om elevens kunskaper. Läraren bör vid planeringen av prövning i ämnen välja ändamålsenliga och varierade former för prövningen.” 

Då de nationella proven inte täcker samtliga delar av kunskapskraven är det alltså inte tillräckligt att endast låta eleverna göra ett gammalt nationellt prov. Det är heller inte okej att låta eleven gå på sommarskolan och komplettera ett eller ett par moment som läraren menar att eleven har kvar att lära sig. Om en elev ska få ett nytt slutbetyg efter prövning måste den testas mot alla delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Det flera lärare och elever vittnar om är att eleverna erbjudits ett förenklat E-prov där eleven endast besvarar frågor som antas hålla E-nivå. Det är heller inte okej. 

Konceptet med lovskola har slagit split i lärarkåren. Ordinarie lärare menar att eleven väldigt lättvindigt fått ett E på sommarskolan och läraren på sommarskolan tycker naturligtvis att den gjort rätt utifrån sina förutsättningar. Om dessa lärare arbetar på samma skola blir det ganska spänd stämning i personalrummet när nästa läsår startar. 

Sommarskolan har blivit en ny arena där det utövas stark press på lärarna och rektorerna. Rektor känner tryck på sig att höja skolans måluppfyllelse och ser kanske mellan fingrarna när det gäller hur prövningen går till. Föräldrar ser sin chans att eleven ska få ett E och pressar på läraren att sätta ett E trots att eleven kanske inte har tillräckliga kunskaper.

Läraren står ganska ensam i sommarskolan och har inte sina kollegor att luta sig mot när det gäller sambedömning. Att stå stadigt kvar och vidhålla att eleven inte har kunskaper för E kräver en rutinerad lärare med stark backup av rektor.

Lovskolans grundtanke är god, men den slår fel. Det är alldeles för lättvindigt idag att eleverna ges E efter sommarskolan. I vanliga fall trycks det på vikten av sambedömning och att de nationella proven ska väga tyngre vid betygsättningen. När det gäller sommarskolan är lärare och elever utlämnade till att rektor gör sitt jobb och att huvudmannen tar sitt ansvar för att se till att bestämmelserna runt prövning följs. Om rektor är mer intresserad av en hög måluppfyllelse än korrekta betyg kommer bestämmelserna inte följas.

Jag menar därför att lovskolan snarast måste förändras och att obligatorisk lovskola i juni för elever som gått ut år 9 ska tas bort. Lovskolan bör istället delas upp. Elevens undervisningstid måste ökas under läsåret så att fokus ligger på att eleven lär sig mer och faktiskt har kunskaper. Den ordinarie läraren sätter slutbetyget och har även möjlighet att sambedöma med andra kollegor. 

Sommarskolan blir idag ett effektivt sätt att förklara och komma undan med en hög differens mellan resultaten på de nationella proven och slutbetygen. Det är bara att ”skylla på” sommarskolan för det kan ingen kolla. Ingenstans rapporteras sommarskolans resultat in och bestämmelsen om att de nationella proven i årskurs nio ska väga tyngre blev ett slag i luften. Svensk skola kan inte hålla på att jaga ökad måluppfyllelse och nöjda kunder – kunskaperna måste finnas med. 

Obligatorisk lovskola är en reform som slagit helt fel. Det gick till och med bättre för sagans Mäster Skräddare där vanten bidde ingenting. Här har reformen blivit värre än ingenting – likvärdigheten är underminerad och rättssäkerheten i betygsättningen är som bortblåst. 

Kommentera

Att sätta betyg och göra bedömningar är verkligen inte enkelt och inget som görs på en eftermiddag. Det krävs att du är insatt i skolans styrdokument och har en grundläggande kunskap om hur det är tänkt att planering, bedömning och betygsättning ska fungera. Nedan har jag sammanställt 15 påståenden om bedömning och betygsättning som kan fungera som ett diskussionsunderlag i lärarrummet. Läs påståendena och fundera kring hur du själv tänker och hur ni gör på din skola: 

1. Du kan inte sätta A första terminen i sexan och första terminen i sjuan då du har haft för lite att bedöma och eleven har inget att sträva mot sedan. 

2. På poängprov är 90 % = A, 70 % = C och 40 %= E.

3. Av olika anledningar vill/kan eleven inte skriva någonting alls i språkämnena. Då det visar sig att eleven har dyslexi kan du pysa och bortse från hela förmågan att skriva. 

4. På lågstadiet behöver vi inte lära oss om bedömning för vi bedömer inte eleverna. 

5. I sexan bedöms glosprov och är betygsgrundande. 

6. Eleverna måste visa sina kunskaper på svenska, annars kan du inte bedöma elevens kunskaper i till exempel matte. 

7. I lärplattformarna är kunskapskraven uppdelade på olika i sätt; i en av dem är engelska uppdelad i 16 delar och i en annan är engelska uppdelad i 9 delar. Oavsett uppdelning behöver du räkna och se till att en majoritet av kunskapskraven är uppnådda för att eleven ska nå D eller B. Är uppdelningen med max 16 måste eleven nå 9 för att nå övervägande delen.

8. Du bedömer förmågorna och inte kunskapskraven.

9. Om eleven inte byter om till idrotten och duschar efteråt kan eleven inte få betyg i idrott. 

10. Det centrala innehållet används som en checklista och man bedömer det centrala innehållet efterhand som man bockar av det. 

11. I slutet av terminen summerar jag vad eleven har gjort och då måste alla resultat hela terminen vara på A-nivå för att eleven ska nå A. 

12. I matte grundas betyget på att du klarat proven till respektive kapitel från läroboken. 

13. I femman behöver man inte bedöma mot kunskapskraven, dom börjar gälla först i sexan. 

14. På lågstadiet och i fyran och femman tittar du på det centrala innehållet och ser till att du gått igenom allt. Har eleven gjort alla uppgifter är eleven godkänd. 

15. I No arbetar man ofta i block/perioder och eleven måste ha lämnat in alla uppgifter för att bli godkänd. 

Ok, vad kom du fram till? 

Alla påståendena ovan är faktiskt myter som florerar kring betyg och bedömning. Inget av ovanstående påstående har någon förankring i de styrdokument som gäller. 

I samband med att Skolverket släppte de nya Allmänna råden kring betyg och betygsättning (2018) har de också uppdaterat sitt utbud av webbkurser och utbildning kring bedömning, betyg och betygsättning. Jag har gått tre kurser som är helt nya: Likvärdighet i bedömning och betygsättningBetygsättning i årskurs 7-9, gymnasiet och vuxenutbildningen samt Betygsättning i årskurs 4-6.

Jag kan varmt rekommendera dessa kurser. De är perfekta för att arbeta med på skolan. De innehåller forskningsartiklar och diskussionsfrågor som gör att du måste tänka till och fundera över din egen praktik. Du får också ett snyggt kursbevis när du är klar! 

Skolverket har också producerat en ny film om att sätta betyg: 

Jag hoppas att påståendena ovan bidrog till diskussion i ditt lärarrum! Genom diskussioner sker också utveckling. Sprid gärna detta nya material från Skolverket så kanske ett par av påståendena i listan ovan så småningom dör ut! 

Kommentera

Färgernas förbannelse

Gult eller grönt? Grönt eller gult? Rött, gult och grönt? På många skolor har diskussionen gått het kring vilken färg och hur den ska användas i lärplattformen.

Är du inte lärare eller du inte har en lärplattform på din skola kanske du undrar vad i hela friden det är fråga om? Färger? Hur kan det vara en diskussion bland lärare som gått flera år på universitetet? För att göra lång historia kort:

Det handlar om bedömning av elevers kunskaper där företag som säljer så kallade lärplattformar (där du får information om ditt barns kunskaper) har bestämt hur de tycker att vi lärare ska arbeta med kunskapskravsmatriser. I matriserna markerar vi lärare hur det gått för ditt barn och kan alltså göra detta genom att använda olika färgkoder. Jag vill poängtera att det inte finns något rätt eller fel – det är bara mer eller mindre tydliga sätt för eleven och vårdnadshavaren att förstå hur det går i skolan.

Flera stora lärplattformar menar att det enda rätta är att den gula färgen betyder att eleven uppfyller det krav som lärarna har satt upp för den aktuella terminen/årskursen i sin planering av undervisningen, men att eleven ännu inte uppfyllt det nationellt fastställda kunskapskrav som gäller för år tre, sex eller nio.

Diskussionen blir att gul färg betyder ”eleven är på väg” mot kunskapskraven i år 3, 6 och 9. Vissa skolor använder gul färg för att markera att eleven med knapp marginal nått målen. Säkerligen finns det flera andra sätt att tolka färgerna som jag inte känner till.

Om läraren markerar i årskurs två med gul färg när det gäller tex läsning kan man fråga sig om eleven kan läsa eller om eleven är på väg att lära sig läsa? En annan diskussion som uppstår är vilket av betygen D och B som förknippas med kunskapskravsmatrisen om läraren endast använder gul färg. Nedan kan du se några exempel.

Fundera över vilket betygssteg du skulle förknippa med matriserna nedan:

   

Jag har tagit skärmdumpar från bedömning som är gjord enligt två olika sätt att resonera kring färgerna. Jag lyckades inte få med all text i hela kunskapskravet, men bilderna är endast för att illustrera hur tydligt eller otydligt det blir med sätten att resonera.

I den första bilden har eleven blivit bedömd som D. Eleven hade uppnått övervägande delen på C-nivå och är ”på väg” mot C- i övriga delar. I bild nummer två har eleven blivit bedömd som C-nivå och ”“på väg” mot A-nivå. I den tredje bilden är eleven bedömd på B-nivå och ”på väg” mot A nivå och den sista bilden är C-nivå.

Min åsikt är att det är oerhört otydligt för elev och vårdnadshavare hur ”eleven ligger till” om läraren markerar i de summativa matriserna med gul färg. Bilderna ovan illustrerar tydligt skillnaden menar jag. I bild 1 går det inte att urskilja om läraren menar att eleven uppnått hela kunskapskravet på C- nivå eller om det är uppfyllt till övervägande delen. I bild 2 ser det visuellt ut som att övervägande delen är uppfyllt, men här menar läraren att eleven endast är på väg och att det är C-nivå som är uppfyllt i sin helhet. Hur ska eleven kunna veta det?

Ja, det kan eleven om läraren skriver en tydlig kommentar till, men endast då.

Om vi nu ska arbeta med lärplattformar och dokumentera elevernas kunskapsutveckling i ämnesmatriser måste det vara tydligt. Det måste klart framgå vad vi menar. Eftersom kunskapskraven anger vilken kunskapsnivå som krävs i slutet av årskurs 3 för godtagbara kunskaper och för olika betyg i slutet av årskurs 6 och 9 behöver man som lärare även göra en bedömning av vilken kunskapsnivå som det är rimligt att begära av eleven i tidigare årskurser i förhållande till vad kunskapskraven anger. (Allmänna råd, s. 23) Du måste som lärare veta vad en elev förväntas kunna i matte när eleven är klar med höstterminen i fyran. För att veta det behöver läraren samarbeta med andra lärare och diskutera/ ta fram rimliga nivåer.

Jag menar att de skolor som valt att inte ifrågasätta lärplattformarnas sätt att resonera kring färgerna går med på att ”slira på sin bedömning”. Med gul färg behöver du inte ta ställning till om eleven faktiskt har nått upp till vad som förväntas av eleven när till exempel höstterminen i fyran är över. Du markerar gult och sedan kan det stå kvar för eleven är ju ”på väg” mot det gröna i sexan.

Att arbeta med matriser som är flexibla och som jag kan forma beroende på vad eleverna ska lära sig och vad jag vill bedöma gör jag gärna. I kombination med konkret återkoppling i klassrummet blir det tydligt för eleven var den befinner sig, vart den är på väg och hur den ska ta sig dit.

För mig är det självklart att ta ställning genom att använda grön färg för att markera för eleven och vårdnadshavare: Japp, du har klarat det som du förväntas klara den här terminen. Rött används för att markera att eleven inte klarat det som förväntas. Gult kan man i mitt tycke helt ta bort, eller i alla fall använda sparsamt.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram att jag tycker det är fel att det finns en marknad runt bedömning. Det är något som ska vara likvärdigt över hela landet och det är det verkligen inte idag. Skolverket borde tillhandahålla en nationell, flexibel och enkel lärplattform med enhetliga riktlinjer där det inte krävs tusentals klick för att göra en enkel sak.

Att färgfrågan ska vara het i många personalrum är egentligen helt absurt, men det som egentligen stör mig mest är att företag sätter agendan för hur jag ska/kan arbeta med bedömning. Det retar mig mer än gul, grön eller varför inte gräddelin?

/ Tant Bruun

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm