Annons

Frosseri i negativa skolnyheter

Skolan är i fokus hela året, men ju närmare läsårsstart vi kommer, desto mer aggressiv och negativ debatten blir mera aggressiv och negativ blir debatten.

Jag har roat mig med att samla pressklipp några år kring skolstarten. Det är i stort sett enbart negativa artiklar.  De positiva inslagen saknas. Varje år, samma sak.

I skottgluggen står elever, lärarstudenter, lärare, skolledare, huvudmän och skolpolitiker. Så här är det inte i våra nordiska grannländer.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se och förhålla sig till detta återkommande fenomen. Ansvariga och berörda kan annars lätt slås ned av den många gånger också hätska debatten.

Man behöver faktiskt inte bry sig om allt som skrivs.

Man behöver inte ens läsa artiklarna.

Media efterlyser negativa nyheter. Inte positiva nyheter. Sådana är absolut inte av intresse. Jag vet det av erfarenhet, sedan många år tillbaka. Om man meddelar skandaler till media då får man omedelbart gehör. De goda exemplen, de idoga strävanden som görs i skolan för att förbättra verksamheten är inte av allmänt intresse som det heter. Vad skrivs det då om?

Lärarbristen är möjligen märkbar under sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är över 5 000 lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan.

Bristen på legitimerade lärare i kommunerna går det säkert också att göra en negativ publicering kring. Den 1 juli 2016 trädde visserligen en förordning i kraft som innebär att en lärare i bristämnen utan legitimation (med vissa undantag) kan anställas i skolan under högst två år. Men det löser inte alls alla problem.

Sedan har man dragit in en lärares legitimation. Detta är av intresse för media.

Vi väntar också på nyheter om söktalen till lärarutbildningen: Räcker inte antalen sökande till negativ publicitet kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har. Lärarutbildningarna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar har likadana krav på förkunskaper intresserar inte media.

Testresultat på exempelvis PISA-undersökningen kan säkert också dammas av igen och göras till ett nytt eländes elände. Eleverna som går ut åk 9 är också verkligen ett tacksamt objekt att kritisera. Resultaten har visserligen blivit något bättre, men det behöver man inte skriva om.  Grundskolans resultat är alltjämt mycket dåliga.

Skolledare får sig naturligtvis också sin beskärda del av media. De slutar exempelvis efter kort tjänstgöringstid. De har inte pedagogisk legitimitet.

Skolpolitiker är den grupp som oftast klarar sig bäst i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva kritisera skolans elever, lärare och skolledare, utan att inse att det är de själva som gett ramarna för verksamheten. Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna inför terminsstarten.

Ett förslag till alla berörda:

Skriv en kom-i-ihåg-lapp och sätt upp den väl synlig. ”Strunta gladeligen i mediedebatten inför skolstarten!”

Reagera på inlägget:

Vi vet ingenting om lärarutbildningens kvalitet

Det finns förmodligen ingen utbildning som så många har en åsikt om som lärarutbildningen. De flesta röster som hörs säger dessutom att den är av bristande kvalitet. Men vad vet vi egentligen om utbildningarnas kvalitet?

Vi kan vara överens om att ingen utbildning är den andra lik och att kvaliteten därmed varierar från lärosäte till lärosäte. Varje lärosäte arbetar naturligtvis på sitt sätt för att förbättra kvaliteten och har egna måttstockar på hur den är, men det enda officiella vi egentligen har att gå på är UKÄ:s bedömning.

Hur gör då UKÄ sin bedömning av lärarutbildningarnas kvalitet? För den som inte är helt insatt kan man förenklat säga att det är två olika aspekter som avgör. Dels är det examenstillstånden, då varje lärosäte får ansöka om rätten att bedriva utbildning och dels är det UKÄ:s granskningar av studenters självständiga arbeten.

Men frågar man studenterna säger de att ett examenstillstånd inte betyder ett jota. Även om en utbildning ser bra ut på pappret med tillräckligt många professorer och liknande betyder det inte att utbildningen i verkligheten ser lika bra ut.

Frågar man arbetsgivarna säger de att ett bra självständigt arbete inte säger ett dugg om hur bra lärare studenten är. De självständiga arbetenas kvalitet kan ju enkelt höjas genom att lärosätena lägger mer tid på att få studenterna att skriva just självständiga arbeten och ger dem mindre tid för ämneskunskaper, metodik och didaktik.

Så vad vet vi egentligen om lärarutbildningarnas kvalitet? Egentligen ingenting. Åtminstone vet vi ingenting om hur bra lärare lärarutbildningen producerar. Och det är väl det som är lärarutbildningens syfte, om jag inte missförstått.

Nej, det som saknas är en uppföljning av lärares resultat ute på skolan. Vi kan mäta hur skickliga lärare är, det görs redan och har gjorts länge (det finns mängder av forskning, bara googla), så möjligheten är inte ett problem. Resurser skulle kunna vara ett problem om vi ska ha forskare till att undersöka varje nyutexaminerad lärare. Men om vi nu kan mäta lärares skicklighet så bör det också gå att utforma någon form av prov som ges sista terminen som åtminstone säger mer än ett självständigt arbete. Om inte det så något annat som faktiskt mäter det vi vill och inte det som är enklast att mäta.

Först och främst måste vi dock sluta prata om lärarutbildningens kvalitet som om vi faktiskt vet någonting om den. Vi vet helt enkelt inte hur bra lärare utbildningarna runt om i Sverige producerar. Allt arbete som görs runt om på lärosäten och på UKÄ görs i viss mån i blindo. För även om man vet mycket om kvaliteten på studenters arbeten, tentor och inlämningar, om hur mycket lärarledd tid studenter har eller vad de tycker om sin VFU så vet vi inte hur de presterar i verkligheten.

Reagera på inlägget:

Så borde utbildningen förändras för att lösa lärarbristen

Lärarbrist. Jag tänker börja med det ordet för då behövs ingen längre förklaring om vad det här blogginlägget ska handla om. I dag vet nästan alla vad man menar med det och ingen behöver längre argumentera för att lärarbristen är ett faktum. Det pratas i stället om att öka yrkets attraktivitet genom diverse förändringar i utbildningen eller yrket. Det pratas om lättare vägar in i yrket för nyanlända med lärarutbildning eller för andra yrkesgrupper med akademisk utbildning. Det pratas även om incitament för lärare som lämnat yrket, genom val eller pension, att återvända.

Men jag tänker inte skriva något om detta, jag tänker skriva utifrån lärarstudenternas perspektiv. Vi behöver inte höra hur yrket ska bli attraktivare, för vi har redan valt yrket trots dess brister, och inte heller är vi på väg ur yrket eller behöver få en lättare väg in i det. Man skulle kunna tro att vår utbildning inte behöver förändras eftersom vi ju är en del av lösningen på bristen (vi kommer trots allt komma ut med legitimation), men riktigt så enkelt är det inte.

I dagsläget utbildas för få studenter i vissa ämnen (NO-ämnen, slöjd, svenska som andraspråk och moderna språk till exempel) och för många i andra ämnen (samhällskunskap, religion och historia till exempel). Detta kan förbättras genom enklare förändringar än de som vanligtvis diskuteras och som framfördes ovan.

För det första:

Låt studenterna välja ämneskombinationer fritt. Många med mig har kunnat tänka sig att välja ett av de ämnen som det är brist inom men inte kunnat eftersom vårt förstaval inte kan kombineras med detta.

För det andra:

Gör om ämneslärarutbildningen till en ettämnesutbildning med möjlighet till påbyggnad. Som det ser ut nu kan universitet och högskolor lägga upp strukturen själva, vilket i fallet med min utbildning innebär att kurserna inom UVK (den utbildningsvetenskapliga kärnan, tidigare AUO) är utspridda över fem års utbildning med ämnena och VFU där emellan. Om man gör om utbildningen till en ettämnesutbildning skulle det innebära att man läser ett ämne färdigt, tillsammans med VFU och alla UVK-kurser, och därigenom får möjlighet att ta ut en lärarexamen inom detta ämne och den årskurs man valt (högstadiet eller gymnasiet). Eller så kan man välja att vänta med examen och bygga på sin utbildning i ytterligare ett ämne. Om alla lärarutbildningar var tvungna att följa det upplägget skulle studenter kunna välja att bara utbilda sig i ett ämne, och om de vill läsa fler ämnen, inte vara begränsade till sin första studieort, vilket skulle innebära att alla lärosäten inte behövde tillhandahålla så många ämnen. Det skulle dessutom göra det möjligt för många fler att välja utbildningen då den skulle kortas ner till cirka 3 år (för ett ämne), vilket underlättar både studiemedelsmässigt och studielängdsmässigt (för de som inte vill gå så lång utbildning).

För det tredje:

Ge fler möjligheter till påbyggnad via distans eller KPU. Jag är inte ensam om att som ämneslärarstudent kunna tänka mig att undervisa i fler ämnen eller årskurser. Under sommaruppehållen vore det idealiskt med ämnesstudier via distans där man kan läsa in ytterligare ett ämne, exempelvis ett av bristämnena. Tyvärr är det väldigt få kurser som går över distans och speciellt i bristämnen och över sommaren. KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) finns inte heller som alternativ för den ämneslärarstudent som vill läsa in behörighet för att undervisa i grundskolans årskurs 1 till 6 i sina ämnen.

Jag kan inte förstå varför det finns så många begränsningar och så få möjligheter för de som redan är lärare eller studerar till lärare. Med relativt ”enkla” förändringar kan vi få fler lärare, lärare med fler behörigheter och fler lärare inom bristämnena, men av någon anledning verkar vi vilja ha ett oflexibelt system som kör in sig själv i ett hörn.

Reagera på inlägget:

Inträdesprov löser inte skolans och lärarutbildningens kvalitetsproblem

Inträdesproven upphörde 1968, då seminariet ersattes med lärarhögskolan. Det har förekommit lokala inträdesprov sporadiskt och det förekommer även i dag, exempelvis vid Linnéuniversitetet. Dessa inträdesprov arrangerades lokalt och de ägde rum under en till tre dagar. Seminarierna fylldes ett par gånger per år av nervösa blivande seminarister, som fått en inbjudan att delta. Inträdesprov genomfördes både till höst- och vårintag. Upp till fem delprov kunde förekomma.

Ett exempel från Folkskoleseminariet i Gävle, sensommaren, 1964:

En lärare i pedagogik samtalade med den blivande seminaristen om varför han/hon ville bli lärare och vilken bakgrund den sökande hade, och om den lämpade sig för att studera till lärare. Därefter kom två lektionsliknande prov, som handlade om förmågan att kunna berätta och beskriva. Ibland engagerades övningsskolans elever, men lika ofta var det seminariets lärare som var åhörare.

Seminaristerna fick ett ämne och endast en kort stund att förbereda sig på, för att sedan framföra denna presentation. Seminaristerna fick också prov i övningsämnena och de fick såväl sjunga upp, som spela upp, eftersom musik var obligatoriskt för småskollärare.

Det samlade resultatet av inträdesprovet vägdes samman med examensbetyg från realskolan eller från gymnasiet. Några motiveringar gavs inte till de bortsorterade.

Dessa inträdesprov sades mäta ”lärarlämplighet”. Om inträdesproven över huvud taget mätte någonting diskuterades, eftersom olämpliga studenter ändå kom in och dessvärre kom de också ut som lärare. (I vilken yrkesutbildning går detta att förhindra?)

Någon utvärdering fanns inte för dessa inträdesprov, och tilltron till inträdesprovens sorteringsförmåga var blandad. Det var rutinerade lärarutbildare som administrerade proven. De hade sett många blivande lärare och de hade naturligtvis erövrat en viss förmåga att se om en person hade förutsättningar att utbildas till lärare eller inte. Det man förmodligen tittade på var kontaktförmågan, kommunikationsförmågan och intresset och engagemanget. Inträdesproven avvecklades och antagningen blev mera enhetlig i högskolan, 1977.

Lärarlämplighet, eller förutsättningar för att utvecklas till en god lärare, är ett komplicerat begrepp. Man kan inte mäta det som krävs genom några hemsnickrade inträdesprov. Det finns inte heller så många rutinerade lärarutbildare i dag som har förmåga att sortera bort olämpliga lärarstudenter.

I dag finns förresten inga lärarutbildare alls. Det finns lärare i högskolan med tjänstgöring på lärarprogrammet och det är något annat än en rutinerad lärarutbildare. Förr fanns det krav på lärarutbildare, att de skulle ha egen lärarutbildning och egen erfarenhet av skolan, men några särskilda krav finns inte på högskolan i dag. Lärarprogrammet har blivit hela högskolans program med allt vad detta innebär.

Det är viktigt att först och främst se problemet ur studenternas perspektiv. Det handlar om att hjälpa de studenter som inte platsar i läraryrket. Att vara lärare och inte ha förutsättningar för läraryrket är en ren katastrof såväl för individen själv, som för alla som individen möter.  

UKÄ menar att det i dag finns en hel rad olämpliga studenter som borde avskiljas från lärarutbildningen. Många auktoriteter anklagar lärarutbildningarna för att de inte har fullgjort sin uppgift när de examinerat lärare, som absolut inte borde ha blivit lärare. Kanske ligger det något i anklagelserna också.

Det finns olika modeller som har använts för att göra en bedömning av lärarstudenternas möjligheter att klara av läraryrket. Under den första delen av programmet har kursernas upplägg och innehåll varit av yrkesprövande natur. Ett sådant arbetssätt bygger på en tilltro att läraryrket är något man kan lära sig.

Den nya lärarstudenten har försatts i situationer där man kunnat utbilda och samtidigt få en god bild av om lärarstudentens förutsättningar för läraryrket. Under exempelvis yrkesintroduktionen i den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen har man satsat på att utveckla lärarstudentens förmåga att skapa kontakt med barn och vuxna och att utveckla kommunikationsförmågan med barn och vuxna.

Vidare har man försökt att ta reda på vilket intresse och vilket engagemang lärarstudenten visar. Undervisningen på lärarprogrammet har sedan varit av sådan karaktär att utvecklingsförmågan någorlunda säkert har kunnat bedömas.

Med dessa modeller som tillämpats avråds sedan en hel del lärarstudenter från fortsatt lärarutbildning och får hjälp att ta ny ställning till sitt yrkesval. Om många studenter slutar så får lärarprogrammet problem med examinationsgraden, vilket är en paradox.

Det har förekommit kritik mot lärarutbildningarna genom att det är alltför många som avslutar sin lärarutbildning utan examen. Med ett antagningssystem som baseras enbart på betyg är detta helt i sin ordning och inget att oroa sig över. Rådgivande samtal möter de studenter som av olika skäl inte blir godkända och behöver tänka sig en annan utbildning. Om någon lärarstudent önskar byta program, så finns studievägledare som ger yrkesrådgivning.

Det sätt som tillämpas på lärarprogrammet med intagning på betyg och ett yrkesprövande uppläggning av den första delen av lärarprogrammet är ett bra sätt att gallra ut studenter som av olika skäl inte bör fortsätta på lärarprogrammet.

Det viktigaste är ändå att se om studenterna kan utvecklas till goda lärare som på sikt kan uppfylla examensordningens krav. Det ser man på ett bra sätt när de studerat på lärarprogrammet en hel termin och framför allt syns det i den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. En äldre mycket rutinerad lärarutbildare av den gamla stammen uttryckte det hela ungefär så här: ”Det är inte fel på foten, för att den inte passar skon. Det vill säga att det inte är fel på Dig som person för att Du inte platsar som lärare”. Det avdramatiserar en avrådan.

Vad kommer återinförandet av inträdesprovet till lärarutbildningen att betyda? I dag finns det knappast någon möjlighet att kasta ut dem som arbetar i skolan utan någon som helst utbildning. Om det inte finns tydliga krav på att lärare ska ha adekvat lärarutbildning, så hjälper det knappast att avhysa lärarstudenter från lärarutbildningen, då de utan vidare kan börja arbeta som outbildade och obehöriga lärare i stället.

De flesta människor anser sig dessvärre vara experter på skolan. Alla vuxna har gått i skolan i många år och tycker sig veta vad de pratar om. Dessa ”kvasiexperter” är förödande för skolan.

Det finns ett politiskt tyckande på en mycket svag grund, om hur vi ska göra för att komma till rätta med skolans problem. De som egentligen borde tillfrågas om skolans problem är de utbildade och utexaminerade professionella lärarna som arbetar i skolan.

Till skillnad från andra verksamheter, exempelvis vårdområdet, betraktas lärarna snarare som en del av skolans problem än de experter på skolans område som de faktiskt är. Lärare hörs inte och de tillfrågas inte.  Det har att göra med att lärarna också sitter på de anklagandes bänk och utgör skolans problem, enligt många kvasi-experter. Skolans lärare är de som ställs inför detta politiska tyckande som resulterar i ständiga omorganiseringar efter vad som för tillfället är politiskt korrekt.

Nu är det exempelvis politiskt korrekt att tycka att inträdesprov är en bra modell för ”att skilja agnarna från vetet.” Inträdesprov är absolut ingen som helst garanti för att vi inte får in mindre lämpliga lärarstudenter i lärarutbildningen.

Jag instämmer till fullo i före detta kanslern Anders Flodströms yttrande i Skolvärlden: ”Alla ska komma in på lärarutbildningen – men alla ska inte komma ut”.

Reagera på inlägget:

Ta bättre hand om vikarierna – de höjer intresset för läraryrket

Under en föreläsning förra veckan frågade läraren hur många av oss som vikarierat i skolan någon gång. Av cirka 60 studenter räckte nästan alla upp handen. Vi hamnade sedan i en diskussion om vad som är svårast med att vikariera och varför, samt hur det relaterar till sociala relationer (vilket är ämnet för kursen).

En förenklad version av slutsatsen är det är väldigt tufft att vikariera. Oftast tuffare än att gå in i klassrummet som lärare eller vfu-student.

Det pratas mycket om vikariebrist i skolorna vilket ofta kan leda till att lärare får gå in och vikariera för frånvarande kollegor, på bekostnad av deras eget arbete och då framför allt på bekostnad av planeringstiden. Samtidigt finns det inget samtal om hur situationen för lärarvikarier ska förbättras. Jag har vikarierat en del på olika skolor och det är stor skillnad i hur man blir bemött som vikarie, vilken lön man får och vilka förutsättningar det finns för att göra ett gott arbete.

Man brukar skämtsamt säga att elever brukar ”testa” vikarier, på olika sätt beroende på ålder. I yngre åldrar handlar det enligt min erfarenhet mest om att se vilka av skol- eller klassrumsreglerna som kan brytas. Då vikarien aldrig eller ytterst sällan får någon information om vilka regler som gäller på skolan finns det naturligtvis utrymme för eleverna att förhandla fram nya regler. I äldre åldrar handlar det oftare om att bryta sociala normer, som exempelvis hur man beter sig i klassrummet eller mot läraren (vikarien). Det är dock inte ett skämt för vikarien utan innebär ytterligare osäkerhet, både i relationen med eleverna och inför arbetsgivaren. Information till vikarier om vilka regler som gäller, vilka som vikarien själv beslutar om och vilka eleverna kan besluta om skulle inte bara underlätta personligen för vikarien utan även ge hen bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.

En klass med många elever med svåra hemförhållanden, många nyanlända elever eller många elever med funktionsnedsättningar samt klasser med pågående konflikter och mobbning är en utmaning för vilken lärare som helst. Att sätta in en vikarie ensam i en sådan klass är inte bara oansvarigt mot vikarien utan även mot eleverna. Relationerna med eleverna är ännu viktigare i svårare klasser, och någon utan kännedom om elevers olika möjligheter, bakgrund eller relationer inbördes riskerar att förvärra situationen för klassen och förstärka redan förekommande konflikter. Därför är det oerhört viktigt att vikarier får stöd i dessa klasser eller att man ger vikarien en bättre fungerande klass så att någon lärare som känner eleverna kan gå in för den frånvarande läraren i stället.

Nödvändig information från den frånvarande läraren är självklart viktigt, även om det innebär ett merarbete från hens sida. Det är personligt hur mycket information man som vikarie känner att man vill ha, men viss nödvändig information bör vara med. Inloggningar på nätverk, var man hittar material samt vem man kan fråga om hjälp bör alltid finnas med. En del skolor arbetar fram vikarieformulär som kan användas av både lärare och vikarie, där läraren kan skriva in information utifrån vissa specifikationer och där vikarien kan skriva in en rapport om hur det har fungerat. Rutiner för detta skulle göra vikariernas arbete bättre och undervisningen för eleverna mer konsekvent.

Ett annat problem som finns för vikarier är att de inte alltid känner till lagar och rutiner för arbete i skolan och inte heller informeras om detta. Skolledningen kan inte ta för givet att vikarier förstår vilket ansvar som vilar på dem vad gäller exempelvis anmälningsplikt, tillsynsplikt, kränkningar och mobbning. Dessutom bör varje skolledning fundera över hur man informerar vikarier om rutiner vid exempelvis brand, om en elev skadar sig eller andra akuta händelser inträffar.

Hur man blir bemött av arbetslag och kollegor är naturligtvis oerhört viktigt för trivseln. Även om det är många olika vikarier som cirkulerar och ibland endast är på arbetsplatsen några timmar i taget, är ett välkomnande och hjälpsamt bemötande väl investerad tid. Dels ger det vikarien bättre trivsel vilka ökar möjligheterna för att hen ska komma tillbaka och dels gör det att hen känner större möjligheter att be kollegorna om råd och hjälp vilket gynnar eleverna.

Med tanke på den lärarbrist som gör sig påmind på skolor runt om i Sverige är det förvånansvärt att inte lärarvikariernas situation har lyfts ännu. Många lärarstudenter testar på yrket genom vikarierande och riskerar att bli avskräckta då de ofta riskerar att möta nonchalanta skolledningar, likgiltiga kollegor och misslyckade lektioner. Dessutom är det många unga som efter gymnasiet tar några lärarvikariat innan de väljer yrkesbana. Att så få söker lärarutbildningen kan inte förklaras enbart av detta, men goda förutsättningar för vikarier skulle kunna skapa ett intresse för läraryrket hos de som är nyfikna men vill testa på verkligheten innan de ger sig på en lång utbildning.

Reagera på inlägget:

Sidor