Det finns inte en krona att spara in

Nyligen presenterade Lärarnas Riksförbund en undersökning som jämförde Sveriges kommuner som huvudmän för grundskolan. Rapporten ”Lyckas din kommun med skolan utifrån sina förutsättningar?” fick stor uppmärksamhet. Tanken var inte att skapa ytterligare en ranking och enskilda kommuners placering var inte det viktiga, utan syftet var att skapa en diskussion om de stora och orimliga skillnader som uppstår när landets 290 kommuner får lov att ha olika ambitioner för skolan. 

Dessvärre bekräftade undersökningen återigen vår bild av att det nuvarande systemet nått vägs ände, men reaktioner ute från kommunerna visar glädjande nog att vi lyckats åstadkomma just den diskussion vi efterlyste.

Den kraftiga besparingsvåg som nu drar genom hela landet är ett annat exempel på det dysfunktionella i svensk skola. Enligt den ekonomirapport som SKL presenterade nyligen är kommunernas finanser svagare än på många år. Många kommuner väljer nu att spara på skolan i ett läge där antalet elever stiger och lärarbristen tilltar. Det riskerar att leda till kännbara och långtgående konsekvenser för både elever och lärare. Det går inte att springa snabbare och undervisa fler utan att kvaliteten i undervisningen försämras. 

Alla elever drabbas, men de elever som har det tuffast kommer att förlora allra mest. Och när lärare förväntas göra allt mer på kortare tid blir det svårare att få legitimerade lärare att stanna i yrket. Våra politiker måste komma ihåg att vi står inför en brist på närmare 80 000 lärare och att samtliga huvudmän måste ta sitt fulla ansvar för att vända utvecklingen.
I det läget finns det inte en krona att spara in. 

De stora variationerna i skolans förutsättningar och resultat samt utmaningarna med finansieringen av välfärden är en illustration av varför kommunerna inte borde ansvara för skolan överhuvudtaget. Det brådskar nu med att helt flytta över skolans finansiering från kommunerna till staten. 

Runtom i landet har det organiserats protester och enskilda initiativ mot besparingarna på skolan. Det är häftigt att se vilken kraft det finns i lärarleden. Lärarnas Riksförbund har stöttat alla dessa initiativ som rimmar väl med kärnan i vårt fackliga arbete: att kämpa för minskad arbetsbelastning för lärarna så att de orkar jobba kvar. Men också att strida för att eleverna ska få den undervisning och de resurser som de har rätt till. Elevernas livschanser får inte vara beroende av vare sig kommuners olika ekonomiska förutsättningar eller olika ambitionsnivå.

Kritik mot den svenska skolans utveckling mot försämrad likvärdighet har återkommit i ett flertal OECD-rapporter de senaste åren. I Skolvärlden kan vi dock läsa om något annat som OECD undersöker, nämligen hur det kommer att bli att vara lärare i framtiden. Vi vet inte vilken kunskap och vilka förmågor framtiden kommer att kräva, men en sak vet vi: Förutsättningarna för läraryrket måste bli helt annorlunda än i dag om vi ska lyckas. 

Vi lärare vill leverera det vårt land förväntar sig av oss. Men det kan vi inte så länge vi har politiker som anser att kommunernas självstyre är viktigare än likvärdig skola.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #5 2019

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm