Andra perspektiv skapar förståelse

För att skapa ett gott samhälle behöver vi vilja ha en förståelse för varandra. Att helt utesluta ett perspektiv till förmån för sitt eget tror jag skapar klyftor mellan människor. Jag kan förstå att det är enklare att göra så för det är inte alltid så lätt att förstå vad som ligger bakom andras beteenden. Men när vi anstränger oss och försöker förstå så kommer vi ofta längre i livet.

Att jag som bloggande rektor endast skulle framföra en rektors perspektiv skulle för de flesta vara helt ointressant och att endast skriva om händelser eller situationer ur ett lärarperspektiv skulle inte heller vara så givande. Visst, vi känner igen oss när vi läser och kan nickande och hummande stämma in: ”så sant, precis så är det, javisst”, men mer än så blir det sällan om vi inte därtill lyckas känna ett engagemang eller kanske till och med bli lite provocerade eller berörda.

Om du som arbetar i skolan tycker att du själv är viktigare än våra elever så tror jag att du behöver fundera lite till. Vem är du till för? Vem är anledningen till att du valt att arbeta i skolan? Våra elever är vår framtid och att inte ha deras bästa för ögonen är uteslutet. MEN, för att våra elever ska må som bäst och lära sig som mest så behövs vi: lärarna, fritidspedagogerna, studie- och yrkesvägledarna, kuratorerna, speciallärarna/pedagogerna, skolsköterskorna, barnskötarna, bespisningspersonalen, lokalvårdarna, rektorerna, skolcheferna och alla andra som befinner sig i skolans värld.

Och inte nog med att vi behövs, vi behöver må bra, ha roligt och utvecklas.

Vi behöver bli bättre på att sätta oss in i varandras vardag och stötta varandra så att vi vill och kan ge våra barn och elever, men också varandra, det allra bästa. Vi behöver må så bra som möjligt och känna oss så uppskattade som möjligt för att orka med den ofta utmanande vardag som vi alla befinner oss i. Vårt gemensamma uppdrag är det viktigaste som finns och vi behöver tro på att vi kan hjälpas åt och att vi tillsammans kan skapa den bästa framtiden.

Nej, jag är inte bara naiv eller sjukt optimistisk. Jag har jobbat i skolans värld i tjugo år och jag har misströstat, gråtit mig till sömns, legat vaken om nätterna, känt mig ihålig, utmattad och ensam. Det gör jag fortfarande emellanåt.

En tanke som får mig att fortsätta sträva efter den bästa skolan är för mig två förenklade ”sanningar”. Antingen väljer jag att tro att jag inte kan göra någon skillnad, skolan och dess elever och anställda är på väg in i en nedåtgående spiral där allt varje år försämras: villkoren, lönerna, arbetsmiljön, elevernas kunskaper, samhällets ansvarstagande, lärarnas kompetens och så vidare. Eller så väljer jag att tro att jag tillsammans med mina fantastiska medarbetare gör skillnad för de elever vi ansvarar för, att vår förmåga att inspirera, forma och utbilda framtiden är oändlig och att vårt gemensamma och hårda arbete är meningsfullt och gör stor skillnad i många individers liv.

Jag väljer den sanning som ger mig mest energi, mest resurser att vilja förändra. Jag väljer att tro att vår främsta uppgift är att försöka finnas där för eleverna och att min uppgift som rektor är att försöka ge dig de allra bästa förutsättningarna. Den sanningen jag valt stärks av forskning som visat att grupper som delar en stark gemensam bild av att målet de arbetar mot är meningsfullt också är mer hjälpsamma mot varandra (Aubé, C., & Rousseau, V. (2005).

När vi hjälper varandra presterar vi också bättre än de som inte tycker att målet är så viktigt. Min sanning får mig att känna mig stolt över oss alla som väljer att vilja arbeta inom skolan.