Snart är det dags för Nobeldagen då nobelprisen delas ut. Och varje år diskuteras och kritiseras det faktum att det är så få kvinnliga pristagare. Finns det inga kvinnor som kan belönas eller släpps de inte fram? Eller handlar det om vem som nominerar?

Det här är sega strukturer i samhället som på något sätt gör att vi inte kan se och som gör att det finns outnyttjad kapacitet som inte erkänns. Det finns outnyttjade resurser när inte kvinnor blir sedda. Det är massor med hjärnkapacitet med idéer och perspektiv som kanske inte kommer fram. 

Det är bland annat därför jag engagerat mig i samtalet om #MeToo, kampanjen mot sexuella trakasserier och övergrepp. Där handlar det också om de sega strukturerna i samhället. De som vi inte riktigt vill se, fastän de begränsar både män och kvinnor. De begränsar oss alla. 

I skolan har vi ett tydligt uppdrag att motverka könsstereotypa normer och beteendemönster. Vi ska främja jämställdhet och jämlikhet och även ge individen förutsättningar att förverkliga sin fulla potential. Det handlar om det som betecknas som värdegrundsfrågor.

Jag vet att det finns de som menar att vi i Lärarnas Riksförbund egentligen inte ska ägna oss åt dessa frågor. Att vi ska fokusera på traditionella fackliga frågor som exempelvis arbetsmiljön. Men då vill jag hävda att detta i allra högsta grad handlar om arbetsmiljön, både för lärare och för elever. Vi lärare måste vara goda förebilder och även detta är i allra högsta grad en facklig fråga för en profession.

Vi som lärare hamnar förstås också lätt i dessa strukturer och mönster. Men ska vi ha möjlighet att på allvar kunna utföra uppdraget som beskrivs i styrdokumenten så måste vi få en rimlig arbetssituation. Vi måste ha tid att se och möta våra elever. Vi behöver tid för att se vad är det för strukturer och sammanhang som eleverna befinner sig i. Vad händer i mitt klassrum? Vad händer utanför klassrummet när vi skiljs åt? Vilka är det som pratar, och på vilket sätt bemöter man varandra?

För att vi lärare ska kunna ta oss an detta viktiga uppdrag måste vi ha rätt förutsättningar. Ska vi kunna göra vårt jobb så måste vi ha en rimlig arbetsbörda och arbetssituation. Även om det är mer ”mjuka frågor” om värdegrund och värderingar, så kokar allt ner till de hårda fackliga kärnfrågorna. Det handlar om att lärare måste ha goda, och för vårt yrke ändamåls-enliga, arbetsvillkor för att vi ska kunna ta oss an det som finns i styrdokumenten på ett professionellt sätt.

Våra styrdokument har riktigt bra formuleringar och intentionerna är goda. Vi har en god tanke med skolan i Sverige. Men möjligheten att lyckas med detta står och faller med att lärarna får möjligheter och goda villkor.

Tro inte för ett ögonblick att jag glömmer eller negligerar villkorsfrågorna bara för att jag uttalar mig om det som anses som mjuka frågor. Det är precis tvärt om: Vi ska lyfta de viktiga värderingsfrågorna och för att sedan kunna utföra det så måste vi ha goda villkor. 

Och om inte dagens unga får möjlighet att tillgodogöra sig kunskaper och växa till starka, fritänkande individer så kan vi missa nästa stora upptäckt och framtida nobelpristagare. Allt hänger samman.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2017

Lärarnas Riksförbund har länge kämpat för en likvärdig skola, där staten tar ett ökat ansvar för finansieringen och där fördelningen är anpassad efter behoven. En skola där vi kan ägna oss åt eleverna, åt att ge dem bästa tänkbara undervisning så att de kan gå ut i livet väl rustade.

Kan Skolkommissionens förslag från i våras bli verklighet så har vi tagit ett viktigt steg framåt mot det målet. Att regeringen i statsbudgeten ger ett rejält resurstillskott till skolan och att man därmed helt och fullt följer Skolkommissionens finansieringsförslag var mycket välkommet. 

Den svenska skolan ger inte alla elever lika förutsättningar, och kommuner och friskolor har hittills inte gjort tillräckligt för att ändra på detta. Det behövs mer resurser och större fördelning, men också fler lärare och studie- och yrkesvägledare. För att lärare och studie- och yrkesvägledare ska kunna ägna sig åt varje elev behöver vi få fokusera på vårt uppdrag. Vi behöver vår professionella frihet.

Den modell för finansiering som kommissionen föreslagit innebär att staten tar ett större ansvar och att huvudmännen tvingas satsa en miniminivå för undervisning och elevhälsa för att få del av det statliga bidraget. Dessa miniminivåer måste snabbutredas av regeringen.

När regeringen fullföljer kommissionens finansieringsförslag, bör man gå vidare med övriga förslag om bland annat förändrat skolval och inrättandet av ett professionsprogram för lärare och rektorer. Det är inte bara i vissa klassrum och skolor det finns stora behov, det behövs bättre förutsättningar generellt i det svenska skolsystemet.

Jag menar att det exempelvis måste finnas en tydlig struktur för vad det är som ska premieras i lärar- och rektorsjobbet. Det ska ta fasta på det som vi vet ökar elevernas kunskaper och ökar likvärdigheten. Ett professionsprogram som är transparent och förutsägbart. Som både premierar erfarenhet och ger individen möjlighet att själv välja inriktning på sin yrkeskarriär.

Det ska finnas nationella kriterier där första steget är lärarexamen och legitimation, sen kommer introduktionsåret. I takt med att man skaffar sig mer erfarenhet ska man få mer kvalificerade arbetsuppgifter och ta större ansvar och med det måste högre lön följa.

Det finns tre karriärspår i Skolkommissionens förslag: dels ämnesspåret, där man kan välja att fördjupa sig och eventuellt licensiera och doktorera, dels finns undervisningsspåret där man kan ägna sig åt metodiken och undervisningen. Sedan finns det ledarskapsspåret där man kan välja att bli t ex arbetslagsledare och på sikt kanske rektor.

Vi måste skapa ett system där vi tar vara på det som olika individer är bra på. Alla behöver inte göra samma, vara lika. Men alla ska ha en möjlighet till god utveckling inom sitt yrke.

Detta kommer LR att verka för i det fortsatta arbetet med att förverkliga Skolkommissionens förslag. 

Regeringen kan alltså inte stanna vid finansieringsförslaget. Det är dags att se till att alla Skolkommissionens förslag genomförs om vi på allvar vill ha en bättre och mer likvärdig skola.

Vi i Lärarnas Riksförbund vet vad som behövs och svensk skola behöver att man lyssnar på Lärarnas Riksförbund.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2017

Vi lärare ska förhålla oss till lagar, läroplaner, kursplaner och övriga styrdokument. Vi ska se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever. För detta krävs det planering och anpassning till gruppen och eleverna.

Beslutsfattare har ofta väldigt svårt att förstå betydelsen av att ha tid att planera och följa upp undervisningen. Man förstår inte att det är det som ger kvalitet, att läraren kan möta varje elev där just den är och fundera på vad som kan göras för att alla ska hänga med och få ut så mycket som möjligt av lektionerna.

Möjligtvis talar arbetsgivarna om att lärare ska planera tillsammans, men det är ofta med ett rent effektivitetssyfte. Aldrig talas det om att lärare, både enskilt och i grupp, behöver tid för eftertanke och planering av undervisningen. Det finns ett utbrett ointresse av just den fråga som intresserar oss lärare allra mest!

En rektor sa till mig att jag skulle kunna stå i klassrummet hela dagen med motiveringen: ”Det fixar du, du som är så bra…” Med detta synsätt är man knappt bättre än en ordningsvakt och i bästa fall enkel underhållare. Vi lärare måste förhålla oss till läroplaner och alla styrdokument, vi måste se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever.

Jag skulle vilja att SKL och andra huvudmän någon gång visar att man ser sina lärare som en professionell tillgång, som experter, och vid våra möten frågar mig: ”Vad skulle ni behöva för att vi som skolanordnare ska kunna leverera och våra elever nå större framgång? Vad skulle behövas för att vi ska kunna öka likvärdigheten och höja resultaten?”

Att man helt enkelt frågar lärarna och även lyssnar. I stället för att bara tänka på hur man ska få lärare att undervisa fler timmar. Då når man aldrig pudelns kärna. Man förstår helt enkelt inte fullt ut vad det är att vara lärare. 

Lärare som vill fokusera på undervisningen och på att möta de växande elevkullarna, får nu ägna sig åt ändlös dokumentation och mängder av möten och andra arbetsuppgifter som inte direkt har med elevernas kunskapsutveckling att göra.

För att klara den stora anstormningen av nya elever så måste vi lärare få ägna oss åt det som vi är till för: att undervisa! Därför måste lärarjobbet renodlas. Därför måste vi få tid för vår undervisning. Vi behöver ett större professionellt utrymme.

Politikerna ska sätta upp målen för verksamheten och besluta om budgetramar (som måste vara större), men man ska också ge oss lärare en större frihet och ett professionellt ansvar. Det är avgörande för att skolan ska klara sitt uppdrag i hela landet.

Vi kan vårt yrke, vi vet vad som behövs, vi är engagerade och vill att eleverna ska lära sig massor och känna sig trygga. Vi lärare gör hjälteinsatser varje dag i det lilla, som i ett senare skede kan visa sig bli oerhört stort. Det betyder att vi behöver tillräcklig tid för att kunna se varje elev, alltså att få tid att förbereda och planera undervisningen för varje elev på bästa möjliga sätt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2017

När man träffar nya människor är en av de första frågorna ”Vad jobbar du med?” Mitt svar är förstås: ”Jag är lärare.” Ibland möts jag av positiv beundrande nyfikenhet, men oftare är det som att man nästan tycker synd om mig och undrar hur jag egentligen orkar …

Kontrasterna kanske är en aning överdrivet beskrivna. Men de är också en anledning till att jag i dag kämpar med skolfrågor som ordförande för Lärarnas Riksförbund. 

Mitt mål är att läraryrket även i Sverige ska vara ett ”högstatusyrke” och att lärare ska känna yrkesstolthet efter sin universitetsutbildning. Jag vill verka för att läraryrket ska vara attraktivt, och att lärare ska få tid att vara lärare och att utbildningen ska löna sig.

Det kräver att vi lärare blir ”kaxigare”. Men då måste vi få en ökad tillit till professionen från skolhuvudmännens sida, samt stöd och uppbackning från kompetenta och lärarutbildade rektorer. 

Bland annat behöver vi försvara tiden till för- och efterarbete. Det är den som ger kvalitet i undervisningen. Som gör det möjligt att se varje elev och att individualisera undervisningen. Som gör det möjligt att skapa förtroendefulla relationer mellan lärare och elev och som bidrar till att minska stressen för eleverna genom att det finns tid att förklara, lyssna och tydliggöra.

Lärare ska stå upp för sin professionalitet och ta ansvar för sitt arbete. Lärare ska bli lyssnade på när vi uttalar oss om vad vi behöver för att kunna utöva vårt yrke: när det finns behov av särskilt stöd, schemaförutsättningar, gruppstorlekar, läromedelsbehov osv. Lärare ska sätta gränser för eleverna och vara en del av fostransuppdraget. Lärare ska stå upp för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde, både här hemma och ute i världen. Läs mer om lärares viktiga insats i Syriens flyktingläger i Skolvärlden.

Skolan har en särställning i samhället. Det är både en rättighet och en skyldighet att gå i grundskolan. Sveriges regering har bestämt att alla barn måste gå i skolan och att skolan och dess personal ska ta ställning och stå upp för demokratiska värderingar. 

Detta gäller så klart även för studie- och yrkesvägledare. En kvalificerad studie- och yrkesvägledning är en viktig förutsättning för att ge eleverna de verktyg de behöver för att göra val för och i framtiden. Ett självklart krav från LR:s sida är därför att det ska krävas en studie- och yrkesvägledarexamen för att få anställning.

Vi ska, som lärare och studie- och yrkesvägledare, vara sakliga och allsidiga men vi måste stå upp för vissa värderingar. Det är alltså inte så att man kan avsäga sig detta som elev eller förälder. Här skiljer sig skolan från övriga delar av välfärden där det går att välja olika och att välja bort.

Och till sist, jag är väldigt stolt över att vara lärare. Världens roligaste jobb! För oavsett hur djup svenska skolans kris är och hur lång tid det tar att laga det som är trasigt så måste vi våga vara stolta över vår profession.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2017

Bokmässan drar igång i dagarna. Underbara dagar! Att gå runt på mässan och inspireras på olika sätt känns väldigt stimulerande för många av våra medlemmar som har möjlighet att åka dit. Vi arrangerar flera seminarier och monterföreläsningar i Molnet på plan 2 och i vår monter C04:20. Kanske ses vi där?!

Tillgången till böcker och förmågan att kunna ta till sig texter och förstå dem är central för att kunna utvecklas i läsning. En stimulerande läsmiljö hemma för barn är förstås väldigt bra, men skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och måste se till att alla barn får tillgång till det. Eleverna behöver få hjälp med att förstå hur man läser och att man kan och ska läsa på olika sätt beroende på syftet. För det behövs lärare som har tid och förutsättningar för att utveckla detta. Lärare på lågstadiet är specialister på läs- och skrivinlärning och lägger en oerhört viktig grund för elevens fortsatta läsförmåga. Därför är det viktigt för rektorer och ledningsföreträdare att lyssna på de behov de lärarna har i form av gruppstorlekar, material och andra förutsättningar för att kunna lägga denna viktiga grund. 

Går det trögt med läsningen så blir det inte roligt att läsa. Totalt sett behövs många timmars regelbunden lästräning för att åstadkomma en god läskondition. Det behöver ske inom skolan, men också på många andra håll under fritiden. Att regeringen beslutat att höstlovet i skolan ersätts med läslov vecka 44 är positivt. Dock var inte avsikten med läslovet att eleverna ska få läsuppgifter från skolan inför lovet, som uttryckts. Nätverket Läslov har drivit frågan om läslov med innebörden att det är ett lov med lusten till läsningen, berättandet och skrivandet i centrum – självklart som frivilliga aktiviteter. Lärarnas Riksförbund är en del av nätverket Läslov och står givetvis för den tolkningen.

Att kunna läsa med flyt och förståelse i alla ämnen öppnar dörrar för förändring av resultaten, där resultaten för svenska elever i olika undersökningar, som exempelvis Pisa, varit alarmerande. Grunderna i läsförståelse behöver vara stabila från tiden på låg- och mellanstadiet, där lärarna som är specialister på läsinlärning finns, men lässtrategierna behöver fortsätta övas och förfinas också rent ämnesspecifikt under högstadie- och gymnasietiden. 

Det är därför också viktigt att lärare på alla stadier, och inte bara svensklärare, får fortbildning och stöd i hur undervisning i strategier för ämnesspecifik läsförståelse kan ske. Det är orimligt att ansvaret för fortbildning i dag ligger på individnivå och på den enskilda lärarens ork att skaffa sig den på fritiden. Staten behöver ta ett samlat tydligt grepp kring detta och vi uppmanar rektorer och ledningsansvariga hos huvudmännen att göra detsamma. Språket är nyckeln till goda resultat.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #7 2016