Jag är ny på min skola. Eller åtminstone är det första gången som jag är med om en läsårsstart här. Powerpoints sätts ihop, rutiner checkas av, samlingar i hörsalar och personalfotografering kläms in. Jag älskar skolan av många anledningar och den här speciella uppstarten är en av dem. På de flesta jobb kommer man tillbaka efter semestern, hälsar på varandra och det är förmodligen en god stämning och så men kom igen, vilken energi det är på en skola den veckan då lärarna kommer tillbaka efter sommarledigheten!

Alla jag möter är taggade, glada och tacksamma över att äntligen få börja med eleverna på plats igen. Jag upplever att det är extra mycket glädje i luften efter det år vi gått igenom. Att träffas och skratta tillsammans är inget vi längre tar för givet. Visst finns en oro över att vi ska hamna i samma läge igen men de här första dagarna i uppstarten är den känslan inte påtagligt närvarande. Istället finns skratten, gemenskapen, engagemanget, kunskap, erfarenhet och en strävan efter att få förmedla kursernas innehåll till eleverna på bästa sätt. Även personalfotograferingen fyller sitt syfte. Den får åtminstone mig att känna att vi är tillsammans, det är vår skola och det är våra gemensamma elever. Jag känner en elektrisk stöt rusa igenom min kropp av genuin tacksamhet och glädje över att få vara med dessa fina människor som vill så väl.

Som jag ser det är mitt främsta uppdrag den här veckan att tillsammans med mina närmsta kollegor ge lärarna så bra förutsättningar som möjligt genom att ge dem tid och leverera den information som de behöver för att på bästa sätt starta upp det nya läsåret.

”Vi behöver behövas”

En viktig lärdom från förra året är att vi behöver jobba mer tillsammans. Ett sådant arbetssätt innebär prestigelöshet och det i sin tur innebär att vi behöver be om hjälp innan vi inte längre kan bli hjälpta. Inom skolan, kanske i hela samhället, är vi många som är lite för stolta, som hoppas lite för mycket på att det ska ordna till sig i slutändan. Kanske kan vi använda oss lite mer av varandras erfarenheter och kunskaper och samtidigt få någon annan att känna sig värdefull genom möjligheten att få tillföra värde?

I den för mig nya uppstarten har jag känt mig ganska tafatt om jag ska vara ärlig. Rutinen för uppstarten var väl inarbetad och första gången man är med på något kan det vara svårt att veta var man gör mest nytta. Så jag har mest hakat på och försökt hänga med i mina duktiga kollegors takt för att lära mig till nästa år.

I slutet av veckan konstaterade jag att det kändes som att jag inte gjort något alls. Ingen powerpoint, inga tipspromenadfrågor, inga utskick, planeringar, ingenting bortsett från dåligt samvete. Ibland är det jobbigt att vara ny. Jag lättade mitt hjärta inför ett par av mina kollegor varav den ena sa: ”Men du har fått oss andra att må bra.” Dessa ord gjorde mig både tyst och väldigt känslosam. Det slog mig att vi inte alltid måste fokusera på vad vi presterar utan att vi faktiskt kan tillföra värde på andra sätt.

Jag föreläste i veckan på en grundskola och en av uppgifterna pedagogerna skulle göra var att ta fram skolans framgångsord, alltså vad pedagogerna tycker att framgång betyder för dem. Några av orden var engagemang, gemenskap, trygghet och glädje. Hur gör man för att skapa dessa känslor? Förmodligen inte bara powerpoints och lektionsplaneringar. Det finns inom oss och det handlar om känslor som förmedlas genom blickar, kroppsspråk, hur vi lyssnar och kommunicerar. Till stor del handlar dessa framgångsord om relationer och ett ömsesidigt förtroende. En känsla av att vi bryr oss om varandra och att vi finns här för varandra.

Vi behöver ibland låta bli att göra och istället fundera på hur vi kan bli bättre på att tillföra och på så sätt skapa den framgångsrika arbetsplats som vi vill vara på och längta till. Det är väl det flexibilitet innebär, att vi ser var vi behövs mest, när och på vilket sätt. Naturligtvis måste vi göra en mängd saker, det är ju en del av den strategi vi behöver ha för att uppnå våra mål. Men vi behöver också stanna upp och fånga in känslor och stämningar för att se var vi behöver bidra med energi, lugn, bekräftelse eller bara ett ömsesidigt skratt.

Vi behöver behövas. Det är det som skapar gemenskap.

Kommentera

Det är första arbetsdagen efter semestern och det plingar till i min brevlåda. Mejlet är från min närmsta chef. Jag har bara varit rektor på den här skolan sedan i oktober förra året så läsårsstarten här är ny för mig.

Innehållet förvånar mig något. Min chef börjar med att tacka för föregående läsår och de ansträngningar vi gjorde. Därefter ber han oss rektorer att börja det nya läsåret lugnt med generösa fikapauser och luncher där tid för samtal, promenader, umgänge och reflektion finns.

Han uppmanar oss att skapa utrymme för friskvård på arbetstiden och att inte boka in en massa möten direkt. Min chef är bra på att kommunicera och övertygar oss om att han är rädd om oss och vill oss väl.

Min känsla är förstås inte att jag, eftersom jag får sådan frihet av min chef, vill lägga mig i soffan, käka chips och titta på serier. Tvärtom känner jag mig inspirerad och fylld av kraft med en känsla av att jag ska göra mitt bästa även det här läsåret.

Ansvar är att ta hand om sig själv, vårda sig själv och stå för konsekvenserna av sina handlingar. Om inte du mår bra kan du inte heller hjälpa andra att må bra. Så min fråga till dig, så här innan läsåret börjar på riktigt, är: Hur tänker du ta hand om dig i år? När ska du lägga in den där eventuella friskvårdstimmen så att du faktiskt nyttjar den? Hur ska du planera dina lektioner på ett så utfallsgivande sätt som möjligt utan att du spenderar åtskilliga timmar på rättningsarbeten som inte kommer att visa elevernas förmågor? Vad vill du göra mer av respektive mindre av under det kommande läsåret?

”Glöm inte att fira varje medgång”

Med en kontrollerande omgivning är det lätt att känna sig kvävd, begränsad. Kontroll tar död på kreativiteten och lusten att prestera. Åtminstone är det så jag känner. En gång hade jag en chef som lade sig i detaljer och som talade om för mig att hen ägde min tid på jobbet. Min uppgift var att ”utvecklas inom ramen av min tjänst”, inte inom ramen av min person.

Hur tror ni det gick? Precis, jag lämnade min tjänst. En chef måste vilja sina medarbetares bästa annars kommer inte medarbetarna att känna förtroende för verksamheten. Att bara sukta efter resultat är meningslöst om inte medarbetarna vill göra sitt bästa.

Kanske känner du att du inte orkar anstränga dig mer än absolut nödvändigt efter det påfrestande läsår som precis passerat. Om det är din känsla så ber jag dig tänka om, för din egen skull. Om vi inte fyller på med nya ämnen som engagerar oss så får vi heller ingenting att bearbeta mentalt och belöningen kommer således att utebli. Ingen input – ingen output.

Vi mår alla bra av framgångar och genom att tänka i små steg, små mål så kan vi kanske formulera vad vi vill uppnå men i en mindre skala. Kanske kan ett mål vara att gå en kvarts promenad varje vecka tillsammans med en kollega. Eller ännu bättre helt ensam. Ge dig tid att fundera över vad du gjort och hur du vill göra nästa gång. Unna din personlighet livskraft.

Och glöm inte att fira varje medgång, varje steg framåt. Du är värd det bästa. Jag lovar att försöka peppa dig längs med vägen. Lycka till nu i skolstarten!

Kommentera
Linda Blomdahl, 2021, blogg, bloggare
Linda Blomdahl

Linda är legitimerad lärare i matematik, NO, tyska och engelska och har undervisat i alla årskurser från förskoleklass till gymnasiet. De senaste sex åren har hon arbetat som rektor på såväl grundskola som gymnasium.

 

Hon debuterade som författare våren 2020 med Skolcoachboken: egen utveckling – gemensam framgång och arbetar som rektor, skribent och föreläsare med syfte att lyfta och inspirera lärarkåren..

 

Lindas blogg fokuserar på din personliga utveckling som individ och lärare.

Arkiv

Välj år/månad