Jag minns så väl ett tillfälle i början av min lärarkarriär då jag undervisade en årskurs 8 på en högstadieskola utanför Kalmar. I klassen fanns en elev vars pappa arbetade som polis. Det här måste varit omkring 2008.
På ett av våra föräldramöten informerade vi om konsekvenserna kring vad kunde hända om en elev hade mobiltelefonen framme under lektionstid. Pappan bemötte inte informationen precis i den stunden men efter mötet kom han fram till mig och talade bestämt om att det var en illegal handling att beslagta elevernas mobiltelefoner, oavsett hur störande själva telefonen var.
Jag minns det här så väl för jag kände mig så handfallen, så förnedrad. Jag vet att jag funderade väldigt mycket på det i efterhand (och fortfarande), att det behövde finnas en lag som talade om för mig vad jag fick och inte fick göra för att kunna bedriva min undervisning. De smarta telefonerna var tydligen så smarta att de tog ifrån mig min möjlighet att få elevernas uppmärksamhet. Jag som lärare skulle snällt be om att få elevens mobil och om eleven inte ville stoppa undan den eller ge den till mig så fick jag snällt finna mig i detta.
LÄS MER – FORSKAREN NEGATIV TILL MOBILFÖRBUD
Idag är det 2021 och faktum kvarstår att det är lärarna som ska se till att de störande föremålen inte förekommer. Oavsett lag och ordningsregler så måste läraren ägna sin (och elevernas) tid åt att samla in telefoner och andra föremål som riskerar att pocka på elevernas uppmärksamhet.
Det här är ett stort irritationsmoment. Att varje dag behöva tjata sig till en telefon, upptäcka att en elev har två telefoner med sig (en trasig som den lämnar in och en fungerande som den har kvar i fickan), ansvara för om den går sönder eller plötsligt höra hur en elev genom sin klocka svarar på ett samtal under lektionstid.
Jo, jag vet, man kan stänga av telefonerna innan de läggs i mobillådan och förs till personalrummet och jag vet att vaktmästaren på vissa skolor är den som samlar in telefonerna men faktum kvarstår, skolans resurser används till helt ovidkommande saker.
Den 19 maj 2021 läste jag i Svenska Dagbladet att utbildningsministern Anna Ekström uttalat sig om detta infekterade ämne i ett förslag till kommande lagändring: ”Elever ska inte hålla på med sina mobiltelefoner på lektionstid.”
”Lagen är för långt borta från verkligheten”
Min första tanke, det måste ha blivit fel, det här är en gammal artikel. Men nej, tydligen är det lite otydligt i nuvarande skollag, vad läraren kan, får och har möjlighet att göra och tydligen kan det bli lite tydligare nu med en annan typ av stöd i lagen när det läggs till att läraren får omhänderta en mobiltelefon för att förebygga störningar i undervisningen.
Lagen är för långt borta från verkligheten. Att jag som lärare ska känna ett stöd för att det står i lagen att jag kan agera som jag behöver för att kunna undervisa är en klen tröst när jag möter elever som vägrar lämna ifrån sig telefonen.
Anna Ekström utvecklar sina argument och berättar att det här förslaget nog kommer att välkomnas, inte minst av föräldrar, som tvingas se sina barn spendera så mycket tid framför skärmen hemma. Så skönt att veta att de i skolan ägnar sig åt lek, stoj och inlärning istället för ytterligare skärmtid. Och jag tänker, vart är världen på väg? Vet inte Ekström att de flesta skolor idag är starkt digitaliserade och att eleverna på de flesta skolor har en skärm framför sig (på skolans initiativ) och att det snarare är ett beteende som behöver förändras än en simpel aktivitet.
Min erfarenhet är att det som kan skapa trygghet och en god studiemiljö snarare är en samsyn på skolans uppdrag och en ömsesidig respekt för varandra. Låt oss jobba med dessa frågor snarare än att revidera skollagen så att den innehåller de mest grundläggande lärarrättigheter, det vill säga att läraren ska ägna sig åt undervisning.
