Det är en självklarhet att våra elever ska undervisas av behöriga och legitimerade lärare. Att vi talar om obehöriga ”lärare” är egentligen en självmotsägelse. Lärare är numera ett legitimationsyrke och lärare är man först med en lärarexamen. Smaka på formuleringen ”obehörig polis” eller ”obehörig läkare” så inses lätt att situationen med obehöriga som fyller våra klassrum är fullständigt oacceptabel.

Sedan legitimationsreformen trädde i kraft har kommuner och friskolor haft hela åtta år på sig att lösa situationen. Dels genom att höja lönerna och förbättra arbetsvillkoren så att fler vill bli lärare och stanna i yrket, dels genom att se till att de obehöriga som finns i verksamheten kan komplettera med studier för att nå lärarexamen. Det ansvaret har långt ifrån alla huvudmän tagit.

Nu står vi här inför en prognostiserad brist på nästan 80 000 lärare på tio års sikt, samtidigt som den besparingsvåg som sveper över Sveriges kommuner drabbar skolan hårt. Konsekvensen är att lärarnas redan tunga arbetsbelastning ökar. Detta är katastrofalt, inte bara för lärarna själva utan också för eleverna – och i förlängningen för hela Sverige.

Att konsekvenserna redan är kännbara framkom i Lärarnas Riksförbunds undersökning ”Gymnasie-lärarna som inte får sova” som vi gav ut inför skol-starten. Undersökningen visade att lärarnas arbetsbelastning har ökat och är så tung att många upplever stressrelaterade symptom, vilket går ut över kvaliteten på undervisningen och över lärares sömn och hälsa. Över hälften av de tillfrågade gymnasielärarna hade övervägt att lämna läraryrket. Det är allvarliga siffor eftersom Sverige behöver varje lärare som finns. I ett sådant läge kan vi inte köra slut på de lärare vi har.

Vägen framåt ligger inte i en ökad arbetsbelastning för lärare. Ska vi verkligen motverka lärarbristen måste vi ge lärare verkliga möjligheter att göra sitt jobb. Börja med att rensa bland lärarnas arbetsuppgifter. Det finns cirka 40 000 lärare som lämnat skolan och över hälften av dem kan tänka sig att komma tillbaka om arbetsvillkoren och lönen blir bättre. Vill skolans huvudmän verkligen göra något för att förbättra situationen går vissa saker att göra omedelbart: minska arbetsbelastningen och höj lärarlönerna! Det går att tackla lärarbristen – om viljan finns.

I tider av lärarbrist är det också avgörande att avhoppen från lärarutbildningen minskar. Då måste lärarutbildningen hålla en hög kvalitet. Den verksamhetsförlagda utbildningen, VFU, utgör lärarutbildningens kärna och är avgörande för att studenter ska bli väl förberedda för sitt yrke. För att det ska fungera behövs yrkesverksamma lärare som i egenskap av handledare kan ta emot studenterna ute på
skolorna. 

Det är under all kritik att handledare varken får tid avsatt, ekonomisk ersättning eller nödvändig utbildning för sitt uppdrag. Handledarna är värda både tid och pengar. Läs gärna mer om undersökningen och om våra förslag här på skolvärlden.se.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2019

Kommentera

Det görs nedskärningar i skolor över hela landet. Ofta benämns detta ”effektiviseringar”. Att göra vissa anpassningar beroende på antal elever och deras behov är naturligt, men att bara skära ner, effektivisera, är förödande för skollagens krav på att skolan ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande.

Det här är dock följden av att man ofta bara ser skolan som en budgetpost i sin ettåriga budget och inte som den långsiktiga investering den borde vara. Skolan är en långsiktig verksamhet med långa ledtider och under en politikers mandatperiod har eleverna inte ens gått halvvägs i sin skolgång.

Alltför många politiker, kommuner och arbetsgivare ser enbart till hur de ska klara sin budget och hur de kan få behålla jobb eller politiska uppdrag. Fattar man ett nedskärningsbeslut nu ser man inte de fulla konsekvenserna efter bara ett eller två år, dessa blir synliga först på mycket längre sikt. Det blir då även svårt att utkräva ansvar av de som beslutat om nedskärningarna och som kanske leder till att man i en kommun inte har behöriga lärare eller att man har plockat bort all kringpersonal.

När skolhuvudmannen agerar så att behöriga legitimerade lärare lämnar skolan, så blir det också svårt att locka nya lärare. När lärare som söker jobb ser låga behörighetssiffror så inser de att det betyder att de som behöriga kommer få en utökad arbetsbörda och då kanske de avstår från att ta jobbet.

Ibland tror jag faktiskt att de som styr skolan inte alltid förstår konsekvenserna av ett kortsiktigt kvantitativt tänkande, som går ut på att de lärare som blir kvar ska tvingas undervisa fler timmar samtidigt som kunskapsförmedlingen ska tunnas ut både direkt och långsiktigt. Vi ser för lite av det nödvändiga kvalitativa tänkandet just nu. Det är något vi behöver om vi verkligen ska vara en kunskapsnation.

För mig är det självklart att vi måste se skolan som en investering och inte som en kostnad. Därför måste staten ta ansvaret långt in i framtiden. Den nationella politiken sätter upp skolans riktlinjer med skollag, läroplaner mm. Rimligt vore att den som beställer också betalar. Möjligheten borde vara större att vara mer långsiktig i finansieringen och också att se till att uppdragen rimmar med de tilldelade resurserna.

Det är orealistiskt att tro att varje liten kommun i Sverige, tillsammans med alla privata huvudmän, ska kunna ta det övergripande, nationella ansvaret för att det finns tillräckligt många lärare. Att säkra lärarförsörjningen är ett nationellt ansvar. Om de nationella politikerna ska kunna ta ett verkligt ansvar för skolan måste de också se till att ändra skolans styrsystem. Det kräver en prioritering som sätter skolans och landets intressen främst, och det kommunala självstyret och skolbolagens självständighet i andra rummet.

Det tar långt tid att bygga upp en bra skolverksamhet, men det går snabbt att rasera och förstöra den. Våra politiker behöver förstå att de måste handskas varsamt med skolan. Och se det som en långsiktig investering i sin budget – inte en kortsiktig kostnad.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2019

Kommentera

I dag upplever många lärare och studie- och yrkesvägledare att arbetstiden inte räcker till för att hålla den kvaliteten i undervisningen och vägledningen som eleverna behöver och har rätt till, och som vi vill leverera. Lärare tvingas ägna alltför stor del av arbetsdagen åt teknikstrul, administrativa sysslor, vara rastvakt, hålla ordning i matsalen, fungera som socialt stöd, med mera. För vägledare handlar det ofta om ett orimligt antal elever och många skolor.

Det är viktigt att tydliggöra vad läraryrket respektive studie- och yrkesvägledaryrket ska innehålla och hur arbetet ska vara organiserat. Vi behöver en balanserad arbetssituation för att kunna göra ett kvalitativt arbete, och hålla ett helt yrkesliv. 

Skolvärlden skriver om en enkätundersökning där medlemmar i låg- och mellanstadiet berättar om arbetsuppgifter som ligger utanför den egna undervisningen med dess för- och efterarbete. Det visar sig finnas många uppgifter som i dag utförs av högutbildade och legitimerade lärare som borde kunna läggas på andra personalkategorier. Det skulle bidra till att kvaliteten i undervisningen förbättras och resultaten i skolan höjs när mera tid ges till förberedelse, genomförande och efterarbete av undervisningen. 

Om lärarna ges rätt förutsättningar från början så kan också fler elever tidigt få med sig grundläggande kunskaper och förmågor. Det ger eleverna förutsättningar att klara sig hela vägen till en gymnasieexamen. Det är svårt att kompensera för bristande kunskaper när eleven har kommit till högstadiet eller gymnasiet. Därför är det extra viktigt att se till att lärarna på låg- och mellanstadiet får möjlighet att göra ett bra jobb. När lärare avlastas, när det finns tillgång till specialpedagogisk kompetens och när stressen minskas kan vi förbättra resultaten och samtidigt få en bättre arbetsmiljö.

Därför är det nu hög tid att staten tillsammans med skolans huvudmän tar itu med skolans organisation på ett sätt som främjar lärarnas undervisningsuppdrag. Lärarbristen kommer inte kunna lösas enbart med fler nyexade från lärarutbildningarna, utan ännu viktigare är att skolans organisation och personalpolitik förbättras. Dels för att behålla befintliga lärare och locka tillbaka dem med lärarutbildning som lämnat yrket, dels för att förbättra den undervisning som ska ges enligt läroplan och timplan.

Dagens huvudmän behöver anställa fler inom befintliga yrkeskategorier, staten behöver bidra med finansiering till lärarassistenter (med uppdrag definierat av lärarna och skolan) och staten och parterna på arbetsmarknaden behöver gemensamt rensa i skolans uppdragsbeskrivning. Detta handlar inte endast om att skolan är i behov av personal som kan avlasta och komplettera lärarna. En översyn behöver göras på alla nivåer för att renodla läraruppdraget.

Arbetsmiljöarbetet är ett av de viktigaste, om inte det allra viktigaste arbetet, för ett fackförbund. Så mitt löfte inför jul- och nyårshelgerna är att vi ska arbeta stenhårt för att du ska få en balanserad arbetsbelastning, så att du kan känna dig nöjd när du möter dina elever och vet att du kan ge dem en god undervisning eller vägledning.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2018

Kommentera

Under den senaste veckan har skolorna slagit upp sina portar för ett nytt läsår. Efter en het sommar samlas återigen elever och lärare. Varje läsår är en nystart. Den förväntan som vi lärare och studie- och yrkesvägledare känner när vi möter utvilade elever, utgör en stark stimulans för oss att komma ur startblocken och göra en rivstart på arbetet med att förmedla kunskaper och färdigheter.

Den känsla av nystart som vi lärare känner inför läsårsstarten önskar jag även ska infinna sig i två andra sammanhang, valet och den kommunala avtalsrörelsen. Höstterminen 2018 skulle kunna vara början på en utveckling som gynnar förutsättningarna för en positiv resultatutveckling i den svenska skolan.

Om drygt två veckor kommer vi att gå till valurnorna i Sverige. Skolfrågorna står högt på agendan, precis som 2014. Under det senaste årtiondet har vi dock sett hur skolfrågorna utgjort tillhyggen på det politiska slagfältet i stället för man att utifrån olika utgångspunkter enas om att lösa de problem som måste lösas i den svenska skolan. Därför önskar jag en nystart efter 9 september så att hållbara lösningar på sedan länge kända problem kan arbetas fram i konstruktiva regeringsförhandlingar. Skolan får inte enbart utgöra stoff för plakatpolitik.

Skolkommissionen lämnade förra året ett antal förslag för en mer kvalitativ, hållbar och likvärdig skola. Börja med att göra verklighet av förslagen, så att vi framför allt kan få en finansiering som oavsett huvudman ger likvärdiga förutsättningar för alla.

Inom den kommunala sektorn har vi ännu inget nytt centralt kollektivavtal på plats. De medlare som parterna gemensamt utsett kunde inte lämna något bud före sommaruppehållet. När nu medlingen återupptas förtjänar landets lärarkår en rejäl nystart med ett nytt avtal som med kraftfulla åtgärder leder skolverksamheten i rätt riktning. Den nystartskänsla som infann sig i landets klassrum vid läsårsstarten skulle kunna förstärkas med ett bra avtal.

Ska det nya avtalet lyckas måste det till kraftfulla insatser för att på allvar ta tag i lärares arbetsbelastningsproblem. En skola med positiv resultatutveckling förutsätter att lärarna ges reella förutsättningar för att bedriva kvalitativ undervisning.

Det finns vissa moln på himlen som skymmer framkomligheten i medlingen. Skolan ska tydligen inte fungera på skolans villkor, utan ska i stället vara som alla andra kommunala verksamheter. Det är helt obegripligt att en fråga som turordning vid arbetsbrist får blockera avtalet, om man verkligen vill åstadkomma resultat som gynnar kreativa lösningar. Öppna ögonen och inse att vi står inför en pyramidal lärarbrist. I ett sådant läge är det inte ansvarsfullt att framhärda i att frågor om arbetsbrist ska prioriteras. 

Det finns stora möjligheter att göra läsåret 2018/2019 till något speciellt. Men, det kräver en rejäl nystart i såväl den politiska hanteringen av skolans frågor som i den kommunala avtalsrörelsen. Den gemensamma nämnaren för ett lyckat resultat är att bry sig om skolan, inte använda den för andra syften.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2018

Kommentera

I dag är begreppet ”tillit” på modet. Från politiskt håll driver man på för en mer ”tillits-baserad styrning” av offentlig sektor och menar att bland annat lärare ska få ökade möjligheter att vara proffs, befriade från pekpinnar
uppifrån. Regeringens utredning Tillitsdelegationen har arbetat med detta under några år och ska lägga fram förslag om hur tilliten kan stärkas.

Ökad tillit till professionen är bra, om det kombineras med rimliga förutsättningar och inflytande över det egna arbetet. Men det är en lång väg att vandra för att i praktiken nå dit. 

Lärare som var verksamma på 70- och 80-talen vittnar ofta om att de kände att det fanns en tillit till deras professionella kompetens och att denna tillit genomsyrade skolsystemet som helhet. 

Denna tillit har tyvärr försvunnit successivt och ersatts av kontroll och ökad styrning. Den professionella friheten för lärare har beskurits, en utveckling jag själv upplevt i mitt lärarjobb. När jag började jobba 1997 kunde man som lärare på min skola ställa upp med kort varsel på till exempel öppet hus. Man visste att man kunde ”få tillbaka” tiden senare. Det fanns utrymme för ett givande och tagande. I takt med alla effektiviseringskrav så försvann detta utrymme. Kontrollen ökade och friheten minskade. 

En kringskuren professionell frihet är en av anledningarna till att läraryrket har minskat i attraktivitet. Den minskade tilliten till, och ökande kontrollen av, lärarkåren har också bidragit till att arbetsgivarna i högre utsträckning ifrågasatt lärare. Man har inte lyssnat när lärare larmat om hög arbetsbelastning, stress och dålig arbetsmiljö. Ökad arbetsbelastning och bristande tillit har lett till ökad psykosocial ohälsa. Lärarjobbet, som egentligen är helt fantastiskt, minskar i attraktivitet och vi har en lärarbrist som tyvärr bara ökar.

Med denna dystra verklighet, parad med en beslutsamhet att det går att förändra, gick vi in i avtalsförhandlingarna med SKL. Ökad tillit kommer att ta tid, men kan vi på allvar börja prata om det som behövs för att göra läraryrket mer attraktivt, och därigenom se till så att fler (alla) elever möts av en legitimerad lärare i klassrummet, så har vi kommit en bra bit på vägen.

När vi inledde våra avtalsförhandlingar med SKL i mitten av januari visade de dokument vi utväxlat att vi stod långt ifrån varandra. Därefter har det förhandlats sedan mitten av januari och det har varit, och är, tufft. I skrivande stund vet jag inte om vi lyckas förhandlingsvägen eller inte, men vi är fast beslutna att göra vårt bästa för att övertyga SKL om att vi har förslagen som är bra både för våra medlemmar och som kan bidra till att lösa lärarbristen för arbetsgivarna. 

Lärarna är en profession som tar ansvar, men som måste ges frihet att utöva yrket under rimliga förhållanden för att det ska fungera.

Om en ökad tillit till professionen förverkligas är mycket vunnet. Läraryrkets attraktionskraft kan öka och lärarkåren kan på allvar få den status som den egentligen redan förtjänar. Självklart ska vi också som profession varje dag fortsätta ta vårt ansvar så att eleverna får de kunskaper de behöver. På så vis ska vi göra vårt för att förtjäna den tillit vi ber resten av samhället visa oss.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2018

Kommentera