Vi som befunnit oss inom skolans väggar det senaste året kan vittna om hur pandemin påverkat både oss själva, våra kollegor och elever. Många lärare har varit sjukskrivna, tvingats vara hemma med snuviga barn och därtill haft halvfulla klasser på grund av elever som haft sjukdomssymptom. Lektioner har tvingats ställas in eller bedrivas på distans och det har varit betydligt svårare än vanligt att få tag på vikarier.
Så även om grundskolan i Sverige mer eller mindre varit öppen under hela pandemin så kommer konsekvenserna av missad undervisning att visa sig framöver.
FN:s generalsekreterare António Guterras konstaterade redan för snart ett år sedan att coronapandemin rubbat ungas utbildning i en historiskt stor omfattning. Sammanlagt har flera veckors skolvardag för 58 miljoner grundskoleelever från EU-länderna försvunnit hittills och i vissa delar av USA och Latinamerika har skolorna inte varit öppna på över ett år. Forskning som nu har gjorts visar att eleverna i princip inte lärt sig något alls under den tid skolorna varit nedstängda.
Vi som arbetar med eleverna har kunnat uppmärksamma många varningstecken i vår vardag men förlorad kunskap och försämrat mående kopplat till pandemin bekräftas vanligtvis långt senare när pandemins effekter ska sammanfattas.
Vi har kunnat bevittna hur vi istället för att i realtid följa upp hur coronapandemin slår mot skolorna och elevernas kunskapsinhämtning matats med smittal, antalet iva-inläggningar och annan statistik rörande pandemin. Intresset för att undersöka hur eleverna påverkas, både fysiskt och psykiskt av distansundervisningen, främst på gymnasiet, har varit magert.
I en rektors vardag har pandemin till stor del snarare präglats av kortsiktig planering och organisering utifrån det aktuella smittläget lokalt, vårdnadshavare och elever som protesterar mot distansundervisning ena dagen och mot närundervisning andra dagen samt lärare som själva är oroliga för att möta eleverna i trånga klassrum.
Vi vet sedan tidigare att sambandet mellan att gå i skolan och inkomst, hälsa och välmående senare i livet är starkt. Så min fråga är, hur tänker vi att vi ska gå vidare? När saker och ting förhoppningsvis framöver övergår mer och mer till det normala, kommer vi då att blunda för det som eleverna missat eller kommer vi att agera och låta eleverna ta igen den förlorade kunskapen?
För en sak är säker, det kommer att kosta både tid, kompetens och pengar. I Nederländerna, där forskningen visat just vilket kunskapstapp som blivit konsekvensen av distansundervisning satsar man nu åtta miljarder euro på detta. Vilken blir vår satsning i Sverige?
