Annons

Grattis, alla vitala 40-åringar!

I den här bloggen gratulerar jag vitala 40-åringar, det vill säga de regionala högskolor som bildades 1977. De tolv nya högskolorna var Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund som bildades genom högskolereformen 1977. Lärarhögskolor och förskoleseminarierna bildade basen i de nya högskolorna. All eftergymnasial utbildning skulle bedrivas inom ramen för högskolan. Högskolereformen berörde enbart grundutbildningen. 

En ny tillsyningsmyndighet utvecklades som benämndes Universitets- och högskoleämbetet. De regionala högskolorna bildades med lärarhögskolor och förskoleseminarier som bas. Basanslagen för dessa utbildningar skulle bära uppbyggnaden av andra utbildningar. Regeringen delade också in Sverige i sex högskoleregioner. 1977 års högskolereforms huvuduppgift var att öka tillgängligheten, särskilt för studieovana studentgrupper, och främja den sociala snedrekryteringen. Ett antagningssystem infördes med olika kvotgrupper. De som fyllt 25 år och arbetat minst fyra år fick så kallad allmän behörighet (25:4 regeln) och detta betydde mycket för rekryteringen från studieovana grupper.

Livslångt lärande var också ett av de viktiga ledorden i reformen. Det skulle alltid gå att återkomma till högre utbildning. Utbildningsutbudet skulle breddas och differentieras, särskilt med hänsyn till arbetsmarknaden och förnyelsen av arbetslivet. Fristående kurser utvecklades. Utbildningens organisation skulle demokratiseras och verksamhetsformerna anpassas till breddad rekrytering. Högskolestyrelsen skulle exempelvis bestå dels av yrkesverksamma inom högskolan, dels av företrädare för allmänna intressen.

Utbildningen i högskolan skulle bedrivas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och ge studenterna kritisk skolning. Det var revolutionerande för blivande lärare. Kopplingen mellan utbildning och forskning skulle bli starkare. Samhällets och arbetslivets behov skulle få styra utvecklingen. Styrsystemet inom högskolan ändrades också. Detaljerade och omfattande styrdokument för lärarutbildningen ändrades till översiktliga och tunna utbildningsplaner. Grundutbildningen organiserades i linjer, det vill säga snitslade banor, och varje linje fick en linjenämnd där lärare, studenter och allmänföreträdare skulle delta i arbetet.

Lärarutbildningarna utgjorde den bas som många andra regionala högskolor, utvecklades med hjälp av. Lärarutbildningarna var en ekonomisk förutsättning för utvecklingen av en stark och differentierad högskola. Lärarutbildningarna betraktades ibland, felaktigt, som ett hinder för andra utbildningars tillväxt och ansågs vara säkra och stabila, men för många högskolor blev det skakigt, med såväl centrala hot om nedläggning, som nedläggningsbeslut. Åren fram till i dag har präglats av nationell osäkerhet i dimensioneringen av lärarutbildningarna. Orsakerna till nedläggningen av lärarutbildningen var svåra dimensioneringsproblem, alla försök till en rättvisande dimensionering under 40 år har misslyckats kapitalt. Tillgång och efterfrågan har inte vid något enda tillfälle varit i balans. Idag finns ett stort underskott av utbildade lärare.  

Som stora och svårkontrollerade tsunamis har reformerna rullat in med full kraft över lärarutbildningarna, för att så småningom fortsätta ut till skolorna. I stora drag kan reformerna 1977–2017 sammanfattas, enligt följande:

* 1977 blev Lärarhögskolorna och Förskoleseminarierna en del av universiteten/högskolorna. 

* 1988 startade en ny lärarutbildning baserad på utredningen LUT 74.

* År 2001 var det dags igen för en ny lärarutbildning.

* Tio år senare, 2011, startade återigen en ny lärarutbildning.

Varje reform sägs vara ny, men frågeställningarna som ligger till grund för reformerna är gamla och återkommer bara i nya tappningar. Vad handlade då reformerna om? Det har handlat om olika synsätt på hur man ska utbilda lärare. Det finns exempelvis olika uppfattningar om vad som ska vara gemensamt i lärarprofessionen. Det var i utredningen LUT 74 som enhetsläraren presenterades och konkretiserades. Enhetsläraren skulle ansvara för elevens totala personlighetsutveckling och vara mera stödjande och stimulerande än enbart kunskapsförmedlande. Det var det gemensamma och det generella i lärarkompetensen som betonades, det som en gång seminarietraditionen hade betonat. Det kallade regeringen nu för en ny och gemensam lärarprofession.  

Vid de regionala högskolorna har lågstadielärare, mellanstadielärare, fritidspedagoger och förskollärare utbildats före 1988. Från 1988 utbildades 1–7-lärare och 4–9-lärare, som förväntades förverkliga grundskolan ute på fältet. Från 2001 utbildades lärare med en rad olika inriktningar och specialiseringar. Ett par nygamla lärarkompetenser gjorde entré igen på klassrumsgolvet. Det var 2011 års grundlärare för F–6 och ämneslärare för 7–9. Den gamla stadieindelningen av läraryrket som fanns fram till 1988 kom nu åter tillbaka och den lanserades som en nyhet. 

1997 års Lärarutbildningskommitté (LUK 97) vars utbildning startade först 2001. Då infördes en gemensam lärarexamen för lärare i förskolan, grundskolan och gym­nasieskolan, medan specialpedagogerna och ett par andra lärargrupper behöll egna examina. Lärarstudenterna valde inriktningar och specialiseringar successivt, utan att följa fasta kombinationer av ämnen. Utbildningsminister Jan Björklund tillsatte 2008 en lärarutbildningsutredning som 2009 lämnade betänkandet med namnet ”En hållbar lärarutbildning” (HUT 07), ett förslag som sedan omarbetades i propositionen med den självsäkra titeln ”Bäst i klassen – en ny lärarutbildning”. Så mycket nytt var det egentligen inte. År 2011 antogs de första studenterna. Två nya lärarexamina infördes för lärare i grundskolan, grundlärarexamen för F–6 med inriktningarna F–3, 4–6 och mot fritidshem samt ämneslärarexamen 7–9 med fasta ämneskombinationer. Inriktningarna F–3 och 4–6 förlängdes med en termin till fyra år, medan inriktningen mot fritidshem kortades med en termin till tre år.

Under tiden 1977–2017 har lärarutbildningsreformerna avlöst varandra. I grunden handlar det om dimensionering av lärarutbildningen, men också om olikheter i uppfattning om hur lärare egentligen ska utbildas, det vill säga hur de ingående komponenterna i utbildningen (ämnesstudier, praktisk pedagogisk utbildning) egentligen ska blandas under den tillgängliga tiden.

Med de stora lärarunderskotten som finns idag är lärarutbildningen säkerligen tryggad vid högskolor och universitet för lång tid framåt.

Reagera på inlägget:

Hur ska Sveriges lärare bli good enough?

Om ett år är det skarpt läge för skolorna. Då träder de nya skrivelserna kring skolans digitalisering i kraft och ingen kan längre säga att jag ”tror inte på IT i skolan” eller jag ”vill inte jobba med IT”. Uttalande som ”papper och penna slår IT alla dagar i veckan” kan de som gillar slänga i papperskorgen. 2018 ska digitaliseringen in i skolan vare sig du vill eller inte. Jag vill dock poängtera att bildning och böcker fortfarande är lika viktigt och ni som brukar läsa vad jag skriver vet att mina elever läser mycket skönlitteratur. Jag menar precis som det står i tweeten att:

I regeringsbeslutet kring förändring av förordningen (SKOLFS 2010:27) om läroplanen för grundskola, förskoleklassen och fritidshemmet kan du under kapitel 2 Övergripande mål och riktlinjer läsa:

att läraren ska:

[..] organisera och genomföra arbetet så att eleven

får använda digitala verktyg på ett sätt som främjar kunskapsutveckling

I och med att denna skrivelse står i kapitel 2 i LGR 11 betyder det att det gäller alla lärare oavsett om just ditt ämne fått en förändring i ämnet eller inte. Det är en tydlig skrivelse som det inte längre går att komma bort från. Dock ställer de nya kraven till det och jag har funderat mycket på det. Jag och Patricia Diaz resonerade på SETT 2017 om just digitaliseringens dilemman. Det är inte gjort på en eftermiddag att implementera detta och vi diskuterade bland annat den frustration som många lärare upplever. Nätverket fungerar inte, IT-avdelningar bestämmer vilka digitala verktyg får användas, vissa skolor har inte tillräckligt många digitala verktyg och många lärare saknar kunskap om hur de faktiskt ska undervisa om tex digitalt berättande.

Det leder oss direkt in på den största frågan som politiker har att brottas med när det gäller skolor idag: likvärdigheten. Jag och Patricia konstaterade att hon började jobba digitalt 2010 och redan då hade hennes elever var sin dator. Jag själv kunde först jobba med en till en i januari 2017. Tidigare har jag haft 5–10 ipads som eleverna fått dela på. Jag kunde också släpa in datorvagnar i klassrummet, vilket var bökigt och inte helt lätt att få tillgång till då vi var många kollegor som slogs om dem. Så här ser det fortfarande ut runt om i Sverige. Det blir inte lätt för de kommuner som inte satsar på IKT i skolan att 2018 leva upp till läroplanens intentioner.

Regeringen beslutade om tydliga skrivelser om digitaliseringen i läroplanen, men de glömde eller valde bort, att besluta om att eleverna behöver digitala enheter för att kunna lära sig det som nu står i LGR 11. De glömde också, eller valde bort, att lärarna behöver en massiv fortbildningsinsats för att kunna undervisa enligt LGR 11s skrivelser. Nu är det upp till varje kommun att lösa problemen. Regeringen har valt att  dumpa fortbildningen i varje kommuns knä. Skolverket har tagit fram Lärportalen med mycket bra moduler som skolorna kan följa, men dessa är förvånande nog frivilliga att gå. Obegripligt, tycker jag, att regeringen tar bra och tydliga beslut men sedan inte går hela vägen. Nu kommer det fortfarande vara en enorm skillnad i förutsättningar för lärare att undervisa och elever att lära sig.

När jag skriver denna text befinner jag mig på en språklärarkonferens i Bologna. Här har jag bland mycket annat fått ta del av hur man gjort med digitaliseringen i olika länder. Ett spännande exempel är från Danmark och Studieskolen där lärarna måste ha ett IKT-certifikat för att komma ifråga för att anställas som lärare. Alla lärare måste genomgå deras utbildningsportal och klara minst sju moduler. De får, efter genomgången utbildning, ett IKT-certifikat som garanterar att lärarna på deras skola håller en viss lägstanivå. De är good enough för att klara av att undervisa och följa läroplanens föreskrifter. Detta skulle jag vilja se i Sverige också. Vi som varit med ett tag tänker direkt på PIM-utbildningarna som var på tapeten för några år sedan. Då drev många skolor att lärarna skulle hålla en viss lägsta nivå enligt PIM-utbildningen. Nu finns inte PIM längre i Skolverkets regi och man får gå till Lärportalen istället.

Det krävs utbildning av Sveriges lärare för att vi ska kunna leva upp till läroplanens intentioner. Jag funderar mycket på hur vi säkerställer att lärarna håller en viss lägstanivå och 2018 kan undervisa enligt LGR 11? Hur blir svenska lärare good enough? Jag ser ofta lärare som inte kan dela dokument och skriva kollaborativt, som inte kan filma och föra över en film till ett dokument och så vidare. Om ett år ska även dessa lärare som tycker att IKT är svårt undervisa och lära eleverna. Kan de det när de inte kan själva? Kan vi dessutom räkna med att lärarhögskolorna förbereder studenterna så att de är redo för att kunna undervisa eleverna så att de får använda digitala verktyg som främjar kunskapsutvecklingen?

Jag är tveksam. Jag tror att vi har en lång väg att vandra och jag tycker att det är direkt feltänkt att fortbildningen är frivillig och upp till varje kommun. Jag önskar att Skolverket skulle kunna peka mer med hela handen och visa vägen för kommunerna. Idag är det så flummiga skrivelser att skolverksdokument i stort sett går att tolka precis som man själv tycker. Jag ska inte gå in på vad jag tycker om till exempel undantagsbestämmelsen eller anpassningar runt nationella prov idag utan ger det bara som ytterligare exempel på vad Skolverket skulle behöva styra upp. Jag gillar uppstyrt!

Hade jag fått bestämma hade det funnits ett beslut om likvärdighet som såg till att eleverna runt om i landet hade samma förutsättningar. Jag anser också att det ska vara obligatoriskt att ha gått en grundläggande IKT-utbildning för att få lov att undervisa. Ett IKT-certifikat borde krävas för oss gamla rävar i kombination med lärarlegitimationen. Lärarutbildningarna måste införa obligatoriska kurser där studenterna lär sig hantera digitala verktyg. Vi kan inte ta för givet att de ungdomar som väljer att läsa till lärare kan detta. De är fenomenala på Snapchat och Instagram, men det är långt ifrån att kunna undervisa om och se till att elevernas digitala verktyg främjar kunskapsutveckling.

Digitaliseringen är här och det är bara att tugga i sig. Så länge inte Skolverket kommer med tydliga direktiv måste vi hjälpas åt. Det finns flera bra gratissidor som man kan använda. Först och främst vill jag lyfta fram Micke Kring från Årstaskolan som åt Sveriges lärare har skapat Kursportalen. Hatten av! Skolverket har även de bra moduler som lämpar sig väl för det kollegiala lärandet: Lärportalen. Nu är det bara att kavla upp ärmarna runt om i svenska kommuner och ta tag i fortbildningen för det lär nog inte komma några uppstyrda direktiv från högre ort.

Jag hoppas att ni rektorer ute i landet inser detta och avsätter tid regelbundet för kollegialt lärande under nästa läsår. Lärare måste få utbildning och de som ska hålla i utbildningarna måste få nedsättning i sina tjänster eller kompensation på något sätt. Det är verkligen inte rimligt att IKT-utbildning av Sveriges lärare ska ledas av lärare som får detta uppdrag pålagt sin vanliga tjänst. Tid för utbildning och handledning kommer vara mycket viktigt nästa läsår. Kom ihåg det nu när ni planerar för nästa läsår.

Och sist, men inte minst: det räcker verkligen inte att som rektor säga att nu har vi haft en utbildningsdag under uppstartsdagarna i augusti. Ett tips är att fördela kompetensutvecklingstimmarna som brukar ligga vecka 44 över läsåret så att personalen kan få utbildning, prova själva i sitt klassrum och sedan utvärdera tillsammans med övriga kollegor.

Nu kör vi på tillsammans mot 2018!

Reagera på inlägget:

Hög tid att begrava myten om dåliga lärarstudenter

När jag i helgen träffade studenter från andra fakulteter hamnade jag i en diskussion med en student som läser ungefär lika länge som jag gör. Jag läser 5 ½ år och vederbörande läser 5 år. När studenter möts faller det sig ganska naturligt att diskutera sin utbildning. Vi båda kom med kritiska synpunkter på våra utbildningar och vi hade ungefär samma ingång med snarlika förbättringsförslag.

En av sakerna som vi var överens om var att kvaliteten på våra respektive utbildningar är bristfällig. Vi båda ansåg att det ställs för låga krav på vilka som bedriver undervisningen och hur väl den är förankrad i den senaste forskningen.

En annan viktig aspekt gällande kvaliteten på utbildningen är vilka krav som ställs på oss studenter. Vi var båda överens om att vi studenter måste utmanas mer för att höja nivån så att vi når vår fulla potential.

Det var anmärkningsvärt hur överens vi var i vår kritik gentemot våra utbildningar, trots att vi går helt olika program. När det gällde orsaken till problemen var vi dock inte överens: när lärarutbildningen diskuterades riktades kritiken mot studenterna istället för mot institutionen. Vederbörande menade att lärarstudenter inte var särskilt ambitiösa eller särskilt studiemotiverade, snarare ville hen påstå att det fanns så många dåliga lärarstudenter och lärare att det var oroväckande.

Jag finner det svårt att diskutera lärarstudenter i termer av bra och dåliga, då problemen snarare återfinns på en institutionell nivå.

Finns det verkligen studenter som utan varken motivation eller ambition tillbringar fem år på en utbildning och skuldsätter sig för stora belopp? För att sedan gå ut i ett yrke som den inte skulle göra ett vidare bra jobb på? Jag betvivlar det starkt. Lärare är generellt mycket motiverade och ambitiösa, som trots yrkets urholkade status och låga löner väljer att varje dag gå till ett klassrum för att göra det som vi förenas av: Glädjen i att undervisa.

Efter ett tag hävdade vederbörande att lärarutbildningen var såpass undermålig att i princip vem som helst klarar av den. Om det nu är sant, hur kan det då vara så att det är studenter med låga betyg som hoppar av lärarutbildningen i en hög utsträckning (UKÄ 2017).

Återigen, vederbörande och jag delade kritik om vår utbildning. Inledningsvis var vi båda överens om detta gällande båda våra utbildningar. Men hens utbildning ifrågasätts inte såsom lärarutbildningen och därför blev det inte tal om att hen behövde försvara studenterna på sin utbildning då kritiken aldrig hamnade på studenterna. Det var precis som att det var givet att studenterna på den utbildningen var studiemotiverade eftersom deras intag är högre och yrkesstatus likaså, trots att utbildningarna är lika långa.

I mina ögon är lärarutbildningen bra. När jag var ute på min första praktik kände jag mig som Bambi på is. Det var tillfällen som jag gick hem och tog mig en ordentlig funderare på huruvida jag valt rätt yrke. Under min senaste praktik fick jag personligen erfara hur enormt mycket man utvecklas av att vistas i klassrummets verklighet. Det gav mig hopp om att jag kommer bli en skicklig lärare en dag.

Jag är den första att medge att lärarutbildningen måste utvecklas. Vi måste garanteras en bättre utbildning genom att höja kvaliteten. Med det sagt har jag inte påstått att lärarstudenter är dåliga, omotiverade eller saknar ambition. Nej, vi lärarstudenter är hjältar som utbildar oss i ett så otacksamt yrke.

Det är hög tid att begrava myten om dåliga lärarstudenter.

Reagera på inlägget:

Ge professionen mandat att genomföra skola

Nu har skolkommissionen lämnat sitt slutbetänkande, med titeln ”Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet”. Nu har vi återigen en genomgripande politisk åtgärd för att få skolan dit politikerna vill. Politikerna tror inte på att lämna skolan ifred och lita på de professionella. Förslagen är en återgång till ett tidigare skolsamhälle. Det här är utgångspunkterna för min text.

En viktig del i betänkandet är ett stärkt statligt engagemang genom ökat stöd och tydligare styrning av skolan. Är det ett stärkt statligt engagemang och en tydligare styrning som den svenska skolan behöver? Förslaget för tankarna till de tidigare Länsskolnämnderna som inrättades från 1958-07-01, och upphörde 1991-06-30.  Länsskolnämnderna beslöts genom SFS 1956:616. Instruktionerna till länsskolnämnderna gavs i SFS 1958:279 och 1962:487. Vill skolkommissionen återupprätta länsskolnämnderna?

Slutbetänkandet innehöll en rad förslag som bildar en samlad strategi. Strategin utgår från att nyckeln till förbättrade kunskaper och stärkt likvärdighet är att stärka och utjämna förutsättningarna för hög kvalitet i undervisningen i hela skolsystemet. Gott och väl. Riktigt bra! Alla elever i Sverige har enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var eleven än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet. Utbildningen ska också kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar. Reglera skolvalet föreslås som en åtgärd. Ändrat finansieringssystem föreslås också. Alla skolor ska nu bli bra skolor! Ett gigantiskt projekt!

Nationella målsättningar för bättre skolresultat, undervisningens kvalitet och likvärdighet. Skolhuvudmän ska kunna nå tillräcklig kapacitet genom att staten bygger upp en stödjande och stärkande verksamhet med en skolmyndighet på regional nivå. De gamla länsskolnämnderna syns vara på väg tillbaka och då kan man fundera på vad det skulle betyda?

Eftersom resursfördelningen i skolan inte är tillräckligt behovsstyrd föreslås en statlig delfinansiering till undervisning och elevhälsa. Å ena sidan kommunal finansiering, å andra sidan statlig.

Bättre kompetensförsörjning av lärare genom fler behörighetsgivande och kompletterande utbildningar. Äntligen! Det här hade lärosätena kunnat ordna själva utan någon kommission. Det finns mängder av modeller (oex.utbildningar) som kunde ha dammats av och fräschats upp och sjösatts. Lärosätena hade också kunnat utvecklat nya oex-utbildningar!

Tydligare läroplaner för att öka trygghet och studiero, respektfullt uppträdande och elevens eget ansvar för skolarbetet. Likvärdighet och minskad skolsegregation bland annat genom ett system med aktivt skolval till förskoleklass och grundskola. Menar Skolkommissionen att våra läroplaner är otydliga?

Den svenska skolan och den svenska lärarutbildningen jämförs ofta med den finska skolan och den finska lärarutbildningen. Finland har inte någon skolkommission. Den finska lärarutbildningen och lärarna i skolan har hög status. Det anses vara huvudorsakerna till att Finland har så mycket bättre studieresultat än Sverige. Det menar såväl finsk som svensk expertis. Lärarna i Finland är mycket välutbildade, men de har inte högre löner än lärare i Sverige. Däremot har de hög status i samhället, till skillnad från sina svenska kolleger. Det anses fint att vara lärare i Finland. De lämnas också i fred av politikerna. Det är, menar många, en framgångsfaktor för den finska skolan. Professionen får mandat och ansvar att genomföra skola.

Är det ingen väg för den svenska lärarutbildningen och den svenska skolan? Tilltro till lokala huvudmän och till de professionella.

Reagera på inlägget:

Jag har fått hopp om en likvärdig skola

Så kom då äntligen Skolkommissionens slutbetänkande. I och med detta släcktes också deras Twitterkonto ner. Det var som en markering. Nu har vi gjort vårt, nu är det upp till någon annan att ta vid. Och låt oss hoppas att så sker. Nu är det dags för Gustav Fridolin, Anna Ekström och Helene Hellmark Knutsson och deras respektive departement att leverera skarpa förslag och dra gång de processer som krävs.

Men det är naturligtvis många fler än de som nu måste hjälpa till. Det handlar om utbildningsutskottet i riksdagen och faktiskt alla skolpolitiker i hela vårt land, oavsett politisk färg. Här har vi fått en färdplan och en idé som är förankrad i en kommission med stor politisk spännvidd. Det borde gå att lämna partitaktik bakom sig och se till det svenska samhällets behov. Det är påfallande att många av förslagen är i linje med de bedömningar och förslag som också de utomstående bedömarna i OECD:s kommission lämnade 2015.

Jag vill börja med att säga att jag är imponerad av kommissionens betänkande. Speciellt om man betänker hur kort tid de haft på sig och hur stort och komplext skolsystemet är. Det är väldigt bra jobbat och de måste ha haft ett väl fungerande och hårt arbetande sekretariat till sin hjälp. Min stora oro var att de inte skulle kunna enas om några skarpa skrivningar, eller att de skulle lämna en klassisk svensk walk-over och hänvisa till att det behövs mera utredningar. De gör också det i vissa fall men de har på de flesta punkter tagit sitt uppdrag på allvar, och även om de föreslår vidare utredningar så föreslår de samtidigt konkreta åtgärder som kan sättas in omedelbart för en kursändring tills man har utrett förutsättningarna för mer permanenta lösningar.

Det tycker jag både är en klok och en effektiv lösning. Klok, eftersom den innebär att man i skolsystemet snabbt kan se att något händer, vilket behövs för motivationen bland alla de som idag jobbar i skolan. Man måste se att något händer för att få hopp. Effektivt, för det innebär att kursändringen startar och man får också erfarenheter av om modellerna man valt överhuvudtaget fungerar.

För en kursändring är kommissionens förslag om de genomförs. Cecilia Garme skriver i Svenska Dagbladet att det här är ”game over för 90-talet” – en underbar formulering – och visst är det så. En hel del av den ohämmade naiviteten som präglade en hel del av 90-talets reformer får här sig en rejäl återställare.

Låt oss börja med deras analys. Det här är vad de menar är svenska skolans problem:

Sviktande kapacitet och ansvarstagande hos många skolhuvudmän. 

För svag kompensatorisk resursfördelning. 

Otillräcklig kompetensförsörjning till lärar- och skolledaryrkena
och bristande förutsättningar för professionsutveckling. 

Brister i resultatinformation som försvårar kvalitetsarbetet. 

Skolsegregation som leder till kvalitetsskillnader mellan skolor. 

Problem i lärandemiljön. 

Splittrad och över tid oenig nationell styrning av skolan. 

Det är inte mycket att säga om det. Det är en viktig och riktig analys. Det finns områden som av jag upplever är av politiska skäl helt utlämnade. Till dem hör frågan om marknadens effekter på skolan. Jag kommer inte att uppehålla mig vid det här. De saker i deras förslag på åtgärder som jag fastnade för är dessa (i fetstil med mina kommentarer efter i kursiv stil):

Statlig skolmyndighet med regional närvaro och statlig reglering av skolchefers ansvar

Det här är naturligtvis ett underkännande av kommunaliseringen och nedläggningen av länsskolnämnderna. Skolan och de små huvudmännen behöver en närvaro av staten på så nära håll att det kan möjliggöra ett stöd och en kontroll så att alla barn får vad de har rätt till. En statlig reglering av skolchefers ansvar låter kanske inte som en stor nyhet men är faktiskt ett väldigt viktigt förslag. Det gör nämligen att ansvarskedjan i skolsystemet kan hänga ihop. I en skola där man har statliga befattningsutbildningar och tydligt statligt ansvar på rektorer och lärare är det självklart att detta ska finas också på huvudmannanivå. Annars har man frikopplat det lokala ansvaret från styrkedjan.

Förstärkt lärarutbildning och praktiknära forskning

Här finns det en massa vackra ord men kanske mindre konkreta insatser. Det är viktigt men jag tror vi behöver titta mer på OECD:s rapport och samla ihop lärarutbildningarna och ge dem ett tydligare professionsförberedande perspektiv. Det finns dolt i kommissionens text men det behövs en klarare färdriktning och mer konkreta åtgärder. Lärarutbildning måste bli en professionsutbildning som lärare är stolta över att de har gått och som de har nytta av i sitt dagliga arbete.

Nationell funktion och program för lärares och rektorers professionsutveckling

Det här är ett jätteintressant förslag som man bör sjösätta fort. Lärare och rektorer behöver ha en karriärstruktur men också en organisation där professionerna får mer makt över sina yrken och sin fortbildning. Detta skulle sedan kunna växa ut till att också omfatta/påverka lärarutbildningarna positivt.

Socioekonomisk fördelning till skolor. Bidrag och fortsatt utredning.

Här hade jag kanske större förväntningar. Det här var utan tvekan en av de saker som tydligt var aviserat i deras delbetänkande men där de inte riktigt orkat ända fram. Men samtidigt föreslår de snabba och omfattande insatser till ett statligt finansieringssystem är utrett och kan sjösättas.

Nationell struktur för gymnasieskolan

Så rätt tänkt. Gymnasieskolan måste styras bättre för att säkerställa att alla utbildningar finns tillgängliga. Kommuner är i många fall alldeles för små för detta och de samarbeten som finns räcker inte alltid till.

Undervisningstid

Tydligare styrning med stadieindelad undervisningstid i grundskolan och bättre kontroll på gymnasieskolorna är nog en bra sak.

Aktivt skolval, lottning och central antagning.

Sedan kommer vi till det som initialt idag tydligen blev mediesnackisen. Att fördelningen efter skolval ska göras med lottning. Det här tycker jag är en chimär och av väldigt liten betydelse vid sidan av ovanstående förändringar men också så typiskt att det är där den mediala debatten handlar. Vad beror det på? Att inte journalister vet hur skolan är uppbyggd och fungerar utan man bara hakar i den bit man vet något om eller på att Stockholms innerstad är så långt redaktionernas mikrofonsladdar når? Här har man tagit tydliga politiska hänsyn men pekar ändå ut en väg framåt mot ett mer ordnat system att fördela elever på.

Som sagt. Jag tycker det är ett jättebra betänkande som ger hopp om framtiden. Men nu är det upp till bevis. Jag tror faktiskt att kommissionens breda förankring med representanter från professionerna och forskning och inte minst svenskt näringsliv kan borga för att vi genom dess förslag kan börja röra oss mot en mer likvärdig skola och en skola som är bättre för lärare och rektorer att arbeta i och för mindre bemedlade föräldrars barn att gå i. Jag har hopp om att vi när vi tittar tillbaka om tio år så kommer vi att säga att den 20 april 2017 var dagen då vi började få en mer likvärdig skola i Sverige. En likvärdighet som är viktig om vi vill ha en levande demokrati i framtiden. I ett sådant samhälle är varje barn och varje ung människa en tillgång vi inte kan vara utan.

Nu får vi som jobbar i systemet inte ge oss förrän politikerna lyssnar på kommissionens förslag. Jag håller med Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, Lina Hultqvist, ordförande för Sveriges Elevkårer och Matz Nilsson, ordförande för Sveriges Skolledarförbund som skriver på Aftonbladet debatt:

”Våra politiker gav Skolkommissionen i uppdrag att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa genom att visa samsyn över partigränserna. Och det brådskar! Det svenska skolsystemet behöver förstärkas och nu finns förslag som är förankrade i hela Skolsverige!
Vi har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.”

Det är ett tungt ansvar som kommer att vila på politiker om de nu försöker knipa billiga taktikpoäng genom att inte lyssna på professionerna och kommissionen. Jag vill avsluta med det jag skrev 2012 på DN debatt:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

Reagera på inlägget:

Sidor