Varje dag möter jag människor inom skolans värld som bidrar till att jag blir en bättre människa. Det kan vara någon av mina kollegor, medarbetare, elever, vårdnadshavare till eleverna eller någon i den övriga personalen.

De hjälper mig att trivas, utvecklas, utmanas, glädjas, skratta, gråta eller fundera. De får mig att känna stolthet, meningsfullhet, lycka, sorg, oro, förtvivlan och undran. Genom de som är omkring mig känner och upplever jag mängder av saker.

Jag vet inte hur många gånger som jag under de senaste två åren känt särskild tacksamhet över att inte kunna arbeta hemifrån utan istället fått möjlighet att spendera mina dagar mitt bland alla dessa fantastiska människor. För mig är det en lyx att varje dag få känna att jag kan göra skillnad för en individ. Hur många har ett sådant jobb egentligen?

Varje dag möter jag så många som inspirerar mig och som genom sin visdom och kunskap lär mig så mycket. Jag känner sådan enorm stolthet för alla dessa medarbetare som vill så mycket och som framför allt väljer att varje dag finnas där för dem som behöver det mest, våra barn och unga.

När jag hör hur en förskollärare fascineras av de barn hon varje dag utbildar och ser glöden i hennes ögon får det mig att bli ödmjuk inför livet. När jag hör mina vänner och bekanta som arbetar i grundskolan prata om hur de varje dag försöker utveckla sin undervisning så att de bättre kan möta sina elever så fylls jag av nyfikenhet. När jag lyssnar till hur mina gymnasielärare briljerar i sina ämnen och lotsar sina elever genom den period i livet då de går från unga till vuxna så blir jag varm om hjärtat.

”Du som arbetar inom skolan, sträck på dig!”

Är det inte fantastiskt att så många kompetenta och inspirerande människor har valt att vara där de behövs allra mest? Tänk att det, trots allt negativt som framförs i media finns så många människor som stolt tar emot alla dessa barn och ungdomar och varsamt för dem framför sig. Trots att du arbetar med barn, elever och vårdnadshavare som kanske kräver för mycket, har ett hårt tonläge och som i vissa fall går alldeles för långt. Och kanske samtidigt tack vare alla skratt och all omtanke som finns inom verksamheten.

Kanske just därför gör det mig så ledsen att läsa när vi kritiserar oss själva eller talar illa om den verksamhet som vi är en så viktig del av. När vi klagar, gnäller och vägrar att se att vi själva är en del av både problemet och lösningen. Vi är varandras största stöd och samtidigt varandras största fiende.

Det är nu dags för oss att bli fler som visar vår stolthet över att vara en så viktig del av framtiden. Makten ligger hos oss. Vi kan inte längre låta media eller gnällpellar styra över vårt anseende eller vår arbetsglädje.

Visst, det sker tuffa saker på skolorna. Jag är varken naiv eller blind. Men helt ärligt, det sker ännu tuffare saker i samhället som sådant. Kan vi tillsammans förmedla så mycket som möjligt av den viktiga värdegrund som våra unga behöver så har vi dragit ett betydelsefullt strå till stacken.

Och du som arbetar inom skolan, sträck på dig. Välj att tala gott om din verksamhet. Kan du inte det så kanske det är dags att byta. Men vill du vara med och bidra till en bättre skolvärld så är du varmt välkommen att stanna kvar.

Jag vet, jag provocerar säkerligen någon till bristningsgränsen när jag nu släpper fram min gränslösa optimism men nu är det faktiskt dags att skapa en #bättreskolvärld.

Kommentera

Vilken är din våffla?

I omklädningsrummet efter träningen häromdagen så berättade min kompis, som också jobbar inom skolan, att hon nyligen hade hoppat in på fritids en dag då flera av pedagogerna var borta. Hon berättade engagerat om hur härligt det varit och om hur duktiga såväl barnen som personalen är.

Hon var genuint imponerad och särskilt upprymd var hon över att ett barn, som vanligtvis behöver mycket stöd och hjälp hade klarat av att stå i kö i trettiofem minuter för att få sin våffla. Detta var på något sätt helt unikt då det inte tillhörde vanligheterna att eleven var så tålmodig och fokuserad. Hon hade helt enkelt blivit så inspirerad att hon genast började fundera på vad som driver oss människor både i största allmänhet och inom skolans miljö i synnerhet.

Motivation är det som kan vara helt avgörande för oss människor. Alla behöver liksom en ”våffla” i livet. Något som får oss att känna glädje och gemenskap, nyfikenhet och framgång, belöning och tillfredsställelse. Ju äldre vi blir desto högre krav ställs på oss själva att hitta vad det är som driver oss framåt och även att tala om för vår omgivning vad som driver oss framåt.

Vi behöver veta vad vår inre kompass ska ställas in på för att lättare navigera bland alla valmöjligheter som ges i livet. Vi ställs inför tusentals beslut, stora som små, varje dag och varje gång vi väljer fel riskerar vi att hamna allt längre från våra mål, om vi nu alls tagit reda på vart vi är på väg och om vi över huvud taget vill dit.

Barnet som suktade efter våfflan hade aldrig ställt sig i kön om hen visste att smeten skulle ta slut innan det var hens tur. Jag hade inte arbetat kvar om jag inte kände att jag kunde göra skillnad på mitt jobb. Det hade varit lätt att ställa in mitt hårda träningspass kl 6.30 på morgonen om jag inte skulle genomföra den med mina vänner.

Meningsfullheten är oerhört viktig för oss. Om vi känner att det är strunt samma så försvinner vår lust att anstränga oss. Om vi som medarbetare känner att det är tråkigt på jobbet och att saker och ting känns meningslösa så måste vi våga fråga oss själva vad det kan bero på och ännu viktigare, vad som behöver förändras för att vi åter ska känna lust och arbetsglädje.

Vad får oss att vilja gå till jobbet och vad är målet vi vill uppnå genom att anstränga oss varje dag? När vi är klara med vårt eget varför så är det lättare att fortsätta gå mot målet.

Så nu frågar jag dig, med stor inspiration från min träningskompis, vilken är din våffla i vardagen?

Kommentera

Kollegialt lärande är två av alla välformulerade ord som flitigt används inom skolans värld även om det för tillfället är ett lite slitet uttryck.

När jag tänker på kollegialt lärande så ser jag framför mig hur vi iakttar varandras beteenden och försöker ta till oss av saker som andra gör för att nå bra resultat. Den långsiktiga tanken måste förstås vara att vi försöker applicera dessa framgångsrika beteenden på oss själva i den mån vi anser vara möjligt.

I traditionell ordning brukar det i skolans värld gå till så att lärarna besöker varandras klassrum och därefter ger varandra feedback utifrån olika aspekter såsom studiero, ledarskap, lärande med mera.

Enligt min erfarenhet ger vi varandra alldeles för lite feedback generellt och av olika anledningar. En av dem är att feedback kan vara smärtsamt både att ge och att få så i ett riskundvikande beteende väljer många av oss att inte ge någon feedback alls. Om vi ska vara ärliga så är vi inte heller särskilt frekventa med att iaktta varandra i klassrummen heller.

Tiden verkar aldrig finnas och ändå är jag ganska säker på att om vi valde att prioritera klassrumsbesök hos varandra under en tid så skulle stora förbättringar inom många olika områden ske, inte minst skulle arbetsglädjen öka.

Dock är det inte det omfattande klassrumsutbytet som jag ska fördjupa mig i den här gången utan snarare lightversionen av kollegialt lärande. Lightversionen är inte bara mindre smärtsam utan också mer naturlig. Man kan kalla den för inspiration och det bästa med inspiration är att du själv väljer vad och vem du vill bli inspirerad av.

”Hon fick en helt annan stolthet inom sig”

Nyligen blev jag inspirerad av en av mina medarbetare, vi kan kalla henne för Sofia. Sofia hade ett relativt tufft läsår bakom sig och av olika anledningar kände hon att hon ville utveckla sitt ledarskap. Hon tittade sig omkring och funderade på vilka kollegor hon själv ser upp till och som hon bedömer har ett gott ledarskap i klassrummet. Sofia kunde se att en av de ledare hon såg upp till var något formellt klädd, hade en lite barsk uppsyn och en humor som gick hem hos de flesta elever.

Det är inte så lätt att kopiera just den barska uppsynen eller en viss humor men Sofia valde att klä sig mer formellt när det nya läsåret startade. Denna klädstil råkade jag uppmärksamma i korridoren genom att spontant säga att Sofia såg så stilig ut – och det är nu det blir riktigt intressant i min värld. Sofia berättade att hon blivit inspirerad av kollegans sätt att klä sig och när hon själv testade att bära attributen så kände hon sig inte bara stilig och proper utan hon fick en helt annan stolthet inom sig.

Sofia sträckte liksom lite extra på sig och eleverna noterade genast hennes ansträngning och bemötte henne på ett annat sätt än vad hon var van vid. Uppenbarligen var det inte klädseln som gjorde den faktiska skillnaden utan Sofias växande självrespekt.

Den här händelsen gjorde mig så glad och stolt. Tanken på hur vi själva väljer att notera framgångsfaktorer i olika sammanhang och därefter testa dessa faktorer för att utveckla och förbättra oss inspirerar mig oerhört mycket. När vi vill skapa nya förutsättningar för oss att lyckas så har vi också markerat att vi klivit ombord på tåget som aktivt leder oss mot målet.

Här skulle jag önska att vi kunde vara mer prestigelösa. Alla medarbetare ska känna att det är okej att be om hjälp, att de inte är ensamma i sitt uppdrag utan att elevernas måluppfyllelse är vårt gemensamma arbete. Tänk om vi kunde bli fler som regelbundet reflekterade över vad andra lyckas med eller vad som gick bra på lektionen/mötet/samtalet vi hade och hur vi kan ta med oss det till nästa situation istället för att främst lägga vårt fokus på ett genomförande eller en sysselsättning.

Att oftare fundera över vad som behöver skruvas på kallas för ett systematiskt kvalitetsarbete och det är något som vi borde ägna oss åt i betydligt högre utsträckning och framför allt på ett mer naturligt sätt.

Kommentera

Jag är ny på min skola. Eller åtminstone är det första gången som jag är med om en läsårsstart här. Powerpoints sätts ihop, rutiner checkas av, samlingar i hörsalar och personalfotografering kläms in. Jag älskar skolan av många anledningar och den här speciella uppstarten är en av dem. På de flesta jobb kommer man tillbaka efter semestern, hälsar på varandra och det är förmodligen en god stämning och så men kom igen, vilken energi det är på en skola den veckan då lärarna kommer tillbaka efter sommarledigheten!

Alla jag möter är taggade, glada och tacksamma över att äntligen få börja med eleverna på plats igen. Jag upplever att det är extra mycket glädje i luften efter det år vi gått igenom. Att träffas och skratta tillsammans är inget vi längre tar för givet. Visst finns en oro över att vi ska hamna i samma läge igen men de här första dagarna i uppstarten är den känslan inte påtagligt närvarande. Istället finns skratten, gemenskapen, engagemanget, kunskap, erfarenhet och en strävan efter att få förmedla kursernas innehåll till eleverna på bästa sätt. Även personalfotograferingen fyller sitt syfte. Den får åtminstone mig att känna att vi är tillsammans, det är vår skola och det är våra gemensamma elever. Jag känner en elektrisk stöt rusa igenom min kropp av genuin tacksamhet och glädje över att få vara med dessa fina människor som vill så väl.

Som jag ser det är mitt främsta uppdrag den här veckan att tillsammans med mina närmsta kollegor ge lärarna så bra förutsättningar som möjligt genom att ge dem tid och leverera den information som de behöver för att på bästa sätt starta upp det nya läsåret.

”Vi behöver behövas”

En viktig lärdom från förra året är att vi behöver jobba mer tillsammans. Ett sådant arbetssätt innebär prestigelöshet och det i sin tur innebär att vi behöver be om hjälp innan vi inte längre kan bli hjälpta. Inom skolan, kanske i hela samhället, är vi många som är lite för stolta, som hoppas lite för mycket på att det ska ordna till sig i slutändan. Kanske kan vi använda oss lite mer av varandras erfarenheter och kunskaper och samtidigt få någon annan att känna sig värdefull genom möjligheten att få tillföra värde?

I den för mig nya uppstarten har jag känt mig ganska tafatt om jag ska vara ärlig. Rutinen för uppstarten var väl inarbetad och första gången man är med på något kan det vara svårt att veta var man gör mest nytta. Så jag har mest hakat på och försökt hänga med i mina duktiga kollegors takt för att lära mig till nästa år.

I slutet av veckan konstaterade jag att det kändes som att jag inte gjort något alls. Ingen powerpoint, inga tipspromenadfrågor, inga utskick, planeringar, ingenting bortsett från dåligt samvete. Ibland är det jobbigt att vara ny. Jag lättade mitt hjärta inför ett par av mina kollegor varav den ena sa: ”Men du har fått oss andra att må bra.” Dessa ord gjorde mig både tyst och väldigt känslosam. Det slog mig att vi inte alltid måste fokusera på vad vi presterar utan att vi faktiskt kan tillföra värde på andra sätt.

Jag föreläste i veckan på en grundskola och en av uppgifterna pedagogerna skulle göra var att ta fram skolans framgångsord, alltså vad pedagogerna tycker att framgång betyder för dem. Några av orden var engagemang, gemenskap, trygghet och glädje. Hur gör man för att skapa dessa känslor? Förmodligen inte bara powerpoints och lektionsplaneringar. Det finns inom oss och det handlar om känslor som förmedlas genom blickar, kroppsspråk, hur vi lyssnar och kommunicerar. Till stor del handlar dessa framgångsord om relationer och ett ömsesidigt förtroende. En känsla av att vi bryr oss om varandra och att vi finns här för varandra.

Vi behöver ibland låta bli att göra och istället fundera på hur vi kan bli bättre på att tillföra och på så sätt skapa den framgångsrika arbetsplats som vi vill vara på och längta till. Det är väl det flexibilitet innebär, att vi ser var vi behövs mest, när och på vilket sätt. Naturligtvis måste vi göra en mängd saker, det är ju en del av den strategi vi behöver ha för att uppnå våra mål. Men vi behöver också stanna upp och fånga in känslor och stämningar för att se var vi behöver bidra med energi, lugn, bekräftelse eller bara ett ömsesidigt skratt.

Vi behöver behövas. Det är det som skapar gemenskap.

Kommentera

Det är första arbetsdagen efter semestern och det plingar till i min brevlåda. Mejlet är från min närmsta chef. Jag har bara varit rektor på den här skolan sedan i oktober förra året så läsårsstarten här är ny för mig.

Innehållet förvånar mig något. Min chef börjar med att tacka för föregående läsår och de ansträngningar vi gjorde. Därefter ber han oss rektorer att börja det nya läsåret lugnt med generösa fikapauser och luncher där tid för samtal, promenader, umgänge och reflektion finns.

Han uppmanar oss att skapa utrymme för friskvård på arbetstiden och att inte boka in en massa möten direkt. Min chef är bra på att kommunicera och övertygar oss om att han är rädd om oss och vill oss väl.

Min känsla är förstås inte att jag, eftersom jag får sådan frihet av min chef, vill lägga mig i soffan, käka chips och titta på serier. Tvärtom känner jag mig inspirerad och fylld av kraft med en känsla av att jag ska göra mitt bästa även det här läsåret.

Ansvar är att ta hand om sig själv, vårda sig själv och stå för konsekvenserna av sina handlingar. Om inte du mår bra kan du inte heller hjälpa andra att må bra. Så min fråga till dig, så här innan läsåret börjar på riktigt, är: Hur tänker du ta hand om dig i år? När ska du lägga in den där eventuella friskvårdstimmen så att du faktiskt nyttjar den? Hur ska du planera dina lektioner på ett så utfallsgivande sätt som möjligt utan att du spenderar åtskilliga timmar på rättningsarbeten som inte kommer att visa elevernas förmågor? Vad vill du göra mer av respektive mindre av under det kommande läsåret?

”Glöm inte att fira varje medgång”

Med en kontrollerande omgivning är det lätt att känna sig kvävd, begränsad. Kontroll tar död på kreativiteten och lusten att prestera. Åtminstone är det så jag känner. En gång hade jag en chef som lade sig i detaljer och som talade om för mig att hen ägde min tid på jobbet. Min uppgift var att ”utvecklas inom ramen av min tjänst”, inte inom ramen av min person.

Hur tror ni det gick? Precis, jag lämnade min tjänst. En chef måste vilja sina medarbetares bästa annars kommer inte medarbetarna att känna förtroende för verksamheten. Att bara sukta efter resultat är meningslöst om inte medarbetarna vill göra sitt bästa.

Kanske känner du att du inte orkar anstränga dig mer än absolut nödvändigt efter det påfrestande läsår som precis passerat. Om det är din känsla så ber jag dig tänka om, för din egen skull. Om vi inte fyller på med nya ämnen som engagerar oss så får vi heller ingenting att bearbeta mentalt och belöningen kommer således att utebli. Ingen input – ingen output.

Vi mår alla bra av framgångar och genom att tänka i små steg, små mål så kan vi kanske formulera vad vi vill uppnå men i en mindre skala. Kanske kan ett mål vara att gå en kvarts promenad varje vecka tillsammans med en kollega. Eller ännu bättre helt ensam. Ge dig tid att fundera över vad du gjort och hur du vill göra nästa gång. Unna din personlighet livskraft.

Och glöm inte att fira varje medgång, varje steg framåt. Du är värd det bästa. Jag lovar att försöka peppa dig längs med vägen. Lycka till nu i skolstarten!

Kommentera
Linda Blomdahl, 2021, blogg, bloggare
Linda Blomdahl

Linda är legitimerad lärare i matematik, NO, tyska och engelska och har undervisat i alla årskurser från förskoleklass till gymnasiet. De senaste sex åren har hon arbetat som rektor på såväl grundskola som gymnasium.

 

Hon debuterade som författare våren 2020 med Skolcoachboken: egen utveckling – gemensam framgång och arbetar som rektor, skribent och föreläsare med syfte att lyfta och inspirera lärarkåren..

 

Lindas blogg fokuserar på din personliga utveckling som individ och lärare.

Arkiv

Välj år/månad